Situation Sthlm
Dogmer som dödar
Knarket, politiken och verkligheten

Dogmer som dödar

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Maria Hagström Illustration: Josefin Herolf

Kampen för det narkotikafria samhället, ”jakten på knarket” och nolltolerans har länge fått sätta tonen för svensk narkotikapolitik. Kritik har i decennier riktats mot den förda politiken från FN, WHO och forskare – för att missbrukande människor dör. Politiskt har det skett vissa förändringar, även om den gamla synen ”sitter i väggarna”. Situation Sthlm har tittat närmare på den svenska moralen, narkotikapolitiken och självbilden, med avstamp i boken Dogmer som dödar.

Jonna Sohlmér låg på marken och kunde knappt röra sig. Ändå valde poliserna, som stannade till bredvid att ta med henne till stationen. Deras försök att få in henne på toaletten för ett urinprov skulle lämna efter sig blåmärken på armar och ben. Hon var en brottsling som skulle straffas för narkotikabrott, inte en människa som behövde akutvård. Något urinprov klarade hon inte av att lämna, i stället låg hon kvar inne på stationen tills någon påpekade att hon började bli blå i ansiktet och måste tas till akuten. På sjukhuset fick hon naloxon, motgiftet som häver en heroinöverdos. Det räddade hennes liv. Poliserna fick en utskällning av läkaren – det hade varit nära att hon inte överlevt. Hon har senare ställt sig frågan: hur kunde det vara viktigare med ett urinprov än att rädda hennes liv? Hon tycker att svaret går att finna i Sveriges narkotikapolitik.

– Som brukare av narkotika känner man väldigt mycket att det är straffmentaliteten som styr, hur man blir behandlad. Det som media kallar ”jakten på knarket”, jakten på knarkarna, säger Jonna Sohlmér i dag, 33 år, några år
efter den överdosen.

– Jag tror verkligen inte att de här poliserna var illvilliga, de hade bara fått inpräntat att narkotikabruk ska straffas bort. Men nånstans blev det så talande – i stället för att se att här ligger en sjuk människa som behöver intensivvård, så körde de mig till arresten.

I Sverige har vi länge strävat efter att bli ett narkotikafritt samhälle. Det har funnits en nolltolerans mot droger, inget ska göras för att ”underlätta” narkotikaanvändarens liv för då ”sänds fel signaler”. Torkel Richert, socionom och forskare vid Malmö högskola, menar att andemeningen har varit att ”det ska vara svårt att vara knarkare”.

Moral i stället för forskning har fått styra. Och den uppfattningen har funnits kvar genom åren, och gör det på många sätt än i dag, som Stockholms brukarförenings ordförande Niklas Eklund säger:

– Det sitter i väggarna.

Tillsammans med Mikaela Hildebrand, som i många år har jobbat på FN:s aidsprogram UNAIDS, tog han initiativ till boken Dogmer som dödar: vägval för svensk narkotikapolitik som kom ut tidigare i år. Där samlade de ett flertal av landets främsta experter på området, som skriver om den senaste forskningen och vad Sverige behöver göra för att sänka den narkotikarelaterade dödlighet som i dag är bland den högsta i västvärlden. Börje Olsson, sociolog och professor på Stockholms universitet, beskriver missbrukssituationen i landet som allvarligare än någonsin i modern tid. Författarna är överens om att Sveriges narkotikapolitik, som mer byggts på ideologi
än vetenskap, inte är något att vara stolt över, tvärtom. Markus Heilig, beroendeforskare och professor i psykiatri, skriver:

”För min del står åtminstone en slutsats klar: när jag hör ordet ideologi osäkrar jag numera min revolver.”

Vi backar ett halvt sekel, till sextiotalet. Niklas Eklund kommer ihåg hur det var.

– Jag började knarka 1968 när jag var 13 år. Jag tillhör dem som har varit på pojkhem och ungdomshem. Amfetamin var då en ”tjuvdrog” som användes mest av socialt utslagna, kriminella och prostituerade. Men folk tyckte inte illa om nån för att den var socialt utslagen. Människor som hade problem skulle man hjälpa.

Niklas Eklund studerade till socionom och började jobba inom ”socialsvängen” under sjuttiotalet, på socialjouren samt en fältstation.

– Den liknade vår verksamhet här, fast det var kommunen som drev den.

Han sitter inne på sitt kontor hos Stockholms brukarförening, en organisation av och för människor som använder narkotika. Hit kan man bland annat komma för stöd, gemenskap och för att byta till rena sprutor. På väggarna hänger affischer med budskap som ”Support. Don’t punish.” och en minnestavla med namn på medlemmar som inte längre lever.

– Allt vände i Sverige nån gång i slutet på sjuttiotalet och i början av åttiotalet. Det hände nåt när heroinet kom – rädslan för död. Det var också i samband med att aids kom, säger Niklas Eklund.

Han tror att de liberala vindarna som blåste över Europa också spelade in.

– Det var prestation som mättes och ”du kan bli miljonär”. Från att ha pratat om kollektivet så var det mer ”vad är det i det för mig?” Det gjorde också att de som inte tillförde samhället nånting, som narkomaner, alkoholister och psykiskt sjuka, skulle sköta sig själva.

Nykterhetsrörelsen gick från att ägna sig åt alkoholfrågan, där total avhållsamhet gällde, till att också ta sig an narkotika.

– Den enda kunskap man hade om missbruk innan var alkohol. Och att tro att alla typer av droger har samma förlopp och samma behandlingspotential, det är lika dumt som att tro att jorden är platt, säger Niklas Eklund.

Men det fanns en behandling som hade visat bra resultat för människor med heroinberoende – förskrivning av metadon. Men en behandlingsform med ett läkemedel mot narkotikaberoende var svårt att få ihop med nolltoleransen mot droger.

När den svenska professorn Lars Gunne startade den första metadonmottagning i Sverige på Ulleråker i Uppsala kom han att bli motarbetad från både politiskt håll och så småningom också av Socialstyrelsen, som reglerade behandlingen. Antalet patienter som kunde få behandling begränsades. Kötiderna var så långa att många dog
i väntan på läkemedlet.

Under åttiotalet var psykiatrikern Nils Bejerot en inflytelserik opinionsbildare, så pass att han kom att kallas ”den svenska narkotikapolitikens fader”.

– Han hade teorier om att det var en samhällssvulst, att det måste behandlas som en epidemi, knarkarna skulle isoleras, säger Niklas Eklund.

Varför tror du att man var så rädd för människor som använder narkotika?

– För att det var ett misslyckande. I Sverige hade vi lösningar på allt, vi hade ett bra socialt fungerade system, tyckte vi. Självbilden var att vi var ett bra land, vi växte, byggde bostäder, alla hade möjlighet att gå i skolan – och ändå fanns det människor som använde narkotika. Då blev det att ”de väljer det här livet” och att det är moraliskt fel. Ingen kunde förstå: varför gör de så här? Och ingen frågade.

Karin Rågsjö, som nu företräder Vänsterpartiet i socialutskottet, jobbade i början av åttiotalet som fältassistent. Hon menar att Nils Bejerot fanns som en ”husgud” hos många socialarbetare. Det skulle vara ordning och reda, med tvång. I Dogmer som dödar skriver hon om ”smitt-teorin”: ”Folk smittade varandra med missbruk ungefär som vid tbc, att lätta droger ledde över till tunga. Det är inte sant. Många unga har prövat cannabis men ytterst få har fortsatt med amfetamin, heroin och så vidare.”

På nittiotalet jobbade hon på Folkhälsoinstitutet. När en konferens om europeisk narkotikapolitik skulle arrangeras fick hon i uppgift att ta in talare. Hon ville ha debatt och inte bara ha med åsikter som var ”bejerotska”. Hon möttes av motstånd men fick till slut igenom att de två kriminologforskarna Henrik Tham och Leif Lenke, som kritiserade de repressiva metoderna i narkotikapolitiken, skulle vara med. Hon minns buropen från publiken mot dem. Hon beskriver det som ”hat i luften”.

Enligt Markus Heilig fördubblades den narkotikarelaterade dödligheten på nittiotalet. Hans frustration över narkomanvården övergick då till ett fysiskt illamående. Som chef för beroendevården i södra Stockholmsregionen kunde han se deras remisser till metadonprogrammet försvinna i ”ett svart hål”. Han skriver i Dogmer som dödar:

”Jag hade ont i magen varje morgon på väg till jobbet. När jag kom fram väntade patienter vi skulle ha kunnat hjälpa, men som vi i stället fick se bli allt sjukare och i många fall dö. Jag argumenterade och debatterade, men kom ingen vart. Medan patienter dog tävlade politiker av alla kulörer om att vara bäst i sporten ”kamp för ett narkotikafritt samhälle”. Det ingick av nån anledning att ogilla läkemedlet metadon. Tävlingen pågår än.”

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #244

Fejarmästare
Briljant

Fejarmästare

Publicerad: 3 dagar sedan Av: Berättat för: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Sotare Anna Thomé vet precis hur djupt ner i rökkanalen på en skorsten som man ska släppa krejsen.

Vissa tycker att sotare är som en relik från förr och tror nästan inte att vi finns på riktigt, det händer att far- och morföräldrar hämtar sina barnbarn för att de ska titta på mig när jag kommer. Jag brukar säga till barnen att när jag
sotat skorstenen kommer tomten ner lättare – även om tomten inte kommer den vägen här i Sverige.

– Jag släpper ner en lina med ett lod och en krejs i rökkanalen på skorstenen. Krejsen är som en metallborste. Och så pumpar jag – det vill säga drar den hela vägen upp och ner för att få loss sot. Det krävs övning för att inte släppa ner
för långt så att krejsen kommer ut i eldstaden. Jag hör och känner när det är lagom. Visst blir man sotig i jobbet. Sotet är lite fett och svårt att få bort. När jag pumpar en skorsten försöker jag stå så att jag inte får vinden på mig.

– Vissa skorstenar är byggda i vinkel, då blir det tyngre att dra upp. Det krävs också rutin för att slå ihop linan rätt så att den ligger kvar på axeln när jag ska upp och ner från taket.

– De som eldar mer än 1,5 kubikmeter ved per år bör sota en gång om året. För de som bara myseldar på fredagar och till jul räcker det vart fjärde år.

– Det händer att fåglar bygger bo på en skorsten eller har trillat ner i den. Det kan vara både ugglor och småfåglar. Kajor verkar ha en viss förkärlek för tegelskorstenar.

– Jag gör sotningar oavsett årstid, men besiktningar är det mest av före jul. Då har folk köpt braskaminer som måste få klartecken innan de tänder första brasan. Eftersom sotning är obligatorisk kommer jag som sotare in i både
slott och koja. De flesta blir glada när jag kommer, ett fåtal tycker att det är helt onödigt.

Finess
Hiphop

Finess

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: David Bogerius Bild: Pressbild

Straight outta Hässelby, precis som flera andra rappare på Stockholms hiphopscen, släpper Jaouli ”Finess” Akofely nya ep:n En dag kommer vi skina. Titeln är hämtad från låten ”En dag”.

– ”En dag” var ett tankesätt och ett ljus som alltid sken i bakhuvudet hos oss som yngre – en dag ska vi lyckas, en dag ska vi bli nåt, en dag ska vi nå våra mål. Nåt som gjorde svåra tider mindre svåra, säger Jaouli Akofely.

I låtens video, som är gjord av Anthony ”Hookboy” Skaff, målas graffiti på tågvagnar i ett inhägnat område.

– Texten handlar om att våga ta chanser för att bli nåt och jag tillsammans med Hookboy ville förstärka den meningen med hjälp av graffiti, där man tar risker för att bli nåt, precis som jag säger i låten. Graffiti är ett otroligt starkt element som ofta glöms bort i mainstream-hiphop, trots att den är runt oss alla mer eller mindre dagligen, säger Jaouli Akofely.

Han har turnerat med Ken Ring och samarbetat med bland andra Mwuana, Stor, Näääk & Nimo och Tjuvjakt men nått störst publik i tvserien Lyckliga gatan, där han tolkade en Tommy Körberg-schlager, en crossover som ledde till en annan.

– När jag hörde Finess version av ”Stad i ljus” så förstod jag att han var en rapartist med nånting alldeles extra och hans mörka stämma mot min sköra kändes som en lockande tanke, säger Linda ”Miss Li” Karlsson.

En tanke som realiserades i och med låten ”Tegel & betong” då Jaouli Akofely i sin tur visade sig vara ett Miss Li-fan.

– Jag tycker att hon är en sjukt duktig artist som är väldigt enkel att jobba med och som alltid känns öppen för andras tankar och idéer. Låten handlar om att våga släppa taget om en relation som man tidigare haft och absolut inte vara rädd för att testa nåt annat.

 

En dag kommer vi skina släpps 8 december.

Situation Waldersten #244
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #244

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Jenny Lindroth
Spår av Finland
Grannen som firar 100

Spår av Finland

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Laura Pynnönen Illustration: Emma Hanquist

Den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt. Under de hundra år som gått har landet utkämpat ett blodigt inbördeskrig samt tre krig under andra världskriget. Det är bara drygt 40 mil fågelvägen mellan Stockholm och Helsingfors och var tolfte person som bor i Stockholm har finskt påbrå. Vi möter dagligen – via exempelvis språk, maträtter, litteratur och design – spår av Finland i Stockholm. Så grattis på hundraårsdagen. Och välkommen till planeten Finland.

Rymdraketen lämnar Sverige med sikte på en främmande himlakropp. När den landar på planeten Finland kliver passagerarna av. De möts av en förfärligt sorglig syn. Det är grått, regnigt och folktomt. De få invånare som syns till tittar mest ned på sina egna skor. Ingen välkomnar de svenska turisterna.

Så här beskrev några svenskar sitt första intryck av Finland när de förra vintern deltog i en undersökning om svenskarnas bild av sitt grannland. Anders Eriksson är direktör på Finlandsinstitutet, som var en av beställarna av undersökningen.

– Det finns fördomar som lever kvar. Det här att folk är tystlåtna i Finland till exempel. Jag tycker den bilden är lite föråldrad.

Enligt undersökningen var Mumintrollet en av de mest kända finska kulturföreteelser bland svenskarna. På Stockholms universitet kan man läsa en 7,5 poängskurs om Mumintrollen och Tove Janssons författande. Boel Westin är professor i litteraturvetenskap och en av lärarna på kursen. Hon ger en förklaring till varför just Mumintrollen kan ha blivit ett så känt fenomen.

– Mumintrollen har gått via generationer. Man har läst dem själv och sedan fört dem vidare till barn och barnbarn. Det finns ett intresse som inte tar slut. Tematiken känns aktuell, till exempel om flyktingar. Hon skrev böcker under kriget där hon beskrev hemlöshet, att man får sitt hem förstört. Det är situationer som återkommer i vår värld men hon har fångat det på ett väldigt speciellt sätt.

Tove Jansson hade själv en stark koppling till Sverige, och särskilt till Stockholm där hon bodde i omgångar. Första gången som treåring tillsammans med sin mamma när det finska inbördeskriget härjade i hemlandet, men även senare i livet.

– Hon bodde en period hos en av sina morbröder. Tove Janssons mamma kom från Stockholm. De bodde högst upp i ett hus på Norr Mälarstrand. Tove tyckte om att klättra ut på taket och promenera. Hon studerade då på tekniska skolan, alltså Konstfack. Så hon bodde här i tre år ungefär. Hon hade mycket släkt här. Så nog hade hon en särskild relation till Stockholm, berättar Boel Westin.

Anders Eriksson menar att Mumin är ett starkt varumärke med många produkter omkring, och att det därför inte är konstigt att det förblivit ett känt fenomen.

– Naturligtvis kommer Mumintrollet fram väldigt starkt. Det finns en del varumärken som är stora i Sverige. Det gäller finsk design också, till exempel Marimekko och Alvar Aalto. Det ska man inte nedvärdera. Det gäller att utnyttja de positiva sakerna men också att hitta nya uttryck.

Finsk design är ingen ovanlig syn i Stockholm. Finskt glas, porslin och textilier säljs både i de stora varuhusen och i egna butiker. Designföretaget Marimekko ses som något av en nationalklenod i Finland. Företagets grundare Armi Ratia menade i intervjuer på sextiotalet att Marimekko-kvinnans stil att bära klänning var att glömma den, en förmåga som hon menade att alla kvinnor inte hade. I dag är Marimekko-kvinnan, iklädd i företagets klassiska storblommiga design, ingen ovanlig syn på Stockholms gator.

Det är inte bara finsk design som spritt sig i Stockholm. Enligt Anders Eriksson är de finska influenserna i huvudstaden många.

– Stockholmarna har ett närmare förhållande till Finland än vad många andra människor i Sverige har. Dels på grund av att många har besökt Finland, åtminstone åkt på kryssning till Åbo eller Helsingfors. Men också på grund av att var tolfte person som bor i Stockholm har finskt påbrå. Alla i Stockholm känner en finne.

Erkki Häkli flyttade till Sverige år 1977. Sedan 1994 driver han en serietidningsbutik på Sankt Paulsgatan, Södermalm. Han berättar att serietidningarna var till hjälp för honom när han skulle lära sig svenska.

– Alla fick läsa svenska i skolan. Men jag avskydde det. Min svensklärarinnas slutord var ”du kommer aldrig lära dig svenska”. När jag flyttade hit försökte jag prata så mycket som möjligt. Men från serietidningarna fick jag väldigt mycket av grunderna, och repetition från svensklektionerna i skolan. Nu när det kommer kunder som nyligen flyttat till Sverige så prackar jag på dem svenska serier. De blir glada. De har kanske inte tänkt på det själva, att genom att läsa serier kan man lära sig svenska snabbare.

Fördomar har Erkki Häkli bara upplevt en enda gång, för närmare 40 år sedan, när han stod på tunnelbaneperrongen tillsammans med sin lillebror och en vän.

– Det kom en svensk snubbe som kallade oss ’finnjävlar’ men vi bara skrattade och sa att vi inte ville bråka. Han var väldigt hotfull så vi gick längre bort. Han följde efter och stack han handen i innerfickan och drog fram nåt svart. Då skrek jag att ’han har kniv i handen’ och så gjorde jag en flygspark som träffade honom i handleden. Och så flög det där svarta föremålet i luften. Och det var en kam han hållit i. Men det som hände efteråt var ännu märkligare. Vi blev vänner i stället. Han hängde med oss på bio och efteråt gick vi och drack bira. Så den där sparken gjorde underverk. Det är enda gången som nån har kallat mig finnjävel.

Anders Eriksson menar att svenskarna har en nyanserad bild av Finland i dag, men att vissa fördomar består. En barriär i svenskarnas bild av Finland är fördomar om alkoholkonsumtion, enligt undersökningen.

– Det finns en del fördomar som lever kvar. Det här med att folk super i Finland. Och det är ju på det viset att folk i Finland dricker mer än man gör i Sverige. Men samtidigt ska man komma ihåg att alkoholkonsumtionen gått ner i bägge länderna.

Men om man ser bort från fördomar om dryckesvanor, hur är det med finska matvanor? År 2000 startades en finsk avdelning i Hötorgshallen, och än i dag kan man handla godis, piroger, basturökta skinkor och andra finska matvaror i där. Marjatta Stobin driver butiken tillsammans med sina fyra döttrar. Hon menar att den finska maten är viktig framför allt kring de stora högtiderna. Kunderna vill ha de traditionella rätter som de inte kan få tag i någon annanstans, eller som de inte längre orkar laga själva. Hon märker också att de äldre kunderna lägger stor vikt vid att föra vidare sina mattraditioner till de yngre generationerna.

– Det finns två produkter som vi alltid måste ha i disken: karelska piroger och Tupla-choklad. Annars blir det katastrof.

Familjen köpte butiken i Hötorgshallen för snart fem år sedan.

– Vi tog över efter två svenska ägare. Och märkte på en gång att vi fick många kunder som inte bara kom för att handla, utan mer för att få prata med oss och få tala sitt eget språk. Det har blivit som en samlingsplats för såväl äldre som yngre kunder, som bara kommer och pratar av sig en stund.

I sin bok Sveriges språk i siffror – vilka språk talas och av hur många? beräknar lingvisten Mikael Parkvall att det år 2012 fanns omkring 200 000 invånare i Sverige som hade finska som modersmål. Sedan dess beräknas siffran ha sjunkit. Många barn och barnbarn till arbetskraftsinvandrarna som kom hit under femtio-, sextio- och sjuttiotalen har inte lärt sig språket. För många minskar även anledningen till kontakt med Finland och de släktingar som bor där.

– De flesta sverigefinnar har bott här länge och besöken till Finland blir färre och färre. Helt enkelt därför att mormor och morfar och farmor och farfar är borta nu. Det finns ingen att hälsa på nu på samma sätt som för 10–15 år sedan, säger Anders Eriksson, direktör på Finlandsinstitutet.

På Finlandsinstitutet anordnar man olika evenemang på finska. Bland annat teater och filmvisningar. Målgruppen är både svenskar och sverigefinnar. Men tillgången till kultur på finska fyller även ett utbildningssyfte, menar Ander Eriksson.

– De här kulturimpulserna från Finland är viktiga även för svenskar, men kanske i synnerhet för sverigefinnar. Det handlar om att bidra till att finskan bevaras som ett minoritetsspråk i Sverige. Att vi via filmerna låter den finska minoriteten höra hur finskan låter i dag i Finland.

På Stockholms universitet har intresset för det finska språket hållit sig på en jämn nivå de senaste åren. På institutionen för slaviska språk, finska, nederländska och tyska deltar ungefär hundra studenter i undervisningen på den finska avdelningen varje läsår. Det finns kurser i finska språket för både nybörjare och finskspråkiga, lärarutbildning och kurser i historia, litteratur och kultur.

– Jag tycker nog att folk hittar till oss. Visst kan man tycka att det vore kul med fler sökande och det finns plats för fler. Men vi har haft en ganska jämn nivå, med eventuellt en liten ökning, säger Laura Lunnevuori, studierektor på avdelningen för finska.

Det finns ingen ”typstudent” på utbildningarna, menar hon. Studenterna har varierande bakgrund.

– Många har nyligen flyttat hit från Finland, och så har vi såna som är av andra eller tredje generationens sverigefinnar. Och alltid några språknördar, lingvister som tycker att finska är spännande. Grupperna är väldigt olika. Vissa kommer direkt från gymnasiet, och så har vi några som är i 70- eller 80-årsåldern. En del av dem är krigsbarn. Jag tycker det är glädjande hur olika människor och grupperingar vi får ihop.

Undersökningsdeltagarna som skulle beskriva planeten Finland fick efter den första uppgiften diskutera kring grannlandet i en och en halv timme innan det var dags för den sista uppgiften.

– De skulle skriva ett tal som den finska presidenten skulle hålla för utländska besökare. Då hade stämningen vänt. Finland var världens trevligaste land med världens trevligaste folk, naturen var oerhört vacker… Det var en väldigt positiv bild som målades upp. För oss som arbetade med det här var det en väldigt inspirerande vändning som diskussionen tog. Att om man börjar fundera på vad Finland egentligen är så kommer man fram till något annat än den där första
reaktionen, säger Anders Eriksson.

Över hälften av deltagarna i undersökningen svarade att de hade låg kunskap om Finland, men många ville lära sig mer. Anders Eriksson är glad för svenskarnas nyfikenhet på Finland. I vinter ska man genomföra undersökningen igen, för att se om svenskarnas attityd och kunskap kring Finland ändrats under jubileumsåret 2017. En sak som han hoppas att fler svenskar ska svara rätt på är frågan om just det, när Finland blev ett självständigt land. Den 6 december har det gått 100 år på dagen.

– Det är viktigt att man kan nånting om sina grannar. Att man känner till hur grannländerna fungerar och hur de ser ut. Jag tycker att generellt är det ett spännande land. Det finns en inspirerande och spännande kultur som man kan stifta bekantskap med. Alla berättelser som skrivs och som presenteras, musik och formgivning. Inte minst scenkonst tycker jag är fantastiskt spännande i Finland, både pjäser och cirkus.

VEM ÄR VEM

FINNE: finskspråkig person från Finland.
FINLANDSSVENSK: svenskspråkig person från Finland.
FINLÄNDARE: innefattar både de finskspråkiga (finnarna) och de svenskspråkiga (finlandssvenskarna) i Finland.
SVERIGEFINLÄNDARE: finländare bosatt i Sverige.
SVERIGEFINNE: finsktalande nationell minoritetsgrupp i Sverige, som enligt SCB uppskattas till över 700 000 personer.

Källa: Svensk ordbok (SO), Svenska Akademins ordbok (SAOB), minoritet.se, Svergiefinska riksförbundet, Sveriges Radio, SCB.

Deadline är passerad
Krönika

Deadline är passerad

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Maria Hagström

”Till redlighetens polisbyrå. Hos Lundewall, Hantverkaregatan No 16 b på Kungsholm bor en flicka från Upsala Jenny Kardell som har smittad mej med Dröppel, den har hon fått af den der Läsareprästen eller någon annan djäfla prädikant som hon springer ti på dagen åk så på kvälla smeter hon hederliga järnarbetare från hvärkstan, detta skulle pålisen intet tilåta utan säter in henna på spinhusa o låta doktorn se påna så at ordentliga arbetare intet blir förstörde…”

Brevet, ett av många som finns sparat hos Stockholmskällan, är undertecknad ”Verkstadsarbetare Gustaf Andersson”. Kvinnor som sålde – eller antogs sälja – sex togs in för undersökning hos Besiktningsbyrån en gång i veckan. Det var kvinnorna som ansågs skyldiga till spridning av könssjukdomar, inte de hederliga herrar som köpte deras kroppar – besiktigade, godkända och klara att använda.

Förespråkarna ansåg att de här kvinnorna behövdes för att skydda de ”kyska” kvinnorna från de unga männen, som inte förväntades kunna behärska sin sexualdrift.

Nästa år är det 100 år sedan besiktningen av kvinnor upphörde. Då är det också 140 år sedan protesterna mot den startade.  Och nästnästa år är det 100 år sedan den kvinnliga rösträtten röstades fram i Sverige. Tre år senare upphörde gifta kvinnor att vara omyndiga. Förändringar tack vare kvinnor som har gått samman och protesterat.

1965 förbjöds våldtäkt inom äktenskapet. 1980 började Sveriges första jämställdhetslag att gälla. Två år dessförinnan släpptes ”Dokumentet”, där kvinnliga Aftonbladetmedarbetare berättade om sexism. Nu 40 år senare kommer Dokument 2.0. Och den här kvällen, när jag skriver min krönika, vill jag hellre spendera varje minut på Facebook – se när historia skrivs i realtid. Inlägg efter inlägg publiceras i den slutna gruppen för uppropet #deadline. Här finns kollegors vittnesmål om våldtäkter, övergrepp, härskarteknik och kränkande kommentarer: ”Jag tycker vi skulle skaffa oss en liten redaktionshora som vi kunde dra över då och då”.

När minuterna närmar sig klockan 21 är laddningen total i gruppen. Nedräkning till ett historiskt ögonblick. Klockan 21 trycker Sveriges redaktioner på knappen samtidigt och publicerar uppropet. Det är dags att granska sig själva. Det är hög tid för självrannsakan, för många. #deadline, #tystnadtagning, #visjungerut, #imaktenskorridorer, #medvilkenrätt, #närmusikentystnar, #teknisktfel. Och restaurangbranschens #vikokaröver, också sjuksköterskorna, byggbranschen,
idrottsvärlden, gymnasieelever och fler. Och skådespelarna läste vittnesmål på scenen inför drottningen och kronprinsessan, men ingen såg till kungen eller prinsen. Är det inte också en fråga för män?

Men systerskapet växer, #metoo är en revolution. Det finns fortfarande många som anser sig ha rätt till kvinnokroppen och alldeles för många exempel på när skuld och ansvar läggs på kvinnor.

Polisbyrån, det finns en herre på Hantverkargatan som utsätter kvinnofolk. Likaså den där djäfla prädikanten och verkstadsarbetare Gustaf Andersson. Och i alla vittnesmål finns många fler. Ta in dem för besiktning. Skulden ska ligga där den hör hemma. Deadline är passerad för länge sedan.

Sir Taube
Sven-Bertil Taube

Sir Taube

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Ståhlberg

I åtta decennier har Sven-Bertil Taube växelbrukat en framgångsrik karriär som både skådespelare och vissångare. Senast han stod på Dramatens stora scen var på hösten 1971. I december är han tillbaka på Dramaten igen och sjunger visor, senare i vår spelar han Sir John i Påklädaren. Visorna tog honom ut i världen. Skådespelandet fick honom att fastna i London. Men det finns två olösta mysterier i hans liv.

I slutet av kvarteret på Alderville Road i sydvästra London där Sven-Bertil Taube bor, ligger Hurlingham Park. Det är en stor park med en vidsträckt öppen gräsplan, några tennisbanor bakom en mindre plantering – några rastar sina hundar långt borta, en grupp unga män i skoluniform i skuggan under ett träd, två män i kostym går fram och tillbaka mellan två bänkar närmast vägen och samtalar lågt med varandra. Här spelades den första hästpolomatchen
i England 1874, året efter blev Hurlingham högkvarter för sporten och fastställde det regelverk inom hästpolo som alltjämt råder.

När jag – fotografen och jag är en kvart tidiga till intervjun och beslutar oss att avverka den på en bänk i höstsolen i parken – efter en stund rör mig lite avsides från där vi sitter och begår en smärre ordningsförseelse bland buskarna bakom tennisbanorna, ser jag i ögonvrån en äldre man i blå skjorta, vit tyghatt, solglasögon och mörka byxor som mycket sakta och servilt kommer promenerande från mellan träden en bit bort vid sidan av mig. Mannen försvinner ur sikte några sekunder men passerar sedan bara några meter rakt framför mig, men på andra sidan buskaget i planteringen. Det är Sven-Bertil Taube.

En bil släpper honom över övergångsstället, han tar upp sin telefon ur fickan och besvarar ett samtal just som han viker om hörnet och gatan bort till sig. När vi knackar på dörren en stund senare och han öppnar faller det sig naturligt att vi börjar tala om parken och promenaden.

– Det är en runda jag brukar gå i parken där. Vi kallar den för rosenparken, rosengården… till höger om tennisbanorna är det en rundel med rosenplantering i, runt den brukar jag gå runt för jag är ju nästan blind. Jag har ledsyn, jag går inte in i väggar och så. Men där är det lugnt, det är slätt och jag går runt där för att få lite motion efter hjärtoperationen.

Vi sitter i rummet mot gatan, i soffgruppen vid väggen, ljuset kommer från fönstret mot gatan. Det står ett piano på andra sidan av rummet – sonen Felix är den som spelar mest på det – och några mikrofoner. Plattan Alderville Road från 2007 spelades in precis här, Sven-Bertil Taube satt i fåtöljen och spelade den spröda instrumentala gitarrmelodin till introspåret.

Hur kom musiken in i ditt liv, vad var det som fick dig intresserad av musik?

– Bellman fick man ju höra talas om tidigt i skolan, jag var väl 16-17 år när jag upptäckte honom. Som viskonst var det det första som fascinerade mig.
– Jag hade ett intresse i grunden för visor. Jag är ju uppvuxen i ett hem där det skrevs visor, även om Evert inte var nån som musicerade i hemmet precis och gick omkring och spelade. Men det hände ju att han använde familjen, mig bland annat, för att pröva nåt på som han suttit i sitt rum och skrivit: ”Tycker du det här är fängslande, lyssna på det här…”. Jag blev tidigt indragen i det, han behövde kommunicera detta med nån och då blev ju vi i närmaste
familjen indragna i det. Sven-Bertil Taube var tidigt allätare vad gäller musik – ”det är jag fortfarande” – och lyssnade på både visor, gitarrmusik, Maurice Chevalier, klassisk musik och gick på Musikhistoriska museet när han var 15-16 år.
– De hade en liten lokal vid Finska kyrkan i Gamla Stan där de hade gamla instrument. Och där gavs det konserter ibland på de gamla instrumenten. Det tyckte jag var intressant, det var inte många där. Instrumenten hängde där och så kom det musiker dit och spelade på dem, på luta, teorb, gamla cellos.
– Det var gammal musik, före Bach kan man säga, som jag tyckte var spännande. Det var inte lätt att lyssna på för det spelades nästan aldrig. Men det var andra toner, andra stämningar.

Hade du börjat spela gitarr vid den här tiden?

– Ja, jag hade precis börjat. Levin i Göteborg hade gjort en gitarr de kallade för sin spanska gitarr, nylonsträngad, som de gav till Evert, som gav den till mig. Så den började jag spela på. Jag gick hos en musikdirektör som brukade hjälpa Evert med att skriva ut noter och så, han var ju ingen stor gitarrist men han kunde lära mig lite grundläggande ackord. Och det kommer man ju ganska långt med, några ackord så där, när det gäller visor.

Och det är ungefär vid den här tiden som Sven-Bertil Taubes intresse för visor också börjar ta honom ut i världen.

– Jag var bara 15-16 när jag var runt och gick i Italien och upp i Österrike bland bergen. Jag liftade och vandrade med ryggsäck. I Österrike jobbade jag på en gård ett tag och fick sova i en lada. Sen gick jag vidare och skulle till en musikfestival vid Bodensee, men jag fick gå och lifta så festivalen var precis slut när jag kom fram.
– Det var inte så att jag fick några uppmaningar hemifrån, inte heller att mina föräldrar höll mig tillbaka. Jag har tänkt på det i efterhand, att de haft mod att släppa i väg en på det sätt de gjorde på den tiden.

Sättet att resa i Europa då var med tåg. Eller båt om det var hav som skulle korsas. Som när han åkte till Irland med ryggsäck och gitarr för att vandra runt mellan visfestivaler en sommar. Han kände till den irländska vistraditionen och hur den sedan Flyttades över till amerikanska Appalacherna med immigranter och blev en del av den amerikanska vistraditionen.

– Jag var i norra Irland, i Jamestown, en liten by. Jag kom sent på kvällen och allting var stängt. Då såg jag en polis som stod vid en husdörr. Jag gick fram till honom och frågade om det fanns nånstans man kunde bo. Han sa att det inte fanns några hotell i den lilla stan. Då öppnades dörren – det visade sig att det var en pub därinne – och en hand med en sejdel öl sträcktes ut till polisen. Puben var egentligen stängd. Polisen hostade till lite generat och sa att ”vi kan ju fråga pubägaren om du kan sova här inne”.

Han fick komma in på puben, för ”det var inte så vanligt att några utlänningar reste runt då”.

– Det var ett rum med en bardisk och det stod några gubbar vid den och drack öl – det var en ung vacker flicka som serverade, kommer jag ihåg – och de frågade var jag kom ifrån. Jag började säga att jag vara svensk och på resa men de sa: ”Nej, du får sjunga och berätta”.

Sven-Bertil Taube fick hitta på en visa. ”Här kommer jag farande över havet/från ett fjärran land i Norden…” och sjunga på engelska och göra en melodi medan han sjöng.

– De lyssnade seriöst och tyckte det var intressant. Jag fick en halv Guiness – min första Guiness – som de ställde fram och sa att det var bra.

Sedan sa männen: ”Nu ska du få höra vilka vi är”. I ett mörkt hörn satt en äldre man i rock med en keps ner över pannan.

– De tog med en pint Guiness och det kom ut en hand ur rocken som tog emot den, den försvann in under kepsen och några sekunder senare var den tom. Sen började han sjunga och klappa takten på knäna. Jag förstod inte mycket vad
han sjöng, det var engelska och gaeliska blandat, men han sjöng och berättade om Jamestown och trakten där vi var, dess historia. Väldigt genuint. Precis så föddes ju visan och balladtraditionen.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #244

Jag som redan var på väg
Krönika

Jag som redan var på väg

Publicerad: 1 månad sedan Av: Ulf Stolt

Det krävs egentligen inte mycket. Någonting bara. Ofta obetydligt. Som liksom från ingenstans plötsligt, mitt i en tankebana, kratsar en tunn cirkel i kartdammet eller drar tråden ur gardinens varp tillräckligt
bestämt så att maskorna sedan delar sig och nytt ljus kan bryta igenom.

Eller kanske minnet av ett nästan bortglömt ljud. Som det sekundsnabba, osmorda skorret från den korta kedjelänk som sitter mellan de två mekaniska delarna i ett bastramp. Rörelsen på väg tillbaka efter anslaget, när klubban strävar mot ursprungsläget och pedalen väntar fot igen. Sedan nedtrampet, dovt och tungt, man kan förstå att en hel del luft måste omdisponeras för att ljud i det lågfrekventa registret ska kunna forma plats. Och orka tryckas vidare och bort, ut ur den runda cylinderformen och sedan framåt i rummet och där skingras och till slut bli ingenting. Jag kan i stort sett minnas vad som helst som skett mig. Men jag kommer inte alltid ihåg det när det hastigt kommer på tal. Och är det någonting i den uppdykande händelsen som är förknippat med ilska eller sorg eller skam eller rädsla kan det ta en del tid innan jag lyckas mästra diset som omger det och är färdig att tolka legeringen på ramglaset.

Jag tycker aldrig om att planlöst gå i affärer och titta på saker. Eller hundar jag inte är bekant med.

Det sägs att man växer upp fortare ju längre hemifrån man befinner sig. Jag tycker om avståndet till min uppväxt, mätt både i decennier och distansminuter. Tänker ibland på människor jag en gång kände, vänner i vissa fall, ytligt bekanta i andra fall, som precis som jag också ville bort och ut, som ville till Stockholm och slå upp nytt. Men som inte fick fäste här och höll sig kvar, som kanske blev av med ett tillfälligt jobb eller inte hittade någonstans att bo efter att ett tredjehandskontrakt löpt ut.

Desperationen de måste känt. Hatet. Villrådigheten.

Att stå där på tåget över Tullbron, äntra provinsen norrifrån och tvingas tillbaka in i den där jävla Winnerbäcklåten och dess osynliga, smetiga galler igen. Gågatan. Torgen. Den låga himlen. Vattentornet. Domkyrkans pissljumma skugga som viskade sin strykfria moral. Jag känner nu när jag skriver detta – jag tror det var ungefär vid passagen ”Domkyrkans pissljumma…” som jag först förnam det – att det sker någonting i mig, att pulsen ökar, att en sorts primitiv och magnesiumvit ilska börjar sippra sin svala kåda nedför ryggraden. Jag drar därför omedvetet axlarna bakåt som för att sträcka ut ryggen, sväljer, andas lite djupare. Och känner hur glasögonbågarnas skalmar snuddas av pulsslagen vid tinningarna. 30 år i år. Men direkt är jag där igen. Det är inte så att jag kan luta mig tillbaka och sluta ögonen och som på en filmduk återse miljöer och platser och gator och kvarter – delar av sådant sitter naturligtvis obönhörligt nedristat av olika anledningar, annat har bleknat bort och sorterats undan – utan detta är någonting helt annat.

Detta är någonting osynligt. Som nervgas. Luktfri. Det här liksom bara finns där, lagrat likt radioaktivitet i alla de miljontals skärvor av minnen jag varit tvungen att splittra sönder i atomsmå fragment av en enda anledning – för att inte bli galen. Adrenalinet sipprar i skuldrorna, ner i triceps, och jag noterar att jag biter ihop tänderna hårt medan jag skriver detta. Jag skickade aldrig något vykort. Fick inget heller.

Ljudet av en dov bastrumma genom golvet. En gardinfåll som repats upp, ljus som sipprar in genom och under den och sprider sig sakta över ett bonat parkettgolv. Jag ligger på en matta under ett bord och lyssnar på vuxna röster som samtalar i rummet bredvid. När bussen passerar – det gör den någon gång i timman – hör jag den komma flera hundra meter innan den passerar fönstret. Jag hatar ljudet av den där bussen, hatar att veta att den först ska komma närmare och närmare och närmare mitt fönster och sedan passera och försvinna bort. Och jag ska bara ligga kvar. Under bordet. På mattan. Och lyssna till de vuxna rösterna i rummet intill, höra berusningen tillta, volymen öka, skratten bli lite yvigare, känna doften av cigarettrök och det där svala draget under dörren när de då och då öppnar mot uteplatsen för att snabbvädra.

Jag hade bestämt mig långt innan, det minns jag tydligt. Men där på mattan var allra första gången jag kände den där osynliga tyngden mot bröstbenet och det där sugande, bråddjupa kallraset i mellangärdet. Utanför dörren rösterna. Bastrumman som hörs genom golvet. Och solen under gardinen.

Och jag som redan var på väg.

In i döden trångt
Plats för sista vilan

In i döden trångt

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Gerd Eriksson Illustration: Aron Landahl

Vi blir fler och fler människor i Stockholm, bostäderna räcker inte till, det är trångt i tunnelbanan och förlossningsvården går på knäna. Men hur blir det när vi dör? Finns det plats att begrava oss alla då?

Om tre år är vi en miljon invånare i Stockholm. Och ju fler som lever här, desto fler behöver plats för sista vilan. Redan i dag är det brist på gravmark för kistor, speciellt i de nordvästra delarna av Stockholm. Kommunen står i startgroparna för att bygga en ny begravningsplats på Järvafältet.

– Totalt ska det bli 20 000 gravar och 9 000 av dem ska vara kistgravar. Tanken är att Järva begravningsplats ska vara lite nytänkande med en slags begravningsöar där det ska finnas utrymme för friluftsliv emellan. Och precis som Skogskyrkogården ska den vara till för alla, både religiösa och icke religiösa, säger Mats Larsson på Kyrkogårdsförvaltningen.

På Skogskyrkogården, som är Stockholms största begravningsplats, finns det 150 000 gravar. Kyrkogården har flera olika delar, den största är den kristna protestantiska delen, sedan finns det två muslimska delar, två ortodoxa och även några mindre delar för de som tillhör bahaj-religionen, är mandier eller katoliker. Det finns också en större judisk del som ägs av den judiska församlingen.

– Det är fullt nu vad det gäller kistgravar på den muslimska delen. I stället är de hänvisade till Strandkyrkogården i Skrubba.

Det var från början en beredskapskyrkogård i händelse av ett tredje världskrig. Men trots att den är väldigt vacker och har 20 000 gravplatser är det bara tusen av platserna som är belagda där i dag. Det är underskattad kyrkogård, trots att man på riktigt kan ha sin grav mellan blåbärs- och lingonris. 90 procent av stockholmarna väljer kremering, hälften av dessa väljer sedan att spridas i minneslund, hälften att ha sin aska i en urngrav. För en muslim är kremering otänkbart eftersom de tror på ett liv efter detta. Den döda ska också ligga med huvudet mot Mekka och komma i jorden så snart som möjligt. Och om en stockholmare som är muslim kommer i jorden inom max tre dygn tar det i snitt tre veckor
för andra stockholmare att göra detsamma. Det beror varken på flaskhalsar eller trosinriktning utan om stressade anhöriga med fyllda almanackor.

– Alla vill ha sina begravningar på en fredag för att slippa ta ledigt mitt i veckan. Men det finns bara ett visst antal fredagar varje månad, det är klart att det blir väntan. Vi har gått från att den döda står i centrum till att det är de efterlevande som gör det. Döden hade högre prioritet tidigare, säger Ulf Lernéus på Sveriges Begravningsbyråers Förbund.

En problematik med döden, som är en realitet i Stockholm redan i dag, är förvaringen av kropparna innan begravning. Många av kommunens äldreboenden har inte längre bårhus, det vill säga kylrum. Det gör att en död kropp måste fraktas till bårhuset på ett av våra sjukhus i väntan på begravning. Platsen på bårhuset kostar kommunerna pengar eftersom sjukhusen tillhör landstinget. Vissa ytterkommuner har därför börjat ta ut bårhusavgiften av dödsboet i stället. Och förutom att det blir överbelagt på de bårhus som finns blir det dyrare för dödsboet och betydligt fler transporter av döda människor kors och tvärs i stan.

– Tänk dig att den som dött i Upplands Väsby ska in till ett kylrum på Karolinska och sen tillbaka till Upplands Väsby igen när det är dags för begravning Det blir väldigt många fler transporter nu än tidigare. En del gör nog en längre resa när de är döda än de gjorde när de levde, säger Ulf Lernéus på Sveriges Begravningsbyråers Förbund. Han säger också att begravningsbranschen värnar om de döda och att de ska bli fint omhändertagna. Men att ju fler
som ska hantera de döda kropparna desto större risk är det att bemötandet till slut blir ovärdigt.

På begravningsbyråerna i stan märker man inte av befolkningsökningen i Stockholm ännu. Dödstalen är låga nu eftersom barnkullarna på trettiotalet var små och de som väljer att flytta hit är unga. Dessutom är vi är friskare än tidigare. Men 2028 kommer vändningen och därefter kommer det under en lång tid vara fler som dör än i dag.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #243

#jagärfotboll
Erik Niva

#jagärfotboll

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: David Bogerius Bild: Erik Nivas Instagram

Det började med ett Instagramkonto för två år sedan. Nu har journalisten Erik Nivas samling av fotbollströjor från hela världen även blivit både bok och utställning.

– Jag kände att jag kom till vägs ände på Instagram så det här blir ett bra sätt att knyta ihop det och summera. Jag konstaterade att här sitter jag med runt 75 berättelser som jag antingen kan låta försvinna ut i cyberrymden eller så försöker man ge dem ett permanent och beständigt värde.

Varje söndag la han ut en Instagram-bild på sig själv i en matchtröja som kompletterades med en berättelse i text. Nästan 60 000 följare fick lära sig mer om länder som Eritrea, Venezuela och Östra Turkestan än vad de förmodligen gjort under hela skoltiden.

– Från början visste jag inte vad jag gjorde, men det är mycket av grejen med det här. Jag hade ingen aning om hur man brukar och bör göra på Instagram. Fördelen med det var kanske att jag hittade en egen väg som funkade för mig snarare än att vara begränsad av idéer om hur man inte ska göra. En av de största utmaningarna var att få fram en ny bild varje söndag. Inte för att det saknades tröjor, det finns närmare 500 tröjor i samlingen, utan för att den måste tas av någon. – Det var inte alltid lätt att övertala min sjuåriga son att släpa sig ut mitt i vintern en söndagsmorgon för att ta en bild på mig i en fotbollströja framför en gräsplätt.

När Erik Niva var i hans sons ålder samlade han på frimärken. Det tog honom ut i världen på samma sätt som han tror och hoppas att hans matchtröjor kan göra. Boken som heter #jagärfotboll kompletteras av två dagar på Färgfabriken i
Liljeholmen 7-8 november.

– Det blir en popup-utställning så det är där och då, do or die. Den stora skillnaden mellan den och boken är väl i grund och botten att det får plats omkring fyra eller fem gånger så många tröjor jämfört med boken som rymmer omkring 100. Något liknande har aldrig gjorts i Stockholm eller ens Sverige även om det, som Erik Niva säger, säkert har ”hängt nån Svenne Berka-tröja på Idrottsmuseet”.

– Men det här är ju nåt annat. Det är tänkt att vara en resa på plats där man kan snacka med mig om hur det egentligen ligger till med läget strax söder om den koreanska gränsen eller vad det nu kan vara.

Har du köpt din sista fotbollströja?

– Jag befarar att det inte är så. Det finns inget behov och jag har inget utrymme för det men jag har samtidigt svårt att se att jag åker hem från en stad där jag fallit för en klubb utan att ha med mig en tröja. Den instinkten har hunnit sätta sig så djupt i mig nu.

Situation Waldersten #243
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #243

Publicerad: 1 månad sedan Av: Jenny Lindroth
Nya arbetskläder
Med västen på

Nya arbetskläder

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Magnus Sandberg

Situation Sthlms försäljare har nya arbetskläder. Från Beckmanseleven Julia Andersens vinnande prototyp och mönsterskiss, via tillverkaren Fristads ritbord, testlab och fabriker, så är en specialtillverkad, västförsedd parkas äntligen klar. Jackan är vindtät och vattenavvisande, tillverkad av 75 mönsterdelar fördelat på 8 olika material. Totalt består jackan av 39 olika komponenter. Med en väst man kan ta av och på för att synas när man säljer tidningen. Och för att inte göra det när man slutat sälja.

Att synas på gatan i samband med tidningsförsäljningen är viktigt av flera skäl. Arbetskläder ger en tydlig identitet för den som bär dem, att synas på gatan är för köparen viktigt i själva säljarbete. Och ju smidigare det går att sälja
tidningen, desto mer stärks självkänslan för den som säljer tidningen. Och desto viktigare och betydelsefullare känns sysselsättningen med att sälja Situation Sthlm.

Efter att en längre tid ha hört från allt fler av tidningsförsäljarna att de skulle vilja ha en jacka eller ett plagg som tydligare utmärkte dem, fick dem att synas bättre på gatan, insåg vi att det var en synpunkt att ta på allvar. Tidningsförsäljarna har genom åren haft en massa olika arbetskläder – jackor, byxor, västar, t-shirts, mössor, regncapes, väskor, löpsedelshållare och annat material – i syfte att vara väl synliga på gatan när de står och säljer tidningen. Men aldrig tidigare har de haft en specialdesignad jacka. Som från allra första början är framtagen och ritad med utgångspunkt i deras önskemål om allt från material till färger till fickornas placering till det kanske viktigaste – att det gick att ta fram en jacka där man kunde gå från att vara synlig tidningsförsäljare till att vara anonym när man sålt klart för dagen.

När tanken väcktes att skapa nya arbetskläder för försäljarna som skulle synas bra i stadsbilden, vände vi oss till Beckmans sistaårselever. För att få in nya tankar, andra perspektiv, en annan infallsvinkel och en lite annorlunda syn på hur man kan utforma ett plagg – en annan tolkning av vad arbetskläder är och, kanske viktigast, vad arbetskläder kan vara.

Tolv elever från avgångsklassen kom till Situation Sthlm:s redaktion förra hösten och satte sig ner med försäljarna i en första briefing, där försäljarna gav dem sin syn på plagget, sina tankar och synpunkter på hur de ville att den nya jackan skulle vara. Efter någon vecka visades de första skisser eleverna gjort. Ytterligare någon vecka senare var de första prototyperna av plaggen uppsydda och visades draperade på provdocka. Kort därefter var samtliga plagg färdigsydda och presenterade för försäljarna. De tolv jackorna ställdes också ut för allmänheten på Fotografiska under en vecka på vintern 2016. Försäljarna röstade sedan fram det bidrag de ville se som sin nya arbetsklädsel. Och det var Julia Andersens ulljacka med en hög krage och som hade ett specialdesignat mönstrat foder – ett avtryck av en bild av Kaknästornet i gråskala med tidningens logotype – på insidan av plagget,
som vann. Tanken med det mönstrade fodret var att kunna vända jackan efter att man jobbat klart.

– Just motivet, att jag ville ha med själva tidningen in i designen och nåt som verkligen kännetecknar Stockholm i ett print, fanns med mig tidigt i min designprocess. Vi hade fått med oss tidningar från första mötet med försäljarna på redaktionen, så jag började riva ut grejer ur tidningen och scanna och kolla på för att hitta ett mönster jag gillade, berättar Julia Andersen.

Till slut hittade hon en bild av Kaknästornet, tagen av fotograf Tove Falk Olsson till boken Sthlm brutal – innerstadens arkitektur under 60- och 70-tal, och publicerad i ett reportage om den boken i nummer 218 i oktober 2015.

– Kaknästornet passade bra in, det är grafiskt snyggt och liksom säger mycket om Stockholm, är en tydlig symbol för staden som alla känner igen. Sedan kom tillverkaren Fristads in i processen. Med mångårig erfarenhet av
att designa och ta fram profilkläder, ställde de sitt kunnande och sin expertis till förfogande för att den jacka de tillverkade åt Situation Sthlm:s försäljare konstruerades och designades för att klara av det hemlösa livet på gatorna i Stockholm.

Man utgick från prototypen och mönstret och tillsammans med Julia Andersen gjordes anpassningar, utvecklingar och förändringar av både materialet – ull var exempelvis inget bra ytmaterial då det tar upp väta – och detaljer i design och konstruktion. Där bland annat, i stället för ett mönstrat foder och en jacka man kunde vända, idén om en tillhörande väst, fastsatt i jackan och med en insydd förvaringsficka för västen utmed höger sida, utvecklades. Där västen designades med trycket av Kaknästornet och tidningens logotyp både fram och bak i reflekterande tryck. En väst man kan ta av och på, så man både kan synas extra tydligt i gatubilden när man säljer tidningen, men sedan anonymt
smälta in i densamma när man inte längre säljer. Precis så som Situation Sthlm:s tidningsförsäljare ville ha sin jacka.

Nu är den här. Du kan se jackan bäras av din säljare på gatan från 26 oktober.

Läs mer på www.situationsthlm.se/jackan

VHS-NÖRD
Matias Varela

VHS-NÖRD

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Skådespelaren Matias Varela delar in livet i ett före och ett efter Snabba Cash. Och snart kanske också i ett före och ett efter Narcos. Som karaktären Jorge Salcedo har han setts av en publik större än han någonsin vågade drömma om i loftgångslägenheten vid Zinkensdamm där han växte upp. Hemtjänsten blev hans scenskola. När han fick rollen i Snabba Cash satte han stenplattor på fasaden i Boxgallerian i Kungens kurva. Och så var det ju det där med trägolv.

Södermalm, tidigt i oktober. Vi befinner oss i runda slängar knappt halvvägs nedför kvarteret, räknat från den grekiska kolgrillsrestaurang där vi just ätit lunch, när Matias Varela – efternamnet uttalas med betoning på mellersta vokalen – blir ompromenerad på fasadsidan av ett medelålders par. Kvinnan vänder sig först om en gång och tittar lätt undrande på honom, sedan en gång till, hon vänder sig sedan mot sin man och säger någonting innan hon till slut stannar upp några meter framför oss. När vi passerar dem vänder hon sig till Matias Varela och frågar nyfiket och vänligt ”Ar du skuespiller?” Han saktar omedelbart in och tar av sina solglasögon – det ligger en lågsjunken höstsol och trevar sig ner mellan hustaken – och bekräftar att han är det.

”Hva kan jeg ha sitt dig i for filmer?” Matias Varela rycker på axlarna. ”Snabba Cash kanske, eller Narcos?” ”Aha… Narcos”, säger kvinnan och ler. De byter några meningar till, sedan ökar det norska paret på steglängden nedför Folkungagatan och Matias Varela sätter tillbaka solglasögonen och faller åter in i samtalet precis där vi befann oss innan den norska kvinnan sökte hans uppmärksamhet. Snabba Cash och Narcos. Utan den ene, inte den andre. Och i det ena fallet var det dessutom tredje gången gillt. Matias Varela provfilmade nämligen för en roll redan inför den första säsongen av Narcos.

– Jag fick en dussinprovspelning som min agent – jag har bytt agent sen dess – raggade fram medan jag var och spelade in Point Break nånstans i Centraleuropa. Det här var innan serien fanns, innan säsong ett. Allt jag visste var titeln och jag gjorde en väldigt statisk provfilmningsscen, en gangster snackar med en gangster om gangsterskit.

Han och motspelarna Clemens Schick och Luke Bracey, gjorde ”mellan tagningar i min trailer en halvarslad, rätt sunkig provfilmning som inte gav frukt”.

– Sen när jag höll på med Assassin´s Creed och hade sett första säsongen av Narcos och tänkte att ”fan, jag borde kanske satsat lite mer på den där provfilmningen…”. Jag insåg att det var en enorm serie och jag visste att den var en av de största serierna redan första säsongen. Plus att jag tyckte det fanns nått vackert i att, för första gången i mediets historia, är det en serie som primärt är på ett annat språk än engelska som är en av de största serierna.

Matias Varela provfilmade igen till säsong två. Men den här gången sa de att de liksom inte kunde göra något av det då han redan var under kontrakt för filmen Assasin´s Creed, när de började filma Narcos var de inte ens halvvägs med den filminspelningen.

– Så jag kunde ändå inte vara med under säsong två. Det var tufft för mig, för jag kände att det här kunde vara en riktig öppning för mig.

Men det blev en tredje säsong av Narcos. Och nu hette den kreativa producenten Eric Newman. Han hade sett Matias Varela i Snabba Cash redan när filmen visades i USA 2011 och han hade sett honom i Point Break, hans första amerikanska storproduktion.

– Han tyckte att jag var åtminstone skaplig. Då fick jag en specifik provspelning för en specifik karaktär, den jag sen spelade, Jorge Salcedo.

– Det var två provfilmningsscener – en på colombianska, en på engelska. Den ena provfilmningsscenen är sen faktiskt med i serien, det är den när jag kommer i bilen och möter DEA-agenterna i majsfälten och berättar att jag är säkerhetschef och att jag kan hjälpa dem.

Eric Newman informerade honom innan att ”det här är en stor roll och den kommer med ett stort ansvar”. Karaktären Jorge Salcedo är en scentung roll, många scener per dag att spela in, som kräver struktur och dynamik och en förståelse för att det är mycket text att läsa in. – Och jag var tvungen att tala med Colombiansk accent. Jag satt veckan innan provfilmningen och kollade Youtube, lyssnade på colombiansk musik, såg tv, kontaktade nån colombian jag känner i Spanien och snackade i telefon med honom, försökte hitta nån rytm och känsla i språket.

Men Narcos huvudregissör, Colombianen Andi Baiz, var efter provfilmningen till en början tveksam till att ge honom rollen. – Hade det inte varit för Eric så hade jag inte fått jobbet. Det var för mycket spanska i min colombianska, tyckte Andi Baiz. Men jag lovade honom att om jag fick chansen så skulle han inte få en ung starletgrabb som ville bli Hollywood-hunk, utan en småbarnspappa som är där och jobbar på riktigt, nån som vill sätta tonen för resten av sitt yrkesliv: ”Sätt en dialektcoach på mig, jag är med honom två timmar varje dag, det garanterar jag dig”. Han ringde tillbaka några dar senare och: ”Okej, vi kör”. Men jag kände i början att han var tveksam till mig.

Matias Varela hann vara två-tre veckor ensam i Bogota i Colombia innan inspelningen satte i gång.

– Det var ovärderligt. Jag var helt själv hela tiden och gick runt på stan, satt på caféer och lyssnade på hur folk pratade. Gick på krogen, på gatan och bara började prata med nån, jag ville höra hur vanligt folk lät. Rytmen. – Jag gick och ställde helt onödiga frågor i en sportaffär bara för att få till en dialog. Som slutade med att jag köpte ett par strumpor och inte jackan jag kollat på i en halvtimme. Och samtidigt jobbade jag i flera timmar varje dag med manuset tillsammans med dialektcoachen.

Tredje säsongen av Narcos har bara legat ute på Netflix sedan 1 september. Men redan nu kan Matias Varela skönja konturerna av en positiv karriärmässig förändring som en direkt följd av hans medverkan i serien.

– Definitivt. Både vad gäller storleken på gage och kvaliteten på erbjudanden jag får nu. Vad Narcos gjort för mig är detsamma som Snabba Cash gjorde för mig, skillnaden är att Narcos är på internationell nivå. Innan Narcos var jag en obefintlig spelare i USA, men serien är – utan att jag har nåt med det att göra – populär i USA, och var det redan innan säsong tre. Många i USA ser den. Narcos är en serie som har ”cred i branschen, alla rollsättare, alla regissörer, alla skådisar ser på Narcos, oavsett om jag är med eller inte”.– Men eftersom jag är med så mycket så lägger de märke till mig, annars måste de blunda 70 procent av serien. Så nu vet de vem jag är.

– Precis som branschen såg vem jag var i och med Snabba Cash. Efter den fick jag Arne Dahl, det hade jag inte kunnat innan. Människor blev medvetna om min existens. Mitt mål har aldrig varit att bli den stora stjärnan. Mitt mål har alltid varit att bli en kvalitativ skådespelare som gör kvalitativa grejer, så att jag kan ha en lång karriär.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #243