Mina drömmar

Han fick problem med Ekobrottsmyndigheten och lämnade landet. Därefter följde många år i olika länder och på vägen fann han dykningen – på Maldiverna, i Egypten, Sydafrika, Zanzibar och Thailand. I dag, efter en längre tid på hemmaplan, är en av hans drömmar att åka på en långresa till Filippinerna, Malaysia och Indonesien. Och att bli dykinstruktör.

– Världen där nere är så stillsam, men inte tyst – det finns många konstiga ljud. Det knäpper och man hör fiskar som äter av koraller. Man kan se sköldpaddor, små sjöhästar och fiskar i jordens alla konstiga varianter. Drakfiskar, muränor, revhajar och sköterskehajar, som jag faktiskt liftade med. De är ofarliga och lata, de ligger i en hög på botten ovanpå varandra och gör mest ingenting. Men när de simmar och man håller fast sig i deras ryggfena kan man känna vilken kraft de har, vilken power.

Han minns särskilt en nattdykning på Maldiverna.

– Det finns inga riktiga referenspunkter vid nattdykning, men en del koraller kan man ta på för att hålla balansen. Vid en korall kände jag att nåt var på mitt finger och jag blev livrädd. Det visade sig finnas en grotta i korallen, jag lyste med en lampa och såg en muräna sticka ut huvudet och bita i ljusstrålen. Jag rörde inga fler koraller efter det.

Längst period – tolv år – bodde han i Köpenhamn. Där jobbade han som gatuförsäljare. Först sålde han leksaker och sedan Gucci-kopior.

– Det var den mest ekonomiskt inbringande perioden jag har haft. Jag tog ett banklån och åkte till Kina på vinst och förlust. Där hittade jag en tjej som hjälpte mig med beställningar. Det funkade i ett par år tills Guccis advokatfirma fick upp ögonen. Jag åkte dit för det.

Så småningom återvände Niclas Westerlund till Sverige och Gotland, där han hade växt upp hos sin mormor och morfar. Hans mamma var 15 år när hon fick honom och sedan ”gick hon på sjön” och blev sjöman och pappan har han aldrig haft kontakt med.

– På Gotland träffade jag mina gamla kompisar igen. Alla var mer eller mindre nedgångna. Jag strulade runt där i flera år. Det gick inte bra alls, det var alkohol och droger och jag bodde på natthärbärge.

– Men i dag, här i Stockholm, är jag väldigt återhållsam med drickandet. Det hjälper att ha nåt att göra på dagarna, som att sälja Situation Sthlm. Jag har ju stått på gatorna och sålt saker i många års tid, men nu behöver jag inte titta mig omkring och springa om polisen kommer. Jag vill inte springa mer, jag har haft för mycket med polisen att göra och har åkt in och ut ur finkan i tid och otid. Jag är på uppåtgående, kämpar och försöker få bort skulderna hos Kronofogden – då kan jag få en bostad och då öppnar himlen sig.