Situation Sthlm
Innan betongen
Cementa

Innan betongen

Publicerad: 3 månader sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Sveriges största lager av cement finns på Liljeholmskajen. Därifrån går det i väg 2 000 ton cement varje dag till olika byggen i Stockholm – till bostäder, sjukhus, bropelare, gångtunnlar och offentlig konst. Cement är en viktig ingrediens i betong.

När grannen i Beck-filmerna står på balkongen och över räcket frågar kommissarie Martin Beck om han ”ska ha en stänkare”, syns flera betongsilor i bakgrunden. På de äldre filmerna är Cementa-skylten med. På de nyare filmerna är den bortklippt.

– De brukar komma hit och ljussätta våra silor inför inspelningarna så att de ska synas bättre, säger Martin Ekstrand, leveranschef på Cementa i Stockholm.

De 30 meter höga silorna på kajen vid Liljeholmen har blivit ett landmärke för många stockholmare. De kom på plats 1948 för att förse efterkrigstidens alla byggen i Stockholm med cement. Cementas silon är en del av industriområdet Lövholmen som i sina glansdagar hade både kolsyrefabrik, färgtillverkare och galvaniseringsanläggning. Cementa är en av få verksamheter i området som fortfarande är i bruk och företaget jobbar för högtryck. Deras cement har bland   annat använts till Nya Karolinska och Förbifart Stockholm liksom till mindre projekt som skateboardparken av betong i Rålambshovsparken.

– Inte sen miljonprogrammet byggdes har vi haft så mycket att göra som nu. Vi har en fördel av att vi ligger nära våra kunder som finns runt om i stan. Omsättningen av cement just nu är exceptionell och är en direkt spegling av hur mycket det byggs i Stockholm.

Fem på morgonen kommer de första lastbilarna för att hämta cement. Betongen blandas sedan av kunderna i egna anläggningar, de vill ha den klar innan bygget startar för dagen. Cementen i depåerna på Liljeholmskajen kommer från kalktäkter på Gotland, Öland och från Skövde.

Det mesta kommer med fartygen Östanvik och Ervik, som tar sig in i Mälaren via slussen i Södertälje. De har med sig runt 4 000 ton i varje last.

– De ringer när de är i slussen i Södertälje, så att de som har jour kan ta emot fartyget när det kommer till kaj och ta hand om trossar och lossa cementen. Cementen är ett mjukt grått pulver och lossas via ett tjockt rör som kopplas i hop med fartyget. Därifrån åker cementen genom röret och en roterande megaskruv snurrar och skjuter på cementen och ser till att den slutligen hamnar i silon.

– Området runt kajen var öppet tidigare, men efter nine-eleven var vi tvungna att hägna in det och lägga om våra rutiner.

Förr i tiden kunde det komma hit folk för att få ett påhugg när det skulle lossas, det var mer liv och rörelse runt lossningen då. I dag räcker det med två man.

Läs hela artikeln i Situaiton Sthlm #249

Tryck 1-5 och fyrkant
Krönika: Maria Hagström

Tryck 1-5 och fyrkant

Publicerad: 5 dagar sedan Av: Maria Hagström

Hur nöjd är du på en skala från 1-5? Med elleverantören, hotellet, byxköpet, ditt liv. ”Vi skulle uppskatta om du vill skriva ett omdöme. Hur många stjärnor blir det?” Allt ska betygsättas. Det man gjort, använt eller köpt. Det är ett heltidsjobb.

Köper en fulpizza på hemkörning, får ett mejl: ”Hej du pålitliga partner in food crimes. Här kan du betygsätta din matupplevelse.” Går på evenemang, får: ”Recensera ditt evenemang.” Köper en begagnad tröja: ”Skriv ett omdöme om säljaren.” Säljer en begagnad tröja: ”Skriv ett omdöme om köparen.” Bor på hotell. ”Hur var ditt besök? Var du nöjd med din incheckning? Fanns det anställda som gjorde din vistelse mer minnesvärd? Betygsätt din övergripande upplevelse: Utmärkt, Bra, Genomsnittlig, Under genomsnittligt, Dålig. Kommer du tillbaka?”

Passerar säkerhetskontrollen på flygplatsen och kan trycka på en grön, gul eller röd gubbe-knapp, med glad, likgiltig eller missnöjd mun. Hur upplevde jag egentligen säkerhetskontrollen? Handlar lite toapapper och tvättmedel: ”Tyck till om din Coop-butik, och få rabatt nästa gång du handlar!” Kör ett träningspass: ”Hej, tack för att du tränade med oss på Bodypumppasset tidigare i dag. Ge oss din feedback, det tar bara någon minut.” Köper en tavla på nätet: ”Hur troligt är det att du tipsar en vän om oss?” Ringer internetbolaget för att fixa med nätet. En datorröst ringer sedan upp efter samtalet med den riktiga människan: ”Du ringde nyss vår kundtjänst, fick du den hjälp du behövde? Hur snabbt fick du hjälp? Tryck 1-5 och fyrkant.” Kritiken framförs aldrig face to face, det är aldrig personen du pratat med som frågar om bemötandet, det är inte till pizzabagaren du säger att det var för lite fetaost, det är inte direkt till hotellstädaren du skickar fem stjärnor.

Allting ska bedömas och värderas, så att allt kan stå sig i konkurrensen. Alltid bli bättre. Allt kan alltid bli bättre. Men det är svårt att bli bäst. Klart vi vill ha det bästa. Och visst är det bra att produkter, tjänster och företag får veta hur de skött sig. Och visst gillar jag att andra har skrivit omdömen och satt en eller fem stjärnor på ett hotell, en cykelreparatör och ett par byxor – då är det lite lättare att välja bland alla tusentals valmöjligheter. Men ibland känns det som att det rycks i en från höger och vänster, underifrån och uppifrån, utifrån och inifrån. Värdera hit och dit, och jag värderar mig själv. Jag delar ut stjärnor, hoppas få en guldstjärna i kanten. Får i alla fall rabatt på Coop.

Vad gör det med oss när vi hela tiden ska bestämma om något är bra eller dåligt? När vi ständigt bedömer allt ligger det nära till hands att också bedöma människor. Hur många stjärnor får du? Hur väl presterar du på en skala från 1-5? Hur troligt är det att du tipsar din kompis om mig? Bäst är vi på att värdera oss själva. Nedvärdera. Och terapeuten och rösten i mindfulness-appen pratar om att ha ett icke-dömande förhållningssätt. Att vara med det som är oavsett vad vi tycker om det. Vi ska inte värdera. Vi ska värdera människor lika. Vi ska sätta värde på oss själva. Hur mycket är jag värd? Hur är mitt liv på en skala, tryck 1-5 och fyrkant. Men hur mycket i ett liv ryms mellan fem stjärnor?

Hushållen i Stockholm gasar vidare
Spis

Hushållen i Stockholm gasar vidare

Publicerad: 5 dagar sedan Av: Text: Gerd Erikson Bid: Creative Commons

Den 1 juli höjs gaspriset för hushåll i Stockholm. Sammanlagt 60 000 hushåll i Stockholm, Sundbyberg och Solna har gas till sitt boende och allt fler vill ha det.

– Vi tror att det framför allt är matlagning på gasspis med den snabba hettan och fingertoppskänslan som lockar. I stort sett alla lägenheter som byggdes fram till sextiotalet kan anslutas till gasnätet, säger Jessica Engelbrecht på Stockholm Gas.

Stockholm har en lång historia av gasanvändning. Redan 1853 tändes den första lyktan på Norrbro och i början av 1900-talet använde stockholmarna gas i sina kök. Den äldsta lyktan som finns bevarad och fungerar än i dag är Carlssons lykta från 1855, vid Stureplan. Den tänds varje kväll vid skymning. Förutom de hushåll som använder gas finns det andra i stan som är beroende av gas som restauranger, bagerier, guldsmeder, kafferosterier och ölbryggerier. Prishöjningen gäller dock inte de grupperna.

Hur stor blir höjningen för hushållen?

– För de som bara använder gasen till matlagning och inte till uppvärmning eller till en gaskamin blir det en höjning från 50 till 54 kronor per månad, säger Jessica Engelbrecht.

Upptäcker sin rymd
Christer Fuglesang

Upptäcker sin rymd

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Att få beskåda jorden från en rymdstation under några veckor gav inte Christer Fuglesang någon märkbar existentiell ångest. Med tre kontor på olika platser i stan och en professur i rymdfart på KTH forskar han numera kring subatomära partiklar, vilket kan ge oss kunskap om hur universum skapades. Men han tänker ofta på rymden och sina två expeditioner dit. Nästan varje dag.

Vi är egentligen klara. Det återstår åtta minuter av avsatt intervjutid. Fotograf Joel Nilsson ska så här avslutningsvis bara ta några kompletterande bilder framför fönstret i Christer Fuglesangs kontor efter den mer riggade fotografering som just varit, några våningar upp i kupolen vid AlbaNova-teleskopet som institutionen för astronomi driver. När Christer Fuglesang sätter nyckeln i dörren till sitt kontor frågar fotografen ifall det han i förbigående hört stämmer, att man kan drabbas av en viss existentiell ångest efter att ha varit uppe i rymden, att man får ett annat perspektiv på tillvaron och livet och evigheten och alltings beskaffenhet när man sett jorden som en liten oskyddad, ensam planet bland alla andra stjärnor och planeter i det oändliga universum.

Christer Fuglesang slutför upplåsningen, drar nyckel ur låset, stoppar knippan i fickan, skjuter upp dörren och tittar snabbt upp på Joel Nilsson. Och skakar kort på huvudet.

– Det där är dumheter. Så är det inte. Det kanske har hänt för några enstaka, men inte för de allra flesta. Det är inget vi pratar om i alla fall.

Med vi menar han sig själv och alla andra rymdfarare.

Ungefär 560 personer har varit uppe i rymden, en räkning som inleddes 12 april 1961 med Jurij Gagarin, förste man i rymden. I dag finns ungefär 400 personer i livet som varit uppe i rymden. De är i princip samtliga medlemmar i en organisation som heter Association of Space Explorers, som varje år samlas och har en kongress någonstans i världen. Christer Fuglesang brukar delta, han var dock inte med förra året, men i år – kongressen hålls i Minsk i Vitryssland i år – kommer han att delta. De brukar vara ungefär hundra personer som ses varje år.

– Man har ju en speciell känsla av samhörighet, även om man inte var ute i rymden samtidigt och knappt träffat varandra. Men det är speciellt. Ett band. Jag var i Brasilien för nån månad sen på jobb, då träffade jag en brasiliansk astronaut – det finns en brasilianare som varit ute i rymden. Han var några år i Houston samtidigt som jag och tränade där, sen flög han med ryssarna så jag kände honom bara lite. Men det är ändå som om det är en gammal god vän man träffar när man ses.

Vad pratar ni om på kongresserna?

– Vi pratar mycket om vad som sker i rymdprogrammen och kanske en del om vad man gjorde. Man pratar ibland om detaljer eller olika händelser under sina respektive rymdresor. Det är väldigt brett, en del är forskare som jag, andra är kanske ingenjörer, tekniker, nån kan vara läkare, det finns piloter – det är människor med väldigt olika bakgrunder. Många som är där är ju pensionärer vid det här laget.

Kontoret på AlbaNova där vi ses är ett av tre kontor som Christer Fuglesang disponerar i stan. Två av kontoren är kopplade till Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, det andra KTH-kontoret ligger en bit bort på gamla huvuddelen av skolan där han undervisar i en kurs på Mastersnivå – Human Spaceflight – på Farkostinstitutionen.

– Kursen är inte så tekniskt avancerad. Man förväntas ha läst grundkursen så man kan raketer och vet hur de fungerar, hur satelliter fungerar. Kursen ska ge en övergripande förståelse för vad som är speciellt när man ska skicka upp  människor i rymden, vad man då behöver tänka på – farkosterna, livsuppehållande system, vad händer med människan, vad gör människan i rymden, såna frågor. Och viss historik.

– Även en del ekonomi och politik för att sätta det i en kontext – varför är det bara vissa länder som skickat upp människor i rymden?

Läs artikeln i sin helhet i Situation Sthlms julinummer #251

Situation Waldersten #251
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #251

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Jenny Lindroth
Som om sommaren
Krönika: Ulf Stolt

Som om sommaren

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Ulf Stolt

Jag äter ett knarrande kompakt Conference-päron skuret i nio delar och ser samtidigt ut genom fönstret på ett sedan länge överblommat gullregn. Genom det andra, lite större fönstret snett till höger om mig, syns delar av en tallstam, ett antal buskar med vita blommor som jag inte har en aning vad de heter samt däremellan några hastigt spridda penseldrag sommarhimmel.

De grönt digitala siffrorna i urverket på ugnen – jag sitter i köket och författar detta – visar någon sorts obegriplig inställning vi aldrig lyckats knappa oss förbi; det finns en timer på spisen vi använder i stället. Jag glömde tyvärr att skriva ut korrekturet av Sara Danius bok om Bob Dylan och hans Nobelpris som jag fick mig tillsänd via mejl i dag. Även om det är lite bökigt att läsa just ett utskrivet korrektur i sängen är det precis det jag skulle vilja göra nu, med just den boken. För att få veta. Var på korta listan han befann sig den sommaren. Hur många somrar till får jag dela med Bob Dylan? Hans första skiva kom ut tre år innan jag föddes, han har i fyra decennier varit mig en ständig och uthålligt pålitlig kompanjon nedför vägen. Den finaste bok jag äger, och en av de finaste gåvor jag någonsin förärats, är en förstaupplaga av hans bok Tarantula.

Jag minns en gränd i Venedig och två diskare som stod och rökte vid bakdörren till en krog när vi kom där med våra väskor efter att mitt resesällskap vaket och listigt insett att det var vid just det här Vaporettostoppet – det var mitt i natten, svartblå himmel över Canal Grande – vi skulle av. Ett litet torg sedan där gränden slutade. Hotellet. Ett annex, vårt rum några trappor upp. Vi spelade Joan Baez ”Diamonds and Rust” och hans ”Señor” och hörde gondolårorna stilla somna mot den uråldriga stenläggningen vid bron.

Det finns regnsomrar och värmeböljor och sommarmord och VM-somrar och det finns numera också en alldeles särskild volym på jordgubbslitrarna som enbart kan ses bäras bort från självtaget på marknadsplatsen av någon som befinner sig i ålderspannet 65 år eller äldre – en så kallad gråliter, en av egen handverkan kraftigt påverkad måttenhet. Sommar-pratare och semestertrafik och väderprognoser och nyhetstorka. Varför är det exempelvis alltid en kvällstidningsrubrik någon dag i början av sommaren om att man på en badplats någonstans i landet sett vässade pinnar nedstuckna i bottensedimentet, synliga någon decimeter under vattenytan precis under ett hopptorn eller en brygga – ditplacerade i syfte att spetsa någon lycklig badare.

Vittnesmålen i texten är sedan alltid aningen diffusa, tredjehanduppgifter, påståenden, obekräftade rykten. Finns aldrig några redovisade uppgifter om skadade, eller bevis för att dykare fann de spetsade pålarna vid en genomsökning av bottnen. Den planering som krävs för att placera en, eller ett antal – är uppsåtet att spetsa badare är ju en enda vässad påle väl magert som bete – spetsade pålar i en sjö- eller havsbotten, ett ganska marigt projekt. Båt krävs naturligtvis. Och minst en kompanjon. Det krävs ett valfritt antal spetsade pålar, exakt i längd anpassade till bottnens beskaffenhet och djupet under bryggan eller hopptornet där de ska placeras för maximal effekt. Samt minst en, förmodligen två, dykare med hygglig vana och erfarenhet av undervattenskonstruktioner och submarint anläggningsarbete. Dessutom sker det hela med största säkerhet nattetid, då det alltid saknas vittnesuppgifter om misstänkta händelser, båtar eller människor som kan sättas i samband med utplaceringen av de spetsade pålarna. Så vad är sannolikheten att detta verkligen skett?

Getingsommar och tipspromenader och semesteralkoholism. I fönstret till vänster om mig är det sommarnatt nu. Dämpat men inte mörkt. Det som tydligt syns i rutorna är reflektionen av några tända lampor här i köket. I det andra fönstret någon nyans mörkare, men med en stiliserad och Hitchcock-skarp kontur av de svarta träden och buskarna mot den sommarnattshimmel som aldrig blir mörkare än så jeansblå som den är nu. Klockan är 23.17. Natten varar bara en handfull timmar nu, kanske lite mer. Sommartid och byggprojekt och sommardeckare.

En helikopter passerar ganska lågt över hustaken, rutorna skälver till lite och när pendeltåget skär genom skogen en bit bort hörs inte längre gnisslet från hjulen på samma sätt som tidigare efter förra sommarens spårarbeten. Röster från några gator bort. Skratt. Musik som läcker ut någonstans ifrån. Så lätt man glömmer en hänsynslös och grym vinter.

Staden som tränare
Takyoga

Staden som tränare

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Vi vill vara ute, ha en upplevelse och röra oss ”for a purpose”. Och då tar vi hjälp av staden och dess miljö. I takyoga kombineras Vinyasa flow med utsikt, True Workout använder parker, bänkar och räcken året om, och rörelsen Plogga försöker skapa en renare stad under joggingturen.

Med slutna ögon hörs staden tydligare vakna till liv. En motorcykel gasar uppför en gata, fiskmåsar skriar, en skylt slår mot en vägg i vinden, en helikopter cirkulerar ovanför. Det är morgon i Stockholm. Med öppna ögon är det en svindlande vy från taket på 14:e våningen, 48 meter över 29 innerstadens gator. Blicken höjd över takåsarna i en solhälsning.

Takyoga på restaurang Taks terrass vid Brunkebergstorg är nytt för i sommar. Här kombineras utsikt över staden, vinyasa flow, frukostpåse eller japanskinspirerad vegetarisk brunch.

– När jag började yoga för 20 år sen var det bara traditionell yoga, nu finns det nya varianter – det är mer fritt och man blandar yoga med annat. Det är inte alltid i en studio, utan i olika miljöer, säger yogainstruktören Johanna Ljunggren, nyligen hemkommen från Costa Rica, ett riktigt yogaparadis, men som tycker att man också ska utnyttja miljöer i sin närhet och i sin stad. – Det kan förhöja upplevelsen.

Yogaklasser går att hitta på många håll i staden. På Söderhallarnas takterrass finns Söders högsta yoga, efter en promenad eller springtur uppför Hammarbybacken väntar passet ”toppyoga” och i stadens parker rullas yogamattor ut flera dagar i veckan. På vattendragen görs ”krigaren” på SUP-brädor och hos utomhusklubben Trädgården finns Yoga DJ Sessions, med DJ och rökmaskin.

– I dag är det andra typer av människor som blir yogalärare, det är inte bara de som åker till Indien för att utbilda sig, säger Johanna Ljunggren och menar att de tar med sig annat de kombinerar yogan med. Dessutom tror hon att vår samtid, med sociala medier och flödet som pågår hela tiden, gör att vi vill dela upplevelser med omvärlden.

Hälsoinspiratören Terese Alvén, som driver bloggen Spark i Baken, är inne på samma spår – att vi vill dela vår träning, visa upp den. Enligt henne är upplevelseträning årets största träningstrend.

– Vi vill få uppleva saker, inte bara prestera. Är nåt unikt och erbjuder sånt som inte är så vanligt blir det mer intressant, det är tydligt om man kollar på löplopp. Har man redan sprungit tiokilometerslopp några gånger kanske man väljer ett nytt  lopp där du samtidigt får nån form av upplevelse, som att springa in genom stadens byggnader i STHLM Urban Trail eller ta sig genom olika musikzoner i The Music Run i Stockholm.

En annan trend är att vi vill vara sociala samtidigt som vi tränar och ansluter till löpargrupper eller har träningsdejter med kollegor och vänner. Att träna i grupp kan också vara ett sätt för den som känner sig ensam att träffa andra. Forskning visar till exempel att personer över 70 år oftast är fysiskt aktiva som en social aktivitet. Tydligt är det också att vi vill träna mer utomhus.

– Vi sitter så mycket vid skärmar och jag tror behovet av att vara ute blir allt större, säger Terese Alvén.

Läs hela artikeln i senaste numret, Situation Sthlm #251

Min plats
Gamla kvarteren i Västerås

Min plats

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Maria Kalijärvi säljer Situation Sthlm i Västerås, en stad hon tycker mycket om och framför allt gillar hon de gamla bevarade kvarteren vid ån, sånt där som ”sitter i kullerstenarna”.

När folk började flytta in till städerna, under urbaniseringen, revs och byggdes det nytt i Västerås. Men den här delen vid ån finns kvar. Just nu bor jag på ett boende i Hallstahammar och längtar ofta in till Västerås. När jag går av bussen tar jag alltid vägen förbi här. Jag gillar det gamla, det som sitter i kullerstenarna. Min farmors mor hade det första tvätteriet i Västerås. Hon hade ingen karl och drev det här tvätteriet själv. Det var på trettiotalet. Min storebror har släktforskat och sett att vi på pappas sida är från Lillhärad från början. Min farfar tog hästen och red de tre– fyra milen in till Västerås för att fria till min farmor. När de gifte sig flyttade han in till farmors mor, sen fick de min pappa. Han var konstnär, min pappa. Jätteduktig, målade i olja och många köpte tavlor av honom, men han tog bara betalt för material. Han målade mycket av gamla Västerås.

Längre bort ligger kyrkbacken och kyrkan. Och så ett gammalt skolfängelse. Där finns en källare som eleverna blev inlåsta i om de var olydiga. Jag var själv inlåst mycket i ungdomen, på ett annat sätt. Det var skolhem och ungdomsvårdsskolor. Jag var tio år när det började. Det var dåliga hemförhållanden och jag hade kanske ADHD, var en vild unge. Det var ingen som visste vad det var då, man var bara jobbig och låstes in. Det var inkörsporten till det liv jag har levt. Jag började med amfetamin. Nu är det många år sen jag la av, då blev det alkohol. Mina barnbarn har aldrig sett mig full, det är kanske nåt jag kan vara stolt över sen. Jag och mina barn har jättenära kontakt och de är glada att det går bra för mig nu. Förhoppningsvis ska jag och min man få lägenhet snart. Tänk, bo i Västerås igen. Det finns så mycket fint här. Jag kommer aldrig att lämna stan.

Livräddare
Ullakarin Nyberg

Livräddare

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Anneli Hildonen

Sommaren är en riskperiod för självmord, när det är soligt ute men mörkt inombords. Men allra farligast är tystnaden, menar psykiater Ullakarin Nyberg som jobbar med att förhindra självmord, ett jobb som innebär mycket tyngd men desto mer hopp. Och vi kan alla göra något.

Under vissa perioder kan det vara extra känsligt att känna sig ensam, misslyckad eller utesluten. När andras familjelycka blir mer synlig och alla tycks sitta och dricka rosévin tillsammans, samtidigt som man själv känner sig olycklig trots fint väder. När man skulle vilja tillhöra men varken kan eller orkar.

– Man jämför sin insida med andras utsida. På sommaren ser alla extra lyckliga ut.

Ullakarin Nyberg har alltid jobbat med situationer nära döden. Hon är cancerläkare i botten, men kom ganska snart in på psykiatri och suicid. Hon forskar, håller kurser och träffar människor som är drabbade.

– Jag blir bärare av mycket sorg, men också av glädje. Det är mycket mer hopp än tyngd i mitt arbete. Ända fram till den sekund någon dör, så finns möjligheten till liv.

– Det går att påverka förloppet och det görs effektivast om så många människor som möjligt är med och ”stör” och visar att man bryr sig. Tystnaden är det farligaste.

Men det finns inget enkelt svar på hur man förebygger självmord, för det finns aldrig en enkel förklaring till att en människa försöker ta sitt liv.

– Det är aldrig nåns fel, det är aldrig en form av hämnd eller att den här personen är ovanligt modig, feg eller egoistisk. Utan det är många faktorer som samverkar. En faktor är samhället och kulturen vi lever i.

– Vi saknar mötesplatser för djupa samta om existentiella frågor. Vi lever också i en tid som producerar mycket lidande; det är så lätt att jämföra sig med andra och människors självkänsla baseras till stor del på prestation. Till det kommer alla fria val, vi ska fatta egna beslut, hitta egna lösningar och sammanhang, vilket inte är lätt när det är kaotiskt inombords. En annan faktor är vården, hur tillgänglig den är. Och så är det individuella faktorer: uppväxt, ärftlighet, erfarenhet av trauma, om vi är sjuka – det finns nästan alltid en psykisk sjukdom bakom ett självmord.

– Eftersom det är så komplext måste vi jobba med att förebygga självmord på bred front. Det är vårt gemensamma ansvar och alla kan bidra.

Ullakarin Nyberg fick för en tid sedan ett mejl från en man, Han hade varit på hennes föreläsning och tagit med sig två saker: det är alltid bättre att göra någonting än inget alls, och att man bör vara uppmärksam på hur medmänniskor mår. När han gick över en bro i Stockholm mötte han en gråtande ung kvinna. Han tänkte inte mer på det utan gick förbi, men kom att tänka på det Ullakarin Nyberg hade sagt och vände sig om. Då var kvinnan på väg över broräcket för att hoppa. Han kastade sig fram, tog tag i henne, larmade och hjälp kom snabbt till platsen.

– Han räddade ett liv, säger Ullakarin Nyberg och påpekar att ungefär 90 procent av dem som gjort ett självmordsförsök dör så småningom av helt andra skäl. Det är en väldigt god prognos och därför ska man alltid ingripa. Att välja att se varandra kan rädda liv.

– Vi är angelägna om att det ska bli rätt, vill inte klampa in och vill ta hänsyn till den personliga integriteten. Det är fullt begripligt. Vi måste öva oss på att ställa frågorna: ”jag blir orolig för hur du mår. Jag vet att man kan tänka på självmord när man har det svårt. Är det så för dig?” Personen kanske blir irriterad, men det tål man. Man kan alltid säga: jag menar inte att tränga mig på men du ska veta att jag finns här om du ändrar dig.

Om man själv har återkommande tankar på att avsluta sitt liv bör man prata med någon och alltid försöka få professionell hjälp. Det tycker hon också att drabbade närstående ska få. De som förlorat någon genom självmord står kvar med många frågor men ingen vid liv som kan svara. Då konstruerar man egna svar som ofta handlar om skuld och skam.

Att leva med någon som har försökt ta sitt liv kan också vara oerhört påfrestande. Det är inte alla som får stöd i hur de ska hantera det.

– Närstående tar ofta orimligt mycket ansvar. Generellt ska de vara länken till livet, inte vara vårdgivare. I stället kan de påminna om livets möjligheter och det vardagliga: ta en kopp kaffe, gå på bio, prata om nåt roligt. Det är vi professionella som ska sköta vården.

Det finns förbättringar att göra. Hon önskar sig en lättillgänglig vård utan glapp i vårdkedjan. Det kan vara farligt att behöva vänta. Hon skulle också vilja se en kraftigt utbyggd elevhälsa och obligatorisk undervisning om psykisk ohälsa. Då kan liv räddas.

ULLAKARIN NYBER: 

BOR: Saltsjöqvarn i Stockholm
GÖR: Psykiater, suicidforskare och ordförande i Svenska Psykiatriska Föreningen. Författare till böckerna Konsten att rädda liv och Suicidprevention i praktiken. Hennes forskning handlar om föräldrar och syskon som har mist ett barn respektive ett syskon i suicid.

Fann Lowell via Raj
Krönika: Ulf Stolt

Fann Lowell via Raj

Publicerad: 1 månad sedan Av: Ulf Stolt

Minns inte om det var Döende oskuld eller September. Men på textbladet till någon av dessa tidiga Dan Hylander och Raj Montana band-plattor stod i alla fall en dedikation till en Lowell George, född 13 april 1945 och död 29 juni 1979. Han fick även låten ”Hymn till en snubblad vandrare (roll along)”, plattans sista spår, skriven och sjungen till sig.

Vem var han? Med tanke på min vid tillfället svåra smitta av Raj Montana band kände jag att det var av yttersta vikt att ta reda på detta. För det var genom att tråda mig vidare jag funnit mycket annat – främst musik, böcker och filmer – som nu börjat slå mig följe. Om någon kunde veta vem denne Lowell George var så var det Manne i skivaffären. Han var säkert tio år äldre än jag, en vänlig encyklopedi av musikkunnande som drev provinsens bästa skivaffär – förmodligen även en av Sveriges bästa – och han gick omedelbart runt disken till hyllorna märkta någonstans i alfabetets mitt och kom tillbaka med en blå LP-platta, USA-import, med ett band som hette Little Feat. – Väldigt bra. Men svårt. Kräver lite lyssning, Ry Cooder är med på nåt spår, basisten lirade med Zappa. De är bara fyra i bandet på den här plattan, deras första.

Det var en tung och svart 180 grams vinyl med kartongastyvt konvolut. Bandet står utspridda, omslagsbilden tagen på långt håll framför muralmålningen Venice in the snow, målad av L A Fine Arts Squad 1970 i Venice, Los Angeles. Baksidan liksom ett lösblad påklistrat, låttexter, en mindre svartvit bild av bandet stående på ett hustak – märkligt klädda, långhåriga, skägg, hattar, Lowell i solglasögon med en tvåskaftad kvast i famnen. Jag la ner pickupen och ”Snakes on everything” stapplade i gång – lite slafsiga trummor, en taggig slidegitarr som sväller in, bakfullt horhuspiano, basen hakar i, en röst: ”Someone loooking out for me/you can step right up and show yourself if you will”.

Det lät… oerhört märkligt. Eget. Lite makalöst och obegripligt och väldigt olikt något jag hört tidigare. Jag förstod efter en låt att jag inte förstod. Men att jag en dag kanske skulle komma att göra det. Och då skulle det sitta i för evigt.

I Dan Hylander och Raj Montana bands interna legend finns en spelning på Katedralskolans aula i just nämnda provins, som åtnjuter ett särskilt skimmer. Som jag i dag minns den – detta rör alltså en spelning tidigt åttiotal – så blev konserten försenad på grund av tekniskt fel, bandet gick till en närliggande krog för att slå ihjäl tid, tog ett glas, gick upp på scenen och… kände sig som Little Feat. De avslutade kvällen till ära med Lowell Georges kanske mest kända sång, den trestämmigt vemodiga långtradarchaffispsalmen ”Willin’”.

Jag kom att tänka på detta – tråden mellan mig och Lowell George och Dan Hylander och Raj Montana band och legenden och spelningen i provinsen – när ett pressutskick damp ner om att Raj Montana band håller på med en crowdfundad platta, nya låtar, som ska släppas nu i juni med namnet Indigo. Knappar in Little Feat i sökfunktionen på Youtube. Finns en del. Men tyvärr inget live att se, finns dock lite lyssningar, med det där remarkabla fyrmannabandet som gjorde första plattan. Lowell George sedan länge död, så även trummisen Richie Hayward, basisten Roy Estrada sitter fängslad i Texas, dömd för pedofili till ett långt straff, pianisten Bill Payne spelar fortfarande med nuvarande upplagan av Little Feat. Som dock har ytterst lite – egentligen bara namnet – att göra med det där aviga och skeva och lite märkliga fyrmannabandet som gjorde den där plattan med muralmålningen på omslaget.

Jag återvände. Satt på golvet nedanför stereon, mellan högtalarna med ryggen mot byrålådorna, och lyssnade på den där Little Feat-plattan. Började urskilja mönster, få bilder av textfraserna, minnas taktbyten och skevheter, uppskatta hur pianot och gitarren samspelade och flätade runt varandra, synkoperna, det flyhänta basspelet. Likt en komplicerad målning kom detaljerna i delar och pusslades in i helheten efter hand, som ett chiffer att lösa. Men mest var det Lowell Georges sång, hans – väldigt LA – sätt att med en axelryckning sjunga sin grumligt, sololjiga blues. Och hans gitarrspel, ackordstämt med slide – spelat med en halsnyckelhylsa storlek 11/16 – och med kompressorn påvevad så att den högsta och lägsta tonen har samma volym. Någon kommer tillbaka. Någon har sedan 39 år lämnat. Men trådarna emellan går aldrig av.

Third Culture Kid
Sherihan ”Cherrie” Abdulle

Third Culture Kid

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Joel Nilsson

Sherihan ”Cherrie” Abdulle är född i Norge av somaliska föräldrar, uppvuxen i Finland och har bott i Sverige sedan tioårsåldern. På sitt prisade debutalbum ville hon representera unga från orten, Rinkeby. På sitt kommande album finner hon stoltheten i sitt ursprung – hon är den nya världens representant.

För flera tusen år sedan härskade Araweelo i Somalia. En forntida mäktig drottning som satte skräck i många. Hon ansåg att det var män som förstörde världen och att samhället blev bättre med en matriark. Enligt sägnen, som vandrat från mun till mun, hade hon manliga fångar och en armé av kastrerade män. Hon var en av de tidiga kvinnliga härskarna i världen.

– De brukade berätta om henne för att skrämma småbarn, en läskig folksägen. Men jag tyckte att hon var inspirerande och fett cool.

När Cherrie, som egentligen heter Sherihan Abdulle, ger ut sitt andra album är det med titeln Araweelo. Hon vill att hennes somaliska ursprung ska vara tydligt. På sitt hyllade debutalbum Sherihan, som kom ut 2016 och ledde till en Grammis för årets hiphop/soul året därpå, kände hon att det var viktigt att sjunga och prata om livet i orten, och om sådant som hon och hennes vänner hade gått igenom, om mörkret runtom henne. Hon ville att grabbar som har levt i en machokultur skulle kunna gråta till musiken och hon ville att föräldrar som inte har förstått sina ungdomar skulle kunna lyssna på texterna och förstå dem lite bättre. Nu vill hon prata om de olika kulturerna som präglat henne och framför allt om att vara somalier.

– Vi finns överallt i världen, men är ändå väldigt kopplade till varandra. Vi har ett stamsystem, så om jag åker till London och inte känner nån kan jag säga vilken stam jag kommer från och de hittar släktingar till mig där.

Men hon påpekar att de också har gått igenom trauman som folk och att somalier har varit dem som andra ser ner på.

– Även bland invandrare. Vi har fått höra att vi är sämst, vi har varit under alla. Jag hatade att jag var somalier när jag var liten, jag fick lida fett många år av att jag var mobbad. Och jag minns första gången jag hade en pojkvän, han var från Eritrea och hans kompisar retade honom för att han var tillsammans med en somalier.

Varför tror du att somalier har setts som ”sämst”?

– Vi är en stor minoritet i landet, men vi är också den grupp som kom in sist. På sent åttiotal och tidigt nittiotal var det turkarna som sågs som det, sen tidigt 2000 var det vi, ungefär så som folk ser på romer och de nya syriska flyktingarna i dag. Det är en ond cirkel som alltid berör ”den nya stora gruppen”. Samtidigt så är vår historia speciell i och med att det krig som var i Somalia var ett innebördskrig. Vårt folk har dödat sitt eget folk, det har lämnat en till dimension av trauma i sig.

Hon sitter i ett ljust rum där vatten serveras i vinglas. Utanför glasdörren passerar pr-folk genom lokaler med högt i tak och stora fönster mot Gävlegatan i Vasastan. En våning upp sitter det kreativa kollektivet och managementbolaget TRANS94, där Cherrie är en artisterna tillsammans med bland annat Adam Tensta och Silvana Imam. ”Hundratusentals timmar” av arbete och kamp har tagit henne hit. Men målet var knappast att dricka vatten i vinglas i fina hus i stan, hennes mål och strävan har hela tiden varit att berätta om – och prata för – dem som känner sig utanför.

Hon ger ett ganska lågmält intryck, pratar inte särskilt högt, men hon har stora saker att säga. Det har hon haft sedan den första dagen hon klev in i studion. Hon vill kunna förändra, tända en gnista hos någon, påverka unga. Och nu vill hon göra vad hon kan för att bilden av somalier, och det självhat som kan finnas hos dem själva, ska ändras.

– För vi är fett talangfulla människor, med en rik historia och vacker kultur. Somalia är känt som de tusen poeternas land. Det är mycket poesi i vårt språk, många ordspråk. Vi har starka rötter och kommer från nåt fint – Afrikas horn.
– Jag kallar mitt album Araweelo för att folk från Somalia aldrig ska sätta sig under nån. Det är ett sätt för mig att redefine vad det är för mig att vara somalier. I dag vet jag hur mycket det betyder för unga tjejer och killar att jag säger att jag är stolt över mitt ursprung. Jag är inte sämst, jag är bäst för att jag är somalier. Vi har rätt att vara stolta.

På skivan finns spår av alla de kulturer som har präglat henne. Inslag av östafrikanska rytmer, inspiration från svenska sommarvisor och r’n’b från USA. Och om ljudbilden på förra albumet var mer mörk och melankolisk, är den nu lite ljusare, mer euforisk och nostalgisk.

– All min musik har varit jättepersonlig, jag har stark känslomässig koppling till den. När jag gjorde mitt förra album var jag lite yngre, jag var på en plats där jag kom från mycket ångest och depression, jag mådde ganska dåligt men var hoppfull om att nåt skulle förändras. På det här albumet finns samma känslomässiga tyngd, men det är mer: jag har hoppats, jag har kämpat och krigat och nu är vi här, och jag ska få må bra, säger hon och fortsätter:

– Jag är svensk, jag är från byn, jag är svart, jag är somalier och muslim – och jag kan ta plats i världen. Jag har visat det och jag kommer fortsätta visa det. Jag är den nya världens representant på det sättet, jag är ett ”third culture kid”. Det finns många nivåer av vem jag är.

De olika nivåerna rymmer föräldrar som varit på flykt, en uppväxt i Finland och därefter ett liv i Sverige.

– Och jag är född i Norge.

Hur kom det sig?

– Det är en lång historia.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #250

Mina drömmar
Gård med djur

Mina drömmar

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Att gömma en katt i en lägenhet är inte lätt. Angelina Lindberg försökte, för hon ville så gärna ha en när hon var barn. Men katten hon hade hittat och tagit med sig hem blev snart upptäckt. Till hennes stora lycka hade de däremot en hund under en tid i hennes barndom. Han betydde mycket för henne, så när han en dag var borta blev hon förtvivlad. Hon fick först inte veta vad som hänt, men till slut berättade föräldrarna att han var avlivad.

– När jag fick reda på det kröp jag in under sängen, hittade lite av hans hår där och sparade det i en ask. Mina föräldrar sa att ungarna hade varit elaka mot honom och att han blev aggressiv, att det var därför, men jag litar inte riktigt på mina föräldrar där.

Hon har alltid älskat djur och känner att de betyder nästan mer än människor.

– De är inte falska som människor kan vara. Tycker de inte om en så visar de det, men tycker de om en så älskar de en, bara såhär enkelt. Man behöver inte göra sig till, de finns där ändå.

Detsamma har hon inte alltid känt för människor, eller som liten för vuxenvärlden.

– Jag ska inte säga att uppväxten var okej, för det var den inte. Mamma och pappa klarade inte av att ta hand om mig, jag var obstinat. Hade det varit i dag hade de säkert gjort på ett annat sätt, men då var det sjuttiotal och det skulle vara soc, fosterhem och familjehem. Jag tror att de visst hade kunnat klara av mig, de hade bara behövt lite mer resurser och stöd.

Sedan Angelina Lindberg blev vuxen har hundar alltid haft en stor roll i hennes liv. När hon och pojkvännen saknade ett hem bodde de i bilen med sina hundar.

– När polisen var där sa de alltid att vi skötte våra djur. Vi hade stora hundmatsäckar, de åt när de var hungriga. Vi har tagit hand om dem bättre än oss själva.

Särskilt speciell var Chippen. Angelina Lindberg var med från den dag hon föddes. Husse åkte in och matte kunde inte ta hand om valparna, så Angelina och hennes syster gjorde det i stället. När de sedan skulle säljas fick hon behålla Chippen som tack för hjälpen.

– Jag bar omkring på henne i en ryggsäck tills hon blev så stor att ryggsäcken gick sönder. När jag satt inne tog mamma och pappa hand om henne. Jag ångrar och skäms över att jag inte skärpte mig, att jag gjorde kriminella saker. Hon älskade mig. Jag måste leva ett långt liv för att kunna jobba igen det dåliga jag gjort.

Hon drömmer om att ha en gård på landet där hon och hennes pojkvän kan ta hand om djur.

– Jag tänker på personer som oss, men som sitter inne eller är på behandlingshem och som tillfälligt inte kan ta hand om sina djur som de älskar. Jag skulle vilja hjälpa dem så att de vet att djuren är trygga och har det bra.

I dag bor Angelina Lindberg hos sin mamma i Stockholm och särbon bor i Västervik med deras hund Nelly. De flyttade isär efter att hennes syster gått bort.

– Jag vet inte om det var hennes död som tog knäcken på pappa, men tio månader senare var han också död. Mamma klarar sig inte själv, så jag flyttade hit för att ta hand om henne.

– Jag älskar min mamma och vill inte svika henne på nåt sätt, men jag kan inte ta hand om henne för evigt. I framtiden vill jag bo med min särbo i det där lilla huset som jag drömmer om. Med några höns, getter och massa hundar och katter.

VM-kockarna
Fotbollsmål

VM-kockarna

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Mats Broström och Gustaf Sandfridsson lagar all mat till fotbollslandslaget under VM i Ryssland i sommar. För en av dem kan det vara den sista VM-turneringen, för en av dem kan det vara den första. De håller koll på att de lokala kockarna kan göra havregrynsgröt och omeletter till frukost. Och att spelarna tar rätt tillbehör på den gedigna buffén.

Fotbollslandslagets kock Mats Broström är inne på sin fjärde förbundskapten. Det började med att två av hans kompisar, de brukade gå mycket på Mats Broströms restaurang Grodan på Grev Turegatan, precis blivit landslagsläkare – en av dem var läkare för AIK, en för Djurgården, landslaget skötte de tillsammans.

– På den tiden var det Tommy Söderberg som var förbundskapten, sen tog han in Lars Lagerbäck som assisterande. De tyckte det var så konstiga länder de skulle till under kvalet, de ville ha en kock med. Och det är läkarna som ombesörjer den biten, det ligger liksom på deras lott. De sa att de hade en kompis som kanske kunde ställa upp och sen frågade de mig.

Under lång tid var Mats Broström ensam kock, men sedan EM i Frankrike 2016 har han med sig Gustaf Sandfridsson, till vardags kökschef på Mats Broströms andra restaurang, Brasseriet på Operan.

– Det är långa dagar. Frukosten brukar man jobba in ganska snabbt så att hotellet fixar den. Sen är det lunch och det är mycket mat som ska lagas. Ofta är det nån husmanskost vi har till lunch. Spelarna vill ha mycket att välja på.

Gustaf Sandfridsson om en dag i köket: – Vi lagar två-tre förrätter, en kötträtt, en fiskrätt, tre sorters pasta, salladsbuffé, fruktsallad, en äppelpaj. Vi gör ju både frukost, lunch, middag och kvällsmål. Till kvällsmål kanske en croque monsieur, korv med bröd ibland, en paj. Sen ska det vara lite mellanmål, fruktsallad, lite yoghurt.

Basecamp under VM är Kempinski Grand Hotel i Gelendzhik. På plats har de hjälp av två kockar från hotellet. Vad för mat de ska servera har de redan informerat hotellet om.

– Vi har varit och rekat. Det är ju importsanktioner där, men det känns bra. Vi kommer ju dit vid rätt säsong, allt skördas nu där nere, så allt finns. Det hade nog varit jobbigare en höst kanske, säger Mats Broström. Allergier, specialkost, glutenfria alternativ, hur är det med sånt?

– Först och främst – de här killarna springer en hel del, de har inget problem med vad de förbränner. Men sen ska det vara bra mat. Vi har ingen som är laktosintolerant nu, men många vill ändå ha laktoseller glutenfritt, tycker det känns bra. Gustaf Sandfridsson fyller i:

– Ni kom från Rumänien sist när jag var i Minsk. Då hade ingen sagt nåt om glutenfri pasta till Mats förutom Marcus Berg och Kristoffer Nordfeldt och nån mer, när de kom till mig hade jag elva-tolv förfrågningar på glutenfri pasta plötsligt.

– Nu känner de en lätthet i magen av att slippa gluten. Och de käkar kanske pasta fyra, fem dar i veckan, stora portioner.

Vad tar ni med från Sverige?

– Rårörda lingon, 25 kilo tror jag. Knäckebröd, Kalles kaviar, vi är där över midsommar och tänker bjuda ledarna på lite sill, Västerbottenost, sirap, ättika så vi kan lägga in gurka och sill, kryddpeppar, räkor, svensk senap, Munsökorv. Allt annat ordnar de på plats.

– Vill vi ha piggvar eller kalvfärs, så ordnar vi det. Ibland när man kommer till ett ställe och har beställt fisk och kommer ner så känner man inte igen fisken som ligger framför en. Då blir det inte fisk den dan, eller kanske fiskfärs, berättar Mats Broström.

– Det kan ju komma en spelare och säga att ”det vore gott med kålpudding”, då kan vi lägga om och fixa det till dagen efter. Det kommer lite såna förfrågningar.

Gustaf Sandfridsson berättar att det är två saker de måste ha koll på de första dagarna.

– Det är ju ingen som kan göra gröt så som svenskarna vill ha gröt. Havregrynsgröt är ju bra, ibland går det mycket, ibland nästan ingen alls. Det är ju lätt att slå ihop, men folk har i socker och kokar i mjölk… men det är ju vatten, havregryn och salt som gäller. Och omeletter försöker vi stå i matsalen och göra, de får komma fram och beställa men vi kollar så att kockarna kan göra omeletter så att det blir gott. Det blir lite matsalsarbete för dem också, när de lagat klart tar de med maten ut i matsalen och finns vid buffén. Gustaf Sandfridsson berättar varför:

– Man måste ju visa dem ibland. De kan ta gravad lax och så står det dillstuvad potatis bredvid och en risotto med svamp intill den, då kan de tro att de ska ta risotto till laxen… man får styra lite: ”Och så tar du lite citron på också, det blir jättegott”. ”Ok, ok”.

Mats Broström minns en tidigare spelare:

– Så var Zlatan när han började, han visste ingenting. När han var med sista gångerna var han en riktig finsmakare. ”Risotton är al dente, det är bra Mats”. Innan var det liksom bara mängd, stora portioner.