Situation Sthlm
kor2
Gatans kör

Hörda röster

Publicerad: 2 månader sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Magnus Sandberg.

Vad som började med en lapp i försäljarcaféet har nu blivit en dokumentärserie i SVT. Och ännu en viktig plats i tillvaron där en hemlös människa kan göra sin röst hörd. Flera av Situation Sthlms tidningsförsäljare sjunger i Gatans kör. Och kommer att fortsätta göra det efter att TV-kamerorna slocknat.

När Gatans kör uppträdde helt oannonserat på Odenplan en onsdag i slutet av oktober 2016 hade Irene Petterson sin svarta hatt på sig och gjorde ett litet solonummer i Cornelis Vreeswijks ”Brev från Kolonin”.

– De märkte att jag tyckte om den låten. Jag har ju varit så mycket på kollo, från det jag var fem år gammal till… ja, jag minns inte. Så jag kunde ju verkligen se texten, liksom, och så gillar jag Cornelis. Jag tror att de kände att den låten liksom ”blev min”.

Som alla andra hittade Irene Pettersson kören via en lapp i Situation Sthlms försäljarcafé där ett produktionsbolags sökte sångintresserade till dokumentärserien Gatans kör.

– De senaste åren har jag känt att nåt saknats i mitt liv, sen när jag började i kören har jag fattat vad det var – du vet, man har krånglat in livet liksom i en stickning där man stickat sig förbi felen men inte vet riktigt vad som är rätt, var man ska börja om. Det är det här jag saknat, det här jag behöver.

Vad är det du saknat?

– Musiken, skapande av musik. Den här gruppsamvaron, att man är två eller flera. Det är häftigt med kören. Jag växte. De här veckorna fick jag mycket kraft ifrån. Jag har varit på alla körtillfällen.

– Det kändes rätt direkt när jag kom dit, när Rickard sa att man ”fick vara ful” när man sjunger, då tänkte jag: ”Japp, det köper jag”.

Musiken har alltid varit en viktig del av Irene Petterssons liv.

– Under hippietiden gick jag alltid omkring med en flöjt och spelade, improviserade. Jag var ju bara typ tretton år då och sprang runt på Gärdesfesten med min flöjt.

Att det hela skulle filmas och visas i TV var ingenting hon bekymrade sig särskilt mycket över.

– Kanske första och andra gången att jag tänkte på det, men jag var så inne i det vi skulle göra att jag kopplade bort det. Jag kände att det var människor som jag kan vara mig själv med.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms januarinummer,  #233.

Sannas sanning
Sanna Bråding

Sannas sanning

Publicerad: 3 månader sedan Av: Maria Hagström. Foto: Joel Nilsson och Henric Lindsten.

Sanna Bråding blir alltmer lik sig själv som barn – filterlös. Hon har skalat av de skyddande lagren och kommit in till sin kärna. Hon har blivit bättre på att köra vrålåket utan att krascha. Nu är hon redo att ställa sig på scenen och bjuda på en show som handlar om henne själv, men som egentligen handlar om något större. Dessutom är det tid för grönguldiga naglar, barnafödande och att tänja på samhällets mallar. Och att prata om vad som ÄR fel.

Precis tio år har passerat sedan Sanna Bråding var Situation Sthlms omslagsperson. Då stod hon inför sitt livs jobbigaste period, nu är hon ganska säker på att det värsta finns bakom henne. Då var hon filmaktuell, programledare för Idol och skulle snart leda Grammisgalan. Nu är hon aktuell med showen För mycket av allt, som bygger på hennes självbiografiska bok som kom ut i september.

Då, för tio år sen, var det för mycket av allt, men det var inget som Sanna Bråding berättade i intervjun. Hon berättade i och för sig om tonåren och det kaos hon kände inuti då, om att hon blev ett kontrollfreak och var ”wack”, om de skyhöga kraven hon hade haft på sig själv och om att hon hade tränat för mycket. Hon sa: ”Jag var väl sjuk då”. Men hon berättade inte hur hon mådde där och då, i slutet av 2006, egentligen.

”Jag var fullt upptagen med att hålla ihop mig själv”

– Jag mådde ju jättedåligt, men jag var väldigt mån om att hålla fasaden uppe. Jag hade inte verktygen eller energin att förmedla det då, jag var fullt upptagen med att hålla ihop mig själv, säger Sanna Bråding i dag.

I intervjun avslutade 26-åriga Sanna Bråding med att prata om att lyckan är skör: ”Det kan hända vem som helst att livet kraschar och att du inte klarar trycket. Du kanske inte är riktigt där psykiskt och så rustar psykvården ner. Och nyss var det du som slängde en krona åt någon annan. Man ska aldrig ropa hej.”

– Intressant att jag sa så då, jag var ju medveten om vad som hände, jag fattade hur jag mådde. En månad senare kom min första krasch, då blev jag av med mitt jobb på P3 Guld och sen gick det bara utför. I april 2008 greps jag.

Vi ses en tisdag i mitten av november. Hon har avsatt bra med tid och ger så långa svar på frågorna att de är nästintill omöjliga att publicera i sin helhet och när jag påpekar att jag nog kommer att ha mycket material säger hon med ett skratt:

– Ja, det brukar vara så med mig, man får mer på köpet.

Läs hela intervjun i Situation Sthlms januarinummer, #233. 

Sammankopplade
Mats och Skrutten

Sammankopplade

Publicerad: 3 månader sedan Av: Maria Hagström. Foto: Martina Holmberg.

Mats Pilotti och Skrutten har en hel del gemensamt. De har båda levt på gatan, en i Stockholm och en i Spanien. Men på Kungsholmstorg, där Mats säljer Situation Sthlm, fann de varandra. Nu bor de tillsammans i Hökarängen och Skrutten får Mats att hålla sig nykter.

I Spanien, för cirka sju år sedan, föddes hunden som senare skulle få namnet Skrutten. Han hade ett så kraftigt underbett att familjen som fått honom inte ville ha honom kvar, de tyckte att han såg ful och aggressiv ut och lämnade honom att klara sig själv på gatan. Det är så historien om Skrutten sägs börja. Valpen lär ha hittat en ny familj i ett gäng gatukatter och än i dag syns spår av det när han nästan lika graciöst som en katt slickar sig på tassen och med den tvättar sig om huvudet och bakom örat.

Samtidigt i Sverige hade Mats Pilotti varit hemlös i ett antal år, efter en skilsmässa. Han var deprimerad och drack alkohol för att må bättre. Han sov på soffor, utomhus, på härbärgen och ett tag också i ett bergrum.

I dag bor Mats Pilotti och Snutten tillsammans i en lägenhet i Hökarängen.

Men om vi backar historien till deras första möte så hamnar vi utanför ICA-butiken vid Kungsholmstorg där Mats säljer Situation Sthlm. En dag hade en av hans stamkunder, Ellen Hult Larsén, med sig en hund, en blandning av affenpinscher och schnauzer. Han fick veta att hunden varit övergiven och hemlös men att organisationen SOS Animals hade tagit honom till Sverige, via karantän och så småningom hamnat hos Ellen. Mats Pilotti började vakta honom varje gång matte var inne på ICA och handlade mat.

– Han lärde sig snabbt att han skulle gå fram till mig och stå där. Vi klickade direkt, säger Mats och klappar hunden som lagt sig över hans ben.

Efter en tid blev han hembjuden till Ellen och hennes man och de blev snart riktigt bra vänner, de kom varandra så pass nära att han kände sig som en del av deras familj. När maken gick bort vintern 2012 frågade Ellen om Mats ville flytta in i lägenheten på Garvar Lundins Gränd, runt hörnet från Kungsholmstorg.

”Vi har också mycket gemensamt – livet har ibland varit hårt mot oss”

– Hon ville ha sällskap och hon visste också att jag bodde på härbärgen. Jag flyttade in och bodde där i kanske åtta månader tills hon sålde lägenheten och köpte en mindre, men vi hade fortsatt kontakt. Jag hälsade ofta på och gick ut med hunden.

Ellen fick lungcancer, tappade orken och då var det Mats som rastade Skrutten tre gånger om dagen.– Jag har aldrig haft en egen hund, men när jag var barn brukade jag gå ut med grannarnas hundar. Då bodde vi i en villa i Ösmo och jag tog hundarna på gatan på promenad i skogen och ner till sjön. Jag har alltid varit en djurvän, blir lugn och harmoniskt tillsammans med djur. Och de tyr sig till mig. Därför blev det jag och Skrutten, det var ingen tvekan alls om det. Vi har också mycket gemensamt – livet har ibland varit hårt mot oss, vi har båda levt på gatan och ingen av oss vill tillbaka dit.

Ellen fick behandling, blev bättre och tillslut var lungcancern borta. Men snart började hon må dåligt igen och läkarna upptäckte metastaser i nacken och bakhuvudet. Hon hamnade på Ersta sjukhus hospice.

– Hennes dotter Maria ringde mig och frågade om jag kunde ta hand om Skrutten. Sen den dagen har han bott med mig.

Läs hela artikeln om Mats och Skrutten i Situation Stockholms decembernummer, #232.

Hemma i Årsta
Iiris Viljanen

Hemma i Årsta

Publicerad: 3 månader sedan Av: Alexandra Sundqvist. Foto: Anneli Hildonen.

I singeln ”Årstavikens strand” besjunger hon bävrarna vid Årstaviken. För finlandssvenska artisten och kompositören Iiris Viljanen är hemkvarteren i Årsta hennes kreativa utpost. Det är här hon skrivit en av senhöstens mest hyllade skivor.

Det är bråda dagar för Iiris Viljanen.

I år har hon släppt två skivor: den något smalare pianoskivan Kiss me, stupid & 7 more solo piano pieces från i våras, liksom det varsamt orkestrerade popalbumet Mercedes – en av senhöstens mest kritikerrosade, svenska skivor. Dessutom medverkar hon i Uje Brandelius hyllade föreställning Spring Uje, spring vid Stockholms improvisationsteater.

I sina poptexter skildrar Iiris Viljanen allt från ångestproblematik och PMDS till den älskade huskatten Mercedes, som också fått namnge popskivan, dödsryckningar med en exakthet som fått de mest svårimponerade kritikerna att höja henne till skyarna.

”Jag måste skriva för att må bra.”

Iiris Viljanens låttexter är som små tonsatta, aviga noveller. Det är aldrig en upphöjd verklighet som besjungs, snarare vardagens baksidor. Det dråpliga, det där som kommer på köpet, det småsinta, det kantiga. Livet, så som det är – vännen som blir sjuk, att gråtcykla från jobbet, att känna sig ful.

På skivan Mercedes ägnar sig Iiris Viljanen ofta åt en slags rytmisk pratsång på österbottnisk dialekt. Singeln ”Årstavikens strand”, om en flyktig kärlek på upphällningen, är en slags rap. Det låter som att hon vräker ur sitt inre. Associativt, ärligt ­– aldrig tillrättalagt. Sammantaget är ”Mercedes” en slags musikalisk dagbok. Texterna är, som hon själv säger, självupplevda.

– Jag skriver musik för min egen skull. Jag måste skriva för att må bra. Genom att göra en låt kan jag skapa fin musik, en fin sak, av ett minne som kanske är jättehemskt.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #232.

portugal2
15 år med Harm Reduction

Portugal

Publicerad: 3 månader sedan Av: Maria Hagström. Foto: Martina Holmberg.

Det har gått 15 år sen Portugal avkriminaliserade det egna bruket av narkotika. Enligt statistiken har landet i dag näst lägst antal dödliga överdoser i Europa, Sverige har näst högst. Situation Sthlm åkte till Portugal för att ta reda på vad deras narkotikamodell haft för effekter. Och om Sverige har något att lära.

Vintersolen lyser över de sju kullarnas stad. Utmed Lissabons branta gator torkar kläder på linor utanför fönstren, restauranger ligger i backarna och ”hål i väggen” serverar portvin. På gatan Calçada de Santo André måste folk hålla sig nära husväggarna för att inte vara i vägen för spårvagnen som ska förbi mot kullens topp. Utanför en dörr väntar några människor på att klockan ska slå fyra. Dörren är fylld med citat:

”Ingen har rätt att bestämma vad vi gör med våra egna kroppar.” ”Stigmat är värre än substansen.” ”Människor som använder droger är inte parasiter.”

På andra sidan dörren förbereder Magda Ferreira och hennes kollegor för öppning. Injektionskit fylls på i en låda bakom en disk där det ligger broschyrer med information om hur olika droger används på säkraste sätt. På väggen hänger en tavla med budskapet ”Förstå innan du dömer.”

Det här är IN-Mouraria, ett projekt av organisationen GAT. Här bedrivs så kallad ”harm reduction” – skademinimering vid drogkonsumtion.

– Hälsa är vårt främsta fokus. Om du ska använda droger, använd dem säkert – det är vår attityd. Vi är inte moraliska och säger åt folk vad de ska göra, men om en person ber om hjälp kommer jag att ge vägledning. De som kommer hit ska känna sig accepterade i sina val, säger Magda Ferreira.

För 15 år sen ändrades narkotikalagstiftningen i landet, sedan dess är den som använder narkotika inte kriminell.

– Jag har själv mött båda sidor av drogpolicyn, både innan den infördes och efter. När jag började använda droger var det fortfarande ett brott.

”Som vi såg det tjänar inte människor på att hamna i fängelse”

Magda Ferreira var 16 år när hon blev beroende av heroin.

– På den tiden fanns det ingen information alls, det enda jag såg var att människor som injicerade blev beroende, men att röka heroin trodde jag inte skulle bli ett problem. Jag förstod ju att det inte var bra, men jag ville vara rebell och det fungerade också antidepressivt då. Det var många som använde droger.

I slutet av 90-talet sägs det nästan inte ha varit möjligt att hitta en enda familj i Portugal som inte hade någon familjemedlem med ett problematiskt narkotikabruk. Hur blev det så?

– Du undrar säkert också varför ett sånt litet och konservativt land som vårt tog steget att avkriminalisera, säger läkaren João Castel-Branco Goulão, Portugals narkotikasamordnare, när han tar emot oss på sitt sjukhuskontor.

– Det beror på historiska förhållanden. Portugal var en diktatur fram till 1974 och vi var ett väldigt stängt samhälle.

Samtidigt som andra europeiska länder försökte lära sig att hantera det nya fenomenet narkotika, så visste folk i Portugal knappt vad det var.

De sista åren av diktatur pågick krig i portugisiska kolonier och stora delar av den unga manliga befolkningen skickades dit.

– Där fanns droger och droganvändning till och med uppmuntrades där för att de skulle klara av att fortsätta kriga, berättar João Castel-Branco Goulão.

1974 genomfördes Portugals demokratiska revolution och med den avkolonialisering. Soldaterna återvände och med dem deras vanor. Landet var inte längre stängt från omvärlden.

– För portugiser var droger nåt som kom med friheten. Det fanns ett begär efter att fritt få undersöka och testa saker. Vi var naiva och helt oförberedda och staten hade andra problem att handskas med. Narkotikabruket spreds snabbt. Fängelserna blev överfulla och många dog av heroinöverdoser.

1998 tillsattes en expertgrupp som skulle ta fram förslag till en narkotikastrategi.

– Våra förslag byggde på idén om att det handlar om hälsa mer än om kriminalitet. Som vi såg det tjänar inte människor på att hamna i fängelse, att de blir straffade, men däremot på att få behandling eller vara en del av hälsosystemet, säger João Castel-Branco Goulão.

De föreslog en avkriminalisering av det egna bruket. De ansåg också att prevention skulle fokusera på vissa målgrupper i stället för stora mediakampanjer och att satsningar skulle göras på sysselsättning, lättillgänglig behandling och harm reduction-program.

– Även om nån inte slutar att använda droger så förtjänar hon eller han en investering från staten för att få ett bättre liv. Allt baserades på en human princip, säger João Castel-Branco Goulão.

Politiker på högerkanten kämpade emot, men narkotikastrategin hade ett brett stöd hos folket. Narkotikamissbruk var vanlig också i röststarka medel- och överklassen, och ingen ville se sin släkting hamna bakom lås och bom.

Kritikerna befarade att Portugal skulle bli ett drogparadis, att människor skulle åka till landet för att ta droger fritt. De befarade också att många fler skulle hamna i ett missbruk.

Var du någonsin rädd för att kritikerna skulle få rätt?

– Det här var det första experimentet. Portugal blev ett socialt laboratorium, men vi var övertygade att det skulle gå bra, säger João Castel-Branco Goulão.

Den nya narkotikastrategin trädde i kraft 2001.

Bruce Springsteen, Esquire, August 1, 2005 Bruce Springsteen, Mojo Magazine, August 1, 2010
Bruce Springsteen

Sin egen röst

Publicerad: 4 månader sedan Av: Antoine De Caunas/Ulf Stolt. Foto: Danny Clinch.

Med anledning av självbiografin ”Born to Run” mötte Bruce Springsteen ett fåtal europeiska journalister i London 17 oktober. Situation Sthlm var bland de inbjudna. Bruce Springsteen samtalade först med den franske journalisten Antoine de Caunes, efter det fanns utrymme för ett fåtal frågor från oss närvarande journalister. Så varsågoda – tolv sidor Bruce Springsteen. Om bokskrivande, den fördjupade bilden av pappan, depressionerna, avsaknaden av sångröst, det evigt pågående samtalet med publiken samt synen på sitt eget föräldraskap. Bland annat. Bilderna är tagna av en av världens just nu mest anlitade rockfotografer, Danny Clinch.

Institute of Contemporary Art.

Låg scen. En kamera på varje sida. Två djupa svarta skinnfåtöljer, bord mellan dem. I fonden en uppdragen bild på bokomslaget – ett foto av Bruce Springsteen taget i Haddonfield i New Jersey 1978. Bilen, vars motorhuv han lutar sig mot, är en Corvette från 1960: ”Jag köpte den för 5 600 dollar av en kille som jobbade i glasskiosken därhemma”.

En kvinnlig representant från bokförlaget säger några ord om utgivningen. Intervjuaren Antioine de Caunes presenteras och kommer upp på scenen. Sedan gör Bruce Springsteen entré med sin strävsamma, lätt vaggande welterviktsgång, tackar för applåderna, skakar hand med intervjuaren och sätter sig i den högra stolen.

Antoine de Caunes: Bob Dylan, som du har kallat för din landsfader, har precis blivit tilldelad Nobelpriset i litteratur. Betraktar du Dylan och dig själv som låtskrivare eller poeter, eller är det ingen skillnad i dina ögon?

Bruce Springsteen: – Det är stor skillnad. Bob är utan tvekan poet. Jag är en hårt arbetande kringresande gesäll, som jag ser det. Det som har påverkat oss skiljer sig åt en hel del, men i boken kallar jag honom min landsfader och det är så jag känner för honom.

– Jag tror att första gången jag hörde Bobs musik … det var inte förrän 1965 jag hörde honom på radio. Jag hade inte hört nåt av den akustiska musiken tidigare. Nåt av det allra första jag hörde var ”Like a Rolling Stone” och jag var 15 år och bodde där i min lilla småstad. Som jag skriver i boken tror jag att det var första gången jag hörde en version av mitt hemland som kändes konkret och väldigt äkta. Så det var det som inspirerade mig till mitt eget lilla sökande efter vad det nu är som jag kan ha att säga.

AdC: Förstår du människor som säger: ”Han borde inte få det där priset eftersom han inte är nån seriös författare, han är bara låtskrivare”?

 BS: – Som låtskrivare håller jag inte med. Nej, jag tror att han fortfarande kommer att betraktas som en betydelsefull författare långt efter att vi är glömda allihop. Då kommer Bobs verk att ljuda högt och klart.

AdC: Fick du samma känsla av att skriva boken som du får av musiken?

BS: – Ja, fast det är ju ingen som applåderar när man är klar, förstås. Jag är ju van vid att höjdpunkten kommer när jag äntligen får ställa mig på scenen och framföra det jag har skrivit. Så den delen saknar jag lite.

– Att skriva boken var väldigt roligt. Det var en chans att på nåt vis prata med publiken på ett annat sätt. När det gäller låtarna är folk alltid nyfikna på om de handlar om mig. Men folk vet att boken är en självbiografi. Den handlar ju om en själv. Så det förändrar spelplanen lite.

Bruce Springsteen ombeds att läsa ett stycke ur boken – han räcks ett bokexemplar av intervjuaren, liksom fransigt i överkanten av gula Post-It-lappar – om första gången han kom till London i november 1975. Några dagar senare, 21 november, spelade Bruce Springsteen and the E Street Band på Konserthuset i Stockholm för första gången.

Han tar på sina läsglasögon och flyttar sig framåt i stolen och vilar boken uppslagen på vänster knä medan han läser om ilskan över förstasidorna och den uppblåsta reklamen, som skapat felaktiga förväntningar i stället för att bara låta honom göra sitt jobb.

Den första konserten på Hammersmith Odeon filmades av BBC och det fanns också planer på att sända den i radio, men Bruce Springsteens dåvarande manager Mike Appel sa nej i sista minuten då han, beroende på Bruce Springsteens dåliga humör, inte trodde det skulle bli någon särskilt bra konsert. BBC använde sedan inte det filmade materialet. För att uppmärksamma 30-årsjubileet av ”Born to Run”, gavs en box ut 2005 som innehöll den filmade London-konserten.

Som nu ses som ett unikt och värdefullt tidsdokument av ett av världens bästa rockband – Bruce Springsteen and the E Street Band – precis när de larmar sig ut i världen för att göra sig ett namn.

AdC: Kände du, genom att skriva boken, att du ville korrigera bilden av dig själv med den här självbiografin?

BS: – Till en början såg jag det inte ens som att jag skrev en bok, det var kanske bara nåt mina barn skulle gilla att läsa så småningom. Så det var egentligen bara nåt jag gillade att göra, nåt som skulle avslöja lite mer om var min musik kommer ifrån, saker som kunde vara intressanta att få veta för ett fan. Och så vill jag förstås att den ska vara underhållande. Jag ville att den skulle vara lite rolig och njutbar att läsa. Det var de enda målen jag hade.

– Jag skrev boken nu för om jag väntade längre skulle jag glömma saker. Så enkelt var det, jag började nästan av misstag. Jag har ju berättat att den föddes ur en liten text jag skrev efter Super Bowl och som var rolig att skriva. Jag var ledig ett tag och tänkte att jag ska skriva lite mer av samma sort.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms decembernummer, #232. 

I jämförelse
Maria Hagströms krönika

I jämförelse

Publicerad: 4 månader sedan Av: Maria Hagström

Det ska hela tiden jämföras. Rumpor, biceps och vikter på gymmet. Lön, makt och prestation på jobbet. Ungar, barnmat och partners i föräldragruppen. Och alltid är det någon jävel som är bättre.

Klart en vill ha det bästa. Då ska det jämföras vårdcentraler, restauranger och mobiloperatörer. Offerter, el-bolag och kakelkulörer. Till slut vet vi inte var vi ska äta, vilka pengar som ska räknas, hur badrumskaklet matchar golvet eller var vi ska vara sjuka. Inte kan vi ringa Sjukvårdsrådgivningen heller eftersom telefonen saknar operatör.

Det ska också jämföras länder emellan. Sverige kliver upp på pallen. Vi gör störst insatser för mänskligheten enligt Good Country Index, som menar att vi tänker på andra länder när det gäller hälsa, välmående och jämlikhet. Sverige är också världens bästa land att leva i som kvinna.

I Stockholms län jämför vi kommuner, som i en tävling. Var sker det mest? Var finns det flest? Vilken är bäst?

Om vi vill hitta den bästa platsen i Stor-Stockholm finns det många listor att utgå från. Vad är viktigt? Kärlek är viktigt för människan. Vill du ha ett långt äktenskap? Då ska du egentligen hålla dig borta från Stockholm, men ska du ändå bo här så bo i Danderyd. Där skiljer sig i och för sig många, men färre än i andra stockholmskommuner. Störst risk att skilja sig är i Botkyrka. Där har de också minst boyta per person. Boytan är störst i Danderyd. De slipper gå in i varandra, gå varandra på nerverna.

”Kärlek är viktigt för människan. Vill du ha ett långt äktenskap? Då ska du egentligen hålla dig borta från Stockholm”

På tal om boytor i Stockholm så behövs det ju fler. Men inte på Vaxholm. Där överklagar invånarna planerade byggen mest. Konservera Vaxholm. Men i Botkyrka – där folk bor som trängst – överklagas det minst.

Mest är inte alltid bäst.

Norrtälje är den tryggaste kommunen. Också bäst på att panta burkar. Men i Norrtälje är de sjukast, ändå ringer de minst till Sjukvårdsrådgivningen. Huddinge är bästa friluftskommunen, men en dålig ungdomskommun. Papporna i Täby är bäst på att ta ut föräldraledighet, men kommunen är sämst på att ta emot flyktingar. Jag vet inte vilken kommun som vann eller vilken människa.

Forskning visar att vi människor blir dummare av att jämföra oss med varandra, också att det föder avundsjuka, dåligt självförtroende, depression och sämre tillit. Oftast jämför vi oss med det ”bästa” hos olika människor. Det mest prestigefyllda jobbet, snyggaste selfien, hälsosammaste barnmaten, finaste badrumskaklet i den bästa kommunen i det bästa landet. Och så sätter vi ihop olika människors ”bästa” till en supermänniska.

Men bakom selfien kanske det döljer sig osäkerhet, bakom den prestigefyllda jobbtiteln kanske det finns en person som ska skilja sig trots snyggkakel i ett större boende och hon som lagat barnmat kanske bryter ihop av krav och stress varannan kväll.

I stället för att skapa supermänniskan skulle vi lika gärna kunna plocka och sätta ihop människors andra bitar och se en osäker snart utbränd människa som ligger i skilsmässa. Men vi fortsätter att jämföra oss med den vi skapat i vårt huvud och själva blir vi dummare, avundsjuka och får sämre tillit till människor i världens mänskligaste land där någon jävel alltid är bättre.

Människan borde inse att vi är bra trots att vi inte är bäst. Och kommuner och länder borde inse att de inte alltid är bra bara för att det är bäst. Annars blir det bara en massa förlorare.

backmans5 backmans4 backmans3 backmans2 backmans1 backmans6
Arbetskläder

O/synlig

Publicerad: 4 månader sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Staffan Kjellvestad.

Situation Sthlms säljare vill synas bättre på gatorna i staden. Och synas med arbetskläder de enkelt kan ta av sig när de sålt tidningen klart för dagen. Frågan som ställdes till Beckmans sistaårselever var: ”Kan ni ta fram sådana arbetskläder?”. Det kunde de.

Efter att en längre tid ha hört från allt fler av tidningsförsäljarna att de skulle vilja ha en jacka eller ett plagg som tydligare utmärkte dem, fick dem att synas bättre på gatan, insåg vi att det var en synpunkt att ta på allvar.

Tidningsförsäljarna har genom åren haft en massa olika arbetskläder – jackor, byxor, västar, t-shirts, mössor, regncapes, väskor, löpsedelshållare och annat material – i syfte att vara väl synliga på gatan när de står och säljer tidningen.

Att synas på gatan i samband med tidningsförsäljningen är viktigt av flera skäl. Arbetskläder ger en tydlig identitet för den som bär dem, att synas på gatan för köparen är viktigt för själva säljarbete. Och ju smidigare det går att sälja tidningen, desto mer stärks självkänslan för den som säljer den.

Varför vi nu valde att vända oss till Beckmans sistaårselever var för att få in nya tankar, andra perspektiv, en annan infallsvinkel och en lite annorlunda syn på hur man kan utforma ett plagg – en annan tolkning av vad arbetskläder är och, kanske viktigast, kan vara.

Tolv elever kom till Situation Sthlms redaktion och satte sig ner med försäljarna i en första briefing där försäljarna gav dem sin bild av plagget, tankar och synpunkter på hur de ville att det ska vara. Det rörde allt från material till färger till fickornas placering till det kanske viktigaste – att det gick att enkelt gå från att vara synlig tidningsförsäljare till att vara anonym.

Efter någon vecka visades de första skisserna. Någon vecka senare var de första prototyperna av plaggen uppsydda och visades draperade på provdocka. Efter ytterligare någon vecka var samtliga plagg färdigsydda och presenterade för försäljarna.

Så här ser de tolv bidragen ut.

Osäkerhet inför drogfri sexualitet
Ny studie

Osäkerhet inför drogfri sexualitet

Publicerad: 4 månader sedan Av: Maria Hagström

Kvinnor, som tidigare har varit beroende av amfetamin eller heroin, känner en stor osäkerhet kring hur de ska hantera sexualitet i den drogfria världen. Det visar en studie, vid Göteborgs universitet och Malmö högskola, om ett ämne som hittills varit relativt outforskat.

– De flesta vi har intervjuat känner sig väldig osäkra på hur den sexuella praktiken som drogfri ska se ut. De har annorlunda erfarenheter och är osäkra på vilka spelregler som gäller – de är rädda för att göra fel, säger Anette Skårner, docent i socialt arbete, som har gjort studien tillsammans med professorerna Bengt Svensson och Sven-Axel Månsson.

Hälften av kvinnorna har tidigare haft amfetamin som huvuddrog och den andra häften heroin, vilket har haft olika inverkan på deras sexliv. Sexualiteten är förstås komplex, men generellt beskriver de att amfetaminet har en stimulerande effekt, ger bättre självförtroende och får dem att släppa på hämningar.

– När de blir drogfria är det en ambivalent upplevelse, å ena sidan kan de ha en känsla av att sex var bättre förr, men också att den upplevelsen är skamfylld. Att man uppfattar sig som skadad eller att man har fått en snedvriden syn på sexualitet.

De som använde heroin beskriver att sexlivet tonades ner och ibland försvann. Lusten tynade, de kände inte mycket fysiskt och det var svårt att få orgasm. Det var heroinet som var själva upplevelsen.

”När jag inte var påtänd mådde jag för dåligt för att ens tänka på sex, när jag var påtänd mådde jag för bra för att ens tänka på sex”, berättar en av kvinnorna i studien.

Det är en mansdominerad värld som har lett till att flera känner en misstro mot män. Några har också erfarenhet av prostitution vilket påverkar hur de ser på sexualiteten.

Hur hanterar kvinnorna den sexuella osäkerheten vid drogfrihet?

– Det mest påtagliga mönstret är att de drar sig undan och lever ensamma. Ett annat sätt är att hitta en partner som har haft problem med sin sexualitet eller som inte ser sexualiteten som så viktig, säger Anette Skårner.

Några har levt i destruktiva relationer och säger att de nu vill ha en relation som bygger på vänskap istället för en stor passion. De flesta lever i en relation med en partner som också har använt droger.

– Det här blir en slags gemensam issue, kan man säga.

För också männen känner en stor osäkerhet, visade en studie av samma forskargrupp från 2014.

”Det här diskuteras knappt i de behandlingsprogram som de deltagit i.”

– Men osäkerheten ser olika ut. Hos männen finns det en rädsla att inte vara potent. Den prestationsorienterade sexuella praktiken, med en heteronormativ pornografisk karaktär, som framförallt finns i amfetaminkulturen, har gjort att de är rädda att inte längre kunna leva upp till den typen av maskulinitet. Men där finns också en skam över vad man varit med om, säger Anette Skårner.

När osäkerheten hos männen framförallt handlar om potens, handlar det hos kvinnan mer om attraktion och synen på sina kroppar.

– Det här diskuteras knappt i de behandlingsprogram som de deltagit i. Inom tolvstegbehandling nämner flera uttrycket: ”byxorna på det första året”, men avhållsamheten förklarades aldrig för dem. Den förklaring vi får är att man ska koncentrera sig på att jobba med sig själv, men jag har svårt att undgå en idé om att det finns något väldigt moralistiskt i detta, säger Anette Skårner.

Om sexualitet tas upp inom behandlingen så ligger fokus på det negativa, som risktagande, prostitution och sexuella övergrepp.

– Att tala om sexualiteten som en positiv del av livet och hur det är att ha sex utan prestationshöjande droger, eller om den förlorade sexlusten till följd av medicinska substitutionspreparat, är däremot sällsynt. Många klagar på att de inte har fått den hjälpen.

Artikeln är publicerad i Situation Sthlm #231. 

Gud-aktig
Marika Carlsson

Gud-aktig

Publicerad: 4 månader sedan Av: Maria Hagström. Foto: Anneli Hildonen.

Marika Carlssons förra standupföreställning En negers uppväxt blev en succé. Nu gör hon upp med en annan del av uppväxten – den frikyrkliga. I Jag är Gud driver hon med religion, Gud och sin resa från homofob till att bli kär i en kvinna.

Frigörelsen började i London. Från församlingen, Gud och det som Marika Carlsson hade varit övertygad om i 20 år.

– Jag var uppvuxen i en frikyrklig värld där det fanns så mycket man inte fick göra, så mycket var tabu. När jag sen bodde ett år i London kände jag mig så fri. Jag kunde göra vad jag ville, kunde dricka en öl och där hände det som jag sen förnekade.

Hon blev förälskad i en tjej.

– Och det är absolut jätteförbjudet!

Hur tacklade du det?

– Jag tacklade inte det egentligen. Jag levde låtsades som att det aldrig hade hänt. Det var så oskyldigt mellan oss två, men för mig var det stort och ändå pratade jag inte om det. När jag kom hem berättade jag om killar jag träffat och saker jag upplevt, men inte om det. Det var så mycket skam.

Men hennes tro började vackla.

– Det hade varit en övertygelse lika stark som att du tror på att det här är ett bord, säger Marika Carlsson och klappar på cafébordet. Men så börjar du tänka att det inte är ett bord, eller kanske är det ett bord eller nej det är det inte, det är bara alla andra som du har umgåtts med som sa att det var ett bord. För mig blev det ett kaos inuti och en lång process.

Nu har det gått 15 år sen hon senast var aktiv i Pingstkyrkan och när hon som 40-åring blev kär i en kvinna igen var det inget hon försökte förneka. Och när pingstpastorer för något år sen gick ut med en skrivelse om att de inte viger homosexuella, då bestämde hon sig för att göra föreställningen Jag är Gud.

  • De skrev under på att det är fel och syndigt. Vi kommer att hamna i helvetet. Det är ett förtryck som bara fortgår i vårt samhälle med en axelryckning, lite som att ”skit i dem, de är bara dumma”. Men det påverkar ju mig, människor tycker det här om mig. Och jag har varit precis likadan själv.

Läs hela intervjun med Marika Carlsson i Situation Sthlm #231.

schack2
Schack på Kulturhuset

Inte svart eller vitt

Publicerad: 5 månader sedan Av: Gerd Eriksson. Foto: Magnus Sandberg.

De kommer från Spanien, Serbien, Slovenien, Finland och Grekland – alla har de någon gång blivit schack matt. Det är inte segrarna som räknas på Kulturhusets schackhörna utan möjligheten att få spela och att möta andra i den stora familjen.

På andra våningen i Kulturhuset, vid sidan av rulltrapporna som går upp och ner, pågår alltid ett parti schack.

De som inte själva spelar tittar på.

Då och då hörs någon säga ”schack” eller ”schack matt”. I övrigt är det en plats där det råder tystnad och full koncentration. Blickarna stirrar ned på spelborden och i tankarna finns bara fokus på nästa drag.

Vid ett av borden sitter Vida Radon och spelar mot Ilic Zivorad. Hon är på Kulturhuset varje dag mellan 11.15 och 14.15 för att spela schack. Och det brukar bli runt 30 partier på de tre timmarna. Motspelaren säger att hennes styrka är att hon är aggressiv med bönderna.

– Jag tycker inte att man ska sitta för många timmar och spela schack. Då spelar man till slut som en zombie. Spelet ska gå snabbt. Och jag vinner ungefär hälften av gångerna. Sen finns det vissa dagar när allt går som på räls och man är oövervinnerlig, säger Vida Radon.

Tidigare, när Kulturhusets schackbrädor var i plast och gick lätt att rulla ihop, försvann de en efter en. Därför har Vida Radon tiggt till sig 20 träbräden och pjäser från Stockholms schacksalonger på Ringvägen och tagit med till Kulturhuset. Det ger henne fördelen att aldrig behöver byta bord när hon spelar. Hon sitter kvar och motspelarna byts ut. Damen som aldrig behöver gå ett steg.

– För att pjäser och schackbräden ska få vara kvar har jag sagt att det är kameraövervakat här nu, så att det lätt går att se vem som stjäl dem. Det funkar, men de vet inte att jag bara hittat på det, säger Vida Radon.

Vida Radon är ursprungligen från Slovenien och spelar mot alla oavsett nationalitet, ålder eller religion, hon tycker att schack är ett bra spel eftersom det inte kräver att man talar samma språk.

De enda hon ratar är gubbar som luktar illa. Sen ogillar hon när motspelarna håller kvar fingrarna på pjäsen efter ett drag för att snabbt kunna ångra sig och flytta till en annan ruta.

Hon tycker att man ska tänka efter innan.

Vid långsidan av bordet där Vida Radon och Ilic Zivorad är mitt i ett parti sitter Melake Meharezghi och tittar på för att lära sig, han är tyst. En gyllene regel är att den som tittar på ett parti inte kommenterar det eller kommer med tips och råd.

Melake Meharezghi har inte vågat sig på att spela mot någon än.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #231. 

Bra plats i livet
Thorsten Flinck

Bra plats i livet

Publicerad: 5 månader sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Joel Nilsson och Henrik Lindsten.

Det är femton år sedan Thorsten Flinck lämnade Dramaten, avskedad, iförd de Ryttmästarstövlar han en gång burit när han spelat i ”Fadren”. Hans sista kväll på Dramaten var också den enda gången som ”Påklädaren” – ett av de fyra mästerverk han regisserat – spelades för publik. Och filmades. Vi beslutar att återvända till Dramaten och se den tillsammans.

Värmdö 13 oktober, strax före klockan 13.00.

Thorsten Flinck ropar att han är klar och kommer ut om fyra minuter och att jag kan sätta mig på någon av stolarna i det inglasade förrummet och vänta så länge. Jag hör att han har tv: n på där inne, sändningen från Börshuset och väntan på tillkännagivandet av årets nobelpristagare i litteratur. Efter några minuter infinner sig en kontraorder.

– Kom in, det är två minuter kvar nu, vi måste se det här innan vi åker bara, det är olåst så kom in nu och se detta med mig så åker vi sen.

Thorsten Flinck sitter framåtlutad med armbågarna mot knäna i högra hörnet av soffan. Det återstår ännu några stadier av påklädning innan det är korrekt att påstå att han är klar för avfärd, men det handlar egentligen mest om att sätta på sig ett par andra byxor, kliva i ett par jodpuhrs och hänga på en kavaj.

Klockan i Börshuset slår. Thorsten Flinck tar fjärrkontrollen och höjer volymen. Sara Danius stänger dörren bakom sig, väntar in fotografernas slutare några sekunder, sedan öppnar hon sin mörkblå mapp och lyfter ur ett papper.

”Nobelpriset i litteratur 2016 tilldelas…”

Vi blir tysta några sekunder för länge och bara tittar på varandra. Thorsten Flinck sträcker sig efter sin telefon som ligger på bordet.

– Fan vad kul. Bob Dylan. Det trodde man inte. Vilken överraskning, eller hur? Men fan vad kul. Bob Dylan får årets Nobelpris, samma dag Dario Fo avlider, du hörde att han dog?

Han ringer ett samtal – ”jag måste, det går jävligt snabbt, en minut bara”, sedan börjar han ta itu med de bestyr som nu står på tur för att han ska göra sig klar. Tänder ska borstas, han hittar först inte sin frisyrgelé då den inte ligger på sin avsedda plats och de jodpuhrs han tänkt ha på sig står så långt in under en byrå vid dörren att han först inte ser dem. Men efter en dryg kvart sitter han i baksätet till höger – ”jag sitter alltid bak” – och motorhuven skiftar riktning in mot stan.

Vi är på väg till Dramaten.

Det är första gången på femton år som Thorsten Flinck är på väg tillbaka dit. Naturligtvis är han nervös – jag tolkade oron och letande efter sakerna nyss som ett tydligt tecken på det – men inte värre nervös än att han nu bestämt sig och vill göra detta.

Påklädaren – den sista uppsättning som Thorsten Flinck regisserade på Dramaten, med Jan Malmsjö och Keve Hjelm i huvudrollerna – är en pjäs som aldrig blev en del av Dramatens spelade repertoar. Keve Hjelm blev sjuk precis innan premiären och det fanns av flera anledningar ingen möjlighet att ersätta honom, så skådespelarna och alla runt föreställningen, med Jan Malmsjö i spetsen, drev igenom att det ändå skulle spelas en enda föreställning inför publik, kallad ”Påklädaren, redovisning”.

Påklädaren är det osedda mästerverket. Thorsten Flinck räknar fyra olika uppsättningar – ”det går inte att bara ta nån av dem och framhålla, de är alla lika bra” – som det bästa han gjort som regissör: Lång dags färd mot natt, Fadren, Maskeraden samt Påklädaren.

– Vi måste stanna till på ett bageri i Hemmesta bara, jag måste ha en kanelbulle till frukost.

Läs hela intervjun i Situation Sthlms novembernummer, #231.