Situation Sthlm
Dogmer som dödar
Knarket, politiken och verkligheten

Dogmer som dödar

Publicerad: 9 månader sedan Av: Text: Maria Hagström Illustration: Josefin Herolf

Kampen för det narkotikafria samhället, ”jakten på knarket” och nolltolerans har länge fått sätta tonen för svensk narkotikapolitik. Kritik har i decennier riktats mot den förda politiken från FN, WHO och forskare – för att missbrukande människor dör. Politiskt har det skett vissa förändringar, även om den gamla synen ”sitter i väggarna”. Situation Sthlm har tittat närmare på den svenska moralen, narkotikapolitiken och självbilden, med avstamp i boken Dogmer som dödar.

Jonna Sohlmér låg på marken och kunde knappt röra sig. Ändå valde poliserna, som stannade till bredvid att ta med henne till stationen. Deras försök att få in henne på toaletten för ett urinprov skulle lämna efter sig blåmärken på armar och ben. Hon var en brottsling som skulle straffas för narkotikabrott, inte en människa som behövde akutvård. Något urinprov klarade hon inte av att lämna, i stället låg hon kvar inne på stationen tills någon påpekade att hon började bli blå i ansiktet och måste tas till akuten. På sjukhuset fick hon naloxon, motgiftet som häver en heroinöverdos. Det räddade hennes liv. Poliserna fick en utskällning av läkaren – det hade varit nära att hon inte överlevt. Hon har senare ställt sig frågan: hur kunde det vara viktigare med ett urinprov än att rädda hennes liv? Hon tycker att svaret går att finna i Sveriges narkotikapolitik.

– Som brukare av narkotika känner man väldigt mycket att det är straffmentaliteten som styr, hur man blir behandlad. Det som media kallar ”jakten på knarket”, jakten på knarkarna, säger Jonna Sohlmér i dag, 33 år, några år
efter den överdosen.

– Jag tror verkligen inte att de här poliserna var illvilliga, de hade bara fått inpräntat att narkotikabruk ska straffas bort. Men nånstans blev det så talande – i stället för att se att här ligger en sjuk människa som behöver intensivvård, så körde de mig till arresten.

I Sverige har vi länge strävat efter att bli ett narkotikafritt samhälle. Det har funnits en nolltolerans mot droger, inget ska göras för att ”underlätta” narkotikaanvändarens liv för då ”sänds fel signaler”. Torkel Richert, socionom och forskare vid Malmö högskola, menar att andemeningen har varit att ”det ska vara svårt att vara knarkare”.

Moral i stället för forskning har fått styra. Och den uppfattningen har funnits kvar genom åren, och gör det på många sätt än i dag, som Stockholms brukarförenings ordförande Niklas Eklund säger:

– Det sitter i väggarna.

Tillsammans med Mikaela Hildebrand, som i många år har jobbat på FN:s aidsprogram UNAIDS, tog han initiativ till boken Dogmer som dödar: vägval för svensk narkotikapolitik som kom ut tidigare i år. Där samlade de ett flertal av landets främsta experter på området, som skriver om den senaste forskningen och vad Sverige behöver göra för att sänka den narkotikarelaterade dödlighet som i dag är bland den högsta i västvärlden. Börje Olsson, sociolog och professor på Stockholms universitet, beskriver missbrukssituationen i landet som allvarligare än någonsin i modern tid. Författarna är överens om att Sveriges narkotikapolitik, som mer byggts på ideologi
än vetenskap, inte är något att vara stolt över, tvärtom. Markus Heilig, beroendeforskare och professor i psykiatri, skriver:

”För min del står åtminstone en slutsats klar: när jag hör ordet ideologi osäkrar jag numera min revolver.”

Vi backar ett halvt sekel, till sextiotalet. Niklas Eklund kommer ihåg hur det var.

– Jag började knarka 1968 när jag var 13 år. Jag tillhör dem som har varit på pojkhem och ungdomshem. Amfetamin var då en ”tjuvdrog” som användes mest av socialt utslagna, kriminella och prostituerade. Men folk tyckte inte illa om nån för att den var socialt utslagen. Människor som hade problem skulle man hjälpa.

Niklas Eklund studerade till socionom och började jobba inom ”socialsvängen” under sjuttiotalet, på socialjouren samt en fältstation.

– Den liknade vår verksamhet här, fast det var kommunen som drev den.

Han sitter inne på sitt kontor hos Stockholms brukarförening, en organisation av och för människor som använder narkotika. Hit kan man bland annat komma för stöd, gemenskap och för att byta till rena sprutor. På väggarna hänger affischer med budskap som ”Support. Don’t punish.” och en minnestavla med namn på medlemmar som inte längre lever.

– Allt vände i Sverige nån gång i slutet på sjuttiotalet och i början av åttiotalet. Det hände nåt när heroinet kom – rädslan för död. Det var också i samband med att aids kom, säger Niklas Eklund.

Han tror att de liberala vindarna som blåste över Europa också spelade in.

– Det var prestation som mättes och ”du kan bli miljonär”. Från att ha pratat om kollektivet så var det mer ”vad är det i det för mig?” Det gjorde också att de som inte tillförde samhället nånting, som narkomaner, alkoholister och psykiskt sjuka, skulle sköta sig själva.

Nykterhetsrörelsen gick från att ägna sig åt alkoholfrågan, där total avhållsamhet gällde, till att också ta sig an narkotika.

– Den enda kunskap man hade om missbruk innan var alkohol. Och att tro att alla typer av droger har samma förlopp och samma behandlingspotential, det är lika dumt som att tro att jorden är platt, säger Niklas Eklund.

Men det fanns en behandling som hade visat bra resultat för människor med heroinberoende – förskrivning av metadon. Men en behandlingsform med ett läkemedel mot narkotikaberoende var svårt att få ihop med nolltoleransen mot droger.

När den svenska professorn Lars Gunne startade den första metadonmottagning i Sverige på Ulleråker i Uppsala kom han att bli motarbetad från både politiskt håll och så småningom också av Socialstyrelsen, som reglerade behandlingen. Antalet patienter som kunde få behandling begränsades. Kötiderna var så långa att många dog
i väntan på läkemedlet.

Under åttiotalet var psykiatrikern Nils Bejerot en inflytelserik opinionsbildare, så pass att han kom att kallas ”den svenska narkotikapolitikens fader”.

– Han hade teorier om att det var en samhällssvulst, att det måste behandlas som en epidemi, knarkarna skulle isoleras, säger Niklas Eklund.

Varför tror du att man var så rädd för människor som använder narkotika?

– För att det var ett misslyckande. I Sverige hade vi lösningar på allt, vi hade ett bra socialt fungerade system, tyckte vi. Självbilden var att vi var ett bra land, vi växte, byggde bostäder, alla hade möjlighet att gå i skolan – och ändå fanns det människor som använde narkotika. Då blev det att ”de väljer det här livet” och att det är moraliskt fel. Ingen kunde förstå: varför gör de så här? Och ingen frågade.

Karin Rågsjö, som nu företräder Vänsterpartiet i socialutskottet, jobbade i början av åttiotalet som fältassistent. Hon menar att Nils Bejerot fanns som en ”husgud” hos många socialarbetare. Det skulle vara ordning och reda, med tvång. I Dogmer som dödar skriver hon om ”smitt-teorin”: ”Folk smittade varandra med missbruk ungefär som vid tbc, att lätta droger ledde över till tunga. Det är inte sant. Många unga har prövat cannabis men ytterst få har fortsatt med amfetamin, heroin och så vidare.”

På nittiotalet jobbade hon på Folkhälsoinstitutet. När en konferens om europeisk narkotikapolitik skulle arrangeras fick hon i uppgift att ta in talare. Hon ville ha debatt och inte bara ha med åsikter som var ”bejerotska”. Hon möttes av motstånd men fick till slut igenom att de två kriminologforskarna Henrik Tham och Leif Lenke, som kritiserade de repressiva metoderna i narkotikapolitiken, skulle vara med. Hon minns buropen från publiken mot dem. Hon beskriver det som ”hat i luften”.

Enligt Markus Heilig fördubblades den narkotikarelaterade dödligheten på nittiotalet. Hans frustration över narkomanvården övergick då till ett fysiskt illamående. Som chef för beroendevården i södra Stockholmsregionen kunde han se deras remisser till metadonprogrammet försvinna i ”ett svart hål”. Han skriver i Dogmer som dödar:

”Jag hade ont i magen varje morgon på väg till jobbet. När jag kom fram väntade patienter vi skulle ha kunnat hjälpa, men som vi i stället fick se bli allt sjukare och i många fall dö. Jag argumenterade och debatterade, men kom ingen vart. Medan patienter dog tävlade politiker av alla kulörer om att vara bäst i sporten ”kamp för ett narkotikafritt samhälle”. Det ingick av nån anledning att ogilla läkemedlet metadon. Tävlingen pågår än.”

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #244

Ett sekel av Saltsjöbad
Kallhusbad

Ett sekel av Saltsjöbad

Publicerad: 5 timmar sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Det k-märkta Saltsjöbadens Friluftsbad byggdes i början av 1900-talet och är ett av det sista i sitt slag på östkusten. På dambadet är det lä vid nordlig vind och många badar nakna. På herrbadet finns trampolinen där augustis happening Dödshoppet går av stapeln.

Små vita träsiffror vid ingången skvallrar om dagens badtemperatur. En tvåa och en nolla är upphängda på varsin krok. Det är badmästaren Michael Green som sköter det jobbet. Han mäter när han tar sitt morgondopp. Han och hans partner Susanne Green tog över det k-märkta badet för ett och ett halvt år sedan, de gör nu sin andra säsong.

– Det är ett ärofyllt uppdrag att få förvalta ett sånt fint gammalt bad. Samtidigt är det mycket jobb och man får inte ändra nåt eftersom byggnaderna är k-märkta, till och med färgerna, säger Michael Green.

Han säger att folk kommer till Saltsjöbadens friluftsbad för att sola, bada eller bara ligga och snacka på soldäcket. Vissa stannar hela dagen och tar med matsäck, andra väljer att gå till restaurangen vid utsidan av herrbadet. Det kostar 70 kronor för en dag och då ingår bastu, har man årskort för 1 300 kan man gå hur ofta man vill. Tidigare hyrde de ut handdukar så att gästerna skulle slippa ta med sig.

– Men det var för många handdukar som råkade slinka med hem, så det har vi slutat med, säger Michael Green.

Badet har öppet från mitten av maj till mitten av september. En vacker sommardag kan det vara 1 000 badgäster på plats, då ligger folk som packade sillar. Andra dagar kan man nästan ha badet för sig själv. Saltsjöbadens friluftsbad består av tre delar: herrbadet, dambadet och den lilla stranden där emellan som kallas mellanbadet.

Är det bara folk som bor i Saltsjöbaden som är gäster?

– Nej, det är alla möjliga. Nu under sommaren skulle jag säga att 70 procent av de som är här kommer från stan. Under för och sensäsong är det däremot 90 procent saltisbor, säger Michael Green.

Vid mellanbadet står guldpalmer i krukor och det är inte utan att man får en känsla av kurbad och kontinental flärd, vilket också var tanken en gång i tiden. Arkitekten Torben Grut, han som också ritade Stockholms stadion, fick 1925 i uppdrag att rita ett ny magnifik simstadium på platsen. Han tänkte sig ett praktbad i grekisk stil med en amfiteater i mitten och ett herr- och ett dambad på vardera sida. Men det var ont om pengar och det blev bara ett badhus – det som i dag är herrarnas. Där går hytterna i skarp lila färg och räcket på övervåningen i rejält rött. Om herrbadet är nordisk klassicism, en svensk variant av art déco, så är dambadet – som redan fanns på plats sedan slutet av 1800-talet – mer pittoreskt och mjukt i sin framtoning. Det ser ut som en bit av en prinsesstårta – ljusgrönt med gräddvita knutar.

Innanför dörren möts man av en öppen hästskoformad byggnad i två våningar som vetter rakt ut mot Baggensfjärden, där finns bastu, hytter, soldäck och hopptorn. På soldäcket ligger damer på rad och solar, sover, pratar och tar ett dopp. Alla är nakna. Utanför dambadet sitter Jane Larsson från Södermalm invirad i en handduk och njuter av ett bloss och en pratstund med en annan inbiten badhusbesökare. Jane Larsson har varit stammis på badet sedan 2005 och har årskort. Hon är där flera gånger i veckan, ibland varje dag.

Läs artikeln i sin helhet i senaste Situation Sthlm #252

Mina Drömmar
Jobb och bostad

Mina Drömmar

Publicerad: 3 dagar sedan Av: Text & bild: Maria Hagström

- I slutet av månaden får jag min första lön, då ska jag betala min första hyra med egna pengar och det känns så underbart. För Situation Sthlm-säljaren Mats Pilotti har ett jobb och en bostad varit en dröm i flera år. Nu är han nära, men det har krävts en del kämpande. – Jag insåg att om jag ville fortsätta leva var det bara att bita i det sura äpplet och göra det jag måste, annars hade jag gått under. Man måste kämpa, inget löser sig av sig själv. Nu har det flutit på ett bra tag, visst har det blivit återfall, men då är det jag själv som har stoppat det fort, så det har inte blivit några stora konsekvenser.

Sedan drygt två år tillbaka har han bott i en träningslägenhet i Hökarängen och nyligen fick han en OSA-anställning hos Servicegruppen på Södermalms stadsdelsförvaltning.

– Först tänkte jag att jag skulle få förtidspension, för jag trodde inte att det fanns nåt som jag skulle klara av, men det här passade mig som handen i handsken.

Servicegruppen fixar parkbänkar, staket och blomlådor, deras fimpdammsugare finkammar gatorna på slängda cigg, och Mats Pilottis uppgift är att städa Södermalms gator från skräp.

– Nu i sommar har de velat att jag punktmarkerar Tanto.

Men först tar han Brännkyrkagatan, Hornsgatan och lite av Långholmsgatan innan han når Tantolunden, som han faktiskt tycker är renare än gatorna. Men där stannar han hela dagen. Det blir många liter vatten i värmen och det blir många upplockade cigarettpaket längs vägen.

– I dag har jag plockat 200-300 tomma paket. Men mest slänger folk glasspapper just nu. Och servetter och hamburgerpapper. När jag går ut och går privat så ser jag skräpet mycket mer nu än tidigare. Jag fattar inte varför folk slänger, gör de så här hemma också?

Han säger att ett jobb betyder ”allt” för honom. Trygghet och att kunna försörja sig själv. Och att få en egen bostad, det har han inte haft sedan skilsmässan 2006.

– Jag har skött min träningslägenhet bra, så nu går jag till nästa steg – en försökslägenhet. Den första september flyttar jag till en tvåa i Midsommarkransen. Den ska jag sköta i ett år sedan är kontraktet mitt och då känner jag att drömmen har gått i uppfyllelse.

Han har inte sett lägenheten, men han åkt till Midsommarkransen med sin hund Skrutten för att lära känna området och veta var de sedan kan gå ut och gå någonstans. Allt var ”perfekt”.

Nu kan han också börja tänka på en annan dröm, att köpa en segelbåt. Visst, hans lön är låg men den kommer att bli lite bättre och han kan börja spara. – Hela livet har jag haft en dröm om att köpa en segelbåt och segla jorden runt. Han skulle vilja segla genom Engelska kanalen, på Medelhavet, över Atlanten, igenom Panamakanalen, korsa Söderhavet och segla till Thailand, Australien och Nya Zeeland.

– Jag har alltid tyckt om sjön och havet. Det är frihet och vattnet gör mig lugn och harmonisk. Jag har hållit på och seglat i hela mitt liv. Föräldrarna hade en motorseglare när jag var barn och när jag blev vuxen hade jag en egen liten segelbåt. Den gick knappt att övernatta i och jag seglade mest runt här i skärgården.

– Kanske blir det inte en jorden runt-resa för mig, men jag kommer att kämpa för det. Så småningom kan jag börja spara lite. Jag kommer att skaffa en segelbåt.

 

 

Staden öppnar flera centrum för relationsvåld
Socialborgarrådet: ”Det är en jättesatsning.”

Staden öppnar flera centrum för relationsvåld

Publicerad: 3 dagar sedan Av: Text & bild: Maria Hagström

Till det nyöppnade Relationsvåldscentrumet på Södermalm finns två ingångar, ett från Tjärhovsgatan 32 A och ett från Södermannagatan 5. Här ska både våldsutsatta och våldsutövarna i innerstaden kunna få behandling. – Vi har länge önskat att vi ska kunna ge mer stöd och behandling, och kunna hitta de här personerna, så vi är jätteglada att vi har fått det här uppdraget. Vi tror att behovet kommer bli stort, säger Madeleine Appelqvist, enhetschef för Utförarenheten Södermalm.

Sedan tidigare finns ett centrum i Enskede-Årsta-Vantör. Efter sommaren öppnar Stockholms stad ytterligare två. Då kommer samtliga stockholmare ha ett centrum att vända sig till.

– Det är en jättesatsning, säger socialborgarrådet Åsa Lindhagen (MP).

– Vi har tidigare jobbat mer med det akuta skyddet, såsom skyddade boenden, men vi måste stärka stödet för att utsatta ska kunna bearbeta det man varit med om och få stöd i rättsprocesser. Men också rikta oss mot våldsutövare och jobba med att de ska sluta använda våld. Det är ett jätteviktigt uppdrag för oss.

För ett och ett halvt år sedan lanserades Stockholms stad sitt program mot våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Det innehåller förebyggande och akuta insatser. Det ska också stärka barns rättigheter och det finns även ett särskilt fokus på våldsutövarna. Kvinnojourerna har stärkts och 12 000 medarbetare inom Stockholms stad utbildas om relationsnära våld. En annan del av programmet är de tre nya Relationsvåldscentrumen.

– Staden satsar 25 miljoner på dem. De är en av de största prioriteringarna i budgeten för 2018, säger Åsa Lindhagen. Här kan våldsutsatta personer få individuella samtal samt en behandling som består av cirka 20 samtal i grupp, enligt modellen Utväg Skaraborg. Dessutom jobbar behandlarna utifrån ett förhållningssätt där man utgår från att se styrkor och förmågor och att inte seden som blivit utsatt som ett offer.

– När det gäller män finns det nåt som kallas Alternativ till våld, ATV. Det är också en gruppverksamhet, där fokus ligger på att se sin egen del i våldet. Socialstyrelsen har utvärderat metoden och sett att den ger effekt – männen fick en bättre psykiskt hälsa och minskade missbruk och vålds utövande under uppföljningstiden som var ett år, säger Emma Holmgren, avdelningschef för Socialtjänsten Södermalm.

Hon berättar att de nu jobbar på att få till ett bra samarbete med polisen så att de kan länka vidare personer, till exempel när de kallats till ett ”lägenhetsbråk”, så att de kan nås tidigare. Enligt Emma Holmgren kommer socialtjänsten på Södermalm i kontakt med allvarligare våld i dag än tidigare och Madeleine Appelqvist påpekar att våldet har ökat, i alla fall när de gäller antal ärenden.

– Jag tror att vi med åren har blivit duktigare på att fånga upp personer. Vi ställer frågan om våld i väldigt många olika typer av ärenden, säger hon.

Kvinnor som har ett missbruk är särskilt utsatta, vilken typ av hjälp får de här?

– Stadens program trycker särskilt på att vi ska jobba med utsatta grupper, så självklart ska de få stöd och hjälp, säger Emma Holmgren. Om kvinnor i aktivt missbruk inte kan delta i gruppbehandling kan de erbjudas individuella samtal.

Socialborgarrådet Åsa Lindhagen vill som nästa steg inkludera barn i Relationsvåldscentrums verksamheter. I dag får de stöd utanför.

FAKTA RELATIONSVÅLDSCENTRUM:

Vänder sig till personer över 18 år som utsätts för våld av en partner,
före detta partner, annan närstående eller hedersrelaterat våld.
Under hösten kommer det att finnas fyra centrum – RVC Västerort, RVC
Innerstan, RVC Västra söderort, RVC Södra söderort.

Min Plats
Botaniska trädgården i Västerås

Min Plats

Publicerad: 3 dagar sedan Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Till Botaniska trädgården i Västerås går Situation Sthlms säljare Eva Nordlander för att koppla av bland blommorna, men förr också för att dricka. En plats hon är kluven till, men ändå älskar.

Det är jättevackert här. Häftigt med alla blommor och allt jobb folk lägger ner på dem. Här finns många olika gamla arter. Det är Rudbeckius, den äldre, som gjorde Botaniska trädgården. Det är en oas mitt i Västerås. När man stressat och det har varit mycket, kan man ta en fika eller picknick i parken och bara koppla av. Jag är från Västernorrland, men har bott i Västerås sen sista oktober 2006. Fast nu bor jag i Virsbo, det är fem mil norrut. På vardagar åker jag in till Västerås för att sälja tidningen och träffa folk. Jag har varit långtidsarbetslös och långtidssjukskriven och min stora skräck är att hamna i tv-seriernas värld. Då blir det att man inte får nånting gjort till sist.

Tidningen köper jag på Stadsmissionen. Det är som ett andra hem för mig. Till en början kom jag i kontakt med Stadsmissionen när jag jobbade som kamratstödjare, kontaktperson och övervakare. Stöd var nåt jag själv hade saknat när jag missbrukade och ställde till det, att ha nån på andra sidan som jag kunde ha förtroende för. Jag hade användning av min erfarenhet i mitt jobb. Men sen kom jag till Stadsmissionen i en annan skepnad. I april 2012 knakade det så pass i fogarna med min exman att det bara var att ta pick och pack och gå. Jag blev hemlös och kraschade. Tog ett återfall. Jag orkade inte längre, tänkte att jag bara skulle ta mig en helgfylla för att få lite semester från mig själv. Det blev en lång helg – jag var ute i två och en halv månad. Jag har suttit här i trädgården och druckit, sovit på bänkarna, så jag är kluven till platsen. Men jag älskar den och känner mig hemma.

Nu är jag nykter och drogfri igen, den första oktober blir det sex år. Och jag har inte tänkt missköta mig mer, jag är klar med det.

Sjuttionio räddade liv
Naloxon

Sjuttionio räddade liv

Publicerad: 4 dagar sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Bim Larssen var nära att dö i en heroinöverdos. Om det inte vore för naloxon och pojkvännen Daniel Sundström hade hon kanske inte levt i dag. Paret är två av de över 300 personerna som via Stockholms sprututbyte har fått naloxon tilldelat sig, motgiftet som snabbt häver livshotande opioidöverdoser. Hittills har 79 doser använts – 79 liv har räddats.

Jag har redan flera liv, minst tio, tack vare naloxon, säger 25-åriga Bim Larssen när vi träffas en kväll i Stockholms city. Hennes pojkvän Daniel Sundström öppnar väskan och letar efter naloxondoserna som de brukar förvara tillsammans med sina verktyg, för att ha dem nära till hands. Han plockar fram två nässprayer. De kan betyda en skillnad mellan liv och död. Såsom i våras, på en toalett vid Zinkensdamm.

– Jag tog den vanliga dosen heroin, men man vet aldrig vad det är för kvalitet på det man köper, det kan gå upp och ner. Det är farligt, säger Bim Larssen. Den gången var det starkt och hon minns inte vad som hände. Men det gör hennes pojkvän.

– Hon föll av stolen och blev blå. Jag fick ett sjukt stresspåslag, men samtidigt kände jag mig ganska trygg för att vi hade naloxon, plus att vi var på en plats där det fanns mycket folk. Jag satte två sprutor naloxon i hennes ben.

Han säger att det var värre den gången hon fick en överdos när de var mitt i en skog. Dagen innan hade de blivit bestulna på väskan där deras naloxon fanns.

– Han lyckades ändå pumpa i gång mig,
berättar hon.

I januari började Stockholms sprututbyte dela ut naloxon. Hittills har över 300 människor som använder opioider tilldelats motgiftet. 79 av doserna har använts vid överdoser.

– Så under tiden vi har delat ut naloxon kan man säga att det har räddat livet på 79 personer, säger Linda Näslund, sjuksköterska på Sprututbytet vid S:t Göran. Hon står i ett behandlingsrum intill en brits med en docka. Här övar de hjärt- och lungräddning med patienterna. De pratar också om hur man känner igen en överdos och bör agera.

– De flesta vet hur en överdos ser ut, ungefär 90 procent har tidigare varit med när andra har tagit överdoser. När vi övar på vår docka märker vi att det rör upp känslor för många.

De kan ha haft vänner eller en partner som har gått bort. Tydligaste tecknet för en överdos är att personen tappar färg och blir blå om läpparna. Pupillerna är små, personen har svårt att andas, eller andas inte alls, och kan inte väckas.

– Man kan också använda knogen, säger hon och drar sin knutna hand upp och ner på dockans bröstkorg. – Det är smärtstimulering, det gör ganska ont. Gör man så och personen inte reagerar då vet man säkert. Våra patienter säger att de brukar slå sina vänner som överdoserat. Vaknar de inte, ring 112, ge naloxon, gör inblås och hjärtkompression, om det behövs, och lägg personen i sidoläge. Vi uppmanar alla som tar heroin att aldrig vara ensamma när de tar det. Det går inte att ge naloxon till sig själv.

Hur snabbt kan nån dö av en överdos?

– Det kan gå ganska snabbt. Andningscentrum slås ut, man slutar andas och sen slutar hjärtat att slå. Och även om personen överlever kan det bli komplikationer om hjärnan inte fått tillräckligt med syre. Ger man naloxon direkt minskar risken för komplikationer. Tidigare var de tvungna att vänta tills en ambulans kom med motgiftet. Då kan det ha varit för sent.

Bim Larssen minns ett tillfälle då en kille på Östermalm hade fått i sig för mycket.

– Jag fick hålla i gång honom i 40 minuter, han var grå och det kom grön vätska ur munnen. Den första ambulansen som kom hade inget naloxon trots att vi sagt att det var en överdos. Men den andra ambulansen hade det och hans liv gick att rädda. Det var innan man hade börjat dela ut det till oss.

Personalen på Sprututbytet har väntat länge på att få förse patienterna med motgiftet.

– Vi ville dela ut det långt innan vi fick. Det har varit en lång process, beslut som skulle tas, säger Linda Näslund.

Bim Larssen och Daniel Sundström förstår inte att det skulle behöva dröja ända till 2018. Naloxon har funnits inom akutsjukvården sedan sjuttiotalet. Det är ett ofarligt läkemedel och dess enda verkan är att blockera opioideffekten.

– Det går inte att knarka naloxon, påpekar hon.

– Det räddar bara liv, tillägger han.

Och frågar vi Linda Näslund om det finns några negativa konsekvenser blir svaret enkelt:

– Nej.

Ibland lyfts frågan om tillgången av naloxon kan leda till ett större risktagande.

– Så är det inte. Vi vill inte ta en överdos, vi vill bara må så bra som möjligt, säger Bim Larssen. Dessutom är det inte en trevlig känsla att vakna upp efter att ha fått naloxon, i
alla fall inte till en början.

– Man är sjukt förvirrad och blir väldigt abstinent, mår sämre än innan man tog sin fix. Många reagerar med ilska, säger
hon. Påverkan upphör, kraftig abstinens uppstår. Och ”fixen” som man kanske jobbat hela dagen för att få ihop pengar till – ”ett tredubbelt heltidsjobb, en ständig jakt” – är förbrukad.

– Men efter ett tag är man tacksam, de räddade ju ens liv, säger hon.

Linda Näslund säger att det inte finns några belägg för ett ökat risktagande.

– Det har man sett utifrån erfarenheter från många andra länder.

 

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #252

Så mycket väger din klimatpåverkan
Miljö

Så mycket väger din klimatpåverkan

Publicerad: 4 dagar sedan Av: Maria Hagström

Du kanske vet vad dina skor kostar i pengar, men inte för klimatet. Hur mycket dina klimatutsläpp väger går att ta reda på i den interaktiva utställningen Klimatvågen. Få en shoppingkorg och plocka de varor och tjänster – i form av olika tunga påsar – som du vanligtvis konsumerar. Såsom mat, prylar och resor.

När shoppingen är klar ställs korgen på Klimatvågen som visa hur stor klimatpåverkan är. Och vad som väger tyngs. – Klimatvågens handledare ger sen tips på hur man på ett smart sätt kan minska sin klimatpåverkan, säger Fadi Alnaji, projektledare på Energicentrum, Stockholms stad. I augusti åker Klimatvågen på sommarturné och besöker bland annat Eriksdalsbadet, 127-festivalen Skärholmen och Matologi vid Norra Bantorget. Platser och datum finns på Stockholm stads hemsida.

Ingen Stig-Helmer
Krönika: Maria Hagström

Ingen Stig-Helmer

Publicerad: 5 dagar sedan Av: Maria Hagström

”Det var så turistigt”, sa turisten klagande till turistbyrån efter ett besök på turistattraktionen Disneyworld. Ingen vill vara en turist, inte heller turisterna själva. ”Turistigt” är ett skällsord. Håll dig undan det turistiga,
det förstör din status. Och var för fan inte själv en turist. Bättre att vara en upptäckare, äventyrare, livsnjutare, weekendresenär. Helt annan grej fast det är samma grej.

Folk säger lite självgott ”jag åker aldrig på charter”, som att det gör en till en lite bättre människa. För att åka på charter betyder att vara en del av den stora flocken. Att allt dessutom är färdigpaketerat förstör vår image som tänkande initiativrika människor. Vi vill vara unika, någon som inte följer efter John. Inte vill man erkänna att det kan vara soft att ligga på en solstol, äta glass varje dag för ”vi har ju semester” och köpa ett par Ray-Ban och efteråt klaga: de var ju fejk! Att lämna hjärnan hemma lite, ta en paus från vardagsstressen, strö lite lyx om sig och på sig. Festa till det, vara mer fri och ”det som händer på Mallis stannar på Mallis” och få lokalborna att klottra ”Staden tillhör invånarna, inte turisterna” på en husvägg. Ja, en veckas lugn och ro utan att behöva använda hjärnan en enda gång. ”Vi fick höra att stranden låg bredvid en vulkan, men när vi kom dit fanns det ingen lava, jag är ganska säker på att det i själva verket bara var ett berg.” Vem vill förknippas med sådan dumhet? Ingen vill vara Stig-Helmer.

När jag under den månad ”då alla stockholmarna lämnat stan” cyklar förbi Slottet uppstår vissa möten med turister. De går i cykelbanan med fotande mobiler och är förvirrade i korsningar, ofta fortfarande med en papperskarta. Och de går långsamt, till synes utan mål eller något viktigt att göra. Fy. I Stockholm går vi helst snabbt. Det fick jag lära mig redan på mattelektionen på högstadiet i Norrland. ”Hur mycket snabbare går en stockholmare än en öviksbo?” Jag adderade siffror, multiplicerade tid, dividerade steglängd, löste en ekvation och kom fram till att folk i huvudstaden hade mer stuns i stegen. Om det inte var en turist.

En dag under den månad ”då alla stockholmarna lämnat stan” vandrade jag och en vän längs Strandvägen och funderade på ett glas vin. Men vi passerade bar efter bar på soliga bryggor och sa gång på gång: ”för turistigt”. Som att det inte skulle kunna vara intressant att prata med någon från Kina – den snabbast växande turistgruppen i Stockholm. Eller med ryssarna, som spenderar mest semesterpengar i Sverige. Eller med naturälskande tyskar som spenderar hälften så lite – 574 kronor per dygn. Eller med någon som kryssat hit, de är rekordmånga och orsakar inlägg på Facebook: ”Fy vad det känns läskigt att cykla Stadsgårdskajen numera”. Den som klagar har det bra. Och den som klagar för mycket har sett för lite. Vi borde blanda oss mer. Många påstår ju att de vill uppleva nya kulturer när de reser. Kanske vi bör turista lite i vår egen stad, vandra en stund i en takt som inte dyker upp på en mattelektion och vara lite ”fel” ibland. Och hur ska turister som vill undvika turister uppleva vår kultur om vi också undviker turister. Vi bör känna oss stolta över att de kommer just hit, och när vi själva reser kanske vi inte bör lämna hela hjärnan hemma.

Möt romerna på Skansen
Mångfald

Möt romerna på Skansen

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Pressbild

Romsk kultur har varit en del av Sverige i över 500 år. Den är fylld av berättelser som romer delar med sig av på Skansen 9-12 augusti. Vid ”den romska vagnen”, tillverkad 1954 och inredd med typiska möbler, textilier och prydnader, finns romer som själva upplevt lägerlivet och haft en vagn som bostad.

Det går också att prova på metalltrådslöjd, se en flamencoshow och själv testa dansens grundsteg.

– Vi har ett uppdrag från regeringen att verka för mångfald och de romska dagarna är en del i att lyfta fram en av Sveriges fem minoriteter, säger Christina Hamnqvist, pressansvarig på Skansen, som anordnar dagarna i samarbete med Romska Kulturcentret i Malmö och LP Flamenco

Kristinehovsgatan, Södermalm 10.05-10.41
Gatan #252

Kristinehovsgatan, Södermalm 10.05-10.41

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Magnus Sandberg

Klottrade taggar, en frigående tupp, en lapp om lägenhetsbyte över en annan lapp om lägenhetsbyte, en malmgård och utsikt mellan träden mot ett gammalt Gubbhus. På Kristinehovsgatan samsas flera sekler av staden.

En bit in på trottoaren vid övergångsstället vid Lundagatan står en ung man och en kvinna och pratar. Han står lutad mot ramen på sin cykel, en hand på sadeln, en på styrstammen, hon alldeles intill honom med ryggen mot gatan. På sättet de ser på varandra tycks det som om ingen av dem vill att konversationen ska ta slut. På den del av Kristinehovsgatan som går ner i riktning Hornsgatan och byter namn till Brännkyrkagatan står bilar parkerade på båda sidor, sex träd utmed gatan åt sydväst. På bänken invid trädet närmast Lundagatan är den tredje sittribban knäckt på mitten, trädelarna lutar ner mot trottoaren. Klottrade taggar i rött, svart och silver på fasaden runt fönstret på rehabiliteringskliniken i hörnan.

Bredvid parkeringsautomaten står en gammal rostig och sliten trottoarpratare och gör reklam för Parkernas dag i slutet av augusti. På en stolpe intill har någon satt upp en lapp om önskat lägenhetsbyte – en 4: a i Aspudden på 90 kvadrat byts mot något över 65 kvadrat i Hornstull – över en tidigare uppsatt lapp om lägenhetsbyte.

På gräset intill stenfoten på baksidan av Kristinehovs Malmgård en frigående tupp och några till lika frigående höns, då och då kacklar han till och håller sig hela tiden i närheten av två svarta tunnor som står utmed husväggen. En skylt på en pinne varnar för tupp, i toppen av skylten har någon trätt upp en upphittad barnstövel i silver. På gaveln i den del av malmgården som syns mot Kristinehovsgatan putsar en man det högra av två fönster, på både in- och utsidan. På ett rött plank bakom en rosenbuske sitter en skylt om att det är två olika företag som sköter sophämtningen – ett tar hushållssopor, ett tar glas. En vit skåpbil från ett måleri parkerad intill en orange och en grön BigBag med byggmaterial som ligger på gräset framför femvåningshuset i tegel med vita balkonger mitt emot Malmgården.

I högersvängen ner mot backen – på smidesstaketet sitter två gula och blå pilskyltar som signalerar skarp kurva – som sedan hakar på Högalidsgatan, en grusväg ner mot hundrastplatsen. Mitt emot, i entrén till Borgerskapets Nya Kristinehof, står en skylt om Grannsamverkan lutad mot rutan till vänster om dörren. I handikapprutan efter svängen står en liten grå bil parkerad, den har inget handikapptillstånd i rutan. Framför fönstren på nedre våningen vita järngaller, även framför de små vertikala källarfönstren i den murade grunden.

Genom trädens grenaroch grönska kan man från andra sidan Högalidsgatan, som Kristinehovsgatan går parallell med i backen ner, se Stiftelsen Borgerskapets Enkehus och Gubbhus stora gula byggnad med två flyglar, byggt 1908. Den ligger nästan lite overkligt placerad på en spatiös kil innerstadsmark mellan Heleneborgsgatan, Varvsgatan och Högalidsgatan. Fram till sjuttiotalet kallades det gula Borgarhemmet Gubbhuset. Väster om det ligger det senare byggda Enkehuset. Från Högalidsgatan kommer en man i blå jacka cyklande uppför Kristinehovsgatan. När farten tar slut kliver han av och leder cykeln.

 

 

”Popmusik behöver inte vara innehållsfattig.”
Grant

”Popmusik behöver inte vara innehållsfattig.”

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Gerd Erikson Bild: Pressbild

Caroline Cederlöf, med artistnamnet Grant, har släppt sitt första album In Bloom och har tidigare gjort succé med debutsingeln "Waterline". Den 15 augusti spelar hon på Trädgården. Hon är 23 år och hennes låtar handlar om det egna livet med ångest, självmordstankar, kärlek och sorg. En självutlämnande popmusik i en stil som hon kallar romantisk och dramatisk.

– För mig är det ärliga en nödvändighet eftersom musiken är en slags självterapi. Samtidigt hoppas jag att de som lyssnar kan relatera till texterna och musiken och känna att det finns flera lager i låtarna. Popmusik behöver inte vara innehållsfattig.

När skrev du din första låt?

– När jag var nio år och gick i Kulturskolan i Nynäshamn. Det var en bluesig kärlekssaga på låtsasengelska. Då stod jag på en scen och fick för första gången göra min röst hörd. Under gymnasietiden visste jag att jag ville jobba med att skriva och sjunga. Men det skulle det vara egen musik.

Hur känns det nu när albumet är släppt?

– Att jag är nöjd och stolt och samtidigt känner en stor lättnad. På skivbolaget firade de mig med champagne, cupcakes och jordgubbar – allt gick i rosa. Till och med grädden och marängerna.

Hur har det gått från att vara din egen till att ingå i ett stort bolag?

– Förvånansvärt bra. Från början var jag jätterädd för musikbranschen och tittade på den utifrån. Men jag har närmat mig den försiktigt och valt vilka människor jag ska samarbeta med. Jag är i en ny fas i livet med min musik. Under maj och juni har det varit väldigt mycket spelningar, så det ska bli skönt att sitta ner och skriva igen i sommar.

Hur är det att bo i stan för dig som är uppvuxen på landet?

– I början var jag ovan vid att ha grannar. Hemma i Ösmo bodde vi för oss själva i slutet av en väg och tog fram kikaren om en bil kom. Jag gillar ljudet av stan, men också naturen.

Albas frihet
Alba August

Albas frihet

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Peter Westrup

Hon har lärt sig skriva skrivmaskin, att hantera en tjur, dansa charleston och om hur kvinnor levde på tjugotalet. Att spela Astrid Lindgren på film innebär mycket förberedelser. I september har filmen Unga Astrid premiär. Möt Alba August, utsedd till ”shooting star” på Berlins filmfestival, som tycker att det är mer fritt i Danmark och som i barndomen sprang som en råtta i Gamla stans gränder.

Som barn såg hon alla Astrid Lindgrens filmer och hemma i familjen August bokhylla fanns alla hennes böcker. Och de hade en barnflicka som jobbade på Junibacken, där barnen fick åka tåg och känna på dockorna och låtsasdjuren efter stängning. Och storasyrran var Madicken när de lekte och Alba var Lisabet – ”det fick en lillasyster nöja sig med”.

– Jag tycker att det är fint hur Astrid Lindgren ifrågasätter klasskillnader i Madicken. Scenen när alla barn har fått löss och sitter tillsammans och gungar, det är en fin bild av att lössen kommer till alla, att de är samma skit och tycker om varandra egentligen oavsett bakgrund.

För Alba August har Astrid Lindgren varit en idol. Att hon då i tidiga 20-årsåldern fick frågan om att spela henne i en film var ”sjukt overkligt”. – Att spela sin idol, spela Astrid Lindgren, göra henne mänsklig på nåt sätt. Men det är inte ”idolen” jag skildrar utan det är Astrid innan hon blev känd. Jag har försökt förstå människan bakom den berömda Astrid. Vi känner mest till den där ”idolen”, här får vi lära känna människan bakom. I september har filmen Unga Astrid premiär. Den utspelar sig på slutet av tjugotalet när Astrid Lindgren bara var 17 år. Den berättar historien om en ambitiös och ovanlig tjej som blev gravid och var tvungen att föda sin son Lasse i Köpenhamn. Där behövde man inte uppge vem fadern var och där slapp unga kvinnor – och deras familjer – undan den värsta skammen. Hon tvingades lämna Lasse där med målet att hämta hem honom till Sverige snart igen. Filmen handlar om hennes kamp för att kunna vara med honom, men också hennes tvivel: Vem är egentligen hans mamma, hon eller kvinnan som tagit hand om honom? Var mår han bäst?

Det är i Köpenhamn Alba August bor. Hon fixar med presskaffe i sin nya lägenhet, en andelslägenhet i stadsdelen Nørrebro, på samma gata som tre av hennes bästa vänner bor och i huset där en graffitti-konstnär fått fria händer – ”tyvärr ser det förjävligt ut” – på en av husets gavlar. Trägolvet knakar lite och på balkongen trivs krukväxterna i solljuset. Mot väggen står en säck blomjord och över en lampa hänger en röd hink – ”det blir så ljust annars”. Inne i köket sitter en kalender på kylskåpet och 16 juni är inringat med ett hjärta. Då tog hon examen från scenskolan i Köpenhamn. Det har hänt mycket i Alba Augusts liv på sistone. Hon har nyss fyllt 25 år, ska snart spela in den andra säsongen av den danska Netflix-serien The Rain och hon gör sin största huvudroll hittills på bioduken. – Jag har fyllt 25 år, har en utbildning och egen lägenhet – nu är man verkligen vuxen. Att på film porträttera en av Sveriges mest älskade personer har inte varit någon lätt uppgift.

– Jag älskade det här projektet från dag ett så mycket och ville det så gärna, men var såklart rädd att inte kunna leva upp till det ansvar jag hade fått. Det har varit läskigt att få den tilliten. Jag kände: vi får väl se om jag faktiskt kan det. Efter responsen vi fått i Berlin så känner jag mig nöjd. På filmfestivalen i Berlin hyllades filmen av kritikerna och Alba August utsågs till en av årets tio ”shooting stars”.

– Jag har haft världens bästa manus att luta mig mot, som jag också upplever är inspirerad av Astrids sagor, det är hennes anda över det på nåt sätt. Jag har vetat att Pernille (danska regissören Pernille Fischer Christensen) kommer att guida mig igenom det. Vi har suttit med manus och gått igenom varenda scen och vad den ska berätta. Jag tror att allt det förarbetet gjorde att jag och Pernille hittade ett språk tillsammans innan vi började filma. Vi har haft bra kemi. Hon har kunnat titta på mig och göra ett tecken och då har jag precis förstått vad hon menat. Jag känner att jag gjorde mitt bästa, jag hade inte kunnat göra det bättre, jag gav allt jag hade. Det krävdes en hel del research. Hon har läst på om hur det var att leva på tjugotalet, särskilt som kvinna. Också om vad Astrid Lindgren, som hette Ericsson på den tiden, gick igenom.

– Jag blev ganska chockad över att jag inte visste om det här med hennes son Lasse, och att jag inte heller visste mycket om kvinnohistoria från tjugotalet. På så sätt tycker jag att filmen är extra viktig, den berättar inte bara om Astrid utan om vad många kvinnor gick igenom. Hon var 17 år och det fanns säkert de som var yngre än så, som har åkt till Köpenhamn för att föda på grund av skammen det innebar att ha haft sex utanför äktenskapet. Den där skammen lades på unga kvinnor. – Och de har gått igenom det helt ensamma, varit tvungna att göra det utan stöd frän familj eller samhället. Det är ofattbart. Jag kan inte förstå hur Astrid klarade det, jävligt stark var hon måste man säga.

Alba August läste alla hennes böcker igen och tyckte att det nu blev det tydligare för henne att barnen Astrid Lindgren skriver om ofta är ganska ensamma.

– Pippi, Emil, Mio min Mio. Jag tror att det där med Lasse har präglat henne. Han var bara 3-4 år när han kom till Sverige, kunde inte språket och kände inte henne särskilt bra då, det har påverkat hennes författarskap.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms augustinummer #252

Situation Waldersten #252
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #252

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Jenny Lindroth