Situation Sthlm
Kulturbärare
"Kultur där du bor"

Kulturbärare

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Alexandra Sunqvist Foto: Anneli Hildonen

Monica Zetterlund sjöng i Årsta, Bengt Hallberg tog plats bakom pianot i Gröndals församlingssal och Sonja Åkesson reciterade dikter i Bagarmossen. På sjuttio- och åttiotalen blomstrade det lokala kulturlivet i närförorterna, under parollen ”kultur där du bor”. Situation Sthlm har träffat tre kvinnor som, med hjälp av egentextade flyers, dörrknackningar och många övertidstimmar, gjorde det möjligt.

När Svensk Filmindustri skulle lägga ner biografen Reflexen i Kärrtorp i början av sjuttiotalet gick kulturkonsulenten Karin Markensten till bions chef. Själv satt hon ensam i en anonym källarlokal i Björkhagen och arbetade med de lokala kulturevenemangen i Hammarby, Björkhagen, Kärrtorp, Bagarmossen och i Enskede/Vantör. Kunde inte hon få sitta i Reflexens foajé, mitt på torget, i stället? Då skulle hon ju komma närmare några av de 66 000 invånare i de två områdena som hon hade i uppdrag att göra kulturprogram för!

Men utan att betala hyra, förstås – för de en krona per capita som hon hade i budget tillät inga ekonomiska excesser. Det fick hon, sa chefen, som också var villig att låna ut lokalen till publik kulturverksamhet. Karin Markensten rullade in en begagnad kontorsstol i sprucket skinn och ställde den intill skrivbordet. Sedan började Kärrtorpsborna strömma till.

– Jag höll på att bränna ut mig. Det kom in människor som ville prata hela dagarna, så jag fick ingenting gjort.

Hon bjöd in fria teatergrupper att spela sina pjäser på Reflexen och på torsdagar visades kvalitetskomedier i filmserien Skratta på torsdag.

– Det var kö över hela torget. Sf lät oss visa filmerna gratis, så vi tog pyttelite betalt. Huvudsaken var att folk kom – och möttes.

1974 fanns nio kulturkommittéer i Stockholms ytterstadsdelar och deras huvudsakliga uppgift var ”att skapa kontakt och gemenskap mellan människor”, i tätt samarbete med de lokala föreningarna. I ABC-staden – där det skulle finnas arbete, bostad och centrum för invånarna – spelade det lokala kultur- och föreningslivet en stor roll.

– Det var en viktig kombination mellan den här lokala förankringen som föreningarna hade och en professionell kulturstödjare, konstaterar Monica Dikanski, som började arbeta som kulturkonsulent i Hägersten 1977.

Intill henne sitter Bitte Jarl, också hon tidigare kulturkonsulent i Årsta-Enskede.

– Det fanns en befintlig struktur som vi kunde verka i, vilket inte skulle vara möjligt i dag. Sjuttio- och åttiotalen var verkligen en blomstringsperiod, det fanns en nationell kulturpolitik som saknade motstycke – särskilt under sjuttiotalet, säger Bitte Jarl.

Under ett år anordnade kulturkommittéerna drygt 2 000 programpunkter, varav föreningslivet stod för cirka 1 000. I de nio kommittéerna – som bland annat fanns i Järva, Farsta, Skärholmen och Västerort och var indelade efter församlingarna – arbetade i regel en ensam konsulent.

– Det var ett väldigt ensamt jobb så vi började snacka ihop oss och satte ihop turnéer där artister kunde besöka flera församlingar. Vilket också var bra för artisterna och författarna– vi kunde bara betala avtalsenliga minimiarvoden, men när de turnerade med samma program fick de ändå ihop en okej summa, säger Karin Markensten.

Monica Zetterlund, Bengt Hallberg, Cornelis Vreeswijk, Lill Lindfors och Sonja Åkesson var bara några av de artister som dessa tre kvinnliga kulturkonsulenter bokade till samlingslokaler, bibliotek och hembygdsgårdar. Jazzpianisten Bengt Hallberg gav exempelvis en konsert i Gröndals församlingssal.

– Han spelade som en gud, minns Monica. Efter varje låt reste han sig upp för applåderna och knäppte knappen i sin kavaj. Sen, när han satte sig ner igen, knäppte han upp knappen. Han var väldigt artig och höll hårt på konventionerna.

– Det var en stor lyx att kunna genomföra såna arrangemang där folk faktiskt bodde. Vi hade också en serie med jazzmusiker som gästade de olika områdena. Men när Arne Domnérus spelade hos mig kom inte en kotte. Jag hade ingen aning om att det var landskamp på tv samma kväll. Han sa: ”Nästa gång får du nog kolla sporttablån”, skrattar Karin Markensten.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #238

På väg
Dregen

På väg

Publicerad: 1 dag sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto:Joel Nilsson & Jonas Malmström

Nu har det gått några år sedan Dregen gav ut sin självbiografi och sin första soloplatta, blev pappa, medverkade i Sommar i P1 och sammanfattade de första 40 åren av sitt liv. Nyligen fyllde han 44 år och har enligt vissa bandmedlemmar börjat visa tydliga gubbtakter i replokalen. Men han är den ende rockgitarristen i stan som samma vecka spelar med två olika band – The Hellacopters och Backyard Babies – på både Debaser Strand och Friends Arena.

Dagen började tidigt. Vid femtiden på morgonen samma dag vi träffas gjorde Dregen två telefonintervjuer med media i USA. Trots att inte The Hellacopters kommer spela där i sommar finns ändå ett så pass stort intresse för bandet att amerikanska medier redan hört av sig och vill veta vad som är på gång med bandet nu när de börjar synas och höras igen. Och någon timma senare blev det stort polispådrag och avspärrat och blåljus och sirener i kvarteret där han bor då någon körde en stulen lastbil och krockade den, föraren avvek från platsen, och innan man visste vad som skett – Drottninggatan i färskt minne – tog man det säkra före det osäkra och larmade på fullt.

– Men vem kör på Ölandsgatan klockan sju på morgonen om man är terrorist och vill köra på folk?

Tre timmar senare stod Dregen i replokalen med sin Gibson ES 335:a på höger lår någonstans mellan höftkammen och knät och väntade på inräkningen av första låten på den första repetitionen med The Hellacopters, den första av totalt tolv repetitionsdagar med hela bandet och inhoppande basisten Sami Yaffa.

– Det är ganska lite för ett band som ska ut och göra headlinespelningar på festivaler i sommar. Men vi kan ju det där, liksom. Sen är det ju sån musik, om man nu ska jämföra, att ett band som Backyard Babies mår bättre av att slipa på det i tre månader. Men för Hellacopters måste det vara lite taggat, lite nerv i det, får inte bli för fint spelat. Lite slarv – men på rätt sida slarv. Det får inte bli stelt.

Repetitionsperioden avslutas 22 juni på Debaser Strand med en utsåld hyllningskonsert till The Hellacopters-gitarristen Robert ”Strängen” Dahlqvist, som avled av en sjukdomsrelaterad olyckshändelse i februari i år. Och, som Dregen uttrycker det, ”det var ju kanske inte så att det fanns obegränsade finansiella resurser som han lämnade efter sig”.

– Vi skulle haft ett produktionsrep den dan och kvällen – det är ju dan innan vår turnépremiär på Azkena i Bilbao på Midsommarafton, en stor festival där – så då tänkte vi att vi lika gärna kunde göra ett rep inför folk, ta en femhundring i dörren och öppna ett bankkonto och så går allt till hans dotter Ingrid. Hon får de pengarna sen när hon fyller arton. Det känns jävligt fint.

Dagen före intervjun fyllde Dregen 44 år. Och det märktes vid repetitionen. Alltför väl tydligen. Han säger själv att han inte ens tänkte på det, men trummisen Robert Eriksson sa till honom efteråt att ”i dag har du gjort två riktiga gubbsaker”.

– Jag höjde mitt axelband tre centimeter, och jag bad Robban att han skulle ta ner en låt två Bpm, det har aldrig hänt i hela mitt liv. Jag har aldrig bett nån spela långsammare nånsin, jag är ju den som brukar elda på, liksom ”va fan, öka nu”, så det där är en riktig gubbgrej.

– Jag träffar ibland musiker i min ålder – jag ska inte nämna några namn nu – som upplever en sorts stress över att de blir äldre. Då tänker jag alltid att ”du ska inte hålla på med hitlistmusik, det är ju som att spela hockey, du är slut när du är 30”. Jag tror fortfarande att jag kommer göra min bästa platta när jag är 67 år, men fortsätta göra plattor tills jag är 75. Jag är bara halvvägs i det jag håller på med. Ju äldre jag blir, ju mer vet jag ju, desto mer har jag att berätta. Och jag blir ju självsäkrare i det jag gör.

Det står en ouppackad – inte riktigt, men nästan – resväska direkt till höger innanför ytterdörren.

Du är ganska berest, sett många länder och
städer?

– Ja. Och det är kul. Det var också en av grejerna jag ville. Vi började ju på punkklubbar och så med Backyard Babies, i början av karriären fick vi klara oss själva och såg mycket. En grej är väl att jag har vänner och bekanta lite överallt på jorden man hör av sig till när man är där och spelar. Men ju bättre det går för banden, desto färre nya bekanta träffar man för allt är så ordnat med turnébussar och man körs till hotellet efteråt och så.

– På ett socialt plan träffade jag fler personer förr, men jag var ju yngre också och då är det lättare – innan man blev en sur gammal gubbe som åker runt och spelar punkrock.

Den senaste bagagetag som revs bort från handtaget stod det Nashville på. Dregen var där en vecka i månadskiftet maj/juni i år för inspelningen av tv-programmet Jills Veranda som sänds på svt senare i höst. Country är annars den musikgenre – han pekar mot bokhyllan som täcker vardagsrumsväggen mittemot där det ryms några hyllmeter vinylplattor och cd – efter rock, pop, blues och jazz som han har minst antal plattor av, ”jag är ju en svennbanan, har några Johnny Cash, nån Kris Kristofferson, nån Dolly Parton”. Temat för det program där Dregen medverkar är droger och missbruk.

– När man är på USA-turnéer brukar man ofta spela fredag-lördag, och är man i New Orleans på fredan så är man i Nashville på lördan, eller tvärtom. De dagarna är som yin och yang, fast städerna ligger ganska nära varandra. I New Orleans är det fritt, barerna öppna dygnet runt och du kan köpa en öl, gå ut med den på gatan och in på baren bredvid med ölen i handen, musiker på gatorna.

– Visst, man ser glada musiker, men också att det finns en baksida av det med bluesen och jazzen, det är skitigare och öppnare på nåt sätt. I Nashville däremot – Tennessee är en av de rikaste staterna – är det vita människor med rediga Stetsonhattar och blanka boots och kritvita leenden, på familjebilderna syns inga problem, det är den här glada countrygrejen.

Han och Jill Johnsson samlade därför fakta och försökte lära sig mer om den verkliga situationen i Nashville.

– Nashville som stad har per capita mest utskrivna narkotikaklassade läkemedel i hela USA. I Nashville får de flesta sina opiater utskrivna, då ses det inte som knark på samma sätt. Det är en annan syn på det – ”det här nödvändigt för mig, jag behöver detta”.

– Vi skrapar på den polerade ytan. Det är inget deppigt program, vi träffar musiker som haft det tuff och suttit inne men som kan berätta om det. Och samtidigt finns den här värmen där, the southern hospitality, som är så jävla trevligt.

En av sakerna han, i egenskap av gäst i programmet, fick göra var att skriva ner tio punkter på saker han ville uppleva medan han var i Nashville. En av de översta punkterna på hans lista lydde: ”Köpa gitarr”. Det gjorde han, och ”kontokortet är fortfarande glödhett, känns det som”.

– Det är ju den gitarren jag drömt om i hela mitt liv. Jag såg The Cramps i London 1991, Poison Ivy kommer ut i strumpeband  – jag var tonåring, stod ju bara och dreglade, kunde inte sova på en vecka – och kortkort kjol bred som ett pannband, en stilett nedstucken i nätstrumpan, tuggummi och en Gretch White Falcon… jag bara: ”Den gitarren ska jag ha”.

Dregen reser sig ur soffan och går bort till andra sidan rummet och hämtar med sig ett svart gitarrfodral tillbaka, lägger det på golvet och knäpper upp. Men det innehåller inte den gitarr han köpte i Nashville, utan en av tre gitarrer han äger som han låtit konstnären Jesper Eriksson från Dalarna – han ställde ut en del av sina grejer på Hotel Malmen i mars, bland annat en av Dregens gitarrer – knacka olika mönster i träet och måla dem.

 

Läs mer i julinumret av Situation Sthlm #239

Stockholms minsta fontän
Magnus Thierfelder

Stockholms minsta fontän

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Stockholms minsta offentliga konstverk är en blinkning till Marcel Duchamp hundra år bakåt i tiden. Konstnären Magnus Thierfelder liknar sitt verk Fountain vid en terrier, som ”inte förstått att den är liten och bara står och skäller ändå”.

I skärningen mellan några cementplattor i trottoaren utanför dörren till Konstfrämjandets lokal på Swedenborgsgatan reser sig en knappt decimeterhög vattenpelare. Det är dock – vilket många säkert förleds att tro vid en första anblick – inget olyckligt läckage.

Konstverket heter Fountain. Enligt dess upphovsman, konstnären Magnus Thierfelder, är det meningen att den skapade vattenpelaren – den bildar ju liksom en båge när den åter tar mark – ska varieras i längd och höjd genom att vara mellan en halv och en hel cementplatta. Inte högre än så.

– Jag gillar väldigt mycket att den är liten.

Är Fountain det minsta konstverk du gjort?

– Nja… jag har gjort många små konstverk. Jag gillar att tänka på att det är stor i sin litenhet, liksom. Även om den är liten i formatet är den ganska kaxig i sin litenhet, som en terrier som inte riktigt förstått att den är liten och bara står och skäller ändå. Det är alla fall Stockholms minsta offentliga konstverk.

– Absolut det minsta. Och vattnigaste, säger Mårten Castenfors, chef för Stockholm konst.

Det är Konstfrämjandet som står för själva driften och underhållet av konstverket, och som är de som på uppdrag av konstnären monterat det på plats i trottoaren.

– Det går en tunn ledning med vatten från badrummet i lokalen, via källaren och ut i gatan där den mynnar ut i skärningen mellan två cementplattor. Det kan bli en tvåmeters stråle upp. Men vi håller konstnärens instruktioner, han sa att höjden på vattenstrålen får variera mellan en halv och en cementplatta, berättar Per Hasselberg, verksamhetsledare på Konstfrämjandet.

Utplaceringen av konstverket är en del av Konstfrämjandets 70-årsjubileum och invigningen av verket (skedde 22 maj, red. anm.) är inledningen på det firandet, och också starten för Swedenborgsgatan som bilfri sommargata.

– Offentlig konst är det ju nån som står bakom. Här är det fastighetsägaren, Stockholm vatten står för vattnet, Mårten Castenfors på Stockholm Konst betalar konstnären och vi på Konstfrämjandet har gjort jobbet. – Vi får sköta det, det är ju lättvandaliserat… men man fyller bara 70 år en gång. Vi tänker det också som en liten hyllning till gatuborgarrådet Daniel Helldén som för fjärde året stänger av gatan. Han testar ju också ett konceptuellt tänkande – ta bort bilarna och se vad som händer. Verket är ett sommarverk, berättar Per Hasselberg, precis som avstängningen av gatan är någonting som bara sker över sommaren.

– Vi får se om människor gillar det och det går bra och att den blir en del av sommargågatan. Men på vintern stänger vi av det.

Första gången Magnus Thierfelder ställde ut verket Fountain var på ett galleri i London 2004.

Läs mer i Situation Sthlm #238

”Det var Sabina Ddumba som tvingade med mig.”
Janice

”Det var Sabina Ddumba som tvingade med mig.”

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Alexandra Sunqvist Foto: Daniel Stigefelt

Med sin svala, svärtade r'n'b och en unik sångröst har Janice redan gjort sig ett namn, trots att debutalbumet släpps först till hösten.

– Jag hoppas att jag kan nå ut var som helst, när som helst. När jag började var tanken att nå ut till världen, till Europa – men det är nånting alldeles speciellt när musiken också uppskattas i ens hemland, säger Janice på telefon.

Hon befinner sig i en studio i Hjorthagen, där hon färdigställer sitt första album. Låtarna har hon skrivit tillsammans med HYENA (Andreas Söderlund), Joel Sjöö, Javeon McCarthy och Two Inch Punch (Ben Ash).

– Jag tycker om att skriva med andra. Det är lärorikt och jag kan få andra influenser, speciellt när man är ny i studiomiljön och inte har byggt upp ett självförtroende där.

De flesta låtar skrivs i studion, men det händer också att Janice sitter hemma vid pianot och utforskar en melodi. Som med låten ”Answer”, en sorgesång till pappan som tog sitt liv.

– Jag hoppas att ”Answer” kan nå ut till människor som förlorat en närstående eller till nån som likt mig drabbats av en närståendes självmord. Överlag vill jag att musiken ska kännas äkta och att människor ska kunna relatera till den och känna nånting.

Musiken har funnits i Janice liv sedan barndomen i Enskededalen, då Whitney Houston var en förebild. För sex år sedan gick hon med i Tensta Gospel Choir.

– Det var faktiskt Sabina Ddumba som tvingade med mig dit, efter att hon hört mig sjunga på en skolavslutning i nian. Jag hade velat gå med länge, men inte riktigt vågat.

– Min pappa dog strax efter att jag började där och de i kören var ett jättestort stöd. De sjöng också på min pappas begravning. Tensta Gospel Choir har betytt jättemycket för mig. Det var där jag hittade mitt uttryck.

Rotad här
Nour El Refai

Rotad här

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Anneli Hildonen

Ett decennium har passerat sedan en naiv och orädd Nour El Refai flyttade till Stockholm och slog igenom. Mycket har hänt. Katterna Rosling och Jalmert har flyttat in. Samlingen med matsmycken växer. Hon har gjort komisk show om sin depression och släkten har flytt sina hem. Hennes rötter har blivit bortsprängda, men hon har rotat sig i Traneberg.

På en kulle i Traneberg har Nour El Refai låtit sina rötter växa ner i marken. Där har hon bott hela sitt vuxna liv. Hyresrätten är väldigt ”kattig”. Hon ursäktar sig för kattsand på golvet och katthår på kläderna. Här är det framförallt fyrbenta Rosling och Jalmert som bor, döpta efter professorerna Hans Rosling och ”mansforskaren” Lars Jalmert.

– De lever inte riktigt upp till namnen. Men katter har ju en viss attityd, de är lite förmer. De har en sån stil, så professorsnamn passar dem bra, säger Nour El Refai och fixar lite kaffe i köket som hon älskar.

Hon har renoverat det och målat köksluckorna röda. Men nu ska ett stambyte ske och hyresvärden kommer att riva ut köket och sätta in ett nytt i stilen som, enligt Nour El Refai: ”de tycker att lägenheter ska se ut: standard”. Nour El Refai vill inte ha standard. Hon vill ha fisktapeter i hallen, rosa happy lights ovanför sängen och öppna hyllor i köket. I vardagsrummet har hon byggt ett loft, där många av familjemedlemmarna har kraschat någon gång, bland annat kusiner på flykt från kriget.

– Jag har bott i Traneberg hela mitt vuxna liv och gått den där vägen från tunnelbanan sen studenten. Det har hänt så mycket under de här åren, så här är jag rotad, mina rötter har tagit sig ner i jorden här.

År 2006 flyttade en naiv Nour El Refai till Stockholm med 7 000 kronor på kontot och en skådespelardröm i bagaget. Mamman var städerska och ensamstående med fyra barn, det fanns ingen möjlighet för henne att backa upp ekonomiskt om dottern inte kunde betala för sig. Men Nour El Refai oroade sig inte, något sorts jobb skulle hon väl få, hon som redan hade hunnit jobba i flera år. Hon hade varit vaktmästare och arbetat som butiksbiträde på Ica. Utöver det hade hon gjort några mindre roller i filmproduktioner. Hon hade med sig alla papper och bra referenser. Dessutom skulle 7 000 kronor räcka till tre hyror för tredjehandslägenheten som hon skulle dela med kompisen Matilda. Men hon fick inga svar på jobbansökningarna. Kompisen Matilda fick däremot ”hur många svar som helst”.

– Och hon hade inte jobbat nåt i hela sitt liv. Jag hade jobbat i tre år. Men i Lund hade jag fått jobb genom min mammas kille som var fastighetsskötare, och på Ica fick jag jobb efter min första prao. Då fick de ju träffa mig först. Nu var jag bara ett utländskt namn. Till slut dök det ändå upp en arbetsmöjlighet, hon skulle testas för ett dolda kameran- jobb på humorprogrammet Raj Raj. Hon fick det.

– Oj, shit. Jag tror att jag hade 11 000 i lön, det är ju ingenting, inte ens då, men för mig var det: ”Okej, wow”. Det var ändå ett jobb inom det jag ville hålla på med.

Sedan började det rulla på. Hon var reporter i Melodifestivalen. Och genom programmet Ballar av stål blev hon känd som den feministiska karaktären Bitterfittan.

– Precis efteråt fick jag ständigt höra: ”Du är den där blottarkomikern.” Folk kunde inte släppa det, men jag ville inte prata om det, jag ville vara en seriös komiker. Men nu tycker jag att det är roligt, fan vad ballt att vara 18 år och visa fitthåret ståendes i en fontän mitt i Stockholm. Fitthårsgrejen kom av att vi skulle tävla om vem som hade mest stake och kunde göra de läskigaste grejerna. Jag märker att tjejer fortfarande gillar den där karaktären, och då känner jag: ”Fan vad gött”.

Det är tisdag och på dagens schema står körlektion och uppträdande på Norra Brunn. Det har gått mer än ett decennium sedan hon kom till Stockholm och slog igenom. I sovrummet hänger en affisch från hennes första show Almost Like Boys, som hon skrev och regisserade och som Riksteatern producerade 2007.

– Det är fan det bästa jag har skrivit. Det är en orädd människa som har skrivit den.

Är du inte orädd längre?

– Mer eftertänksam och vuxen och tänker: ”Hur ska det bli?”

I Almost Like Boys spelade Nour El Refai och Cissi Fors bland annat kärleksparet Ricky och Johanna, som var ute på en sexualundervisningsturné.

– Vi spelade på alla mans- och kvinnoklyschor.

Feminismen genomsyrar det mesta Nour El Refai gör. Hon kände tidigt av orättvisorna. Det fanns regler för henne och det fanns andra regler för hennes bröder. Hon skulle vara lugn, snäll och söt och de kunde vara roliga, gapiga och bråkiga. Hon ville vara som dem. Det var någon gång under tonåren som hon satte ord på det, eller snarare två professorer satte ord på det när de höll en föreläsning på hennes skola. De sa att vi lever i ett patriarkat.

– Jag insåg att det ju är det här jag känner. Jag minns samtidigt hur killarna i aulan saboterade och ropade: ”Öh flata”. De hade ju aldrig hållit på så om det var två män i kostym som stod på scenen. Jag insåg att de bekräftade där och då att det är så det ser ut. Jag fick fnatt, reste mig och skrek: ”Håll käften!”

Nour El Refai hade gått från att vara mobbad på mellanstadiet till populär på gymnasiet, killarna lyssnade och höll käften. Efteråt pratade hon med professorerna och i vuxen ålder har hon haft dem i publiken och hon glömmer aldrig det de sa.

– De bekräftade att orättvisan är en sanning, att det inte bara är en känsla vi har. Orättvisan vi känner finns.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #238

Tidstypisk
Isabell Ståhl

Tidstypisk

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Alexandra Sunqvist Foto: Jonas Malmström

Med romanen Just nu är jag här debuterar Isabelle Ståhl med en Stockholmskildring hon tyckte det var på tiden att någon skrev. När hon inte googlar filmslut – för att inte bli överraskad – skriver hon på en doktorsavhandling om tyska psykiatrikers intresse för psykadeliska preparat.

Huvudpersonen Elsie i Isabelle Ståhls debutroman flanerar runt i ett Stockholm som inte är hennes. Det känns inte så för henne i alla fall, och vem kan klandra henne? Det står någon annans namn på lägenhetsdörren i Vällingby, fotografierna på väggarna föreställer hyresvärdinnan – och hennes vänner. Jobberbjudandena, om att arbeta extra vid en smyckebutik i budgetklassen i Farsta, kommer via sms från ett bemanningsföretag. I Isabelle Ståhls Just nu är jag här är det mesta till låns, vilket titeln också antyder.

Elsie är en 28-årig kvinna som läser en D-kurs i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Sin fria tid ägnar hon åt att festa eller dejta planlöst via appen Tinder. Och ju fler valmöjligheter, desto större själslig leda känner hon.

– Jag tyckte att det saknades skildringar av det jag såg i min egen livsvärld, det vill säga skildringar av unga vuxna i städer som festar, dejtar och är väldigt olyckliga, säger Isabelle Ståhl, som till vardags doktorerar i idéhistoria vid Stockholms universitet.

De böcker hon läst på temat, däribland Ulf Lundells Jack, har några år på nacken. – Jack var helt omöjlig att relatera till. För i den har de det jätteskönt, de ligger på en gräsmatta och röker hasch och träffar massa härliga tjejer. De lever här och nu. Den berättelsen är väldigt svår att relatera till i dag, då deras vardag är så fullkomligt bekymmerslös. Är man ung i dag har man inte samma möjlighet att experimentera som förr, man måste prestera – att få en lägenhet i Stockholm i dag är ju som att vinna medalj i ett OS.

Vi sitter på Bio Rio i Hornstull, där bokens Elsie ser en Werner Herzog-film med kurskamraten Victor. Det är deras första riktiga dejt och Victor är den första Elsie velat ha – på flera år. Elsie berättar dock inte för honom att hon redan har googlat slutet på filmen. – Det är en sak som jag alltid gör – jag vill inte bli överraskad. Men, poängterar Isabelle Ståhl, det gör henne inte till bokens huvudperson.

– Romanen är inte en självbiografi. Elsie är en gestalt som rör sig i samma miljöer som jag och upplever liknande känslor men det finns inget likhetstecken mellan boken och verkligheten. Det här är nåt jag skapat.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #237

På drift i full fart
Marianne Lindberg De Geer

På drift i full fart

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: David Bogerius Foto: Joel Nilsson

Med utställningen Full Speed Ahead skapar konstnären Marianne Lindberg De Geer överblick över 30 års skapande. Från att ha gjort ”nåt tyghänge med glitter och paljetter som hängdes upp i nåt klassrum när Nationalteatern drog ”Barn av vår tid” blev hon till slut konstnär. I höst romandebuterar hon med På drift.

Full Speed Ahead kan tyckas vara ett missvisande namn på en retrospektiv utställning, men Marianne Lindberg De Geer har onekligen hållit farten uppe under sina drygt 30 år som konstnär. Från 6 maj och ett halvår framåt finns ett urval av hennes målningar, kollage, filmer, ljudverk och skulpturer på Färgfabriken i Liljeholmen.

– Det är kul att samla ihop allt man har gjort och se vad man har åstadkommit hittills, men också att få se vad som väljs ut av de unga människorna som är här och hur mina gamla verk pratar med samtiden.

I ett av rummen i Färgfabrikens konsthall står mängder av tavlor inslagna som julklappar och väntar på sin plats. En kanin i marmor är så stor att den är uppdelad i flera delar. Marianne Lindberg De Geer har gett ett ”carte blanche” gällande urvalsprocessen till curatorn Lina Josefina Lindqvist. Det mesta har gått smärtfritt.

– Jag har lagt mycket på Lina och ibland skriker jag ”Neeeeej!” om nåt som hon tycker är jättebra. Jag tycker ju inte om att se bakåt, jag är en sån som bara går rakt fram, men ibland måste man göra det. Det är nödvändigt.

Under de senaste åren har den 71-åriga Marianne Lindberg De Geer satt upp tre pjäser på Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten, varit konstchef på Kulturhuset i Stockholm och sommarpratat i P1. Den 25 augusti kommer dessutom hennes debutroman På drift – ”kunde Karl Ove Knausgård döpa sin roman till Min kamp kan jag döpa min till På drift som Jack Kerouac.”

Energi verkar inte vara någon bristvara.

– Jag tror att det är för att jag väntade så länge på att få göra det här. Jag var liksom mentalskötaren i ett gäng av konstnärer. Jag jobbade lite med Nationalteatern och fick göra nåt tyghänge med höghus och paljetter som hängdes upp i nåt klassrum där de drog av ”Barn av vår tid”, men jag trodde ju aldrig att jag skulle bli konstnär. – Jag var den där typen som gick på utställningar och föreställningar och sa ”Nä men va fan, bättre kan de väl?” Jag var så otrevlig och negativ mot alla som gjorde nåt för att jag var så avundsjuk. Jag skulle ju aldrig våga göra nåt själv.

Marianne Lindberg De Geer identifierade sig med de andra tjejerna på sjukhuset där hon jobbade. Hon hade samma låga lön och hade hoppat av studierna redan första året på gymnasiet för att hennes mamma drack så mycket. Men hennes arbetskamrater tyckte inte att hon var ”en av dem”.

– Först blev jag förnärmad och hade svårt att acceptera det, jag ville ju vara som dem och tyckte att jag hade samma förutsättningar. Men jag var privilegierad, jag var uppvuxen i en klass som visste att föra sig. Jag ansågs vara annorlunda för att jag gick rakt in i ett rum i stället för att knacka och be om lov, men har man sett sina föräldrar göra det så gör man likadant själv. Hade pappa i stället stått med kepsen i hand så hade ju även jag gjort det.

I början av åttiotalet var livet på botten efter skilsmässan från sångaren Björn Afzelius, men hennes liv skulle förändras av ett besök på Angeredsteatern.

– Där jobbade min kompis som höll på att sminka Sven Wollter när jag kom dit. Göteborg är inte större än att han kände igen mig. Han tittade på mig i spegeln och sa ”Limpan, fan vad tråkigt att det aldrig blev nåt av dig”. De andra i rummet visste hur dåligt jag mådde och sa åt honom att vara tyst. Men det där, att han pratade om mig i förfluten tid, fick mig att fatta att jag måste med nästa tåg.

Med hjälp av sin sminkande kompis skrev Marianne Lindberg De Geer ihop en ansökan till Dramatiska Institutet i Stockholm och lyckades, efter flera intervjuer och prov, bli en av de fyra som kom in. Tillsammans med sina två barn flyttade hon in i en fyra på Lappkärrsberget.

– Det tog ett par år innan jag vågade åka tunnelbana. ”Vad ska hända med mina barn om den stannar”, tänkte jag. Så jag cyklade överallt och fick väldigt bra kondition.

Vid 40 års ålder var hon redo att, som hon säger, komma ut som konstnär. En av de första större utställningarna ägde rum i Jönköping och runt 300 pers kom på vernissagen.

– Min mamma är från Jönköping och jag gick i skolan där under några avskyvärda år. Det var som att jag hade kommit tillbaka och var nån. Det var en massa släkt där och min mamma var den enda som satt på en stol. Jag blev som fem år igen när jag gick fram och frågade henne vad hon tyckte.

Mamma Gun svarade bara barskt att hon borde berätta för alla hur hon hade tänkt när hon gjorde tavlorna, men senare hade mamman sagt till sin syster att hon var svimfärdig av stolthet.

– Ändå var hon tvungen att näpsa av mig bara för att vara min mamma i en sån situation. Men jag blev faktiskt inte bitter på henne för det var nog första gången som jag såg att det fanns avundsjuka bakom det där.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #237

Människan i mobilen
Maria Hagströms krönika #237

Människan i mobilen

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Maria Hagström

I min mobil finns personer som heter "Aloe Vera Kurt Olsson", "Lena med hunden" och "Allra finaste du förlagskvinnan". Där finns också anteckningarna "Kaffe. 10 urkärnade dadlar" och "KOM IHÅG KAMERAN!!!".

Ibland funderar jag på vilken människa jag skulle vara för den som rycker min väska. Om den personen skulle kunna komma in i mobilen och ta sig tid att lära känna den bestulna. I varje mobil bor en människa.

Förhållandet till mobilen är intensivt. Den sitter i våra knän när vi åker tunnelbana, pratar och sjunger i våra öron när vi promenerar, den dela bord med oss när vi är på restaurang. Den nattar oss på kvällen, väcker oss på morgonen och är vår mest trogna följeslagare genom dagen. Men den är värre än den mest kontrollerande pojkvän. Mobilen håller koll på var vi har vandrat och vilka vi pratat med. Den är sällan på mer än en armlängds avstånd. Min mobil kan kalla på mig via ett armband. Ringer den vibrerar handleden till. Via den registreras mina steg, min sömn och hur mitt hjärta slår. Igår: 12 266 steg, 29 trappor, maxpuls 122, 7 timmar och 50 minuters sömn, varav 38 minuter var rastlösa.

I mobilen finns sms-konversationer med vänner som inte är skrivna för andras ögon. Det finns också sms som aldrig borde ha skickats och felskrivningar till pappa: ”jag hade kuk i går”. Genom mobilen är vi tillgängliga för omvärlden, men otillgängliga för omgivningen. Alltid tillgängligt otillgängliga.

I mina ”Anteckningar” finns koder till husportar och namnet på gator som jag ska åka till i Stockholm, i Helsingborg, i Lissabon, i Delhi. Här finns en text som skrevs till en ung mans begravning. Här finns telefonnummer som saknar namn. Här finns namn som saknar telefonnummer. Och många listor. Matlistor. Musiklistor. Vinlistor. Packlistor. Att-göra-listor. Där finns också länkar till sådant jag vill läsa vid ett senare tillfälle, men som jag aldrig läser. Skärmdumpar på sådant jag vill komma ihåg, men som jag aldrig kommer ihåg att titta på. Också anteckningar från någon bok jag har läst, som boken När jag dog: ”Två tredjedelar av alla som dör av skottskador i USA har skjutit sig själva. Skjutvapen är livsfarliga för alla som äger dem. I skjutglada områden som Arizona är självmorden långt fler än i det obeväpnade Massachusetts. Vi är farligast för oss själva.”

Kamerarullen har bilder på barn, Akropolis, blomhav vid Sergels torg och kärlek på Åhlensväggen. Även skärmdumpar med recept, snygga jeans, drömresemål och drömtydning. ”Drömmar om att tappa tänderna kan symbolisera maktlöshet och osäkerhet. Du känner dig oförmögen att handskas med situationen och att stå upp för dig själv, att bita ifrån.”

I mobilen finns en länk till ett videoklipp där en cyklande kvinna blir ”catcalled” av några män i en passerande bil. Hon cyklar i kapp dem några kvarter bort och sliter ilsket loss backspegeln från bilen. Hon biter ifrån.

Vem är människan som väskryckaren hittar? Någon som gillar dadlar, köper aloe vera av Kurt Olsson, intresserar sig för dödsstatistik och tappar tänderna under natten som är 7 timmar och 50 minuter lång? Det kan vara bra att lämna mobilen i fred ibland, se sig omkring i stället för in i skärmen. Göra slut och flytta ut. Större avtryck än så här vill man ju göra i livet.

Frisör och tobakist
Anton Hayek

Frisör och tobakist

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Frisöryrket är det Anton Hayek gillar mest, därför satte han in en frisörstol i den över 20 år gamla tobaksbutiken på Högbergsgatan. Här säljer han godis och cigaretter samtidigt som han klipper hår och rakar skägg. Konstigt, tycker många. Men man ska göra det man vill, tycker Anton Hayek. Konstigare än så är det inte.

I en liten butik på Högbergsgatan trängs paradisaskar med schampoflaskor. Vattenpipor delar hylla med hårinpackningar. Här finns chokladkakor, kubanska cigarrer, kaffeautomat, tidskrifter, grattiskort, ostbollar, nallar med budskapet ”I love you” och tändare med motiv av lättklädda kvinnor och solnedgångar. En kund kan lämna butiken med en glass i handen, en ny frisyr och renrakad haka. Och konceptet fungerar, som ägaren Anton Hayek säger: – Det lever.

I 27 år har Anton Hayek drivit Nillas Tobak på Högbergsgatan på Södermalm. För drygt fyra år sedan ville han göra något nytt. Då satte han in en frisörstol och fyllde butiken med hårvårdsprodukter.

– Jag vet att det är konstigt, men det går att göra det man vill bara man tror på det. Frisörhantverket började han utveckla för drygt 30 år sedan när han kom till Södertälje från Syrien. – Jag började klippa mina grannar gratis. Lärde mig på dem, men sen har jag utbildat mig. Man måste börja på nåt sätt.

En man kliver in i butiken och Anton Hayek plockar genast ner två Snickers från en hylla och får en tjuga, utan att knappt byta ett ord. Han vet vad en stamkund vill ha. Med 27 år på samma adress har han lärt känna många i kvarteren kring Högbergsgatan 40. Men kunder kommer också från platser långt bortom Södermalm.

– Det finns en dam som kommer från USA. Jag har också kunder som åker från Göteborg.

Vilken är den typiska kunden?

– Hit kommer både tjejer och killar för att klippa sig. Olika åldrar. Alla möjliga människor, 100 procent.

Och en och annan kändis besöker butiken. Till exempel familjen Skarsgård. Stellan bor i kvarteret och kommer ibland in och handlar.

– Men, säger Anton Hayek och pekar på ett tidningsklipp som han satt fast under bordets glasskiva. – Ser ni vem det är? Alexander Skarsgård, han har varit här och klippt sig.

Men den här eftermiddagen är det Yaser Kayali från Södertälje som sitter i
stolen.

– Jag kommer hit var sjätte vecka. Första gången följde jag med några kompisar som skulle klippa sig. Här får man superklippningar.

Vad tycker du om att det är både tobaksbutik och salong?

– Det är mycket bra, men i Sverige tycker folk att det är konstigt, säger Yaser Kayali.

Varje dag stannar människor till utanför och fotar butiken. Anton Hayek får ofta frågan var idén kom ifrån. Han svarar kort och gott, med ett skratt:
– Huvudet.

Läs artikeln i sin helhet i Situation Sthlm #237

Stjärnklar
Henrik Berggren

Stjärnklar

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Henric Lindsten & Joel Nilsson

Planen var aldrig att det skulle ta nio år efter Broder Daniels avskedskonsert innan Henrik Berggren gjorde en soloplatta. Men studier i grekisk filosofi och latin kom emellan, samt en allvarlig sjukdom han kommer bära med sig resten av livet. Men nu är äntligen Wolf´s Heart klar. Och det är dags igen att bära stjärna och kajal för dekadensen och romantiken. Men sitt livsmotto fann han i tv-serien Miami Vice.

Stjärnorna – Henrik Berggren har packat med sig minst en rågad handfull – ligger i en ljusblå, genomskinlig plastpåse som han har nedstoppad bland en del andra saker i en dubbel papperskasse han bär med sig. Stjärnpåsens lite matta och repiga ytskikt ger vid handen att han varit i besittning av den där bunten stjärnor i sin plastpåse en längre tid. Förr köpte han stjärnor på olika ställen, men de senaste 15 åren har han hållit sig till en och samma leverantör. – Buttricks. De är bäst. Och bäst är egentligen de jättehårda stjärnorna, men jag tror inte de har såna längre faktiskt, har inte sett såna på ett tag nu. Man måste lägga på extra lim, jag köper limmet där också, det är typ nåt hudlim.

Henrik Berggren sitter i en beigelila plyschfåtölj som sminkösen Sonja – de känner varandra sedan gammalt, hon är egentligen tandsköterska men jobbar också extra som dj och sminkös – vänt upp framför det stora fönstret i hotellsviten där vi befinner oss, för att få bästa möjliga naturliga ljus. Hon avbryter sig och viker, för tredje eller fjärde gången i ordningen, upp en puderdosa med spegel på lockets undersida och räcker den till Henrik Berggren. – Nej. Mycket mer. Det ska vara helt svart och tjockare under också.

Henrik Berggren gav inledningsvis tämligen precisa instruktioner om hur han vill ha själva sminkningen utförd inför fotograferingen: svart ögonskugga över och under ögonen, kajal, hela ögonlocket mörkt men inte så det smetar. Och ögonbrynen ifyllda mörkare.

– Jag brukar säga att kajalen är dekadensen och stjärnan är romantiken – det är min slogan.

Att Henrik Berggren nu sitter i en fåtölj i en hotellsvit och blir sminkad, på väg in i sin roll igen efter nio år i tämlig radioskugga, beror på att han är mitt uppe i marknadsföringsarbetet av sin kommande platta Wolf´s Heart, tillgänglig fysiskt och i alla lyssningsformat 5 maj. På Way Out West, sent på kvällen 8 augusti 2008, avslutade Henrik Berggren Broder Daniels avskedskonsert med ”No time for us” ensam på scenen med en akustisk gitarr, gjorde sorti till höger, räckte gitarren till en instrumenttekniker och tog trapporna ner. Och med undantag för återkommande rykten om en soloplatta under inspelning och en och annan solospelning på någon festival – Peace&Love 2011 bland annat – har inte Henrik Berggren gjort något större väsen av sig musikaliskt de senaste nio åren.

Du går av scenen där på Way Out West, Broder Daniel är därmed upplösta, vad är din plan då?

– Då var jag helt inställd på att jag skulle göra en skiva, men tänkte väl bara inte att det skulle ta så lång tid. Jag var mer fast i att ligga hemma och läsa böcker och gjorde en massa andra saker. Jag är intresserad av väldigt mycket, poesi och filosofi mest.

Henrik Berggren har varit inskriven vid humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet länge, men under de vilda åren med Broder Daniel var han inte någon särskilt ihärdig student.

– Men det har alltid funnits i bakgrunden, jag har alltid känt mig hemma på universitetet. Speciellt när jag läst filosofi, det är befriande, då kände jag mig hemma, som det enda ställe dit man kommer där de verkligen tar frågor på yttersta allvar.

Universitetsstudier är vad Henrik Berggren främst ägnat sig åt den här tiden efter Broder Daniels avskedskonsert. Föreläsningar. Seminarier. Tentor och inlämningsuppgifter.

– Vid tiden för tredje skivan (Broder Daniel Forever, utgiven 1993, red. anm.) levde jag ett så pass självdestruktivt liv att jag kände att jag var tvungen att aktivt hitta nåt mer att göra förutom musiken, för att dra mig upp ur det. Då började jag ta universitetsstudierna mer seriöst, som en livlina helt enkelt – man måste ju hitta nånting annat att intressera sig att leva för, för att ta sig ur en sån situation.

Fungerade det?

– Det fungerade delvis, nu gjorde jag nåt mer aktivt för att ta mig ur det. Det gick ju inte på en dag, förstås. Men från efter tredje skivan och framåt gjorde jag det. Det var ju mycket trassel med sprit och droger kring sista Broder Daniel skivan också i och för sig, men det var aldrig riktigt lika illa som tidigare. – Livet var aldrig mer på det sättet att det var tomt i övrigt igen som det var innan, då var det musiken och sen var livet tomt på nått sätt. Efter den omsvängningen fanns det alltid nånting annat jag kunde falla tillbaka på mentalt.

Henrik Berggren har avslutat de pressmeddelanden som skickats ut med anledning av Wolf´s Heart med orden ”Sentio, non frangor” – ”jag känner, men jag bryts inte” på latin.

– Det är ett motto, nånting att leva upp till. Ursprungligen var det en rad jag råkade höra på Miami Vice, den gamla åttiotals-tvserien, där sa nån i en bisats: ”I am sensitive, not weak”, och det fastnade. Sen insåg jag att det verkligen var mitt ideal och översatte jag det till latin.

Henrik Berggren växte upp som yngsta syskon, han har en äldre bror, i Västra Frölunda – ”i en typisk radhusmiljö, medelklass” – och båda hans föräldrar är akademiker. Men de har inte läst humaniora, så han ser inte att intresset för att studera det han ägnat sig mest åt – grekiska och latin – kommer därifrån.

Vad är det som lockat med att plugga grekiska?

– Mest poesin, jag är mest intresserad av Homeros. Jag har tyckt om många andra också, Thukydides var väldigt rolig att läsa, svår bara. Man drillas ju väldigt mycket i Platon, men jag tycker inte att han… vissa dialoger är roliga kanske, men Platon är ingen övertygande filosof direkt.

Han ser ingen likhet – när jag frågar svarar han att det ”bara skulle låta konstruerat och sökt om jag svarade ja på det” – mellan att dechiffrera en antik filosof och att
skriva en låt.

Lär hela artikeln i Situation Sthlm #237

Ärligt talat
Maria Hagströms krönika #236

Ärligt talat

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Maria Hagström

Lögnen är vackrare än sanningen och jag sa att det var en väldigt vacker klänning hon hade köpt. Senare samma dag ljög jag igen.

Jag sa att bussen varit försenad när det egentligen var jag som varit slapp. Nästa lögn kom på nätet. Jag klickade i: ”jag har läst och godkänner användarvillkoren”. Och sedan började någon prata om en stor nyhet och det verkade som att alla hade koll på den. Så jag sa att jag visste vad de pratade om fast jag inte visste vad de pratade om.

Det blir små lögner ibland. Det finns många blå tungor. Det finns vit lögn och svart lögn. Nödlögn och förbannad lögn. Överdrifter och underdrifter. Mytomaner och vanliga bedragare. Det finns forskning som visar att vi ljuger 20-200 gånger per dag. Som mest en osanning var femte vaken minut?! Anledningen till att det skiljer så mycket är troligtvis för att vi ljuger när vi svarar på frågan om hur ofta vi ljuger.

Om vi ljuger på bekostnad av andra så finns risken att vi kommer att göra det mer och mer. Hjärnan härdas och färre obehagliga känslor uppstår allteftersom. Men forskning visar att vi oftast inte ljuger för vår vinnings skull, utan för att undvika obehag. Vanligast är de vita lögnerna. De kan faktiskt vara bra för sociala relationer. Vi ljuger för att höra till gruppen och för att inte såra. En sanningssägare är inte alltid så trevlig. ”Ärlighet varar längst” är en sanning med modifikation.

Det finns aprilskämt och många som säger: ”jag skämtade ju bara”. Det finns reklam med budskap som inte stämmer och människor som inte ser ut som de ser ut. På Tinder är inte alltid längden eller åldern sann och i bostadsannonser är rummen större och ljusare än i verkligheten. Men vad är verkligheten, om verkligheten delvis består av lögn? Verkligheten är när #nofilter används på Instagram.

I tvättstugan ljuger tvättmaskinen. En minut kvar är aldrig en minut kvar. Till och med föräldrarna ljög: ”Tomten finns” och ”du får mat på huvudet om du äter med mössan på”. Och kompisarna som sa: ”om du korsar ögonen för länge kommer de att fastna så för evigt.” Fast de trodde ju också på den lögnen, var det då en lögn? ”Jag ljög inte, jag sa bara sånt som senare visade sig vara osant”, sa Richard Nixon om Watergateskandalen. Bill Clinton ”did not have sexual relations with that woman” och Donald Trumps näsa växer under en tv-debatt.

Många litar inte på politiker eller på media, de tycker att de ljuger eller undanhåller sanningen, i stället vänder de sig till andra politiker och annan media som ljuger desto mer. Vi har vår egen sanning och söker oss dit den kan bli bekräftad. Då kan vi gå på vilken lögn som helst.

Vi använder också lögner för att hålla uppe fasader, men mest ljuger vi nog för oss själva. Om hur våra liv blev som de blev och om att förhållandet är bra fastän det inte är det. Vi ska inte leva i en lögn, vi ska ju vara sanna mot oss själva. Vi ska inte blunda för sanningen, men det är inte alltid lätt att se sanningen i vitögat.

Lögn behöver inte alltid vara helt fel, men vi ska vara försiktiga med vad vi ljuger om och varför. Och inte ljuga var femte minut. En lögnare blir inte trodd när han talar sanning. Men ärligt talat, så hade väl konstnären Albert Engström rätt: ”Det är för väl att lögnen finns – för tänk om allt man hörde var sant.”

Färg på orden
Waldersten

Färg på orden

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Martina Holmberg

Med föreställningen Det var inte jag. Igen iscensätter konstnären Jesper Waldersten sin poesi med musik, koreografi, kostymer och skapar med livemålning en helt egen scenisk upplevelse. Med utgångspunkten i hans bildvärld. Om barndom, utanförskap, kreativitet, vänskap och det där som försöker döljas under ångestfilten.

”Det är instrumental musik som jag ofta målar till, det blir jävligt tungt och dansant och mörkt. Hela den här grejen är ju scenkonst – det är dans och kostymer och stora dräkter så det blir väldigt visuellt vackert, det är så här sparsmakat men vi fyller det nog med en massa konstigt kött, tror jag… sen är det mina dikter som läses upp av skådespelare. Jag kommer ha svart på mig. Det har gjorts en superdyr skjorta och byxor till mig, men det blir nedfläckat efter tio minuter. Så vi håller på och ställer oss till om den ska vara svart första dagen och sista dagen är den nedstänkt och fläckad, täckt, eller hur vi ska göra. Jag ska även ha ett slaktarförkläde på mig – det är lite slaktigt så där, men små subtila saker, pojkighet och barndom, utanförskap och vänskap och kreativitet. Kenneth (Kvarnström, koreograf, red. anm.) har ju – abstrakt, tror jag – försökt utgå från min värld.”

”Det blir aldrig nåt färdigt verk. När det är slut så får människor gärna sitta kvar och titta en stund, det vore fint om de gjorde det, bara satt kvar och lät det som blev sjunka in lite. Men det är nog mycket en röra då. Det är när det händer som är intressant. Vissa figurer, fina figurer, kommer ju att målas och försvinna under ett och samma korta musikstycke.”

 

Länk till kvarvarande föreställningar på Stockholms Stadsteater

Taktfast
Joanna Rein

Taktfast

Publicerad: 3 månader sedan Av: Text: Alexandra Sunqvist Foto: Anneli Hildonen

Rein har hyllats för sin råa, mörka electropunk och sina – inte sällan arga – låttexter om att inte ta skit och att våga stå upp för sig själv. Situation Sthlm följde med Joanna Rein till skolgården i Bergshamra, där allting började.

Det är en kylslagen vintermorgon när Joanna Rein lotsar oss till Bergshamraskolan i Solna. Hon är rask i stegen – det halkiga väglaget tycks inte bekomma hennes svarta Dr. Martens-kängor. Den krispiga morgonsolen målar skolans tegelväggar i en klarare nyans än vanligt. Skolgården ekar tom, allt är lugnt och fridfullt. Raka motsatsen till Joannas Reins skoltid.

– Den var hemskt, säger hon lakoniskt under rundade solglasögon, men det är en av anledningarna till att jag gör musik.

Vi går vidare. Stannar till vid Bergshamras vattentorn som ligger intill skolan. Den gigantiska vattenreservoaren bärs upp av 70 symmetriska betongpelare. Här lekte Joanna Rein mycket som barn. Men minnena härifrån är inte heller särskilt ljusa.

– Jag blev såpass nedtryckt och trakasserad i skolan att jag till slut inte ens vågade existera. Då kunde jag existera genom ljud i stället. Det blev naturligt för mig att söka mig till musiken. Det är min frizon – där jag får lov att vara precis som jag vill.

Hon började i förskoleklass 1996. Mobbningen av henne var grov och startade redan året efter och pågick från första klass till sexan, under högstadiet blev hon ”bara utfryst”. Ett framträdande i skolaulan i årskurs ett förändrade allt. Joanna Rein, som kommer från en musikalisk familj, sjöng och hon sjöng bra – ”för bra”, enligt ett gäng tjejer i klassen. Det var då mobbingen började.

– De limmade fast mig på en stol, de tog mina skor så att jag fick gå barfota i spöregn hela vägen hem eller så blev jag slagen. På lunchrasten satt hon ensam – ”ingen ville sitta med mig”. Och vad gjorde lärarna? De sa: ”Joanna vill vara ensam”.
– Men vilket barn vill vara ensamt egentligen?

När sedan rektorn, efter att hon under flera år utsatts för trakasserier, ställde sig upp och förkunnade att ”det pågår ingen mobbning här på skolan”, var det någonting inom henne som brast – hon slutade att lita på vuxna.

– Jag har ifrågasatt auktoriteter konstant sen dess. När man är så ung är det jättesvårt att bara ha sig själv som stöd, man känner att man inte kan prata med vuxna. Det är inte konstigt att barn begår självmord efter så många år av mobbning, även jag hade såna tankar.

Joanna är tyst en stund, för att sedan konstatera:

– Vi måste tänka mer på barnen, prata med dem. Barnen är viktigast – och det är de som utsätts för sånt här i skolan.

För den unga  Joanna Rein blev musiken ett andningshål. En fredad plats.

– Jag har alltid haft ett behov av att uttrycka mig.

Hemma i flickrummet i södra Bergshamra tittade hon konstant på MTV och ZTV, upptäckte musikvideos med The Prodigy, Missy Elliott, Fatboy Slim och The Chemical Brothers. Och så småningom det elektroniska musikprogrammet Reason. 13 år gammal skrev hon sin första låt.

– Skitdålig så klart, men det var ändå en början.

Året därpå, 2004, såg hon Kraftwerk på Cirkus. Hennes pappa hade en biljett, men kunde inte gå. Joanna Rein var redan intresserad av elektronisk musik, däribland The Knife.

– Jag har alltid haft en tydlig tanke kring hur mitt sound skulle vara. Hård elektronisk musik hör man sällan kvinnor göra, särskilt inte med de budskap som jag vill föra fram. Jag har alltid gått i gång på hårda monotona basgångar.

I dag är hon en av få kvinnor som gör hård elektronisk, suggestiv dansmusik.

– Jag kommer med nåt som är helt unikt, jag är i en helt egen klass för mig, inte bara här i Sverige, utan i världen. Jag är en klubbakt ihop med min livetrummis, vi svettas och håller i gång publiken med rå, aggressiv energi.

I början av förra året släpptes Reins första ep. Musikkritikerna var lyriska och Joanna Rein nominerades till två priser på P3 Guldgalan i januari. Där framförde hon låten ”I don’t get anything but shit from you” – det
kärvaste numret på en gala på år och dag – sedan gav hon sig ut på en Sverigeturné. Det finns ett par faktorer som genomsyrar Reins musik. Ledorden är: ”Ta ingen skit!” och ”Det här är fan inte okej!”. Drivkraften i hennes musik är det självupplevda utanförskapet, ett utanförskap som ledde till att hon själv hoppade av gymnasiet och sedan fick hanka sig fram på ”låtsasjobb för en lön på existensminimum”. I långa perioder har Joanna varit arbetslös.

– Det här systemet som vi har, där man ska passa i en mall, fungerar inte för alla. Det fungerade verkligen inte för mig. Eftersom jag inte passade in i skolan, trots att jag verkligen försökte, så fick jag inget jobb… Den som, liksom jag, kommer från ett hem där en förälder hoppade av gymnasiet löper större risk att göra samma sak. Det är inte rättvist. Alla är inte födda att ”jobba sig uppåt” eller bli akademiker. Det är i denna alienation som hon hittar sitt kreativa bränsle.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #236