Situation Sthlm
Situation Waldersten #245
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #245

Publicerad: 1 månad sedan Av: Jenny Lindroth
Nyinflyttad
Tillbaka bland minnena

Nyinflyttad

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text Maria Hagström Foto: Joel Nilsson och Henric Lindsten

Efter mer än två decennier i USA är Lena Olin tillbaka i Stockholm. Här finns trygghet på Djurgården, ångest på Gärdet och mys vid Mariatorget. Staden har också förändrats – det har också Lena Olin. Hon vågar mer, är ”amerikaniserad” men svenskheten bubblar och alla roller hon har spelat har gjort henne ”fläskigare” inuti.

Det är som när en tandläkarbedövning släpper, det här med att flytta tillbaka till Sverige och att åter göra sig hemma här efter mer än två decennier i USA. Det blir sakta ”som vanligt” igen för Lena Olin.

– Det är mycket som vaknar till som har legat i träda. Som när känseln kommer tillbaka efter tandläkarbedövningen – så känns det inuti mig, att svenskheten i mig, som jag inte ens kan formulera i ord, börjar bubbla.

Det handlar om att träffa på människor hon inte sett på många år. Det handlar om att påminnas om svenskarnas kynne. Också att slå på tv:n och att hon där tycker sig få en annan intellektuell stimulans, ser folk som får prata till punkt. Eller en sådan sak som att det går att se smalare filmer på ”riktiga biografer”, såsom till exempel Saga, i stället för att behöver åka till The Village i New York.

– Vi skulle gå på bio på Victoria häromdagen och då gick vi runt en stund vid Mariatorget. Det har blivit helt otroligt där, så mysigt att det inte är sant. Min man är vegan och jag är allergisk och där finns de restaurangerna.

Hon berättar att de under en period var mycket i Venedig och hon imiterar turisterna som hänförda såg sig omkring där.

– Så såg vi ut vid Mariatorget. Fantastiskt!

Annat var det på sjuttiotalet när hon själv bodde där och gick på scenskolan inte långt därifrån.

– Det var lite så att man fick akta sig när man sprang upp ur Mariatorgets tunnelbana. Man kände sig hotad, det var rätt mycket kriminalitet och ganska otäcka kvarter, tyckte jag i alla fall.

En annan del av Stockholm som väcker minnen är Gärdet, där hon växte upp. Det är både fina och roliga minnen, men också ångest. Det var där hon som femåring förlorade sin tioåriga bror i cancer. Inte långt senare fick hennes pappa, skådespelaren och regissören Stig Olin, en blodpropp i hjärnan och var förlamad under en period. Det blev för mycket för henne och i sitt sommarprat i P1 2015 berättade hon att hon under en period slutade tala och i stället skällde som en hund. Sedan var det just en hund, taxen Fille, som på många sätt blev hennes räddning.

Två trauman som har påverkat hennes liv. Och hon har beskrivit det som att hon delvis stannade i sin känslomässiga utveckling när hon var fem år.

– På Gärdet blir det alla möjliga känslor, men på Djurgården blir det bara glatt. Jag åker dit så ofta jag kan. Det är liksom trygghet för mig.

Där har hon gått sedan hon var liten. Ibland var det ”nån tant som gick ut med barn i grupp hållandes i ett band”, senare har hon gått där hand i hand med pojkvänner och när hon fick barn drog hon barnvagnen fram och tillbaka på den kungliga öns vägar.

– Djurgården är nostalgiskt för mig, det är också en plats som är unikt för Stockholm. Djurgården har den där magin. Jag skulle kunna gå där forever, bara gå gå gå. Det är svårt att sluta.

Lena Olin använder många stora ord, men utan att det känns överdrivet. Det är nog så att hon ”älskar att vara tillbaka”, men också att hennes och maken Lasse Hallströms liv i USA har varit ”otroligt fantastiskt”. De har kvar boendet i New York. I USA bor också dottern. Så det blir många resor över Atlanten. Ett ben i vardera land, men numera – sedan två år tillbaka – ligger tyngdpunkten på benet i Sverige.

– Det börjar kännas som vanligt igen, den långvariga tandbedövningen har släppt. För Lasse inte minst. Han har tidigare aktivt kunnat gå och längta hit, det har inte jag gjort. Och det är så mycket som är fantastiskt med New York. Men vi är ju svenskar.

Men hon är också amerikaniserad. Och då handlar det inte främst om att hon använder amerikanska ord och uttryck då och då – för det gör hon – utan mer om ”att våga leva ut”.

– Jag har alltid varit fruktansvärt nyfiken och intresserad av andra människor och det finns ett sätt i det amerikanska, det låter kanske banalt, men att man pratar mer med människor som bor i samma hus. Så har jag blivit mer, säger hon.

– När vi kom till USA, möttes vi av: ”Hej hej, vi bor här nere.” eller ”Det är Thanksgiving, kom hem till oss. Vi har bjudit andra inom entertainment, ni kanske tycker det är kul att träffa dem”. Folk är väldigt öppna och snabba.

Det där tänkte hon på när hon jobbade med serien Welcome to Sweden och de amerikanska skådespelarna, såsom Patrick Duffy, var i Sverige för inspelning – kontrasten. Det var midsommar.

– Alla vi svenskar gjorde våra egna grejer. Hade det varit i USA, Thanksgiving och svenskar suttit där så hade de haft 18 inbjudningar. Det är inget ont i det, men vi var mer: It´s midsummer. Have fun at Hotel Diplomat.

Du bjöd inte heller in?

– Jag tror att jag blivit bättre på det, att jag i alla fall ser det. Fast jag gör som alla andra, säger hon och skrattar.

– Men jag vågar mer efter att ha bott i USA. Så är det nog. Jag vågar mer som Lena.

Vi sitter i lobbybaren på Hobo hotell vid Brunkebergstorg, inte långt från Kulturhuset Stadsteatern där hon spelar Marsha i föreställningen Vem är rädd för Virginia Woolf? Hon påpekar att baren känns lite ”New York”. Här finns en odling av kryddor och grönsaker, men också en industriell känsla med bland annat ett tak som blottar rör och sladdar.

Lena Olin dricker en kaffe utan mjölk. De hade varken mandelmjölk eller rätt havremjölk, bara den där Oatly som enligt henne inte alls är så ren som de påstår. Hon är allergisk mot gluten. I väskan har hon en liten påse med glutenfria kakor, för något sött till kaffet. Det är extra viktigt att må bra nu när hon ska stå på scenen var och varannan kväll. Hon har en krävande roll och vill inte riskera något. Det är också därför hon snart ska gå till Hotell Grands gym Nordic Spa & Fitness och simma några längder, rensa huvudet och få en stunds lugn, för att sedan i god tid återvända till Kulturhuset Stadsteatern för förberedelser.

– Det är high speed hela föreställningen igenom. Precis innan den ska starta känns det omöjligt att vi ska klara av det i kväll igen, men när vi väl har dragit i gång är det så intensivt att man bara är där. Efteråt är jag väldigt upprymd, det är en skön känsla.

Vem är rädd för Virginia Woolf?, en klassiker skriven av Edward Albee, handlar om Martha och hennes man George, här spelad av Peter Andersson, som har varit gifta i 23 år – faktiskt precis lika länge som Lena Olin och Lasse Hallström, men Martha och George har en betydligt sämre relation.

Martha är dotter till en universitetsrektor och George är historiker på samma universitet. En kväll bjuder Martha in ett yngre par på efterfest som dras in i värdparets förnedringslekar med den ena vidrigheten och anklagelsen efter den andra. De blir alla allt fullare och deras mörka hemligheter avslöjas.

Vad känner du för Martha?

– Jag tycker jävligt synd om Martha, jag känner för henne. Personer som uppträder illa är människor som på ett eller annat sätt blöder, ett dåligt beteende kan vara ett slags rop på hjälpt. Definitivt är det så att hon blöder hela tiden.

Lena Olin tror att Martha vill vara ”mitt i kärleken och livet”, men att livet har blivit väldigt urvattnat och grått och hon känner sig inte sedd. Och att pappan, som hon dyrkar, har varit upptagen med att bygga upp universitetet och inte sett sin dotter för den hon är.

– Om Martha hade fått chansen hade hon blivit framgångsrik tror jag, säger Lena Olin och fortsätter:

– Jag har upplevt college på nära håll eftersom våra barn har gått på college i USA. Från elevernas sida är det en väldigt rörlig, intellektuell och öppen värld. Man känner direkt att man kan andas lättare när man kommer till ett bra college. Där finns så många unga smarta människor som står för bra grejer.

Men, tillägger hon, det är också en väldigt hierarkiskt uppbyggd värld, där rektorn har en stark position.

– Det är verkligen en ”power position”. De bor i vackra ”estates”, den typen av hus som man ser i diplomatstaden i Stockholm. College är både det här fria och det hierarkiska, och Martha är en del av den här hierarkin och står vid sidan av George. Hon har börjat dricka, hon vill att det ska bli liv i luckan på nåt sätt.

Liv i luckan blir det. Och där i hennes och George hem finns också deras krossade dröm och fantasi.

– Två människor som lever ihop har en slag sagovärld, också om det är ett bra äktenskap, om det inte är två iskalla tråkmånsar. Sagovärlden är ett förtroende, det är väl det som är att älska, att man känner förtroende och öppnar sig på ett sätt som man normalt inte gör.

Vem är rädd för Virginia Woolf? har gjorts i flera teateruppsättningar genom åren, även som film.

– Det som är så stort med riktigt bra pjäser är att man kan göra en roll på så många olika sätt. Jag har sett filmen, men för mig är det inte hämmande. Jag älskar att få ett A, då kan jag säga B. Min kreativitet måste bli uppbjuden på nåt sätt. Jag har svårt att vara den första som säger nåt i kreativa sammanhang, men om nån säger nåt så dyker det upp många idéer hos mig.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #245

En billig idé
Folkfest med fyndchans

En billig idé

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: iStock.com/Vjom

Knappt har jultomten hunnit ut genom dörren innan det är dags för mellandagsrean. Men den här gången för att fynda till oss själva – en tröja, ett par hörlurar eller kanske julkulor för halva reapriset. Men det finns ett hot mot detta folknöje.

Det var klädaffärerna som en gång i tiden startade mellandagsrean för att tömma sina lager efter jul och göra rent hus. Sedan hängde elektronikhandeln på och nu är i stort sett
alla med. Till en början inföll rean i klämdagarna mellan jul och nyår, nu tjuvstartar vissa till och med före jul.

– Butikerna tjänar inte på att mellandagsrean börjar tidigare. Det är digitaliseringen och konkurrensen som driver dem till det, säger Jonas Arnberg på HUI Research.

Hos Elgiganten är traditionen att mellandagsrean ska starta den 25/12. På juldagen klockan 08.00 slår de upp dörrarna och då ringlar sig kön lång utanför oavsett väder. Kunderna har ställt klockan på ringning för att vara säkra på att få ett exemplar av det de bespetsats sig på. De längsta köerna är utanför butikerna i Kungens kurva och Barkarby, där kan det vara upp till 200 förväntansfulla kunder på rad.

– Jag tror att folk har en slags hatkärlek till mellandagsrean. Samtidigt som det är trångt och varmt så är det lite av en folkfest där människor är glada för att de kan göra fynd. Och bland personalen råder det en förväntansfull stämning, det är nåt visst att jobba under de dagarna trots att det är högt tempo, säger Jessica Wallin på Elgiganten.

Inför mellandagsrean har deras butiker fyllt på med varor i varje ledigt utrymme, det är både tillfälliga partier och storsäljare som TV-apparater och vitvaror. Sammanlagt gör de plats för 7 800 pallar med tv-apparater och 1 600 pallar med diskmaskiner i butikerna runt om i landet.

Rean på nätet börjar vid samma klockslag som den i butikerna, men varorna plockas från olika lager. Så tar en vara slut online kan den ändå finnas kvar i någon av butikerna. Jessica Wallin menar att det därför alltid finns två chanser för kunderna att få tag i en speciell vara under mellandagsrean.

Är det nån skillnad i vad folk handlar på mellandagsrean i jämförelse före jul?

– Ja, under julhandeln handlar folk till andra, men under mellandagsrean handlar de till sig själva.

Mellandagsrean har länge haft högst försäljningssiffror, men nu poppar allt fler andra reor upp under året. Största konkurrenten är Black Friday, som infaller i slutet av november.

På HUI Research menar man att för många reor urholkar vinsterna för handlarna som hellre vill sälja varorna med full marginal. Dessutom skapar det kunder som väntar in nästa rea innan de handlar något. Och när realisationerna blir allt fler, kommer mellandagsrean att förlora lite av sin status, säger Jonas Arnberg på HUI Research.

I förra årets Handelsbarometer, som görs av Svensk Handel, fick handlarna svara på frågan om hur de anser att mellandagsreans betydelse har utvecklats de senaste åren. Var tredje handlare svarade att dess betydelse hade minskat. Men mellandagsrean är fortfarande ett lustfyllt folknöje för många. Frågan är då hur det är med priserna – är de alltid billigare än andra tider på året?

Prisjakt, som är en gratistjänst på nätet, kollade för två år sedan priserna på 100 av de mest populära produkterna på mellandagsrean. Kläder, surfplattor, tv- och datorrelaterade prylar är några av dem. På juldagens förmiddag hade 35 av produkterna ett lägre pris än under resten av året. I slutet av mellandagsrean, 30 december, var 47 av de populäraste produkterna prissänkta.

– Det kan löna sig att vänta till slutet av mellandagsrean, men då riskerar du att butiken sålt slut på det du vill ha, säger Carl Vult von Steyern på Prisjakt.

För två år sedan jämförde Prisjakt det genomsnittliga priset för de 100 populäraste produkterna under olika reaperioder, det visade sig att februari hade det lägsta genomsnittet, att mellandagsrean var näst billigast och att januarirean var något dyrare. Då hade Black Friday högst genomsnittligt pris, vilket har ändrat sig sedan dess på vissa produkter.

– Röda prislappar innebär inte alltid ett lägre pris, därför är det viktigt att jämföra för att hitta bästa möjliga pris. Det finns fortfarande många produkter som är billigare under mellandagsrean jämfört med Black Friday, säger Carl Vult von Steyern.

Åhléns City startar sin mellandagsrea på juldagen och den pågår sedan i olika faser ända fram till slutet av januari. På rean säljer de det som finns kvar av julsortimentet och det som har gått ur säsong inom mode, hem och skönhet.

Vad brukar gå åt först på mellandagsrean hos er?

– Kläder och dofter är alltid extra populära, säger Monica Hultgren på Åhléns.

Ett annat välkänt varuhus i Stockholm är NK. Men de bestämde sig för tio år sedan för att sluta med mellandagsreor eftersom de har vad de kallar för en ”fullprisstrategi”. NK håller sig till två reor om året – en på sommaren och en på vintern. Den på vintern börjar när alla helger är över, säger Hanna Blom på NK.

– Dessutom är våra nyckelkunder som bor i och runt om i stan inte hemma under mellandagarna.

Fejarmästare
Briljant

Fejarmästare

Publicerad: 2 månader sedan Av: Berättat för: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Sotare Anna Thomé vet precis hur djupt ner i rökkanalen på en skorsten som man ska släppa krejsen.

Vissa tycker att sotare är som en relik från förr och tror nästan inte att vi finns på riktigt, det händer att far- och morföräldrar hämtar sina barnbarn för att de ska titta på mig när jag kommer. Jag brukar säga till barnen att när jag
sotat skorstenen kommer tomten ner lättare – även om tomten inte kommer den vägen här i Sverige.

– Jag släpper ner en lina med ett lod och en krejs i rökkanalen på skorstenen. Krejsen är som en metallborste. Och så pumpar jag – det vill säga drar den hela vägen upp och ner för att få loss sot. Det krävs övning för att inte släppa ner
för långt så att krejsen kommer ut i eldstaden. Jag hör och känner när det är lagom. Visst blir man sotig i jobbet. Sotet är lite fett och svårt att få bort. När jag pumpar en skorsten försöker jag stå så att jag inte får vinden på mig.

– Vissa skorstenar är byggda i vinkel, då blir det tyngre att dra upp. Det krävs också rutin för att slå ihop linan rätt så att den ligger kvar på axeln när jag ska upp och ner från taket.

– De som eldar mer än 1,5 kubikmeter ved per år bör sota en gång om året. För de som bara myseldar på fredagar och till jul räcker det vart fjärde år.

– Det händer att fåglar bygger bo på en skorsten eller har trillat ner i den. Det kan vara både ugglor och småfåglar. Kajor verkar ha en viss förkärlek för tegelskorstenar.

– Jag gör sotningar oavsett årstid, men besiktningar är det mest av före jul. Då har folk köpt braskaminer som måste få klartecken innan de tänder första brasan. Eftersom sotning är obligatorisk kommer jag som sotare in i både
slott och koja. De flesta blir glada när jag kommer, ett fåtal tycker att det är helt onödigt.

Finess
Hiphop

Finess

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: David Bogerius Bild: Pressbild

Straight outta Hässelby, precis som flera andra rappare på Stockholms hiphopscen, släpper Jaouli ”Finess” Akofely nya ep:n En dag kommer vi skina. Titeln är hämtad från låten ”En dag”.

– ”En dag” var ett tankesätt och ett ljus som alltid sken i bakhuvudet hos oss som yngre – en dag ska vi lyckas, en dag ska vi bli nåt, en dag ska vi nå våra mål. Nåt som gjorde svåra tider mindre svåra, säger Jaouli Akofely.

I låtens video, som är gjord av Anthony ”Hookboy” Skaff, målas graffiti på tågvagnar i ett inhägnat område.

– Texten handlar om att våga ta chanser för att bli nåt och jag tillsammans med Hookboy ville förstärka den meningen med hjälp av graffiti, där man tar risker för att bli nåt, precis som jag säger i låten. Graffiti är ett otroligt starkt element som ofta glöms bort i mainstream-hiphop, trots att den är runt oss alla mer eller mindre dagligen, säger Jaouli Akofely.

Han har turnerat med Ken Ring och samarbetat med bland andra Mwuana, Stor, Näääk & Nimo och Tjuvjakt men nått störst publik i tvserien Lyckliga gatan, där han tolkade en Tommy Körberg-schlager, en crossover som ledde till en annan.

– När jag hörde Finess version av ”Stad i ljus” så förstod jag att han var en rapartist med nånting alldeles extra och hans mörka stämma mot min sköra kändes som en lockande tanke, säger Linda ”Miss Li” Karlsson.

En tanke som realiserades i och med låten ”Tegel & betong” då Jaouli Akofely i sin tur visade sig vara ett Miss Li-fan.

– Jag tycker att hon är en sjukt duktig artist som är väldigt enkel att jobba med och som alltid känns öppen för andras tankar och idéer. Låten handlar om att våga släppa taget om en relation som man tidigare haft och absolut inte vara rädd för att testa nåt annat.

 

En dag kommer vi skina släpps 8 december.

Situation Waldersten #244
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #244

Publicerad: 2 månader sedan Av: Jenny Lindroth
Spår av Finland
Grannen som firar 100

Spår av Finland

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Laura Pynnönen Illustration: Emma Hanquist

Den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt. Under de hundra år som gått har landet utkämpat ett blodigt inbördeskrig samt tre krig under andra världskriget. Det är bara drygt 40 mil fågelvägen mellan Stockholm och Helsingfors och var tolfte person som bor i Stockholm har finskt påbrå. Vi möter dagligen – via exempelvis språk, maträtter, litteratur och design – spår av Finland i Stockholm. Så grattis på hundraårsdagen. Och välkommen till planeten Finland.

Rymdraketen lämnar Sverige med sikte på en främmande himlakropp. När den landar på planeten Finland kliver passagerarna av. De möts av en förfärligt sorglig syn. Det är grått, regnigt och folktomt. De få invånare som syns till tittar mest ned på sina egna skor. Ingen välkomnar de svenska turisterna.

Så här beskrev några svenskar sitt första intryck av Finland när de förra vintern deltog i en undersökning om svenskarnas bild av sitt grannland. Anders Eriksson är direktör på Finlandsinstitutet, som var en av beställarna av undersökningen.

– Det finns fördomar som lever kvar. Det här att folk är tystlåtna i Finland till exempel. Jag tycker den bilden är lite föråldrad.

Enligt undersökningen var Mumintrollet en av de mest kända finska kulturföreteelser bland svenskarna. På Stockholms universitet kan man läsa en 7,5 poängskurs om Mumintrollen och Tove Janssons författande. Boel Westin är professor i litteraturvetenskap och en av lärarna på kursen. Hon ger en förklaring till varför just Mumintrollen kan ha blivit ett så känt fenomen.

– Mumintrollen har gått via generationer. Man har läst dem själv och sedan fört dem vidare till barn och barnbarn. Det finns ett intresse som inte tar slut. Tematiken känns aktuell, till exempel om flyktingar. Hon skrev böcker under kriget där hon beskrev hemlöshet, att man får sitt hem förstört. Det är situationer som återkommer i vår värld men hon har fångat det på ett väldigt speciellt sätt.

Tove Jansson hade själv en stark koppling till Sverige, och särskilt till Stockholm där hon bodde i omgångar. Första gången som treåring tillsammans med sin mamma när det finska inbördeskriget härjade i hemlandet, men även senare i livet.

– Hon bodde en period hos en av sina morbröder. Tove Janssons mamma kom från Stockholm. De bodde högst upp i ett hus på Norr Mälarstrand. Tove tyckte om att klättra ut på taket och promenera. Hon studerade då på tekniska skolan, alltså Konstfack. Så hon bodde här i tre år ungefär. Hon hade mycket släkt här. Så nog hade hon en särskild relation till Stockholm, berättar Boel Westin.

Anders Eriksson menar att Mumin är ett starkt varumärke med många produkter omkring, och att det därför inte är konstigt att det förblivit ett känt fenomen.

– Naturligtvis kommer Mumintrollet fram väldigt starkt. Det finns en del varumärken som är stora i Sverige. Det gäller finsk design också, till exempel Marimekko och Alvar Aalto. Det ska man inte nedvärdera. Det gäller att utnyttja de positiva sakerna men också att hitta nya uttryck.

Finsk design är ingen ovanlig syn i Stockholm. Finskt glas, porslin och textilier säljs både i de stora varuhusen och i egna butiker. Designföretaget Marimekko ses som något av en nationalklenod i Finland. Företagets grundare Armi Ratia menade i intervjuer på sextiotalet att Marimekko-kvinnans stil att bära klänning var att glömma den, en förmåga som hon menade att alla kvinnor inte hade. I dag är Marimekko-kvinnan, iklädd i företagets klassiska storblommiga design, ingen ovanlig syn på Stockholms gator.

Det är inte bara finsk design som spritt sig i Stockholm. Enligt Anders Eriksson är de finska influenserna i huvudstaden många.

– Stockholmarna har ett närmare förhållande till Finland än vad många andra människor i Sverige har. Dels på grund av att många har besökt Finland, åtminstone åkt på kryssning till Åbo eller Helsingfors. Men också på grund av att var tolfte person som bor i Stockholm har finskt påbrå. Alla i Stockholm känner en finne.

Erkki Häkli flyttade till Sverige år 1977. Sedan 1994 driver han en serietidningsbutik på Sankt Paulsgatan, Södermalm. Han berättar att serietidningarna var till hjälp för honom när han skulle lära sig svenska.

– Alla fick läsa svenska i skolan. Men jag avskydde det. Min svensklärarinnas slutord var ”du kommer aldrig lära dig svenska”. När jag flyttade hit försökte jag prata så mycket som möjligt. Men från serietidningarna fick jag väldigt mycket av grunderna, och repetition från svensklektionerna i skolan. Nu när det kommer kunder som nyligen flyttat till Sverige så prackar jag på dem svenska serier. De blir glada. De har kanske inte tänkt på det själva, att genom att läsa serier kan man lära sig svenska snabbare.

Fördomar har Erkki Häkli bara upplevt en enda gång, för närmare 40 år sedan, när han stod på tunnelbaneperrongen tillsammans med sin lillebror och en vän.

– Det kom en svensk snubbe som kallade oss ’finnjävlar’ men vi bara skrattade och sa att vi inte ville bråka. Han var väldigt hotfull så vi gick längre bort. Han följde efter och stack han handen i innerfickan och drog fram nåt svart. Då skrek jag att ’han har kniv i handen’ och så gjorde jag en flygspark som träffade honom i handleden. Och så flög det där svarta föremålet i luften. Och det var en kam han hållit i. Men det som hände efteråt var ännu märkligare. Vi blev vänner i stället. Han hängde med oss på bio och efteråt gick vi och drack bira. Så den där sparken gjorde underverk. Det är enda gången som nån har kallat mig finnjävel.

Anders Eriksson menar att svenskarna har en nyanserad bild av Finland i dag, men att vissa fördomar består. En barriär i svenskarnas bild av Finland är fördomar om alkoholkonsumtion, enligt undersökningen.

– Det finns en del fördomar som lever kvar. Det här med att folk super i Finland. Och det är ju på det viset att folk i Finland dricker mer än man gör i Sverige. Men samtidigt ska man komma ihåg att alkoholkonsumtionen gått ner i bägge länderna.

Men om man ser bort från fördomar om dryckesvanor, hur är det med finska matvanor? År 2000 startades en finsk avdelning i Hötorgshallen, och än i dag kan man handla godis, piroger, basturökta skinkor och andra finska matvaror i där. Marjatta Stobin driver butiken tillsammans med sina fyra döttrar. Hon menar att den finska maten är viktig framför allt kring de stora högtiderna. Kunderna vill ha de traditionella rätter som de inte kan få tag i någon annanstans, eller som de inte längre orkar laga själva. Hon märker också att de äldre kunderna lägger stor vikt vid att föra vidare sina mattraditioner till de yngre generationerna.

– Det finns två produkter som vi alltid måste ha i disken: karelska piroger och Tupla-choklad. Annars blir det katastrof.

Familjen köpte butiken i Hötorgshallen för snart fem år sedan.

– Vi tog över efter två svenska ägare. Och märkte på en gång att vi fick många kunder som inte bara kom för att handla, utan mer för att få prata med oss och få tala sitt eget språk. Det har blivit som en samlingsplats för såväl äldre som yngre kunder, som bara kommer och pratar av sig en stund.

I sin bok Sveriges språk i siffror – vilka språk talas och av hur många? beräknar lingvisten Mikael Parkvall att det år 2012 fanns omkring 200 000 invånare i Sverige som hade finska som modersmål. Sedan dess beräknas siffran ha sjunkit. Många barn och barnbarn till arbetskraftsinvandrarna som kom hit under femtio-, sextio- och sjuttiotalen har inte lärt sig språket. För många minskar även anledningen till kontakt med Finland och de släktingar som bor där.

– De flesta sverigefinnar har bott här länge och besöken till Finland blir färre och färre. Helt enkelt därför att mormor och morfar och farmor och farfar är borta nu. Det finns ingen att hälsa på nu på samma sätt som för 10–15 år sedan, säger Anders Eriksson, direktör på Finlandsinstitutet.

På Finlandsinstitutet anordnar man olika evenemang på finska. Bland annat teater och filmvisningar. Målgruppen är både svenskar och sverigefinnar. Men tillgången till kultur på finska fyller även ett utbildningssyfte, menar Ander Eriksson.

– De här kulturimpulserna från Finland är viktiga även för svenskar, men kanske i synnerhet för sverigefinnar. Det handlar om att bidra till att finskan bevaras som ett minoritetsspråk i Sverige. Att vi via filmerna låter den finska minoriteten höra hur finskan låter i dag i Finland.

På Stockholms universitet har intresset för det finska språket hållit sig på en jämn nivå de senaste åren. På institutionen för slaviska språk, finska, nederländska och tyska deltar ungefär hundra studenter i undervisningen på den finska avdelningen varje läsår. Det finns kurser i finska språket för både nybörjare och finskspråkiga, lärarutbildning och kurser i historia, litteratur och kultur.

– Jag tycker nog att folk hittar till oss. Visst kan man tycka att det vore kul med fler sökande och det finns plats för fler. Men vi har haft en ganska jämn nivå, med eventuellt en liten ökning, säger Laura Lunnevuori, studierektor på avdelningen för finska.

Det finns ingen ”typstudent” på utbildningarna, menar hon. Studenterna har varierande bakgrund.

– Många har nyligen flyttat hit från Finland, och så har vi såna som är av andra eller tredje generationens sverigefinnar. Och alltid några språknördar, lingvister som tycker att finska är spännande. Grupperna är väldigt olika. Vissa kommer direkt från gymnasiet, och så har vi några som är i 70- eller 80-årsåldern. En del av dem är krigsbarn. Jag tycker det är glädjande hur olika människor och grupperingar vi får ihop.

Undersökningsdeltagarna som skulle beskriva planeten Finland fick efter den första uppgiften diskutera kring grannlandet i en och en halv timme innan det var dags för den sista uppgiften.

– De skulle skriva ett tal som den finska presidenten skulle hålla för utländska besökare. Då hade stämningen vänt. Finland var världens trevligaste land med världens trevligaste folk, naturen var oerhört vacker… Det var en väldigt positiv bild som målades upp. För oss som arbetade med det här var det en väldigt inspirerande vändning som diskussionen tog. Att om man börjar fundera på vad Finland egentligen är så kommer man fram till något annat än den där första
reaktionen, säger Anders Eriksson.

Över hälften av deltagarna i undersökningen svarade att de hade låg kunskap om Finland, men många ville lära sig mer. Anders Eriksson är glad för svenskarnas nyfikenhet på Finland. I vinter ska man genomföra undersökningen igen, för att se om svenskarnas attityd och kunskap kring Finland ändrats under jubileumsåret 2017. En sak som han hoppas att fler svenskar ska svara rätt på är frågan om just det, när Finland blev ett självständigt land. Den 6 december har det gått 100 år på dagen.

– Det är viktigt att man kan nånting om sina grannar. Att man känner till hur grannländerna fungerar och hur de ser ut. Jag tycker att generellt är det ett spännande land. Det finns en inspirerande och spännande kultur som man kan stifta bekantskap med. Alla berättelser som skrivs och som presenteras, musik och formgivning. Inte minst scenkonst tycker jag är fantastiskt spännande i Finland, både pjäser och cirkus.

VEM ÄR VEM

FINNE: finskspråkig person från Finland.
FINLANDSSVENSK: svenskspråkig person från Finland.
FINLÄNDARE: innefattar både de finskspråkiga (finnarna) och de svenskspråkiga (finlandssvenskarna) i Finland.
SVERIGEFINLÄNDARE: finländare bosatt i Sverige.
SVERIGEFINNE: finsktalande nationell minoritetsgrupp i Sverige, som enligt SCB uppskattas till över 700 000 personer.

Källa: Svensk ordbok (SO), Svenska Akademins ordbok (SAOB), minoritet.se, Svergiefinska riksförbundet, Sveriges Radio, SCB.

Dogmer som dödar
Knarket, politiken och verkligheten

Dogmer som dödar

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Maria Hagström Illustration: Josefin Herolf

Kampen för det narkotikafria samhället, ”jakten på knarket” och nolltolerans har länge fått sätta tonen för svensk narkotikapolitik. Kritik har i decennier riktats mot den förda politiken från FN, WHO och forskare – för att missbrukande människor dör. Politiskt har det skett vissa förändringar, även om den gamla synen ”sitter i väggarna”. Situation Sthlm har tittat närmare på den svenska moralen, narkotikapolitiken och självbilden, med avstamp i boken Dogmer som dödar.

Jonna Sohlmér låg på marken och kunde knappt röra sig. Ändå valde poliserna, som stannade till bredvid att ta med henne till stationen. Deras försök att få in henne på toaletten för ett urinprov skulle lämna efter sig blåmärken på armar och ben. Hon var en brottsling som skulle straffas för narkotikabrott, inte en människa som behövde akutvård. Något urinprov klarade hon inte av att lämna, i stället låg hon kvar inne på stationen tills någon påpekade att hon började bli blå i ansiktet och måste tas till akuten. På sjukhuset fick hon naloxon, motgiftet som häver en heroinöverdos. Det räddade hennes liv. Poliserna fick en utskällning av läkaren – det hade varit nära att hon inte överlevt. Hon har senare ställt sig frågan: hur kunde det vara viktigare med ett urinprov än att rädda hennes liv? Hon tycker att svaret går att finna i Sveriges narkotikapolitik.

– Som brukare av narkotika känner man väldigt mycket att det är straffmentaliteten som styr, hur man blir behandlad. Det som media kallar ”jakten på knarket”, jakten på knarkarna, säger Jonna Sohlmér i dag, 33 år, några år
efter den överdosen.

– Jag tror verkligen inte att de här poliserna var illvilliga, de hade bara fått inpräntat att narkotikabruk ska straffas bort. Men nånstans blev det så talande – i stället för att se att här ligger en sjuk människa som behöver intensivvård, så körde de mig till arresten.

I Sverige har vi länge strävat efter att bli ett narkotikafritt samhälle. Det har funnits en nolltolerans mot droger, inget ska göras för att ”underlätta” narkotikaanvändarens liv för då ”sänds fel signaler”. Torkel Richert, socionom och forskare vid Malmö högskola, menar att andemeningen har varit att ”det ska vara svårt att vara knarkare”.

Moral i stället för forskning har fått styra. Och den uppfattningen har funnits kvar genom åren, och gör det på många sätt än i dag, som Stockholms brukarförenings ordförande Niklas Eklund säger:

– Det sitter i väggarna.

Tillsammans med Mikaela Hildebrand, som i många år har jobbat på FN:s aidsprogram UNAIDS, tog han initiativ till boken Dogmer som dödar: vägval för svensk narkotikapolitik som kom ut tidigare i år. Där samlade de ett flertal av landets främsta experter på området, som skriver om den senaste forskningen och vad Sverige behöver göra för att sänka den narkotikarelaterade dödlighet som i dag är bland den högsta i västvärlden. Börje Olsson, sociolog och professor på Stockholms universitet, beskriver missbrukssituationen i landet som allvarligare än någonsin i modern tid. Författarna är överens om att Sveriges narkotikapolitik, som mer byggts på ideologi
än vetenskap, inte är något att vara stolt över, tvärtom. Markus Heilig, beroendeforskare och professor i psykiatri, skriver:

”För min del står åtminstone en slutsats klar: när jag hör ordet ideologi osäkrar jag numera min revolver.”

Vi backar ett halvt sekel, till sextiotalet. Niklas Eklund kommer ihåg hur det var.

– Jag började knarka 1968 när jag var 13 år. Jag tillhör dem som har varit på pojkhem och ungdomshem. Amfetamin var då en ”tjuvdrog” som användes mest av socialt utslagna, kriminella och prostituerade. Men folk tyckte inte illa om nån för att den var socialt utslagen. Människor som hade problem skulle man hjälpa.

Niklas Eklund studerade till socionom och började jobba inom ”socialsvängen” under sjuttiotalet, på socialjouren samt en fältstation.

– Den liknade vår verksamhet här, fast det var kommunen som drev den.

Han sitter inne på sitt kontor hos Stockholms brukarförening, en organisation av och för människor som använder narkotika. Hit kan man bland annat komma för stöd, gemenskap och för att byta till rena sprutor. På väggarna hänger affischer med budskap som ”Support. Don’t punish.” och en minnestavla med namn på medlemmar som inte längre lever.

– Allt vände i Sverige nån gång i slutet på sjuttiotalet och i början av åttiotalet. Det hände nåt när heroinet kom – rädslan för död. Det var också i samband med att aids kom, säger Niklas Eklund.

Han tror att de liberala vindarna som blåste över Europa också spelade in.

– Det var prestation som mättes och ”du kan bli miljonär”. Från att ha pratat om kollektivet så var det mer ”vad är det i det för mig?” Det gjorde också att de som inte tillförde samhället nånting, som narkomaner, alkoholister och psykiskt sjuka, skulle sköta sig själva.

Nykterhetsrörelsen gick från att ägna sig åt alkoholfrågan, där total avhållsamhet gällde, till att också ta sig an narkotika.

– Den enda kunskap man hade om missbruk innan var alkohol. Och att tro att alla typer av droger har samma förlopp och samma behandlingspotential, det är lika dumt som att tro att jorden är platt, säger Niklas Eklund.

Men det fanns en behandling som hade visat bra resultat för människor med heroinberoende – förskrivning av metadon. Men en behandlingsform med ett läkemedel mot narkotikaberoende var svårt att få ihop med nolltoleransen mot droger.

När den svenska professorn Lars Gunne startade den första metadonmottagning i Sverige på Ulleråker i Uppsala kom han att bli motarbetad från både politiskt håll och så småningom också av Socialstyrelsen, som reglerade behandlingen. Antalet patienter som kunde få behandling begränsades. Kötiderna var så långa att många dog
i väntan på läkemedlet.

Under åttiotalet var psykiatrikern Nils Bejerot en inflytelserik opinionsbildare, så pass att han kom att kallas ”den svenska narkotikapolitikens fader”.

– Han hade teorier om att det var en samhällssvulst, att det måste behandlas som en epidemi, knarkarna skulle isoleras, säger Niklas Eklund.

Varför tror du att man var så rädd för människor som använder narkotika?

– För att det var ett misslyckande. I Sverige hade vi lösningar på allt, vi hade ett bra socialt fungerade system, tyckte vi. Självbilden var att vi var ett bra land, vi växte, byggde bostäder, alla hade möjlighet att gå i skolan – och ändå fanns det människor som använde narkotika. Då blev det att ”de väljer det här livet” och att det är moraliskt fel. Ingen kunde förstå: varför gör de så här? Och ingen frågade.

Karin Rågsjö, som nu företräder Vänsterpartiet i socialutskottet, jobbade i början av åttiotalet som fältassistent. Hon menar att Nils Bejerot fanns som en ”husgud” hos många socialarbetare. Det skulle vara ordning och reda, med tvång. I Dogmer som dödar skriver hon om ”smitt-teorin”: ”Folk smittade varandra med missbruk ungefär som vid tbc, att lätta droger ledde över till tunga. Det är inte sant. Många unga har prövat cannabis men ytterst få har fortsatt med amfetamin, heroin och så vidare.”

På nittiotalet jobbade hon på Folkhälsoinstitutet. När en konferens om europeisk narkotikapolitik skulle arrangeras fick hon i uppgift att ta in talare. Hon ville ha debatt och inte bara ha med åsikter som var ”bejerotska”. Hon möttes av motstånd men fick till slut igenom att de två kriminologforskarna Henrik Tham och Leif Lenke, som kritiserade de repressiva metoderna i narkotikapolitiken, skulle vara med. Hon minns buropen från publiken mot dem. Hon beskriver det som ”hat i luften”.

Enligt Markus Heilig fördubblades den narkotikarelaterade dödligheten på nittiotalet. Hans frustration över narkomanvården övergick då till ett fysiskt illamående. Som chef för beroendevården i södra Stockholmsregionen kunde han se deras remisser till metadonprogrammet försvinna i ”ett svart hål”. Han skriver i Dogmer som dödar:

”Jag hade ont i magen varje morgon på väg till jobbet. När jag kom fram väntade patienter vi skulle ha kunnat hjälpa, men som vi i stället fick se bli allt sjukare och i många fall dö. Jag argumenterade och debatterade, men kom ingen vart. Medan patienter dog tävlade politiker av alla kulörer om att vara bäst i sporten ”kamp för ett narkotikafritt samhälle”. Det ingick av nån anledning att ogilla läkemedlet metadon. Tävlingen pågår än.”

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #244

Deadline är passerad
Krönika

Deadline är passerad

Publicerad: 2 månader sedan Av: Maria Hagström

”Till redlighetens polisbyrå. Hos Lundewall, Hantverkaregatan No 16 b på Kungsholm bor en flicka från Upsala Jenny Kardell som har smittad mej med Dröppel, den har hon fått af den der Läsareprästen eller någon annan djäfla prädikant som hon springer ti på dagen åk så på kvälla smeter hon hederliga järnarbetare från hvärkstan, detta skulle pålisen intet tilåta utan säter in henna på spinhusa o låta doktorn se påna så at ordentliga arbetare intet blir förstörde…”

Brevet, ett av många som finns sparat hos Stockholmskällan, är undertecknad ”Verkstadsarbetare Gustaf Andersson”. Kvinnor som sålde – eller antogs sälja – sex togs in för undersökning hos Besiktningsbyrån en gång i veckan. Det var kvinnorna som ansågs skyldiga till spridning av könssjukdomar, inte de hederliga herrar som köpte deras kroppar – besiktigade, godkända och klara att använda.

Förespråkarna ansåg att de här kvinnorna behövdes för att skydda de ”kyska” kvinnorna från de unga männen, som inte förväntades kunna behärska sin sexualdrift.

Nästa år är det 100 år sedan besiktningen av kvinnor upphörde. Då är det också 140 år sedan protesterna mot den startade.  Och nästnästa år är det 100 år sedan den kvinnliga rösträtten röstades fram i Sverige. Tre år senare upphörde gifta kvinnor att vara omyndiga. Förändringar tack vare kvinnor som har gått samman och protesterat.

1965 förbjöds våldtäkt inom äktenskapet. 1980 började Sveriges första jämställdhetslag att gälla. Två år dessförinnan släpptes ”Dokumentet”, där kvinnliga Aftonbladetmedarbetare berättade om sexism. Nu 40 år senare kommer Dokument 2.0. Och den här kvällen, när jag skriver min krönika, vill jag hellre spendera varje minut på Facebook – se när historia skrivs i realtid. Inlägg efter inlägg publiceras i den slutna gruppen för uppropet #deadline. Här finns kollegors vittnesmål om våldtäkter, övergrepp, härskarteknik och kränkande kommentarer: ”Jag tycker vi skulle skaffa oss en liten redaktionshora som vi kunde dra över då och då”.

När minuterna närmar sig klockan 21 är laddningen total i gruppen. Nedräkning till ett historiskt ögonblick. Klockan 21 trycker Sveriges redaktioner på knappen samtidigt och publicerar uppropet. Det är dags att granska sig själva. Det är hög tid för självrannsakan, för många. #deadline, #tystnadtagning, #visjungerut, #imaktenskorridorer, #medvilkenrätt, #närmusikentystnar, #teknisktfel. Och restaurangbranschens #vikokaröver, också sjuksköterskorna, byggbranschen,
idrottsvärlden, gymnasieelever och fler. Och skådespelarna läste vittnesmål på scenen inför drottningen och kronprinsessan, men ingen såg till kungen eller prinsen. Är det inte också en fråga för män?

Men systerskapet växer, #metoo är en revolution. Det finns fortfarande många som anser sig ha rätt till kvinnokroppen och alldeles för många exempel på när skuld och ansvar läggs på kvinnor.

Polisbyrån, det finns en herre på Hantverkargatan som utsätter kvinnofolk. Likaså den där djäfla prädikanten och verkstadsarbetare Gustaf Andersson. Och i alla vittnesmål finns många fler. Ta in dem för besiktning. Skulden ska ligga där den hör hemma. Deadline är passerad för länge sedan.

Sir Taube
Sven-Bertil Taube

Sir Taube

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Ståhlberg

I åtta decennier har Sven-Bertil Taube växelbrukat en framgångsrik karriär som både skådespelare och vissångare. Senast han stod på Dramatens stora scen var på hösten 1971. I december är han tillbaka på Dramaten igen och sjunger visor, senare i vår spelar han Sir John i Påklädaren. Visorna tog honom ut i världen. Skådespelandet fick honom att fastna i London. Men det finns två olösta mysterier i hans liv.

I slutet av kvarteret på Alderville Road i sydvästra London där Sven-Bertil Taube bor, ligger Hurlingham Park. Det är en stor park med en vidsträckt öppen gräsplan, några tennisbanor bakom en mindre plantering – några rastar sina hundar långt borta, en grupp unga män i skoluniform i skuggan under ett träd, två män i kostym går fram och tillbaka mellan två bänkar närmast vägen och samtalar lågt med varandra. Här spelades den första hästpolomatchen
i England 1874, året efter blev Hurlingham högkvarter för sporten och fastställde det regelverk inom hästpolo som alltjämt råder.

När jag – fotografen och jag är en kvart tidiga till intervjun och beslutar oss att avverka den på en bänk i höstsolen i parken – efter en stund rör mig lite avsides från där vi sitter och begår en smärre ordningsförseelse bland buskarna bakom tennisbanorna, ser jag i ögonvrån en äldre man i blå skjorta, vit tyghatt, solglasögon och mörka byxor som mycket sakta och servilt kommer promenerande från mellan träden en bit bort vid sidan av mig. Mannen försvinner ur sikte några sekunder men passerar sedan bara några meter rakt framför mig, men på andra sidan buskaget i planteringen. Det är Sven-Bertil Taube.

En bil släpper honom över övergångsstället, han tar upp sin telefon ur fickan och besvarar ett samtal just som han viker om hörnet och gatan bort till sig. När vi knackar på dörren en stund senare och han öppnar faller det sig naturligt att vi börjar tala om parken och promenaden.

– Det är en runda jag brukar gå i parken där. Vi kallar den för rosenparken, rosengården… till höger om tennisbanorna är det en rundel med rosenplantering i, runt den brukar jag gå runt för jag är ju nästan blind. Jag har ledsyn, jag går inte in i väggar och så. Men där är det lugnt, det är slätt och jag går runt där för att få lite motion efter hjärtoperationen.

Vi sitter i rummet mot gatan, i soffgruppen vid väggen, ljuset kommer från fönstret mot gatan. Det står ett piano på andra sidan av rummet – sonen Felix är den som spelar mest på det – och några mikrofoner. Plattan Alderville Road från 2007 spelades in precis här, Sven-Bertil Taube satt i fåtöljen och spelade den spröda instrumentala gitarrmelodin till introspåret.

Hur kom musiken in i ditt liv, vad var det som fick dig intresserad av musik?

– Bellman fick man ju höra talas om tidigt i skolan, jag var väl 16-17 år när jag upptäckte honom. Som viskonst var det det första som fascinerade mig.
– Jag hade ett intresse i grunden för visor. Jag är ju uppvuxen i ett hem där det skrevs visor, även om Evert inte var nån som musicerade i hemmet precis och gick omkring och spelade. Men det hände ju att han använde familjen, mig bland annat, för att pröva nåt på som han suttit i sitt rum och skrivit: ”Tycker du det här är fängslande, lyssna på det här…”. Jag blev tidigt indragen i det, han behövde kommunicera detta med nån och då blev ju vi i närmaste
familjen indragna i det. Sven-Bertil Taube var tidigt allätare vad gäller musik – ”det är jag fortfarande” – och lyssnade på både visor, gitarrmusik, Maurice Chevalier, klassisk musik och gick på Musikhistoriska museet när han var 15-16 år.
– De hade en liten lokal vid Finska kyrkan i Gamla Stan där de hade gamla instrument. Och där gavs det konserter ibland på de gamla instrumenten. Det tyckte jag var intressant, det var inte många där. Instrumenten hängde där och så kom det musiker dit och spelade på dem, på luta, teorb, gamla cellos.
– Det var gammal musik, före Bach kan man säga, som jag tyckte var spännande. Det var inte lätt att lyssna på för det spelades nästan aldrig. Men det var andra toner, andra stämningar.

Hade du börjat spela gitarr vid den här tiden?

– Ja, jag hade precis börjat. Levin i Göteborg hade gjort en gitarr de kallade för sin spanska gitarr, nylonsträngad, som de gav till Evert, som gav den till mig. Så den började jag spela på. Jag gick hos en musikdirektör som brukade hjälpa Evert med att skriva ut noter och så, han var ju ingen stor gitarrist men han kunde lära mig lite grundläggande ackord. Och det kommer man ju ganska långt med, några ackord så där, när det gäller visor.

Och det är ungefär vid den här tiden som Sven-Bertil Taubes intresse för visor också börjar ta honom ut i världen.

– Jag var bara 15-16 när jag var runt och gick i Italien och upp i Österrike bland bergen. Jag liftade och vandrade med ryggsäck. I Österrike jobbade jag på en gård ett tag och fick sova i en lada. Sen gick jag vidare och skulle till en musikfestival vid Bodensee, men jag fick gå och lifta så festivalen var precis slut när jag kom fram.
– Det var inte så att jag fick några uppmaningar hemifrån, inte heller att mina föräldrar höll mig tillbaka. Jag har tänkt på det i efterhand, att de haft mod att släppa i väg en på det sätt de gjorde på den tiden.

Sättet att resa i Europa då var med tåg. Eller båt om det var hav som skulle korsas. Som när han åkte till Irland med ryggsäck och gitarr för att vandra runt mellan visfestivaler en sommar. Han kände till den irländska vistraditionen och hur den sedan Flyttades över till amerikanska Appalacherna med immigranter och blev en del av den amerikanska vistraditionen.

– Jag var i norra Irland, i Jamestown, en liten by. Jag kom sent på kvällen och allting var stängt. Då såg jag en polis som stod vid en husdörr. Jag gick fram till honom och frågade om det fanns nånstans man kunde bo. Han sa att det inte fanns några hotell i den lilla stan. Då öppnades dörren – det visade sig att det var en pub därinne – och en hand med en sejdel öl sträcktes ut till polisen. Puben var egentligen stängd. Polisen hostade till lite generat och sa att ”vi kan ju fråga pubägaren om du kan sova här inne”.

Han fick komma in på puben, för ”det var inte så vanligt att några utlänningar reste runt då”.

– Det var ett rum med en bardisk och det stod några gubbar vid den och drack öl – det var en ung vacker flicka som serverade, kommer jag ihåg – och de frågade var jag kom ifrån. Jag började säga att jag vara svensk och på resa men de sa: ”Nej, du får sjunga och berätta”.

Sven-Bertil Taube fick hitta på en visa. ”Här kommer jag farande över havet/från ett fjärran land i Norden…” och sjunga på engelska och göra en melodi medan han sjöng.

– De lyssnade seriöst och tyckte det var intressant. Jag fick en halv Guiness – min första Guiness – som de ställde fram och sa att det var bra.

Sedan sa männen: ”Nu ska du få höra vilka vi är”. I ett mörkt hörn satt en äldre man i rock med en keps ner över pannan.

– De tog med en pint Guiness och det kom ut en hand ur rocken som tog emot den, den försvann in under kepsen och några sekunder senare var den tom. Sen började han sjunga och klappa takten på knäna. Jag förstod inte mycket vad
han sjöng, det var engelska och gaeliska blandat, men han sjöng och berättade om Jamestown och trakten där vi var, dess historia. Väldigt genuint. Precis så föddes ju visan och balladtraditionen.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #244

Jag som redan var på väg
Krönika

Jag som redan var på väg

Publicerad: 3 månader sedan Av: Ulf Stolt

Det krävs egentligen inte mycket. Någonting bara. Ofta obetydligt. Som liksom från ingenstans plötsligt, mitt i en tankebana, kratsar en tunn cirkel i kartdammet eller drar tråden ur gardinens varp tillräckligt
bestämt så att maskorna sedan delar sig och nytt ljus kan bryta igenom.

Eller kanske minnet av ett nästan bortglömt ljud. Som det sekundsnabba, osmorda skorret från den korta kedjelänk som sitter mellan de två mekaniska delarna i ett bastramp. Rörelsen på väg tillbaka efter anslaget, när klubban strävar mot ursprungsläget och pedalen väntar fot igen. Sedan nedtrampet, dovt och tungt, man kan förstå att en hel del luft måste omdisponeras för att ljud i det lågfrekventa registret ska kunna forma plats. Och orka tryckas vidare och bort, ut ur den runda cylinderformen och sedan framåt i rummet och där skingras och till slut bli ingenting. Jag kan i stort sett minnas vad som helst som skett mig. Men jag kommer inte alltid ihåg det när det hastigt kommer på tal. Och är det någonting i den uppdykande händelsen som är förknippat med ilska eller sorg eller skam eller rädsla kan det ta en del tid innan jag lyckas mästra diset som omger det och är färdig att tolka legeringen på ramglaset.

Jag tycker aldrig om att planlöst gå i affärer och titta på saker. Eller hundar jag inte är bekant med.

Det sägs att man växer upp fortare ju längre hemifrån man befinner sig. Jag tycker om avståndet till min uppväxt, mätt både i decennier och distansminuter. Tänker ibland på människor jag en gång kände, vänner i vissa fall, ytligt bekanta i andra fall, som precis som jag också ville bort och ut, som ville till Stockholm och slå upp nytt. Men som inte fick fäste här och höll sig kvar, som kanske blev av med ett tillfälligt jobb eller inte hittade någonstans att bo efter att ett tredjehandskontrakt löpt ut.

Desperationen de måste känt. Hatet. Villrådigheten.

Att stå där på tåget över Tullbron, äntra provinsen norrifrån och tvingas tillbaka in i den där jävla Winnerbäcklåten och dess osynliga, smetiga galler igen. Gågatan. Torgen. Den låga himlen. Vattentornet. Domkyrkans pissljumma skugga som viskade sin strykfria moral. Jag känner nu när jag skriver detta – jag tror det var ungefär vid passagen ”Domkyrkans pissljumma…” som jag först förnam det – att det sker någonting i mig, att pulsen ökar, att en sorts primitiv och magnesiumvit ilska börjar sippra sin svala kåda nedför ryggraden. Jag drar därför omedvetet axlarna bakåt som för att sträcka ut ryggen, sväljer, andas lite djupare. Och känner hur glasögonbågarnas skalmar snuddas av pulsslagen vid tinningarna. 30 år i år. Men direkt är jag där igen. Det är inte så att jag kan luta mig tillbaka och sluta ögonen och som på en filmduk återse miljöer och platser och gator och kvarter – delar av sådant sitter naturligtvis obönhörligt nedristat av olika anledningar, annat har bleknat bort och sorterats undan – utan detta är någonting helt annat.

Detta är någonting osynligt. Som nervgas. Luktfri. Det här liksom bara finns där, lagrat likt radioaktivitet i alla de miljontals skärvor av minnen jag varit tvungen att splittra sönder i atomsmå fragment av en enda anledning – för att inte bli galen. Adrenalinet sipprar i skuldrorna, ner i triceps, och jag noterar att jag biter ihop tänderna hårt medan jag skriver detta. Jag skickade aldrig något vykort. Fick inget heller.

Ljudet av en dov bastrumma genom golvet. En gardinfåll som repats upp, ljus som sipprar in genom och under den och sprider sig sakta över ett bonat parkettgolv. Jag ligger på en matta under ett bord och lyssnar på vuxna röster som samtalar i rummet bredvid. När bussen passerar – det gör den någon gång i timman – hör jag den komma flera hundra meter innan den passerar fönstret. Jag hatar ljudet av den där bussen, hatar att veta att den först ska komma närmare och närmare och närmare mitt fönster och sedan passera och försvinna bort. Och jag ska bara ligga kvar. Under bordet. På mattan. Och lyssna till de vuxna rösterna i rummet intill, höra berusningen tillta, volymen öka, skratten bli lite yvigare, känna doften av cigarettrök och det där svala draget under dörren när de då och då öppnar mot uteplatsen för att snabbvädra.

Jag hade bestämt mig långt innan, det minns jag tydligt. Men där på mattan var allra första gången jag kände den där osynliga tyngden mot bröstbenet och det där sugande, bråddjupa kallraset i mellangärdet. Utanför dörren rösterna. Bastrumman som hörs genom golvet. Och solen under gardinen.

Och jag som redan var på väg.

In i döden trångt
Plats för sista vilan

In i döden trångt

Publicerad: 3 månader sedan Av: Text: Gerd Eriksson Illustration: Aron Landahl

Vi blir fler och fler människor i Stockholm, bostäderna räcker inte till, det är trångt i tunnelbanan och förlossningsvården går på knäna. Men hur blir det när vi dör? Finns det plats att begrava oss alla då?

Om tre år är vi en miljon invånare i Stockholm. Och ju fler som lever här, desto fler behöver plats för sista vilan. Redan i dag är det brist på gravmark för kistor, speciellt i de nordvästra delarna av Stockholm. Kommunen står i startgroparna för att bygga en ny begravningsplats på Järvafältet.

– Totalt ska det bli 20 000 gravar och 9 000 av dem ska vara kistgravar. Tanken är att Järva begravningsplats ska vara lite nytänkande med en slags begravningsöar där det ska finnas utrymme för friluftsliv emellan. Och precis som Skogskyrkogården ska den vara till för alla, både religiösa och icke religiösa, säger Mats Larsson på Kyrkogårdsförvaltningen.

På Skogskyrkogården, som är Stockholms största begravningsplats, finns det 150 000 gravar. Kyrkogården har flera olika delar, den största är den kristna protestantiska delen, sedan finns det två muslimska delar, två ortodoxa och även några mindre delar för de som tillhör bahaj-religionen, är mandier eller katoliker. Det finns också en större judisk del som ägs av den judiska församlingen.

– Det är fullt nu vad det gäller kistgravar på den muslimska delen. I stället är de hänvisade till Strandkyrkogården i Skrubba.

Det var från början en beredskapskyrkogård i händelse av ett tredje världskrig. Men trots att den är väldigt vacker och har 20 000 gravplatser är det bara tusen av platserna som är belagda där i dag. Det är underskattad kyrkogård, trots att man på riktigt kan ha sin grav mellan blåbärs- och lingonris. 90 procent av stockholmarna väljer kremering, hälften av dessa väljer sedan att spridas i minneslund, hälften att ha sin aska i en urngrav. För en muslim är kremering otänkbart eftersom de tror på ett liv efter detta. Den döda ska också ligga med huvudet mot Mekka och komma i jorden så snart som möjligt. Och om en stockholmare som är muslim kommer i jorden inom max tre dygn tar det i snitt tre veckor
för andra stockholmare att göra detsamma. Det beror varken på flaskhalsar eller trosinriktning utan om stressade anhöriga med fyllda almanackor.

– Alla vill ha sina begravningar på en fredag för att slippa ta ledigt mitt i veckan. Men det finns bara ett visst antal fredagar varje månad, det är klart att det blir väntan. Vi har gått från att den döda står i centrum till att det är de efterlevande som gör det. Döden hade högre prioritet tidigare, säger Ulf Lernéus på Sveriges Begravningsbyråers Förbund.

En problematik med döden, som är en realitet i Stockholm redan i dag, är förvaringen av kropparna innan begravning. Många av kommunens äldreboenden har inte längre bårhus, det vill säga kylrum. Det gör att en död kropp måste fraktas till bårhuset på ett av våra sjukhus i väntan på begravning. Platsen på bårhuset kostar kommunerna pengar eftersom sjukhusen tillhör landstinget. Vissa ytterkommuner har därför börjat ta ut bårhusavgiften av dödsboet i stället. Och förutom att det blir överbelagt på de bårhus som finns blir det dyrare för dödsboet och betydligt fler transporter av döda människor kors och tvärs i stan.

– Tänk dig att den som dött i Upplands Väsby ska in till ett kylrum på Karolinska och sen tillbaka till Upplands Väsby igen när det är dags för begravning Det blir väldigt många fler transporter nu än tidigare. En del gör nog en längre resa när de är döda än de gjorde när de levde, säger Ulf Lernéus på Sveriges Begravningsbyråers Förbund. Han säger också att begravningsbranschen värnar om de döda och att de ska bli fint omhändertagna. Men att ju fler
som ska hantera de döda kropparna desto större risk är det att bemötandet till slut blir ovärdigt.

På begravningsbyråerna i stan märker man inte av befolkningsökningen i Stockholm ännu. Dödstalen är låga nu eftersom barnkullarna på trettiotalet var små och de som väljer att flytta hit är unga. Dessutom är vi är friskare än tidigare. Men 2028 kommer vändningen och därefter kommer det under en lång tid vara fler som dör än i dag.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #243