Situation Sthlm
En röst utan skuld
Magnus Carlsson

En röst utan skuld

Publicerad: 1 år sedan Av: David Bogerius Foto: Joel Nilsson och Henrik Lindsten

Sångaren Magnus Carlson släpper en Northern Soul-platta på svenska, firar att Weeping Willows jobbat av sina skulder i Tambourine-härvan med två kvällar på ett utsålt Globen och är fortfarande livrädd för att lära sig sjunga upp. Men hans föreslagna artistnamn ”Marcus Ekström” fick aldrig fäste. Och när det såg som mörkast ut var det jazzen – och ett konstaterande från vännen Freddie Wadling – som låg bakom att det vände.

Den 29 oktober 2016 sändes Magnus Carlsons dag i TV4:s fredagsunderhållning Så Mycket Bättre. Efteråt fylldes programmets Facebook-sida med kommentarer. En typisk sådan löd: ”Jag visste inte vem Magnus Carlson var, blandade ihop honom med förra Barbadossångaren med samma namn. Men han är ju verkligen jättetoppenbra.” Nej, 100 000-tals sålda skivor, Grammisnomineringar och två omslag på Situation Sthlm betyder inte att Melodifestivalpubliken vet vem man är. Även om man är ”jättetoppenbra”.

När Magnus Carlson skulle ge ut sin andra soloskiva Ett kungarike för en kram, frågade någon på skivbolaget om han inte kunde tänka sig ett att börja använda ett artistnamn. Efter att först ha blivit förbannad och förnärmad kom Magnus Carlson upp med förslaget ”Marcus Ekström”. Skivbolaget förstod ingenting och det blev aldrig något namnbyte.
– Det jag menade var att det fanns ju ingen annan sångare som hette Magnus Ekström så då kunde jag lika gärna byta till det eftersom det är lika lite häftigt som Magnus Carlson. Men jag heter ju Magnus Carlson och jag sjunger om Magnus Carlsons liv, hur ska jag då kunna heta nåt annat. Jag är inte den typen av påfågel som kan kalla sig Ziggy Stardust.

 

Läs hela intervjun i februarinumret, Situation Sthlm #234

Mitt i naturen
Krönika: Maria Hagström

Mitt i naturen

Publicerad: 6 dagar sedan Av: Maria Hagström

Om ni gräver ett djupt hål i marken hamnar ni till sist i Kina, sa de till ungarna och så var de sysselsatta ett bra tag med hinkar och spadar. Genom jordskorpan, den heta kärnan och ut i Kina där himlen inte syns för avgaserna. Men egentligen, om vi ska vara noga, skulle de ha hamnat i havet utanför Nya Zeeland, landet som bestod av 85 procent skog innan människan kom dit. I dag återstår 25 procent.

Jag tog den snabbare vägen, flög ett halvt varv runt klotet med höghöjdsutsläpp. Har sedan bilat mellan naturfenomen och genom sagolika landskap med avgaser som en osynlig svans. På en plats sprutade en gejser upp kokande vatten. En varm äggluktande ånga steg från en grön sjö och det bubblade i lerpoolar. På en glaciär förflyttades is med ett brak. En stad höll på att byggas upp efter att en jordbävning fått fasader att rasa och människor att dö. På en annan plats på jorden mullrar det nere i en vulkan. Vid en horisont slår blixtar ner mot havet. Ett oväder får ett hustak att lyfta. Bränder härjar över torra marker. En tsunami reser sig in mot land. Men människan är jordens herrar.

Mäktiga på planeten, simmar vi då och då njutandes i semesterhaven. Flyter på rygg och bränner näsan under det tunna ozonskiktet. En begagnad binda fastnar i håret. Runtom guppar plötsligt tuggummipapper, plastbitar, avfall från båtfolk som inte vill ta hand om sin egen skit – det är ju bara en droppe i havet. Över 269 000 ton plast i haven. Snart finns där mer plast än fisk. Plastpartiklar i vattnet, plastpartiklar i musslor, det finns till och med valar som har påträffats med magarna fulla av plastpåsar. Och på många håll i världen dricker människor orent vatten.

I ett av världens fattigaste länder finns det dyraste vattnet. I Papua Nya Guinea spenderar en fattig person 54 procent av sin inkomst på vatten. Vilken lyx att vi kan dricka från en kran, till och med ur toastolen. Ändå tar jag en skämsklunk av inköpt flaskvattnet. Och i stan, i Stockholm, brer vi varje sommar ut våra picknickfiltar. Det är mysigt att titta på bio utomhus, i naturen Rålis, under bar himmel, direkt på gräset. Vi häller upp ekologiskt vin, river av papper från vegetariska wraps och lägger snus under läppen. När eftertexten rullar kliver alla upp och går sin väg. Kvar ligger plastglas, wraps-papper och nikotintomma dosor – ett sophav på gräset under bar himmel.

Vi ser inte klimatflyktingarna och vintern var ju vitare än på länge. Det som inte finns framför näsan är svårare att ta till sig. Och våra liv är för korta för att uppleva de riktiga konsekvenserna. Så vi har råd att köra bilen till den krympande glaciären, köpa vårt flaskvatten, shoppa nya prylar trots att de gamla inte är förbrukade. Vi gillar kortsiktig njutning och det bekväma. Vi är lata jävlar och ibland svin, mycket svinigare än svinen. Det är lättare att bara titta lite mellan fingrarna, än att tydligt se att vi förstör planeten, utrotar arter och till slut – oss själva. Och ju mer vi förökar oss desto mer skada gör vi. Vi är en fara för allt och alla och oss själva. Så egentligen, enligt forskare: mest miljövänliga vi kan göra är att avstå från att skaffa de där ungarna som försöker gräva sig till Kina.

Herrar på jorden, sedan kommer en kraftig storm och ger oss en fet käftsmäll tillbaka. Vem är mäktigast då?

Mindfulness mot återfall
Johan Kakko

Mindfulness mot återfall

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text och foto: Maria Hagström

Behandling med Metadon eller buprenorfinn är den mest effektiva mot opioidberoende. Det händer att patienter i Sverige blir utskrivna och förlorar sin medicin om de ”återfaller” i sidomissbruk av andra droger, oftast bensodiazepiner och alkohol.

– Det inte är nån moralisk brist som gör att patienterna fortsätter att använda andra droger vid sidan av behandling, påpekar överläkaren Johan Kakko, som forskat på heroinberoende sedan nittiotalet, vilket resulterade i avhandlingen Improving Maintenance Treatment of Heroin Addiction.

– Det finns en kvarstående obalans i hjärnan som underhållsbehandling inte kommer åt primärt, den balansen kommer först på sikt. Det är där många av patienterna återfaller. På många håll i landet väntar man inte ut det utan skriver i stället ut dem. Det blev för mig outhärdligt.

Därför tittar Johan Kakko nu närmare på återfall och sidomissbruk, och har därigenom börjat intressera sig för mindfulness, som kan minska stress – den främsta orsaken till återfall. Stressreducerande mindfulnessprogram har testats på era olika patientgrupper och har visat sig fungera, även på beroendepatienter.

För att förstå varför, bör först heroinets påverkan på hjärnan förklaras. Heroin är kortverkande, vilket leder till en ”on-off”-effekt. När hjärnan upprepade gånger utsätts för denna ”on-off”-effekt uppstår skador i hjärnan, framför allt av off- effekten, det vill säga abstinensen. Heroin aktiverar människans belöningssystem, mer än hjärnan klarar av. Hjärnan försöker därför bromsa överstimuleringen genom en balanserande motkraft – anti- belöningssystemet. När en person har utvecklat ett beroende tappar belöningssystemet kraft, medan antibelöningssystemet blir allt starkare. Personen upplever inte längre någon ”kick”, utan tar drogen för att balansera det överaktiva antibelöningssystemet och lindra abstinensbesvär och i bästa fall upp- leva normaltillstånd, om än bara för stunden. Behandling med metadon eller buprenor n skapar här balans.

Men enligt Johan Kakko nns det en annan kvarstående obalans i stressystemet, som inte läkemedlen kommer åt, och som gör att när personen utsätts för stress känner hen en förhöjd oro och ångest.

– Med det perspektivet kan man förstå varför många brukare söker sig till bensodiazepiner, cannabis eller alkohol som dämpar för stun- den. Det är i det sammanhanget jag tycker att det är intressant att prata om mindfulness, som påverkar samma kärna i hjärnan.

Det finns tre huvudorsaker till återfall. Ena kan beskrivas som att en snaps leder till att man vill dricka en till snaps. Det andra är situationsbetingade återfall – om man hamnar i ett sammanhang där man brukade ta en drog så uppstår en längtan efter drogen.

– Den tredje, och främsta orsaken till återfall, är stress. Det är effekterna av stressen som man vill dämpa med sidomissbruket.

Klassisk återfallsprevention är ett åttaveckorsprogram där patienterna pratar om situationer som väcker drogsug och hittar strategier att hantera dem. Men det hjälper inte mot den vanligaste orsaken till återfall. Det kan mindfulness göra.

I ett nytt program, där återfallspreventionen har slagits ihop med ett mindfulnessprogram, med en timme mindfulness om dagen i åtta veckor, har i en amerikansk studie visat sig vara mer effektivt än den klassiska återfallspreventionen. Efter ett år var det 31 procent färre återfall.

– Det minskar både situations- och stressbetingade återfall.

Han ser därför mindfulness som ett intressant komplement och tror att det skulle kunna leda till ännu bättre behandlingsresultat än han tidigare har visat i sin avhandling.

FOTNOT: För fördjupning: Johan Kakkos föreläsning Problematiskt bruk och beroende på Youtube.”

Ett hugg i tiden
Krönika: Ulf Stolt

Ett hugg i tiden

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Ulf Stolt

Jag hör pianospelet svagt genom golvet, rösterna från kören hänger bakom de sköra pianotonerna likt tunna sidenslöjor fästade kring ett lekande barns handled. Stadsljud sipprar in – en båt nere på Saltsjön ger mistlur, en bil passerar, spridda konsonanter från ett förbipromenerande samtal, fåglar, luckan till ett sopnedkast stängs, sirenerna från ett utryckningsfordon någonstans på andra sidan vattnet.

Inne i rummet har den tredje och avslutande tonen från mässingsgongen just svävat i väg upp mot undertaket och blivit alltmer ohörbar, snart är den helt upplöst. Andetag. Någon rör sig lätt, kläder prasslar. Vi sitter kanske tolv personer i en vid ring på golvet – jag uppskattar spänsten i åldersspannet till någonstans mellan 30 och 75 år, merparten av oss befinnande sig i viss rörlig mån inom den statistiska mitten av det spannet.

Under oss jorden. Över oss rymden. Ryggraden utgör en riktningsvisare, ett lod jag bör förhålla mig till och från det som när vi föddes var fontanellen väver sig nu – vi ombeds av guiden att tänka oss detta – en tunn, osynlig tråd av guld och silke som ska hjälpa mig att finna centrum.

Balansen. Jämvikten nedåt. Så att jag kan sitta helt avslappnad och bara koncentrera mig på att andas, känna att den låga stol jag nu vilar sittbenet mot är ett stöd ända från jordens medelpunkt som håller mig uppe, tar emot mig, bär mig.

Jag mediterar. I en sal i en kyrka på Södermalm. Egentligen har jag nog varit på väg att praktisera detta i 40 år. Det kan ha varit George Harrisons fel. Jag ägde på den tiden en tunt fodrad, halvlång, svårt storblommig västliknande beklädnad som jag köpt på Indiska då jag tyckte den påminde lite om ett plagg jag sett George Harrison bära i en bild på innerpåsen till – tror jag – All things must pass.

Jag lyssnade på Beatles, eller någon av medlemmarnas soloplattor – utom Ringos alster – dagligen och läste allt jag kunde få tag i om dem. John Lennon hade skjutits ihjäl utanför Dakota building i New York något år tidigare och den lyssningsintensiva Beatlesperiod jag var inne i just när det hände hade inte avstannat. Tvärtom. Jag köpte alla böcker om dem jag kom åt i provinsens lilla boklåda och läste om hur de i slutet av sextiotalet vidgade sin blick, intresserade sig för österländsk filosofi och religion och åkte på retreats och meditera- de och sörplade LSD och hängde i vajrar i studiotaket och sjöng för att det skulle låta som om rösten kom ur ett orgel-Leslie. Jag längtade bort. Åt öster eller väster. Lånade Bhagavad Gita på biblioteket – fullständigt obegriplig, jag läste sju sidor och slog ihop den. Var det LSD som fattades mig, kanske? Västen hade jag. Visste vem Ravi Shankar var.

En äldre bror till en skolkamrat några klasser över mig tillhörde det lokala, högst improviserade hippieklustret som då och då fick ihop tillräckligt och därefter luffade runt i Indien några månader och kom hem igen, slutkörda, hålögda och avmagrade. En av dem fastnade på en flygplats i Holland i baksuget av en präktig LSD-trip och blev kvar, irrande runt under lysrören i ankomsthallen några dygn, innan klustret fått ihop till en ny flygbiljett åt honom och han kunde vinschas hem och erbjudas adekvat vård. Jag förstod att det inte var där det satt. Men det här med meditation och vad det var och hur det fungerade blev jag aldrig riktigt klar över. Inte ens när jag läste en biografi över George Harrison som kom ut något år efter hans död.

Guiden läser några rader av den brittiske poeten och mystikern William Blake, om tiden och evigheten och hur den kan uppfattas och mätas, beräknas och anses vara. Eller inte. Vi har just, förklarar han, huggit ett spikrakt svärdsnitt tvärs över den längsgående tidsaxeln och evigheten och därför gett oss själva möjligheten att stänga ute allt bullrande tankegods och bara befinna oss i varje sekund som passerat, stannat kvar i den sekunden, så väl vi kunnat. Det finns ingen hemlighet. Ingen spökande lönndörr i sinnet att bryta upp. Det handlar bara om att göra det. Och om man tar sig, eller ger sig, tiden att göra det, så kommer betydelsen av det till en. Det blir. Och sedan är det. Och blir inte mer än så. Än vad du gör av det.

Det är vad meditation är. Att sitta där. Andas. Lyssna inombords. Och vara portvakt åt sina egna tankar så att ytorna i det där svärdsnittet hålls blanka och rena så att det, när guiden klingar sin mässingsgong igen, obemärkt kan förslutas.

Till nästa gång svärdet faller.

Mina drömmar
En lång dykresa

Mina drömmar

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Situation Sthlm:s säljare Niclas Westerlund hade inte svårt för sig i skolan, däremot var han ”lat”. – Varför skulle jag lära sig engelska? Ifall du ska ut och resa, sa de. Men jag skulle ingenstans. I dag har han varit i 28 länder och under många år bodde han utomlands. – Med facit i hand hade det varit bra att plugga lite mer. När jag hamnade nere i Sydafrika själv lärde jag mig i stället engelska genom att dricka öl, då är man inte blyg eller rädd för att säga fel. Hur han hamnade där är en lång historia, men i stora drag handlar det om bedrägerier i det bolag han hade.

Han fick problem med Ekobrottsmyndigheten och lämnade landet. Därefter följde många år i olika länder och på vägen fann han dykningen – på Maldiverna, i Egypten, Sydafrika, Zanzibar och Thailand. I dag, efter en längre tid på hemmaplan, är en av hans drömmar att åka på en långresa till Filippinerna, Malaysia och Indonesien. Och att bli dykinstruktör.

– Världen där nere är så stillsam, men inte tyst – det finns många konstiga ljud. Det knäpper och man hör fiskar som äter av koraller. Man kan se sköldpaddor, små sjöhästar och fiskar i jordens alla konstiga varianter. Drakfiskar, muränor, revhajar och sköterskehajar, som jag faktiskt liftade med. De är ofarliga och lata, de ligger i en hög på botten ovanpå varandra och gör mest ingenting. Men när de simmar och man håller fast sig i deras ryggfena kan man känna vilken kraft de har, vilken power.

Han minns särskilt en nattdykning på Maldiverna.

– Det finns inga riktiga referenspunkter vid nattdykning, men en del koraller kan man ta på för att hålla balansen. Vid en korall kände jag att nåt var på mitt finger och jag blev livrädd. Det visade sig finnas en grotta i korallen, jag lyste med en lampa och såg en muräna sticka ut huvudet och bita i ljusstrålen. Jag rörde inga fler koraller efter det.

Längst period – tolv år – bodde han i Köpenhamn. Där jobbade han som gatuförsäljare. Först sålde han leksaker och sedan Gucci-kopior.

– Det var den mest ekonomiskt inbringande perioden jag har haft. Jag tog ett banklån och åkte till Kina på vinst och förlust. Där hittade jag en tjej som hjälpte mig med beställningar. Det funkade i ett par år tills Guccis advokatfirma fick upp ögonen. Jag åkte dit för det.

Så småningom återvände Niclas Westerlund till Sverige och Gotland, där han hade växt upp hos sin mormor och morfar. Hans mamma var 15 år när hon fick honom och sedan ”gick hon på sjön” och blev sjöman och pappan har han aldrig haft kontakt med.

– På Gotland träffade jag mina gamla kompisar igen. Alla var mer eller mindre nedgångna. Jag strulade runt där i flera år. Det gick inte bra alls, det var alkohol och droger och jag bodde på natthärbärge.

– Men i dag, här i Stockholm, är jag väldigt återhållsam med drickandet. Det hjälper att ha nåt att göra på dagarna, som att sälja Situation Sthlm. Jag har ju stått på gatorna och sålt saker i många års tid, men nu behöver jag inte titta mig omkring och springa om polisen kommer. Jag vill inte springa mer, jag har haft för mycket med polisen att göra och har åkt in och ut ur finkan i tid och otid. Jag är på uppåtgående, kämpar och försöker få bort skulderna hos Kronofogden – då kan jag få en bostad och då öppnar himlen sig.

Ika Johannesson
TIDNING/BOK

Ika Johannesson

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Ulf Stolt Pressbild: Arvid Vågen

I maj kommer antologin Sex med 24 utvalda intervjuer – Karin Dreijer, Brett Easton Ellis, Thomas Öberg, Missy Elliot, Hans Arnold och Cynthia Plaster Caster för att nämna några – från tidningen, som med sina tio nummer mellan åren 2002-2007 gav det långa intervjuformatet en plats. Och det kommer också ett nytt nummer av tidningen Sex.

– Det är bara ett one-shot-nummer. Det är ju så kul att göra tidning.

När vi talas vid är ingenting skrivet eller klart och två planerade grejer till det kommande numret har fallit igenom. Hon befinner sig i ångestläget ”jag ska göra en ny tidning efter elva år och den kommer att bli jättedålig”.

– Jag är rädd att dra skam över min legacy. Just nu känns det otänkbart att göra ett nummer till, men det gjorde det i och för sig efter varje nummer då också.

Tidningen Sex kom under sin utgivningstid ut ett med två nummer om året, i juni och december.

– Vi gjorde ju hela tiden Sex på fritiden och jobbade parallellt – jag som journalist och Vejde Gustafsson som formgivare, han pluggade lite också – så det var för att det skulle funka.

Ika Johannesson beskriver tidningen som ”ett DIY-projekt som vi lite såg hur det skulle bli, hur länge det skulle hålla”.

– Första numret kom ut i 1 500 ex, sista numret i 7 000. Den blev lite för stor… eller snarare mina egna krav på vad tidningen skulle innehålla blev för stora. Vi fick bättre och bättre och mer exklusiva intervjuer, till slut blev jag helt begravd av prestationsångest. Och därför var vi tvungna att sluta, för det gick inte att fortsätta. Sen fick jag barn och det gjorde också att det var svårt att fortsätta.

I baksidestexten till boken står att Sex ville ge ”det långa inkluderande samtalet utrymme i en tid av åsiktsmaskineri, småplock och tipslistor”.

– Prata till punkt i dag är poddar. Det är kanske talande att jag aldrig lyssnar på poddar, jag har aldrig kommit in i det.

FOTNOT: Boken och tidningen släpps 17 maj med en fest på Södra Teatern.

Mot nollpunkten
Jesper Waldersten

Mot nollpunkten

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Konstnären Jesper Waldersten sorterar veckorna genom att prata högt för sig själv under hundpromenaden. I sin ateljé i Mariefred är innertaket fyllt av bilder inför ett nystartat konstprojekt, golvet och en pelare med korta citat och två skrivmaskiner står laddade med papper. För i ateljén ska det fan jobbas. I slutet av maj öppnar utställningen Bröderna Lejonhjärta Astrid Lindgren Jesper Waldersten på Kulturhuset.

Det står ”Idioter att hämnas på” skrivet med svart tusch på baksidan av en paketerad tavla som står på golvet i Jesper Walderstens ateljé, ytterst i en bunt med andra tavlor lutade i utrymmet mellan kortväggen och arbetsbordet direkt till vänster innanför dörren. Det är dock inte verkets titel.

– Nej. Ibland kommer jag på saker jag måste skriva ner och så tycker jag att det ser roligare ut om det står på en tråkig kartongbit, det blir nån sorts laddning – vad finns i den här kartongen? Det var nåt pojkstreck jag skrev ner för nån tid sen.

Det finns andra skrivna fraser i ateljén, bland annat på golvet och på en vit träbalk: ”Måste lyssna mer på mig själv när jag skriker”, bland annat. I ena hörnet av golvet syns Kents logga, den ser ut att vara sprejad med mall. Ett annat citat från golvet fastnar i minnet: ”Svara mycket obehagligt på mail som kommit fel”.

– Jag gillar såna sjuka uppmaningar.

I en öppning på baksidan av kaminen ligger några stenar i olika storlekar, på somliga är det ditmålat någon detalj för att fullborda verket, på andra inte. På golvet mitt emot arbetsbordet, precis till höger om byrån och arbetsplatsen där en anteckningsbok med illustrationen Vagina dentata ligger uppslagen för allmän beskådan, står en Fender Stratocaster lutad mot en liten Voxförstärkare. Det är Henrik Schyfferts gamla gitarr som han spelade på med Whale, Jesper Waldersten köpte den en gång på en välgörenhetsauktion. Men han spelar nästan aldrig på den.

– Jag har aldrig gillat idén med att en ateljé blir till en mancave med en massa distraherande grejer i. Här ska fan jobbas.

Han har två ateljéer, den andra ligger ute på Stallarholmen och är mycket större än den här och det är där han målar med olja.

– Det här är en skrivarstuga och start och mål, där borta är måleri och kladd. Att det passade bra för Jesper Waldersten att vi ses just den här veckan i början av april beror delvis på att han är gräsänkling – om man inte adderar ateljéhunden Pollock till ensamhetsekvationen – och har avsatt tid för skrivande.

Vad är det du skriver?

– Jag håller på och skriver på en grej inför ett projekt som inte riktigt är klarpratat ännu så det kan jag inte säga så mycket om, tyvärr. Men det bygger mer på ord än bild, så mycket kan jag säga.

Vi går upp några trappsteg till två stolar vid fönstret i det övre etaget, det är en av de första vårdagarna och det går att ha ett fönster med en liten glipa utan att det blir för kallt inne, solen kommer tvärställd in genom rutorna. På båda sidor av nocken i det brutna, vitmålade taket sitter fotografier. Om man följer Jesper Waldersten på Instagram – drygt 40 000 personer gör det – så är det uppenbart att det är någonting som pågår här, en process som är i gång, det har börjat arbetas med någonting.

– Jag kan inte säga så mycket om det heller… Vi håller på och skriver kontrakt – det är muntligt bokat och handslag på det. Det blir nytt, jag börjar där jag står nu – jag plåtar ju av mina anteckningsböcker mycket nu och det börjar där, sen får vi se var det hamnar om ett år. Målet med utställningen – våren 2019 är planen att den ska upp för allmän beskådan – är att om man som vilsen 17-åring går dit så ska man vilja vara där hela dagen och ”sen gå därifrån med sin anteckningsbok och känna att ”jag kan också”.

– Nån form av massiv kreativ chock är det väl inte att tro annat än att det blir. Det kanske blir 50 stora verk, eller 40 stora verk. Sen kanske det blir väggar där det blir mer collage eller processen eller Instagram eller skisser. Jag har inte bestämt än, men det kommer vara varierande. Arbetsnamnet just nu är Processessen – jag vet inte hur många s jag får in i det.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #249

Steg för steg
Ambra Succi

Steg för steg

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Det är dansaren och koreografen Ambra Succi och de fem utvalda dansarnas egna erfarenheter av våld som är ryggraden i föreställningen Lyssna. Med musik, koreografi, bilder och ord vill Ambra Succi öppna upp för samtal. Om det våld som finns. Men som det inte talas tillräckligt om.

Det har hänt att dansaren och koreografen Ambra Succi kommit ut ur porten till hyreshuset i Rinkeby där hon bor och mött människor med blicken ner i sina telefoner – de har haft kartfunktionen aktiverad för att hitta fram till just det huset. Dörren ner till källaren är uppbruten och icke åtgärdad och där nere sker drogförsäljning helt öppet.

– De har snott allt vi äger där nere, dörren är vidöppen dit ner, vi har klagat varje vecka till polisen och fastighetsägaren men det görs ingenting. Det har pågått sen i oktober förra året, det är sönderslaget i källaren, nerkissat.
– Det var en man från granngården som gick emellan, han fick ordentligt med stryk. Man skulle ju vilja känna att hyresvärden bryr sig, att polisen hänger där.

Hennes tonårsdotter blir rädd av situationen, själv blir hon arg.

– Folk flyr härifrån och jag förstår det, man tänker på sin familj. Men det innebär ju bara att nån annan drabbas. Det handlar inte om att det är jag som drabbas – det är ett problem, samhället måste ta ansvar för det och politikerna måste göra nånting åt det.

Hon har knackat dörr i området och i sin trappuppgång och pratat med grannar.

– Många vill göra nått, som jag, men de kan inte, de talar inte så bra svenska, kan inte skriva klagomål. Jag har verkligen hört av mig till Hyresgästföreningen hur mycket som helst, skrivit och ringt.

Ambra Succi har bott i Rinkeby i 20 år. Och kan inte säga att det var bättre eller sämre förr. Hon ser i sitt arbete med ungdomar och dans hur det liksom går i vågor – olika generationer växer upp, våldet och kriminaliteten kommer i vågor. Med Lyssna på Dansens Hus stora scen 11 och 12 maj vill hon skapa en föreställning där dans, koreografi, ord, bild och musik blir de redskap som de fem dansarna på scenen använder för att berätta om våld.

– Jag har med fem dansare i den här föreställningen som inte brukar jobba ihop, och alla har personliga upplevelser av våld och får berätta sina historier. Vi gör det genom dans, men vi har också musik, jag har skrivit lite poesi och spoken-word – jag gör sånt jag inte är van vid att göra, koreografi är ju mitt första språk.

Hon kontaktade varje dansare per telefon i förväg eftersom ”det är enklare att gå in på saker som känns jobbiga då”.

– Jag vill inte att det ska känns som en helt svart föreställning utan att människor går därifrån och känner att man kan börja våga prata om sånt andra blir obekväma av. Det är många fler än vad man tror som varit med om saker. Det kan vara våld i hemmet, fysiskt våld, psykiskt våld, sexuellt utnyttjande. självskadebeteende, rasism – det är många saker vi kommer att ta upp, det blir ingen kul föreställning.
– Jag fick ju deras berättelser för att jag öppnade mig själv och berättade om vad som hänt mig och hur jag kände.

För Ambra Succi har – vilket är en viktig komponent av idén och i arbetet med Lyssna – egna erfarenheter av våld och hur det påverkat henne genom livet.

– Det kommer från saker jag hållit inom mig i 40 år och inte berättat får nån. Det är hemskt att inte ha vågat berätta för sina närmaste av rädsla för att göra dem obekväma.

När hon presenterade Lyssna för de ansvariga för Dansens Hus kändes det som om hon satt och pratade om en dokumentär.

– Fast det inte är det. Det sker på en scen, har belysning och koreografi och det är en konstform. Men dokumentärt på så vis att det vi talar om är inte fiktion, det är ingenting som kunde hänt eller en påhittad historia. Det här är på riktigt, riktiga historier. Koreografin är skapad utifrån deras berättelser.

Ambra Succi står inte själv på scenen.

– Jag dansar fortfarande, men det är svårt att vara i mina egna saker, det är en så annorlunda process. Så många detaljer att hålla reda på så jag hinner inte med att ha blicken på helheten på det vis jag vill om jag själv dansar.

Hon började dansa när hon var 15 år.

– Jag provade när jag var tre, jag var en mullig tjej och nån sa det till mig. Så det tog stopp.

Men hon hittade tillbaka till dansen igen som 15-åring.

– Jag visste att det här var vägen ut från det liv jag levde då, jag sa upp vänskapen med alla gamla vänner.
– Om jag inte hittat dansen vet jag inte om jag funnits kvar. När jag är arg kan jag uttrycka mig, när jag är ledsen, när jag är glad – jag har hittat min uttrycksform. Alla behöver hitta nånting som är deras.

AMBRA SUCCI
BOR: Rinkeby
GÖR: Koreograf och dansare. Tidigare medlem i danskollektivet Bounce
AKTUELL: Med dansföreställningen Lyssna på Dansens Hus stora scen 11 och 12 maj. Hon har valt ut dansare, gjort koreografin, skrivit musiken och texterna – ”så om folk inte gillar det är det bara mitt fel, liksom”.

Min Plats
Britt-Marie Siltamäki

Min Plats

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Jonas Malmström

I Snösätra, det gamla industriområdet i Rågsved där graffitikonst täcker murar och fasader, får Situation Sthlm-säljaren Britt-Marie Siltamäki vara som hon är – lite som den tilltufsade Miranda-nallen.

När jag kom hit var det som att se nåt för första gången. Jag blev berörd av målningarna. Att man kan skapa nåt så vackert. De sprejar på fri hand, det är mäktigt. Här får man vara den man är, det är skönt, jag lever upp. När det är event, med artister och foodtrucks, hjälper jag till. Den 25-27 maj är det folkfest och allt ska målas om av en massa graffitimålare.

I somras, när jag stod här i baren, sa en kund att han skapat Miranda-nallen som jag har tatuerad på armen. Nallen som jag har samlat på. Jag trodde honom inte, så han tog ett papper och började rita. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Den där nallen är jag och jag hade träffat skaparen. Den är ärrad, lappad och lite tilltufsad, men har mycket kärlek.

Jag är institutionsbarn, suttit inlåst halva ungdomen. Jag har diagnoser, men hade inte heller nåt att må bra för. Nu vill jag gå bibelskola och bygga upp mig själv. Förr garvade jag åt att tro på Jesus, tills min faster, som jag var fosterhemsplacerad hos, tog mig till ett möte där en gammal alkoholist vittnade. Jag sa: ”Om du nu finns, så hjälp mig, för jag vill dö”. På en sekund var det nattsvarta borta. Men livet är inte en quick fix. Jag har inget riktigt hem, men står i kö till Bostad först. Pengarna från tidningsförsäljningen sparar jag till en fet säng, som jag ska sova i som en prinsessa.

Vändningen kom när jag blev med barn 2015 – då fick jag kraft. Den enda tiden i mitt liv som jag har varit lycklig. Tyvärr dog han i magen. Jag fixade inte det, så jag tände på och sprang ute i skogen i psykos. Sen la jag in mig och tänkte: ”min son, han ser mig i himlen, han ska inte se sin mamma så här. Nej, han ska vara glad och stolt: Titta, där är hon”. Trots att han är död så är jag hans mamma

Situation Waldersten #249
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #249

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Jenny Lindroth
Billigare droger
Vad innebär det?

Billigare droger

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Illustration: Josefin Herlof

Priserna för droger har sjunkit. Gatupriset för brunt heroin och amfetamin är en tredjedel av vad det var på åttiotalet. Vad beror det på och vad leder det till? CAN:s utredare pratar om globalisering, polisen om fler langare, tullen jämför narkotika med jeans som går i mode, och brukarna säger att de tunga drogernas renhet har minskat.

Narkotikan går att betrakta som en vara, precis som jeans. Det menar Lars Hansson, Tullverkets sakkunnige i narkotikafrågor.

– Ingen importerar jeans om inte marknaden finns, om de är omoderna och ingen vill ha dem. Precis som kläder ändras modet också när det kommer till narkotika. LSD var populärt på sjuttiotalet, ecstasy var inne på åttiotalet, på tjugohundratalet kom det som brukar kallas för internetdroger och i dag är narkotikaklassade läkemedel en ökande trend.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, kom nyligen ut med rapporten ”Narkotikaprisutvecklingen i Sverige 1988-2017”. Sedan slutet av åttiotalet har prisrapporteringarna varit störst för hasch och amfetamin, men efter en kraftig uppgång är nu marijuana och kokain lika vanligt. Mest tydligt visar rapporten att priserna, som är inflationsjusterade enligt SCB:s konsumentprisindex för att bli rättvisande, har gått ner för de flesta droger. Förutom för cannabis, som har blivit dyrare sedan 2005.

– Det skulle kunna förklaras av en ökad efterfrågan men kanske framför allt av att THC-halten, den rusgivande substansen, har ökat. Det ser köparna som en kvalitetsökning och är beredda att betala lite mer för, säger Ulf Guttormsson, utredare och författare till rapporten.

Priserna på amfetamin och brunt heroin var 2017 nere på en tredjedel av nivån som gällde i slutet av åttiotalet.

– Sett över 25 år är det en tydlig nedgång på gatupriserna för de flesta droger. Vi följer ungefär samma trend som resten av Europa. En av förklaringarna är att det blivit mer konkurrens, fler aktörer som tar in droger i landet och säljer.  Kanske har man sparat in på logistiken och distributionen, med mobiler, billigare resor och bättre transportvägar – globaliseringen. Det kan också handla om att penningtvätt blivit billigare, säger Ulf Guttormsson.

Niklas Eklund på Brukarföreningen Stockholm, en organisation av och för människor som använder narkotika och som – förutom polisen – har deltagit med prisuppgifter till rapporten, påpekar att priset på heroin också beror på situationen i Afghanistan.

– När USA sa att de hade tömt talibanernas lager, vilket inte var helt sant, gick världspriset för heroin upp. Lennart Karlsson på Stockholmspolisen påpekar även att heroinpriset ändras beroende på hur mycket opium tillverkarna i Afghanistan får genom sina skördar, och han menar att det har varit rekordskörd på rekordskörd.

Även om Sverige följer den internationella utvecklingen så kostar narkotika i regel lite mer här än Europagenomsnittet.

– Sverige är en slutdestination, långt bort, och det är inte nån stor marknad. Vi är också ganska rika och har en del över till lyxkonsumtion. Priserna är ännu högre i Norge kanske är det så att det följer det allmänna köpkraftsläget, säger Ulf Guttormsson.

Vad kan sjunkande priser leda till?

– Ökad konsumtion, men ingen har jättebra data på hur mycket, och frågar man i befolkningsundersökningar missar man i regel intensivanvändarna. Tittar man på skolungdomar så är det inte jättemånga fler som använder i dag, men de använder större mängder. Det kan vara en följd. En annan följd är att det har lett till ett lägre inkomstbehov för narkotikaanvändaren, det är billigare att försörja sitt bruk. Kan det i sin tur leda till en minskning av brott och prostitution som finansierar droganvändningen?

– Det är fullt möjligt, säger Ulf Guttormsson och tipsar om en norsk forskare som har tittat på det, om än för många år sedan. Anne Line Bretteville-Jensen såg att intäkterna från brott och prostitution ungefär halverades under perioden 1993 till 2004 bland droganvändarna i undersökningen. Samma period hade kostnaderna för personer som använder heroin minskat med en tredjedel. Amfetaminutgifterna hade minskat med cirka 40 procent.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #249

Innan betongen
Cementa

Innan betongen

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Sveriges största lager av cement finns på Liljeholmskajen. Därifrån går det i väg 2 000 ton cement varje dag till olika byggen i Stockholm – till bostäder, sjukhus, bropelare, gångtunnlar och offentlig konst. Cement är en viktig ingrediens i betong.

När grannen i Beck-filmerna står på balkongen och över räcket frågar kommissarie Martin Beck om han ”ska ha en stänkare”, syns flera betongsilor i bakgrunden. På de äldre filmerna är Cementa-skylten med. På de nyare filmerna är den bortklippt.

– De brukar komma hit och ljussätta våra silor inför inspelningarna så att de ska synas bättre, säger Martin Ekstrand, leveranschef på Cementa i Stockholm.

De 30 meter höga silorna på kajen vid Liljeholmen har blivit ett landmärke för många stockholmare. De kom på plats 1948 för att förse efterkrigstidens alla byggen i Stockholm med cement. Cementas silon är en del av industriområdet Lövholmen som i sina glansdagar hade både kolsyrefabrik, färgtillverkare och galvaniseringsanläggning. Cementa är en av få verksamheter i området som fortfarande är i bruk och företaget jobbar för högtryck. Deras cement har bland   annat använts till Nya Karolinska och Förbifart Stockholm liksom till mindre projekt som skateboardparken av betong i Rålambshovsparken.

– Inte sen miljonprogrammet byggdes har vi haft så mycket att göra som nu. Vi har en fördel av att vi ligger nära våra kunder som finns runt om i stan. Omsättningen av cement just nu är exceptionell och är en direkt spegling av hur mycket det byggs i Stockholm.

Fem på morgonen kommer de första lastbilarna för att hämta cement. Betongen blandas sedan av kunderna i egna anläggningar, de vill ha den klar innan bygget startar för dagen. Cementen i depåerna på Liljeholmskajen kommer från kalktäkter på Gotland, Öland och från Skövde.

Det mesta kommer med fartygen Östanvik och Ervik, som tar sig in i Mälaren via slussen i Södertälje. De har med sig runt 4 000 ton i varje last.

– De ringer när de är i slussen i Södertälje, så att de som har jour kan ta emot fartyget när det kommer till kaj och ta hand om trossar och lossa cementen. Cementen är ett mjukt grått pulver och lossas via ett tjockt rör som kopplas i hop med fartyget. Därifrån åker cementen genom röret och en roterande megaskruv snurrar och skjuter på cementen och ser till att den slutligen hamnar i silon.

– Området runt kajen var öppet tidigare, men efter nine-eleven var vi tvungna att hägna in det och lägga om våra rutiner.

Förr i tiden kunde det komma hit folk för att få ett påhugg när det skulle lossas, det var mer liv och rörelse runt lossningen då. I dag räcker det med två man.

Läs hela artikeln i Situaiton Sthlm #249

Rookiewrestler
Maddelin Fernandez

Rookiewrestler

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Anna Åberg

Hon har inte gått sin första match än men kommer ändå att delta i någon form på wrestling-galan i Slaktkyrkan 14 april. Maddelin Fernandez har drömt om att hålla på med wrestling sedan hon var barn. Nu är hon rookie i Stockholm Wrestling och har namnet Fighting Spirit.

– När jag var nio år satt jag i Spanien och såg på wrestling på kabel-tv och tyckte det var fascinerande och spännande. Jag trodde allt var på riktigt och min idol var den amerikanska wrestlern Hulk Hogan. När de andra tjejerna i klassen hade My little pony på sina bänkpapper hade jag Hulk Hogan på mitt.

Hur kom det sig att du till slut kunde
uppfylla din barndomsdröm?

– Jag har hållit på med träning och olika kampsporter hela mitt liv. När jag fick reda på att Stockholm Wrestling fanns gick jag dit på en heldags try-out. Trots att jag är van att träna var det helt andra muskler som fick jobba. I grunden är det som brottning och det krävs tajming, snabbhet och styrka.

Vad är grejen med wrestling – är det sport eller är det show?

– Både och. Det är som magi. När du ser en trollkarl göra ett tricks – det ser häftigt ut, men du vet inte riktigt hur han gör. Sen har publiken roligt och lever sig in i det. För mig är det fortfarande en pirrande känsla att få gå upp i ringen och sätta fart mot repen.

Hur fick du reda på att du var antagen till Stockholm Wrestling?

– De ringde upp mig. Nu har jag kört i tre månader och det kommer nog dröja ett tag till innan jag får gå min första match. Målet är att bli så bra att jag kan göra hopp från repen i ringen.

Var kommer ditt namn Fighting Spirit ifrån?

– Det handlar om att jag är den typ av person alltid kämpar – att det sitter i hjärtat.