Situation Sthlm
#jagärfotboll
Erik Niva

#jagärfotboll

Publicerad: 11 månader sedan Av: Text: David Bogerius Bild: Erik Nivas Instagram

Det började med ett Instagramkonto för två år sedan. Nu har journalisten Erik Nivas samling av fotbollströjor från hela världen även blivit både bok och utställning.

– Jag kände att jag kom till vägs ände på Instagram så det här blir ett bra sätt att knyta ihop det och summera. Jag konstaterade att här sitter jag med runt 75 berättelser som jag antingen kan låta försvinna ut i cyberrymden eller så försöker man ge dem ett permanent och beständigt värde.

Varje söndag la han ut en Instagram-bild på sig själv i en matchtröja som kompletterades med en berättelse i text. Nästan 60 000 följare fick lära sig mer om länder som Eritrea, Venezuela och Östra Turkestan än vad de förmodligen gjort under hela skoltiden.

– Från början visste jag inte vad jag gjorde, men det är mycket av grejen med det här. Jag hade ingen aning om hur man brukar och bör göra på Instagram. Fördelen med det var kanske att jag hittade en egen väg som funkade för mig snarare än att vara begränsad av idéer om hur man inte ska göra. En av de största utmaningarna var att få fram en ny bild varje söndag. Inte för att det saknades tröjor, det finns närmare 500 tröjor i samlingen, utan för att den måste tas av någon. – Det var inte alltid lätt att övertala min sjuåriga son att släpa sig ut mitt i vintern en söndagsmorgon för att ta en bild på mig i en fotbollströja framför en gräsplätt.

När Erik Niva var i hans sons ålder samlade han på frimärken. Det tog honom ut i världen på samma sätt som han tror och hoppas att hans matchtröjor kan göra. Boken som heter #jagärfotboll kompletteras av två dagar på Färgfabriken i
Liljeholmen 7-8 november.

– Det blir en popup-utställning så det är där och då, do or die. Den stora skillnaden mellan den och boken är väl i grund och botten att det får plats omkring fyra eller fem gånger så många tröjor jämfört med boken som rymmer omkring 100. Något liknande har aldrig gjorts i Stockholm eller ens Sverige även om det, som Erik Niva säger, säkert har ”hängt nån Svenne Berka-tröja på Idrottsmuseet”.

– Men det här är ju nåt annat. Det är tänkt att vara en resa på plats där man kan snacka med mig om hur det egentligen ligger till med läget strax söder om den koreanska gränsen eller vad det nu kan vara.

Har du köpt din sista fotbollströja?

– Jag befarar att det inte är så. Det finns inget behov och jag har inget utrymme för det men jag har samtidigt svårt att se att jag åker hem från en stad där jag fallit för en klubb utan att ha med mig en tröja. Den instinkten har hunnit sätta sig så djupt i mig nu.

Inget yxskaft
Julia Kalthoff

Inget yxskaft

Publicerad: 2 dagar sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Joel Nilsson

Som 20-åring blev Julia Kalthoff vd för en yxfabrik. Sedan dess har yxan varit hennes grej, hon tycker om dess kraft och historia. I en liten verkstad i Kummelnäs startar hon nu upp sin egen yxtillverkning. Först ut är hennes täljyxa.

Det finns en sådan kraft i en yxa. Och ”ytan är för verktyg vad trumman är för musiken”. Det tilltalar Julia Kalthoff.

– Den är så användbar och vacker och den har en lång kultur och historia. Det som långt tillbaka markerade övergången till att vi blev människor var att vi började tillverka verktyg – yxor. Det viktigaste för människans utveckling har varit teknologi och det viktigaste för vår teknologi har varit våra verktyg och det viktigaste bland verktygen har varit yxan. Så yxan är viktigast, säger hon, skrattar och serverar kaffe på en stubbe utanför sin täljverkstad i Kummelnäs.

Det ligger träflisor på golvet, en borrma- skin står på en avhuggen trädstam och från en låda sticker några halvfärdiga yxskaft upp. Här ägnar hon dagarna åt att ta fram en riktigt bra yxa, som ska skära som genom smör. Innan jul ska hennes företag ha den ute till försäljning.

Men yxbranschen kom hon in på redan för tio år sedan. Julia Kalthoff var 19 år och ville lära sig att smida.

– Jag tjatade in mig på en smideskurs på en yxfabrik och gick sedan alla kurser som fanns där. När de behövde nån som kunde hoppa in i stället för vd:n i tre månader på en systerfabrik frågade de mig. De sa: ”du ska bara svara i telefon och om det händer nåt ska du fixa det”. Jag var tillräckligt ung för att inte fatta hur stort ansvar det skulle vara.

De tre månaderna blev till fem år och det var otroligt roligt, kämpigt och lärorikt. Efter ett tag började hon genomföra sina egna idéer och visioner, förändra och förbättra. Därefter har hon studerat ekonomi, filosofi och juridik i Uppsala och flyttat vidare till ett

När hon var klar med att bo ”långt från allting” flyttade hon till Kummelnäs i Nacka.

Hon går in i den lilla verkstaden och hämtar den halvfärdiga täljyxan.

– En täljkniv används när man ska göra den sista ”finishen”, men när det är mycket material som ska bort tar det hundra år om du ska använda en kniv. I stället täljer man med yxan och finskär med kniven.

En täljyxa ska ha en lång egg. Den ska inte hugga, den ska skära.

– Och då är det viktigt att vinkeln längst ut på eggen är precis flat eller lite konkav, hålformad. För då hittar den in när man går längs med virket. Är den i stället lite rundad så gör den inte det och om den är för tunn så kommer den att suga fast.

Och skaftet, berättar hon, ska vara så att det går att komma nära eggen och därmed få samma precision som med en kniv, eller få mycket kraft i slaget om man håller längre ut.

Skaften är tillverkade av ask eller en.

– Ask är mer traditionellt. Det har långa fibrer, är hårt och samtidigt flexande, så det är perfekt för yxskaft. Enen är mer flexande.

Priset för yxan kommer att landa någonstans mellan 2 000 och 3 000 kronor.

Lägger människor pengar på en kvalitetsyxa?

– Jag tänker att allt som är gjort med mycket tanke, hjärta och hjärna tilltalar människor. Verktyg gör ju att folk kan skapa det de vill och då vill man ha ett bra verktyg. Jag jobbar för att man ska känna skillnaden.

Planen är att så småningom göra fler yxmodeller och större klyvyxor.

Varför blir den första en täljyxa?

– Jag gillar att tälja och kommer in i ett flow. Jag tycker mer om att tälja än att smida. Anledningen till att jag började smida var för att det var så svårt att förstå sig på: att man tar metall och värmer det med eld och formar om det med sin egen kropp till nånting som kommer att förbli så i hundratals år. Den fascinationen, mysteriet, var det som fick mig intresserad. Att tälja är precis tvärtom. Då kan man bara gå ut i naturen, hitta virke och sen är det lätt att med en bra yxa och en kniv skapa nästan vad som helst.

Vilket behov har folk av yxor i dag?

– Jag tror att allt yxande i dag handlar om intresse. Det kan vara människor som tycker om att tälja eller som vill få en skön paus genom att hugga ved. Det är en otroligt tillfredställande handling – hugga veden, stapla den, torka den, göra en brasa. Eftersom vi har använt yxan i all evinnerlighet för att bygga hem och skaffa mat – de grundläggande behoven – så tror jag att det är nåt som sitter djupt i oss. Därför känns det bra att hålla i en yxa.

JULIA KALTHOFF

ÅLDER: Fyller 30 år 7 september
BOR: Kummelnäs i Stockholm
GÖR: Yxmakare med det egna företaget Kalthoff Axes. Har tidigare varit vd för yxsmedjan Wetterlings och tilldelades 2013 stipendiet Kompassrosen från stiftelsen Ungt Ledarskap. Hon har också arrangerat täljfestival i Ystad.

Briljant: Streckgubbe
Jimmy Lundkvist

Briljant: Streckgubbe

Publicerad: 2 dagar sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Jimmy Lundkvist, 28 år, från Västerås, är trafiklinjemålare och sätter färg på gatorna på Södermalm.

Ett streck på ett övergångsställe är 50 centimeter brett och tre meter långt. Och färgen är tre millimeter. Strecken kallas också för övergångsstockar eller zebror. Innan jag målar mäter jag med en tumstock eller ett måttband och kritslår sen med ett snöre så att det ska bli rakt. Det är också 50 centimeter mellan varje streck.

– Under ett pass målar jag mellan 500 och 1 000 meter streck och jag jobbar på natten när det är mindre trafik och färre folk i stan. Tidigare har jag jobbat i väster- och söderort, nu är Södermalm mitt område. Det gäller att lära känna området du jobbar i för att kunna planera jobbet och veta när flödet av människor och bilar är minst.

– Färgen är vit termoplast och innehåller både reflekterande material och friktionsglas, färgen på övergångsställen innehåller mer friktionsglas så att de inte ska bli hala. Jag har jobbat med det här i nio år och kan se skillnad i vithet på färgen från olika tillverkare.

– Trots att vi har en stor blinkande bil, reflexkläder och att det luktar lite starkt av färgen så ser inte folk att vi står och målar. De är som robotar och kan kliva rakt på strecket. Då blir det ett fotavtryck på strecket och de får färg under skorna.

– En gång om året ska strecken förnyas, men det går inte att måla när det är blött eller för kallt. Och är det riktigt varmt tar det längre tid för färgen att torka, kanske tio minuter i stället för fem. Vi vill ju att den ska torka så snabbt som möjligt för tra kens skull.

– Jag jobbar sju dagar och är ledig sju. Nästan alla som jobbar med att måla streck i stan bor ute i landet. När vi jobbar har vi övernattningsrum på firman i Huddinge.

Att orka ändå
Krönika: Maria Hagström

Att orka ändå

Publicerad: 1 vecka sedan Av: MariaHagström

Jag hyr en bil. Slipper växla. Slipper hålla foten på pedalen för att gasabromsa på storvägen. Slipper vrida på huvudet när jag backar på parkeringen. Sedan: låser och dubbelkollar att det är låst. Det är öppet. Låser igen och dubbelkollar att det är låst. Det är öppet. Låser och min kompis får dubbelkolla att det är låst. Det är öppet. Jag ringer till hyrfirman och är omodern. Meddelar att jag lämnat bilen olåst, bara så de vet. Den är låst, svarar biluthyraren.

Nu är det så att jag inte är särskilt välorienterad bland nya fyrhjuliga fordon, jag hade ingen aning om att bilen känner av att nyckeln finns i närheten och därför låser upp sig själv när handtaget vidrörs. Jag visste inte att vi är så lata att vi inte ens längre orkar trycka på en knapp på en nyckel. Efter att jag har sprungit fem kilometer på gymmets löpband utan att röra mig framåt eller cyklat en mil på en hjullös cykel utan att förflytta mig en centimeter, så brukar jag ta rulltrappan i stället för trappan. Orka röra mig framåt, jag har redan nästan gjort det. Och för att gå in i affären trycker jag på knappen som får dörren att öppna sig själv, trots att jag inte har problem med armfunktionen. Men orka ta i, jag lyfte några vikter på gymmet. I telefonen ringer Siri upp kompisen åt mig. Orka söka upp numret. Jag googlar fram information som jag egentligen vet att jag känner till. Orka gräva fram det ur minnet. Använder miniräknaren för att multiplicera tal som jag kunde som ett rinnande vatten på mellanstadiet. Orka tänka.

Människan är bekväm och lat. Och inte blir vi mindre bekväma och lata när allt anpassas efter vår bekvämlighet och lathet. Vi vill gärna ha enkla funktioner. Vi vill ha enkla lösningar. Och enkla svar. Orka problematisera. Orka nyansera. Det är bekvämt med svart eller vitt, ett tydligt ja eller nej, för eller emot, enkla svar på komplexa problem. Vi ser det vi ser framför ögonen men tar oss ofta inte mycket längre än så. Orka ifrågasätta. Orka vara källkritisk. Andra källor finns egentligen bara några sidor bort på nätet, men ett klick har redan gjorts och allt ska finnas på bara en klicklängds avstånd, sedan tappar man folk bakom vagnen.

Vi slarvar och tar genvägar. Som barn hade jag en återkommande mardröm. En stor varg jagade mig och en kompis bland skogens höga tallar. Det fanns två vägar till räddningen i en stuga. En väg var kortare. Jag valde den, kompisen valde den andra. Men jag stötte på stenar, fallna träd och stupande stigar. Jag klättrade, sprang och ramlade. Kompisen hann fram, men vargen fångade mig. En dröm är en dröm och jag är inte mycket för drömtydning, men det som först ser ut att vara den lättaste vägen behöver inte vara det bästa. Verkligheten är inte så simpel som den kan se ut. Det finns kanske en bra genväg till att låsa upp en bildörr, men orka fundera lite på andra genvägar vi tar. Orka ändå röra dig framåt. Orka ta i. Orka söka upp numret. Orka tänka. Orka vara källkritisk. Orka problematisera. Orka nyansera. Orka gräva i minnet. I historien kan framtiden finnas. Orka gasa-bromsa själv, för det är inte en rak väg. Orka växla om, när motorn börjar skrika. Orka vrida på huvudet och se dig om. Jag vill veta vilken väg som är bäst för att nå målet. Vargen ska inte ta mig.

Julius Caesar på Orionteatern
Kristofer Steen

Julius Caesar på Orionteatern

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Jonas Jörneberg

Orionteatern satsar i höst på Shakespeares klassiker Julius Caesar, som enligt teatern blir en ”expressiv Flugornas herre-berättelse”. För regi står Kristofer Steen, som tidigare har studerat vid Operahögskolan, satt upp operorna La Bohéme, Rigoletto och ”L’Orfeo och är gitarrist i hardcorebandet Refused.

– Julius Caesar sätts nästan aldrig upp i Sverige, vilket är lite udda eftersom det är en otroligt bra pjäs. En republik är på väg att övergå i diktatur och personer i Julius Caesar närhet, som värnar om republiken, bestämmer sig för att mörda honom. Julius Caesar är en klassisk populist och man slås av över hur mycket han påminner om våra nutida populister.

Föreställningen, som har premiär 28 september, kommer att vara experimentell, lekfull och visuell. Teaterns scenrum förvandlas till en tempellik spegelsal med en svävande scen.

– Vid produktion av Kanye Wests förra platta fanns en flytande scen över publiken. Jag ville ha en liknande i min föreställning. Den blir en slags tron och på den står Julius Caesar – kejsare men ensam och sårbar i sin maktposition. Det kommer också att vara en hel del musikaliska inslag: black metal och dark ambient.

Hur gick vägen från att vara gitarrist i Refused till att studera opera och jobba med regi?

– Jag har vuxit upp med opera i hemmet. Det var naturligt att börja med det efter att vi la ner Refused. Det finns beröringspunkter, båda är starkt expressiva uttryck. Och det finns narrativ i musiken, jag har alltid
dragits till det.

Vill du ägna dig mer åt musik eller regi i framtiden?

– Som regissör får man skapa en hel scenisk värld, det musikaliska är lite mer begränsat. Jag gillar en kombination, men om det är ett Sophie’s Choice och jag måste välja en passion blir det regi. Film kanske är nästa steg.

Capio tar över vården för hemlösa

Capio tar över vården för hemlösa

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Maria Hagström Bild: Istockphoto

I många år har Ersta Diakoni bedrivit vård för hemlösa i Stockholm. Efter en kvalitetsupphandling tar Capio Maria över 1 september. HVB-hemmet Erstabacken byter inriktning och en mobil klinik ska ut på stadens gator, det är de två största förändringarna.

– Vi vet att många har vårdbehov och att många har ett begränsat förtroende för det offentliga Sverige. Vi ska kunna möta dem och då ska vården så mycket som möjligt kunna ske på deras villkor. Det ska bli en mycket bättre vård för alla hemlösa i länet, säger Jessica Ericsson (L), ordförande i landstingets beredning för hälsa, psykiatri och jämlik vård.

Vården har innefattat vårdcentralen Pelarbacken och ett mobilt team, samt Erstabacken som är ett HVB-boende med sjukvård och socialt stöd för somatiskt sjuka hemlösa personer. Placeringarna där har skett via Stockholms stad, medan landstinget har haft en slutenvårdsplats. Nu försvinner boendeplatserna och blir till tio slutenvårdsplatser, varav en för palliativ vård, för personer från hela länet.

– Det finns många hemlösa personer från andra kommuner i länet som rör sig i Stockholms stad, dem har vi tappat bort tidigare. De har inte fått den vård som de har behövt, säger Jessica Ericsson.

Finns det risk för kortare vårdtider när det inte längre är ett boende?

– Man ska kunna vara inskriven där så länge det är slutenvård man behöver. Eller hospisvård. Det finns inga tidsgränser, det är de medicinska behoven som avgör. Överläkare Olle Frisén från Capio Maria blir medicinskt ansvarig för vården för hemlösa.

Han säger att det blir en lättillgänglig vårdavdelning för personer som har en kroppslig sjukdom och samtidigt ett komplext vårdbehov, men som inte kräver specialiserad sjukhusvård.

– Vi märker att det finns ett intresse från de stora akutsjukhusen att få hjälp med placering av de här patienterna. De som inte är i behov av att ligga kvar på den vårdnivån, men som är kroppsligt dåliga och behöver hjälp med fortsatt rehabilitering och att sköta sin medicinering. Det har varit svårt att placera dem nånstans. Där ser vi nu möjligheter att föra över patienterna till vår avdelning.

Han menar att det också till exempel kan handla om personer som besöker Pelarbacken eller människor som det uppsökande teamet träffar.

– Till skillnad från tidigare behövs inget godkännande från socialtjänsten för att få en plats, de kan komma in direkt, säger Olle Frisén.

En annan förändring är att den mobila verksamheten utökas till en läkarklinik i en ombyggd buss. Redan för ett år sedan var det tal om att kliniken skulle börja rulla på stadens gator, men det sköts på framtiden. Nu uppger Olle Frisén att den kommer att vara startklar i början av september.

– Det blir en spännande verksamhet, vi kommer att vara ute mycket för att nå den grupp som är i behov av vård. Där kan vi ge den första vården och sen försöka länka personer vidare. Pelarbacken hade i fjol närmare 15 000 besök och erbjuder distriktssjukvård, psykiatrisk öppenvård, beroendevård samt tand- och fotvård.

Enligt Olle Frisén kommer inte målgruppen märka någon skillnad där.

Det förekommer uppgifter om att tandläkarmottagningen försvinner, stämmer det?

– Det pågår diskussioner hur vi ska få till det. Vår ambition är förstås att det ska finnas tandvård där och att det blir en liknande verksamhet som tidigare, så vi jobbar på det. Det gäller att få till betalningskedjorna, för att säkra upp att det blir en struktur i det. Vi ska ha möte med socialtjänsten och jobbar på det väldigt intensivt. Jag ser tandvård som oerhört viktig. Vi vill ha helheten.

Enligt landstingspolitikern Jessica Ericson finns inga tvivel om tandvårdens framtid.

– Den kommer att vara kvar. Definitivt.

Röstjakt på gatan
Valet 2018

Röstjakt på gatan

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Gerd Eriksson Illustration: Emma Hanquist

Gatan är den allra viktigaste platsen för stadens politiska partier att nå ut med sitt budskap. Sociala medier i all ära, men det är dörrknackning, telefonsamtal och besök i stadsdelarna som är det nya i årets kampanj. Gatan och mötet i det offentliga rummet är alltjämt politikens viktigaste arena.

Valkampanjen 2018 är i full gång och de politiska partierna har hektiska veckor framför sig. Situation Sthlm har pratat med tre av partierna i Stockholms kommunfullmäktige – Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, för att höra om vägen till väljarna nu går via andra kanaler än tidigare.

Om gatan som plats för spridning av politiska budskap och mötesplats för väljare och politiska företrädare alltjämt är den viktigaste kanalen för att nå ut. Eller om valstugor, torgmöten och valaffischer spelat ut sin roll nu när det finns Facebook, Instagram och Twitter?

– Vi har två kampanjteam, det digitala och det traditionella. Målet för oss det här valet är att bli partiet som är störst digitalt, det handlar främst om Facebook och Twitter.

Att annonsera på Facebook är betydligt billigare än att annonsera i en dagstidning och vi har två personer som svarar på frågor från väljarna på de sociala plattformarna. Stockholm blir mer och mer digitaliserat och det flesta har Facebook, säger Erik Randberg, kommunikations- och analyschef på Moderaterna i Stockholms stad. Trots att Moderaterna lägger lite mer pengar på den digitala satsningen det här valet än det förra, så säger ändå Erik Randberg att det är mötet med människor och det personliga samtalet som ger mest i valkampanjen. Och att det alltid varit så. Därför gör partiet en storsatsning på dörrknackning runt om i Stockholm.

– Vi ligger långt efter England och USA när det gäller kampanjarbete och personliga möten. Vi satsar på fler dörrknackningar än nånsin, 1 500 medlemmar från våra lokala föreningar kommer att vara ute och knacka dörr.

Dörrknackarna går två och två. De ber aldrig att få komma in utan tar samtalet på stående fot – både för deras egen säkerhet och för att ingen ska behöva ta in 29 främmande människor i sitt hem.

Hur gör ni när det krävs portkod för att komma in?

– Det är ett problem, i nästan hela innerstan är det så. Det är lättare att knacka dörr i villa- och radhusområden. Men det gäller att vara kreativ, kommer vi inte in i en port sätter vi upp en lapp om att vi bjuder på korv på ett våra möten i närheten.

Även på Vänsterpartiet i Storstockholm säger man att det personliga mötet med väljarna är det som ger mest – möten med människor på gator och torg och på deras arbetsplatser. Nytt för Vänsterpartiet det här valet är att de har en telefonkampanj där medlemmar från lokalföreningarna ringer upp väljare som de tror kan vara intresserade av partiets politik.

Tidigare har Vänsterpartiet köpt sina valstugor, den här gången hyr de vita containrar och de är också något färre till antalet. De använder i stället röda lådcyklar och tält för att vara mer mobila och kunna finnas där stockholmarna finns.

– Med cyklar och tält kan kampanjarbetarna röra sig runt i stan på ett annat sätt än om de sitter i en valstuga. Det är få väljare som verkligen kommer in i en valstuga, och de som väl kommer in tar oftast bara ett flygblad och går ut. Flitigaste besökarna i valstugorna är skolklasserna. Sen är det såklart också folk som stannar till utanför och snackar. Så visst spelar valstugorna fortfarande en roll, säger Sanna Sjögren, valledare Vänsterpartiet Storstockholm.

Läs artikeln i sin helhet i Situation Sthlms septembernummer #253

Början på något
Krönika: Ulf Stolt

Början på något

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Ulf Stolt

Natt. Stjärnhimmel. Med Yttersta tvärgränd i ryggen och det månskensbelysta vattnet och resten av stadens silver och sten och upplysta fönster långt där nedanför och längre bort, åt vilket håll jag än vände mig, så kunde jag inte låta bli annat än att tänka på det. Jag hade under dagen fyllts av ett dovt vemod, ett lätt obehag, en sorts insikt som gett en slagrutesvag dirrning någonstans precis nedanför mellangärdet. Tänk om det redan är försent? Ett flygplan blinkade sig över himlen på väg mot Arlanda – det flög för högt för att destinationen skulle kunna vara Bromma – och när vinden grep tag lite så klonkade det ena lossnade fästet till en reklambanderoll i metallstaget på en kranbil stående en bit snett bakom.

Jag kom att tänka på filmen The Swedish Theory of Love som kom för något år sedan. Bilderna på alla likriktade skuffgubbar i hatt och kittvita svep, 85 000 som gick i 1 maj-tåget och visionen från 1972 som strävade efter att göra varje människa i Sverige helt oberoende av någon annan människa – med staten som garant för oberoendet. Jag minns den där tiden. Minns det där Sverige. Såg med egna ögon på alltför nära håll den sociala ingenjörskonstens skrämmande bakslag där nere i provinsen, i både vår trappuppgång och i andras. I dag är vi statistiskt sett världens mest ensamma folk. Och ensamma människor är rädda människor. Och rädda människor söker tröst.

Upp i rulltrappan på Mariatorgets tunnelbana tidigare på kvällen scrollade jag Twitter och såg att NMR – detta är renläriga nazister, läs deras skrämmande avsiktsförklaring – precis fått polisens tillstånd att demonstrera på Kungsholmen några veckor före valet. På hemsidan skriver de ”Nu tar vi tillbaka vårt land – ut med förrädarna ur riksdagen”. Alla partier – även Sverigedemokraterna – räknas till förrädarna. Bara så ni förstår vad vi har att göra med här.

Ljus från en båt vid kajen nedanför Kungsholmstorg. Om några dagar har nazister marscherat där. Slagrutan i mellangärdet dirrar till. Urnorna väntar sina svar. Här, och i landet utanför. Jag tänker på visionen från 1972. Och på alla ensamma hushåll i staden. Och på SD:s opinionssiffror. Och nazisterna som fått marschera på Kungsholmstorg. Och på ensamma rädda människor som söker tröst. Och vad det blir för tröst. Jag tror inte det är försent. Men jag känner på mig att någonting börjat. Men att vi ännu inte inser vad det är.

Min Plats
Köping

Min Plats

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Elisabeth Kämpe är Köpings enda Situation Sthlm-säljare. Det var här hon fick lägenhet efter åtta år i husvagn och tält i Stockholm. Och hon tycker att det är skönt att komma bort från storstan.

Varje morgon cyklar jag en och en halv mil från Kolsva till Köpings centrum. Här går jag till organisationen Hela Människan för att hämta tidningar och surra en stund med folk. Tidigare sålde jag i Stockholm, på Klarabergsgatan vid Nils Ferlin-statyn. På nätet kollande jag runt i Sverige efter en lägenhet och såg en ledig i Kolsva, som är ett litet samhälle med 2 500-3 000 invånare. Och jag fick förstahandskontrakt, vilken känsla! Då hade jag legat i tält eller husvagn i åtta år, sommar som vinter. Det är ingen höjdare i regn och rusk och snö.

Jag frågade på Hela Människan om jag kunde sälja tidningen via dem här. Det blev grönt ljus, vilket var skönt. Jag säljer vid ICA Maxi och om jag är borta en dag undrar folk var jag tagit vägen – de bryr sig. Jag trivs bra i Köping. Det var skönt att komma bort från storstan. Jag gillar lugnet och har nära till skogen. Jag är uppvuxen på Österlen, där vi hade grisar, höns, hundar och katter. Sen har jag bott i Halmstad, Östersund och Stockholm på grund av olika jobb inom vården. Men efter att i Stockholm åkt ut från två andrahandslägenheter, eftersom den första jag hyrde av inte fick hyra ut i andrahand och den andra spelade bort hyrespengarna jag betalade in, slutade jag arbeta. Det gick inte att jobba natt och försöka sova på härbärge om dagarna.

Nu är det skönt att kunna stänga dörren om mig och brygga mitt kaffe när jag kommer hem för dagen. Då brukar katten komma. Han heter bara Kissen, han vill inte ha nåt annat namn. Och katter är envisa djur. Han har också varit hemlös. En dag satt han utanför min dörr och jamade. Nästa dag var han tillbaka. Jag frågade grannarna men ingen visste nåt, så jag köpte mat till honom och på den vägen är det – han flyttade in.

Situation Waldersten #253
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #253

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Jenny Lindroth
Med orden som tröst
Sara Stridsberg

Med orden som tröst

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Författaren Sara Stridsberg drömmer ibland om nätterna att hon kan flyga. När hon var liten ville hon bygga sig en evighetsmaskin, någonting utanför sig själv, större än livet. Men skrivandet blev hennes och utgör en form av universell tröst – det låter henne sy in tunna trådar i fodret på Valerie Solanas silverkappa för att skydda henne i livets slutskede, men skrivandet tröstar också delar i henne själv. I nya romanen Kärlekens Antarktis börjar berättelsen i döden. Och det är den dödade som berättar.

Albert Bonniers förlag, Sveavägen  56, mitten av augusti.  Sara Stridsberg och jag inleder  vårt samtal med att försöka utröna  vilket år det var – det visade sig att det var  mellan april 2001 och januari 2002 – som  vi senast hade kontakt, då i samband med  ett hon frilansade för Situation Sthlm och  under den tiden skrev en handfull reportage  och intervjuer samt en del konst- och  litteraturrecensioner.

– Var det sista jag skrev en artikel om hemlösa kvinnor som inte var från Sverige? Det jag minns starkast är den texten, där jag intervjuade fem kvinnor som inte var födda  i Sverige och som var hemlösa. – Det finns nog nån skärva från den texten  i den här romanen jag skrivit nu, det är  inget jag tänker på medvetet, bara sånt jag  minns – vissa människor glömmer man aldrig  bort, hur kort man än träffar dom.

Hennes redaktionella medverkan i Situation Sthlm inföll något år efter att hon gått klart författarlinjen på Biskops-Arnö – hon valde att gå den två år, det sista påbyggnadsåret med en författare som handledare hon träffade en gång i månaden medan hon skrev på ett eget manus – och två år innan hon romandebuterade med Happy Sally.

Sara Stridsberg är inte helt säker, men tror att hon började skriva på det som sedan kom att bli Happy Sally under det sista året på Biskops-Arnö. Men att hon också skrev på ett annat manus under den tiden.

– Då var det långa väntetider på förlagen – det är det nog fortfarande, men det beror  också på hur många böcker man gett ut –  och första boken får man vänta på att få ut.  Happy Sally låg klar 2002 så jag började på  den år 2000 så jag började nog på den där.

Hur tänker du tillbaka på utbildningen?

– För mig var det fantastiskt, jag visste inte ens om att det fanns skrivarkurser. För mig var det ren lycka att få vara på den där ön och skriva. Och våga visa text. För mig var det en lite skamlig affär att våga visa nånting.
– Jag hade föreställningar om att det skulle bli så katastrofalt om nån såg det jag skrivit, nån sorts storhetsvansinne är det ju – så särskilt katastrofalt blir det ju inte att visa text för nån. Men det kan kännas så, som att man har nåt explosivt inom sig.

Innan dess hade Sara Stridsberg inte skrivit så mycket skönlitterär text, men hon hade skrivit mycket dagbok – ibland 20 sidor om dagen. Hon har inte tittat i dem sedan tiden de skrevs. Men de ska finnas kvar.

– Ja, nånstans. Om de inte försvunnit utan att jag märkt det ska de finnas. Då skrev jag så oerhört mycket att jag tänker i dag att det nog övergick i nåt slags litterärt skrivande. För så innehållsrikt var inte mitt liv.

Hur tidigt började du skriva dagbok?

– Jag skrev mycket när jag var liten, sen hade jag en period jag inte skrev så mycket, sen skrev jag väldigt mycket från 18 till 25.
– Jag vet att en gammal pojkvän sa att när jag blev arg då så satte jag mig mitt emot honom och skrev i min dagbok, han uppfattade det som ganska aggressivt. Men jag vet inte ens om jag skrev om honom. I dag tar folk väl fram mobilen och försvinner in i den, jag tog fram den där stora boken jag alltid hade med mig.

Hon växte upp i ett hem med böcker i bokhyllan, att sitta och läsa var ingen främmande sysselsättning.

– Mina föräldrar var båda akademiker, men gjorde inget som liknade konstnärligt arbete eller skrivande.

Läsandet fanns, precis som skrivandet, med henne redan i unga år. Hon minns att hon började leta egen litteratur tidigt, ”samtidigt måste mina föräldrar ha satt böcker i händerna på mig från början”.

– Jag läste Kerstin Thorvalls romaner när jag var tio eller så. Jag tänker nu att det var ganska tidigt. Jag tror inte jag greppade allt, minns att jag satt och tittade på det där omslaget med den nakna kvinnan till Oskuldens död där man ser hennes inre organ i genomskärning – så som det var när man var liten på vår tid och det inte fanns nåt att göra, man kunde titta på mönstret i en matta i två timmar. Eller ett bokomslag. Bara för att få tiden att gå.

Sara Stridsberg har en examen från juristlinjen – hon pluggade i Uppsala och Frankrike – men har inte arbetat som jurist en enda dag i livet. Att hon valde att gå den utbildningen beskriver hon som en blandning av att vilja vara duktig och att hon hade ”nån sorts idé då om rätt och rättvisa”. Om upprättelse för den utsatta människan.

Har du haft nån nytta av juristutbildningen i ditt skrivande?

– Utbildningen lärde mig att tänka – ett sorts systematiskt, analytiskt tänkande, att förstå många olika delar av världen. Se olika dilemman. Och att lägga ner stor tankekraft på varje liten sak och förstå världen i en sorts helhet, i ett slags system. – Det känns som att vi ofta står och skriker rakt ut om nånting vi tycker. Att hålla två tankar i huvudet är generellt sett svårt för människor.

Läs hela artikel i Situation Sthlm #253

Ny på Bibblan
Daniel Forsman

Ny på Bibblan

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Oscar Mattson

Daniel Forsman är Stockholms nya stadsbibliotekarie. Han tar sig an sin nya tjänst med skräckblandad förtjusning. Han går från att vara chef över ett forskningsbibliotek på Chalmers i Göteborg till att utveckla Stockholms 40 folkbibliotek.

Daniel Forsman tänker börja med att lära känna sin organisation, Stockholm som stad och bibliotekens roll i Stockholm. Och precis som det för honom är viktigt att lära känna staden han ska verka i menar han att det är viktigt för biblioteken att lära känna sin omgivning för att spegla den och för att kunna överraska besökarna.

– När vi tänker på ett bibliotek kanske vi tänker på en byggnad där man kan hämta och låna böcker – alltså fysiska böcker. Men böckerna är bara uttryck för idéer och berättelser som kan ta andra former. Dels som inspiration för eget skapande eller lärande, dels som verktyg för att föra människor samman. Det gör biblioteken till ett slags socialt kitt.

För att det ska vara möjligt menar han att bibliotekarierna behöver förstå låntagarnas drivkrafter, deras behov av läsning och bildning och sen anpassa bibliotekets tjänster efter det.

– Det handlar om att lära känna besökarna och deras beteenden. Att studera demografi och besöksstatistik och att göra observationer både på biblioteket och i staden. Det är inte medborgarna som ska vara experter på hur vi kan hjälpa dem utan vi som jobbar där. Och biblioteken kan jobba på olika sätt i olika stadsdelar.

Han säger att utvecklingen av samhället går snabbt, inte minst vad det gäller digitalisering, det gäller för biblioteken att hänga med. När han hade sitt första jobb på ett forskningsbibliotek i Örebro för knappt 20 år sedan var internet det nya stora och han menar att digitala tjänster fortfarande är den stora utmaningen.

– Den nya tekniken formar och förändrar vårt samhälle i grunden. Det innebär även nya möjligheter och sätt att läsa. Digitala texter, smarta enheter och utvecklad talsyntes skapar helt nya förutsättningar för till exempel ljudläsning.

Hans eget första bibblanminne är från elvaårsåldern och ett stadsdelsbibliotek i Jönköping – där upptäckte han serier som Asterix, Lucky Luke och Tintin. – Det var där jag fick mitt första lånekort, som hans mamma fick gå i god för.
Biblioteket låg på väg hem från skolan och likaså fritidsgården där vi brukade hänga. De ska ligga på platser där folk rör sig, då kan de bli den där oväntade platsen för ett möte mellan information, människor och teknik.

Vad är skillnaden mellan att vara chef för ett forskningsbibliotek och flera folkbibliotek?

– Ett forskningsbibliotek har färre och tydligare målgrupper. Fokus där är användningen och åtkomsten till den information som forskningen och utbildningen behöver. Och majoriteten av informationen är digital. Folkbibliotekens uppdrag är bredare och mer mångfacetterat, för att kunna bidra till det demokratiska samhällets utveckling, kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Där är arbetet lokalt och nära människorna runt det fysiska biblioteksrummet. Men folkbiblioteken är inne i en utvecklingsprocess som ger unika möjligheter att också använda ny teknik och nya kommunikationsmönster.

Daniel Forsman bor i Göteborg och kommer till en början att veckopendla till Stockholm. Var han ska ha sitt kontor vet han inte riktigt än, han tror att han kommer växla mellan att vara på kulturförvaltningen i Rinkeby och på alla bibliotek runt om i Stockholm.

Hur har du löst det med bostad?

– Bostadssituationen i Stockholm är ju erkänt besvärlig. Så jag har precis som många andra fått kika på Blocket efter nåt att hyra. Jag kommer att bo inneboende i ett rum på Östermalm till att börja med.

Han hoppas få upptäcka kulturlivet i Stockholm och med sitt stora intresse för vinylskivor också få gräva djupt i skivbackarna i stan. Han ångrar djupt att han en gång i tiden skänkte bort sin samling på ungefär 100 vinylskivor med åttio- och nittiotalsmusik. Nu håller han på att bygga upp en ny samling med samma skivor. Skillnaden är bara de kostar tre gånger mer i dag, vilket grämer honom.

– Det där med att sätta på en vinylskiva och lyssna på musik och lite raspande är en annan känsla än att lyssna på strömmad musik. Precis som det är skillnad mellan att läsa en bok i papper eller att ljudläsa.

Slutligen säger Daniel Forsman att i dagens samhälle där allt är så kommersialiserat och fyllt av ljud är det befriande att biblioteken kan erbjuda motsatsen och ändå vara fyllt av liv.

Ett sekel av Saltsjöbad
Kallhusbad

Ett sekel av Saltsjöbad

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Det k-märkta Saltsjöbadens Friluftsbad byggdes i början av 1900-talet och är ett av det sista i sitt slag på östkusten. På dambadet är det lä vid nordlig vind och många badar nakna. På herrbadet finns trampolinen där augustis happening Dödshoppet går av stapeln.

Små vita träsiffror vid ingången skvallrar om dagens badtemperatur. En tvåa och en nolla är upphängda på varsin krok. Det är badmästaren Michael Green som sköter det jobbet. Han mäter när han tar sitt morgondopp. Han och hans partner Susanne Green tog över det k-märkta badet för ett och ett halvt år sedan, de gör nu sin andra säsong.

– Det är ett ärofyllt uppdrag att få förvalta ett sånt fint gammalt bad. Samtidigt är det mycket jobb och man får inte ändra nåt eftersom byggnaderna är k-märkta, till och med färgerna, säger Michael Green.

Han säger att folk kommer till Saltsjöbadens friluftsbad för att sola, bada eller bara ligga och snacka på soldäcket. Vissa stannar hela dagen och tar med matsäck, andra väljer att gå till restaurangen vid utsidan av herrbadet. Det kostar 70 kronor för en dag och då ingår bastu, har man årskort för 1 300 kan man gå hur ofta man vill. Tidigare hyrde de ut handdukar så att gästerna skulle slippa ta med sig.

– Men det var för många handdukar som råkade slinka med hem, så det har vi slutat med, säger Michael Green.

Badet har öppet från mitten av maj till mitten av september. En vacker sommardag kan det vara 1 000 badgäster på plats, då ligger folk som packade sillar. Andra dagar kan man nästan ha badet för sig själv. Saltsjöbadens friluftsbad består av tre delar: herrbadet, dambadet och den lilla stranden där emellan som kallas mellanbadet.

Är det bara folk som bor i Saltsjöbaden som är gäster?

– Nej, det är alla möjliga. Nu under sommaren skulle jag säga att 70 procent av de som är här kommer från stan. Under för och sensäsong är det däremot 90 procent saltisbor, säger Michael Green.

Vid mellanbadet står guldpalmer i krukor och det är inte utan att man får en känsla av kurbad och kontinental flärd, vilket också var tanken en gång i tiden. Arkitekten Torben Grut, han som också ritade Stockholms stadion, fick 1925 i uppdrag att rita ett ny magnifik simstadium på platsen. Han tänkte sig ett praktbad i grekisk stil med en amfiteater i mitten och ett herr- och ett dambad på vardera sida. Men det var ont om pengar och det blev bara ett badhus – det som i dag är herrarnas. Där går hytterna i skarp lila färg och räcket på övervåningen i rejält rött. Om herrbadet är nordisk klassicism, en svensk variant av art déco, så är dambadet – som redan fanns på plats sedan slutet av 1800-talet – mer pittoreskt och mjukt i sin framtoning. Det ser ut som en bit av en prinsesstårta – ljusgrönt med gräddvita knutar.

Innanför dörren möts man av en öppen hästskoformad byggnad i två våningar som vetter rakt ut mot Baggensfjärden, där finns bastu, hytter, soldäck och hopptorn. På soldäcket ligger damer på rad och solar, sover, pratar och tar ett dopp. Alla är nakna. Utanför dambadet sitter Jane Larsson från Södermalm invirad i en handduk och njuter av ett bloss och en pratstund med en annan inbiten badhusbesökare. Jane Larsson har varit stammis på badet sedan 2005 och har årskort. Hon är där flera gånger i veckan, ibland varje dag.

Läs artikeln i sin helhet i senaste Situation Sthlm #252