Situation Sthlm
Nonsenskrigare
Silvana Imam

Nonsenskrigare

Publicerad: 5 månader sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Joel Nilsson

Rapparen Silvana Imam är en ”nonsense warrior”. Hon tror på folk, pussy power och ”den nya världsordningen”. Med attityd och hårda rapptexter för hon sin kamp mot orättvisor. Bakom döljer sig en känslig person och hennes drivkraft kommer från hjärtat.

Det finns så mycket nonsens. Det finns i tidningsartiklar, i hälsohets och i att köpa sig lyckan. Och det finns i den gamla världsordningen. Men det finns också ”nonsense warriors”. En sådan är Silvana Imam.
– Min definition av en nonsense warrior är nån som cuts out all the bullshit, lite som jag gjort under mina tre år som artist. Någon som kan kommentera det som händer och kommentera från hjärtat.

Silvana Imam sitter med benen i kors, snurrar lite på stolen i ett kontorsrum på Scenkonstmuseet, bland travar med kartonger, burkar med energidryck och svarta vattenflaskor med hennes logga på – en rip off på Nirvanas; en smiley med två x, långt hår och keps – som också finns tatuerad strax ovanför armbanden som skramlar när hon påpekar att det tycks vara intressantare att Anders Borg gör sjuka saker som att visa kuken än att skriva om hur många flyktingbarn som tar sina liv.

– Det finns mycket nonsens. Vi blir distraherade från sanningen, det som är på riktigt. Vi distraheras genom att köpa saker, att ”bli det här”, ”vara det här” och nyheter som skrämmer oss snarare än skyddar oss.

Utanför rummet pågår hennes utställning Nonsense Warrior, som ifrågasätter allt nonsens som våra sinnen utsätts för varje dag och som hyllar samtidens nonsenskrigare. Här finns en vägg med tidningsutklipp: ”Snart utvisas Bibikhal, 106 år” och ”Trump ökar pressen på Kim Jong-Un”. Vid en annan vägg hänger bomberjackor och DIY-kit med tygmärken föreställande knutna nävar och korslagda flaggor, från klädesmärket och den kreativa plattformen This is Sweden.

På torsdagar håller Silvana Imam i warrior workouts här med två personliga tränare, med fokus på att träning är viktigt och att det ska handla om att må bra. Utan kroppshets. Platserna, som är för människor som inte identifierar sig som cis-män, tog slut på tjugo minuter.

I en annan del av galleriet ligger en stor hög med skor: converse, sneakers, kängor, och bredvid sitter en skylt från Make Equals initiativ #ochjagprotesterade med en bild på skor från Auschwitz och ett citat av den tyska prästen Martin Niemöller:

”Först hämtade de kommunisterna och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist. Sedan hämtade de fackföreningsfolket och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. Sedan hämtade de judarna och jag protesterade inte, för jag var inte jude. Sedan hämtade de mig och då fanns det ingen kvar som protesterade.”

– Utställningen pågår till 28 september, men precis som samhället är det en pågående utveckling. Även om utställningen fysiskt försvinner så hoppas jag att folk ska fortsätta arbetet – det tar aldrig slut, säger Silvana Imam.

Det är ett arbete och en kamp som hon har fört länge, men det var i december 2013 den kom fram ordentligt i offentlighetens ljus. Det var då hon iklädd en svart skinnjacka med ett överkryssat SD på ryggen klev upp på en scen i Kärrtorp. Inför upp emot tjugotusen människor, som hade samlats i en manifestation mot att nazister tidigare hade attackerat en demonstration, rappade hon om att göra motstånd mot rasismen.

Dagarna efteråt kom en hot- och hatstorm mot henne, men också kärlek via stödkampanjen #JagÄrSilvana. Hon var inte längre okänd och snart tog hennes musikkarriär fart.

I dokumentären Silvana Imam – väck mig när ni vaknat, som precis haft premiär, får vi följa henne på nära håll från början av hennes karriär fram till i dag. Filmen öppnas med hennes citat: ”Dom har alltid sagt att jag var fel, men jag har alltid vetat att jag är rätt”. Filmen visar inte bara artisten, musiken och det politiska engagemanget, den visar personen bakom och hennes känsligare sidor. Här finns klipp från gamla familjefilmer från barndomen när hon var korthårig och ville bli kallad Erik och från en resa till mammans födelseland Litauen. I filmen finns också hennes kärlek, artisten Beatrice Eli, som hon först beundrade på avstånd och till och med skrev en låt om, innan deras kärlekshistoria växte fram. Med finns också pappan som signerar en prideflagga och stolt står i publikhavet och mamman som kliver in i studion och läser in en text på skivan Naturkraft. Dokumentären är ett närgånget porträtt.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #242

Bevarande hantverk
Växande Retro-trend

Bevarande hantverk

Publicerad: 17 timmar sedan Av: Text: Laura Pynnönen Foto: Anneli Hildonen

Att importera, köpa, slita och slänga har stundtals varit ett hot mot hantverksbranschen. Men med en växande retro-trend har ett intresse för hantverk och kvalitet vaknat upp. Köp, slit och släng inte.

Att komma in i frisörsalongen Retroella är som att kliva tillbaka i tiden. Golvet är storrutigt, inredningen i teak och ur högtalarna strömmar sextiotalspop. Retrointresset har Sarah Wing haft länge, men det blommade ut när hon började plugga till frisör och läste en historisk kurs där de tittade på frisyrer från 1700-talet och framåt.

– Före 1900-talet fanns det inga damfrisörer. Då var det mest jättestora håruppsättningar och peruker. Det kan ju vara kul men jag tyckte det var mer spännande från tjugotalet och framåt då kvinnor började klippa av sig håret och göra nånting nytt av det.

Elin Manker är doktorand i konstvetenskap vid institutionen för konst och estetik på Stockholms universitet. Hon menar att det finns en enkel förklaring till retrotrenden.

– Det är inte konstigare än att fyrtio-, femtio- och sextiotalen är en bit bort. Det finns ju de som har forskat om vad som är retro, som säger att det måste ha gått minst 30–40 år. Då blir det intressant för yngre generationer att titta tillbaka på den stilen. Man blir intresserad av en äldre stil som man vill omge sig med, och som man som hantverkare kanske vill arbeta utifrån.

Designern och skräddaren Linda Lindgren driver O.L.D. Studio & Showroom. Hon syr upp kläder på beställning, men kallar sig även ”vintage-doktor” och räddar gamla plagg som kunder kommer med till hennes ateljé. Mycket av hennes intresse kommer ur att hon till stor del växte upp hos sin mormor och morfar ”när de var barnvakt till mig och mina syskon”.

– Där var jag omgiven av femtiotalet. Mormors gamla kläder och skor. Sen började jag handla second hand på UFF. Då fick man ofta sy om och laga, göra det till sitt. Så redan i tonåren började jag laga och fixa kläder. Sen började jag plugga för att jag ville bli modedesigner, Fashion Week och hela den ytliga idén. Men jag kände ganska snabbt att jag inte hörde hemma där.

Hon säger att hon märkte av vintage-trenden
för sex-sju år sen.

– Folk började förstå att man kan hitta gammalt vackert. Jag insåg hur mycket jag älskade det. Att få förtroendet, speciellt när det är nåt nån ärvt, där både mamma och mormor burit samma. Men jag älskar också utmaningen i att nån kommer med en gammal damtidning och säger att jag vill ha den här klänningen. Och jag kan fixa det, för jag har tyger och knappar till en fyrtiotalsklänning. Jag får tävla med mig själv för att det ska bli så likt som möjligt. Så det är med kärlek och intresse jag gör det jag gör.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #246

Kulturhuset Slaktkyrkan
Ny kulturscen vid Globen

Kulturhuset Slaktkyrkan

Publicerad: 4 dagar sedan Av: Text: David Bogerius Foto: Magnus Sandberg

Mitt i Slakthusområdet vid Globen öppnar en ny kulturscen. En plats för såväl musikkonserter, klubbar, utställningar, filmvisningar och föreläsningar. Då byggnadens karaktär för tankarna till en kyrka blev namnet Slaktkyrkan.

Det gnisslande ljudet från ett bromsande tåg hörs från Globens tunnelbanestation. De sista lunchgästerna plockar åt sig av buffén på restaurang EnArena i utkanten av Slakthusområdet. Några dagar tidigare spelade Black Metal-bandet Watain i eventdelen av lokalen, som går under namnet Kraken. Men blodet som hälldes från scenen är nu noga borttvättat. Bakom en sidodörr med skylten ”Backstage” sitter Elisabeth Jensen Bünger och hennes kollegor på Eventhouse AB i ett planeringsmöte.

– Vi är en ganska ambulerande verkstad kan man säga och ingen bestämmer mer än nån annan. Det har blivit så att Lisen Haglund är marknadsföringschef och jag nån slags produktionsboss. Linn Hutchinson kom in som produktionsassistent för några månader sen, men nu skulle jag hellre kalla henne för bokare, säger Elisabeth Jensen Bünger.

Det amerikanska postpunkbandet The Soft Moon är bokat till den 8 februari, men inte till Kraken utan till Slaktkyrkan ett par hundra meter bort på Styckmästargatan. Slaktkyrkan är klubbnamnet på Slakthusområdets Hus 8, där renoveringen och ombyggnationen är inne i den absoluta slutfasen. I byggnaden, som tidigare rymde tarmrenseri och dyngbod, finns nu bland annat en 18 meter lång bardisk.

– Vi har en fantastiskt rolig chef, Ulf Johansson, som är en glad entreprenör som ser möjligheter överallt. Han hörde talas om att nån skulle ta över lokalen och helt plötsligt var han delägare i det bolaget. Han kopplade på sitt team som är vi och sa att nu blir vi med en till lokal. Det var i augusti, efter semestern. Det är härligt, det finns inte så många fyrkanter i företaget.

Elisabeth Jensen Bünger blev själv snabbt förtjust i byggnaden och ser stora möjligheter att göra något annorlunda av den.

– Den är underbar. I kulturstäder som Melbourn och London finns det såna här lite udda ställen men det har vi inte riktigt i Stockholm än. Det kommer att bli ganska tydligt vad vi vill med Slaktkyrkan rent estetiskt.

Arkitektbyrån AIX har haft det antikvariska ansvaret för huset, som har ett högt kulturmiljöhistoriskt värde och en så kallad blåmärkning som byggnadsminne i kulturminneslagen. Med hjälp av Gustaf Wickmans drygt 100 år gamla originalritningar och fotografier kan nu lokalens ursprungliga planlösning och volym återupplevas. I byggnadens centrala rum flankerar åtta pelare ett lanterninkrönt höjt mittparti.

– Det ursprungliga huset lämpar sig verkligen för kulturverksamhet med sin stora rymd och taklanternin. Det är fantastiskt att lokalerna blir tillgängliga för allmänheten, säger ansvarige arkitekten Klas Eriksson på AIX.

Slakthusområdet ingår i Stockholms stads utvecklingsprojekt Söderstaden, där ambitionen är en mer funktionell stadsmiljö med stadsdelar som Johanneshov och Enskede mer sammanlänkade med Hammarby sjöstad och Södermalm än i dag. Slaktkyrkan är ett tidigt exempel på en transformering av äldre bebyggelse för restaurang- och kulturverksamhet, helt enligt Stockholms stads riktlinjer. Fasaderna återfår sitt ursprungliga utseende, men fönster och ingångar har ändå anpassats till nutida krav på energieffektivitet och tillgänglighet. Installationerna för den nya restaurangverksamheten i lokalen görs med hänsyn till den befintliga stommen och ytskiktet.

Ombyggnaden ingår i EU-projektet Grow Smarter som bland annat syftar till energieffektiva lösningar för äldre fastigheter och har Stockholm, Barcelona och Köln som demonstrationsstäder. Slaktkyrkan har emellertid ambitionen
att bli mer än ett snyggt och miljövänligt konsertställe med bar och restaurang och marknadsförs som ”en mötesplats för konst i alla dess slag”.

– Vi har pratat om att ha öppet på söndagar, så att man kan gå dit ungefär som att man går till kyrkan, med konstutställningar, föreläsningar, filmvisningar, och andra evenemang. Och där kommer även maten in, att man kan äta en god brunch, säger marknadsföringsansvarige, Lisen Haglund.

Elisabeth Jensen Bünger tror även att det lite mer familjeinriktade söndagskonceptet går att koppla ihop med konsertverksamheten.

– Även när man är förälder vill man komma ut och kolla på kultur, men då finns det inte så mycket mer än de vanliga utställningarna. Jag tror att det går att skapa en bra grej i Slaktkyrkan, att man kan gå dit med sina kids på kanske tio år och se ett coolt band.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #246

#metoo på gatan
Situation Sthlms säljare i enkät om sexuella trakasserier

#metoo på gatan

Publicerad: 6 dagar sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: ISTOCK/MEGAN MIKS

En förfrågan om att köpa sex, bli upptryckt mot sin vilja mot ett skyltfönster och ”frierier”. Det är några av de händelser kvinnliga Situation Sthlm-säljare varit med om. I samband med #metoo-rörelsen har säljarna i en enkät svarat på om de blivit utsatta för sexuella trakasserier eller ofredanden när de säljer tidningen. 75 procent av de svarande kvinnorna kryssade i ”ja”.

Det hände ett antal gånger, att den ”sliskiga” mannen kom fram till Situation Sthlm-säljaren Ann Malmberg när hon sålde tidningar utanför NK. I handen hade han 40 kronor, gav dem till henne men ville inte ha någon tidning.

– Han sa: ”Så du kan få nåt varmt i dig”. Man kan ju tänka att det skulle kunna handla om en kaffe, men inte när det gäller honom, den otäcka blicken menade nåt annat. Han tyckte väl att om han gett pengar så ska man gå med på nåt. Han tryckte mig mot väggen och skyltfönstret och höll fast mig. Det var väldigt obehagligt, berättar hon.

Vid ett tillfälle dök en Situation Sthlm-säljare upp och mannen lämnade platsen. Andra gånger gick han därifrån själv efter en stund. Men inte enda gång var det någon annan som ingrep.

– Det är alltid mycket folk där, några måste ha sett, men ingen gjorde nåt. Man kan inte lita på att nån räddar en, säger hon.

Under en period höll hon sedan särskild uppsikt när hon jobbade. Om mannen dök upp ville hon hinna in på NK och gömma sig. Efter en tid försvann han.

– Han kanske är nån annanstans och ofredar nu. Jag tror att en annan säljare också har varit utsatt för honom. Han var helt klart sjuk, men man får inte göra så för det.

Ann Malmberg är en av de personer som i en enkät av Situation Sthlm har angett att hon blivit utsatt för verbala eller fysiska sexuella trakasserier, övergrepp, kränkningar eller ofredanden i samband med att de sålt Situation Sthlm.

23 personer – tolv kvinnor och elva män – fyllde i enkäten. 75 procent av kvinnorna har blivit utsatta i samband med tidningsförsäljningen. En man svarade ja på frågan.

– Det här är förfärliga siffror. Vi vet sen tidigare att våra säljare, och socialt utsatta människor generellt, är extra utsatta och överrepresenterade som brottsoffer, framför allt kvinnor, säger Jenny Lindroth, verksamhetschef Situation Sthlm:s sociala verksamhet. – Vi gjorde den här undersökningen för att ta reda på i vilken utsträckning sexuella ofredande förekommer under tidningsförsäljningen. Mot bakgrund av hur illa det ser ut kommer vi nu att gå vidare – i ett första steg samtal med samtliga kvinnliga försäljare – för att ta reda på hur vi kan stötta dem som är drabbade.

En annan försäljare säger att hon har ”friare” som kommer fram till henne när hon säljer tidningen, och som säger att de vill ta med henne hem.

– De säger att jag är vacker och att jag skulle kunna bli deras fru. Jag måste åla mig ur när de blir väl kramiga. Det är inga tidningskunder, det är andra personer som kommer förbi. Då brukar jag byta plats och om de kommer fram igen åker jag därifrån, det går inte att jobba då. Jag känner mig också otrygg.

Ann Malmberg tycker att det är svårt att veta hur hon ska handskas med de obehagliga saker som sker ”stup i kvarten” – att personer, ofta män som är påverkade av alkohol eller droger, går för nära och står och hänger och ”babblar”.

– Det känns som trakasserier. Går inte att värja sig, jag står ju där helt öppet. Jag kan inte veta vad som händer om jag säger ifrån och jag vill inte bråka framför mina kunder, säger hon och tillägger att hon också har erfarenheter av att bli slagen i ett tidigare förhållande i minnet.

Mia Nyqvist känner igen det där med okända fulla män som kommer fram, pratar och lägger armen om henne när hon säljer tidningen.

– Det har hänt. Jag tror inte att de hade gjort så om jag varit en man och jag har inte varit med om att nån kvinna gör så. Det är jobbigt och de stör mig i mitt arbete. Och jag kan tänka mig att en del människor som går förbi och tänker: ”de där är polare, hon brukar nog vara lika full som de där”.

Men mest utsatt har hon ändå varit utanför arbetet.

– Det händer väl nåt titt som tätt. På nåt sätt är jag härdad. Fast ibland blir jag jävligt irriterad och har lust att ge nån en rak höger. Jag tror att de flesta kvinnor har varit med om nåt kränkande. Jag vet inte varför, tänker sig karlar inte för eller tror de att det är något vi vill?

I enkäten svarar 83 procent av kvinnorna att de har blivit utsatta för verbala eller fysiska sexuella trakasserier, övergrepp, kränkningar eller ofredanden, oavsett om det är på jobbet eller utanför. Motsvarande för männen är 36 procent. När Situation Sthlm i förra numret intervjuade forskaren Anke Stallwitz berättade hon att våld mot kvinnor är mycket närvarande i Stockholms drogmiljö. Också Metoo-uppropet #utanskyddsnät vittnar om ett utbrett sexuellt våld. På utanskyddsnat.nu har 69 kvinnor skrivit sina berättelser om övergrepp.

Även i boken Hemlös med egna ord: Situation Sthlm 2008-2014, som innehåller texter av tidningssäljarna, finns det personer som vittnar om övergrepp. Susanne skriver om hur hon blev utsatt av sin morbror redan som sexåring och Rose-Marie lyfter utsattheten som hemlös: ”Det är tufft att vara kvinna och hemlös för vi kvinnor blir mycket mer utsatta, utnyttjade av männen, rånade, slagna och kränkta, självkänslan är totalt noll. Hon berättar om när hon skulle sova hos en man. Hon anade att han fordrade någonting av henne, fast han sa: ”Rosie, passa på att vila ut nu.” ”På natten då jag sov kände jag kladdande händer på min kropp, kände avsmak och tog min ryggsäck och gick. Tycker att det är bättre att vandra ute på gatan än att bli antastad.”

I en annan text berättar hon om en man som kom fram till henne när hon sålde tidningen. Hon trodde att han ville köpa. Det ville han, men inte tidningen. ”Han frågade mig hur mycket jag tog för sex och jag sa till honom: ’Ursäkta, jag säljer tidningen och det här är ett jobb precis som allt annat jobb.’ Han var en äldre man i sextioårsåldern och han skämdes inte ens. De som tänker så nedvärderande om oss som säljer tidningen har själva problem och de har inte kommit längre än så.”

Science söder
Carl Johan De Geer

Science söder

Publicerad: 6 dagar sedan Av: Text Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Konstnären Carl Johan De Geer har varit rotad på Södermalm sedan sextiotalet. Det är här boken Tellus-syndromet utspelar sig – en komisk science fiction där ”CJ” blir terrormisstänkt och en rymdvarelse tar över hans kropp.

Cykla uppför Götgatsbacken – den dagliga motionen. En dubbel macchiato och en fruktdrink med kiwi, banan, blåbär och apelsin – ”så tjock att ett sugrör kan stå mitt i” – den dagliga beställningen hos Kaffe på Sankt Paulsgatan. Carl Johan De Geer tycker om rutiner och är inte mycket för att resa utanför Stockholm.

– Det kan bero på att jag var diplomatbarn och tvingades byta skola och vänner vart tredje år. Det gör att jag gärna vill rota mig på ett ställe.

Rotad är han på Södermalm. Hit flyttade han innan ”bostadsrätten var uppfunnen och hyresrätten fanns som ord”. Nu bor han med ”Slussenrenoveringen” precis utanför dörren. Det är också i de här kvarteren boken Tellus-syndromet utspelar sig. Allt börjar på Mosebacke torg, där ”CJ” och hans fru Marianne dricker kaffe. I ett block ritar han av vattentornet. Precis som CJ är verklighetens Carl Johan intresserad av Ferdinand Bobergs arkitektur. Men CJ är lite mer ”nördig”. Något händer, CJ faller till marken och polisen hittar en ”sprängteckning”. Därefter: förhörsrum under Rosenbad, terroristmisstankar, hypnos och en utomjording vid namn Ho-Jaj som tar över CJ:s kropp.

– Jag har varit science fiction-entusiast sen jag var tonåring, säger han och påpekar sedan att män har varit dominerande inom science fiction och att han försökt tänka på det.

– Till exempel lät jag Säpokvinnan och Säpomannen växla namn med varandra efter att jag skrivit klart förhöret med CJ. Och bokens rymdvarelser som bor 900 ljusår bort byter kön med jämna mellanrum. Ho-Jaj är mamma/pappa och Me-Du-Za är dotter/son.

– Det här är ju faktiskt kukar, säger han och pekar på bokens framsida och hornen i pannan på rymdvarelsen. – Rätt vad det är kommer nån att märka det och ta bort boken från bokhandeln.

Omslaget är tecknat av Jan Lööf, som också förekommer i berättelsen. Här återfinns fler kända namn, till exempel Håkan Hellström.

– Jag har illustrerat hans sånger i en bok som kom förra året. Han har frågat om jag vill spela trombon på scenen. Jag sa nej, jag spelar ju falskt. Han sa: det gör inget, jag sjunger falskt. Men jag vet av erfarenhet – i 29 år var jag trombonist i ett band som hette Blå tåget – att jag kan dra med mig andra åt falskt håll. Jag vill inte förstöra för honom.

Carl Johan De Geer pratar på, berättar anekdoter från filminspelningen av Tillsammans med Lukas Moodysson, där de byggde om ett helt hus och skådespelarna var gröna i ansiktet efter krokiga vägar, eller när IKEA sålde tyger gjorda av 10-gruppen och Kamprad-kontraktet som inte tillät mer än trestjärnigt boende och inget gratis tyg till textildesignerna, däribland Carl Johan De Geer.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #246

Google är Gud
Krönika: Maria Hagström

Google är Gud

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Maria Hagström

Hur gör man slime? Vad betyder despacito? Vad får jag ut efter skatt? Vem är SR-profilen? Sådant bad vi Google om att få veta förra året. Och Google gav oss svar. Det är många gånger som Google har räddat mig från att verka dum och okunnig. Och tänk hur många gånger som Google har gett oss diagnoser och hittat botemedel. Hur många gånger har vi inte vänt oss till Google med problem som plågat oss, för att få stöd och svar på våra böner. Fråga och Google ska visa vägen.

Google lyssnar på alla. Det spelar ingen roll hur korkade eller smarta vi är. Enligt en sammanställning av sajten The Chive frågar 50 000 människor i månaden: ”Hur hittar jag hem?” Nästan lika många undrar ”Bränner man kalorier av att prutta?” Alltid dessa försök till genvägar att gå ner i vikt – mänsklighetens aber. Lika många undrar om aliens finns på riktigt och ”när kommer jag att dö?”. Vi tror på Google, en allsmäktig fader. ”Är jorden platt?” undrar 5 000 personer och nästan lika många frågar om män har mens. Men Google dömer inte.

Vi vill att Google ska guida oss i livet. ”Hur”-googlingarna har ökat med 140 procent i världen sedan 2004. Det är ändå fint att få veta att det är många på jorden som kämpar med att knyta slipsen och att bli gravida, många som är nervösa: ”Hur kysser man?” Många som vill veta hur man tjänar pengar eller hur man får till pannkakorna och det personliga brevet. Och hur blir man av med fett på magen? Google kan alltid hjälpa.

Google kan mer än så, som att fira Earth Day med en snurrande jordglob i sin logga, därtill ett frågespel för att ta reda på vilket djur vi är. En honungsgrävling eller en jättebläckfisk? Google uppgav att svaren var definitiva till tusen procent. Annat är det med Facebook och de tester som florerar i flödet, där vi kan ta reda på sanningen om oss själva. Jag kommer från Huston, är ett antidepressivt läkemedel, en tussilago, 64 procent sexig, 23 år i hjärtat, men med en intellektuell ålder på 16 år och jag borde ha hetat Anders. Inte säkert till tusen procent.

Google kan ju också räkna, som vad 15 procent av 486 är. Google kan förutspå och föreslå sökningar när jag bara har skrivit ett ord i sökfältet. På så sätt kan Google även skapa poesi, likt en predikan.

Verkligheten är…
Verkligheten är delbar
Verkligheten är inte allt här i världen
Verkligheten är en illusion
Verkligheten är vår värsta fiende

Google är Gud på ett moln i cyberrymden. Gode Google, gör så att allt löser sig. Ingen har så många anhängare som Googleismen. Varje minut lär två miljoner sökningar göras. Google är det närmaste en allvetande enhet som existerar, som kan styrkas vetenskapligt. Google är allomfattande – är överallt på jorden samtidigt. Google är potentiellt odödlig och oändlig – internet växer och Google finns där för att göra allt lättillgängligt för oss dödliga. Google kan komma ihåg dina synder, tankar och åsikter, även efter att du har dött – ett ”Google afterlife”.

Vi ska…
Vi ska gå hand i hand
Vi ska till vm
Vi ska ta över världen
Vi ska ses igen

Och någonstans har vi slutat att tänka själva, precis som i vilken sekt som helst.

Situation Waldersten #246
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #246

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Jenny Lindroth
Min plats
Mikael vid DN-skrapan

Min plats

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Mikael Karlsson säljer Situation Sthlm utanför Systembolaget vid DN-skrapan. Där har han bland annat träffat fotbollsspelare han tränat. Själv spelade han tills korsbandet gick av.

Personalen är skitbra på Bolaget. De brukar komma ut med kaffe och jag har fått handskar av dem. Här vid Matpressen sitter en tiggare, en väldigt trevlig kille, som jag kommer bra överens med. Så det här är ett bra ställe. För ett tag sen kom en gammal fotbollsspelare fram. Jag hade inte sett honom sen 2009, då jag tränade honom i Enskede IK. Mellan 1987 och 2011 var jag fotbollstränare i olika föreningar, ett tag som huvudtränare i division tre. Själv lirade jag tills korsbandet slets av 1991. Jag hade spelat sen jag var barn, hela familjen var fotbollsintresserad. Nu för tiden går jag på matcher tack vare biljetter som Hammarby ger till Situation Sthlm.

Förutom att sälja tidningen är jag med i Blixtjobb. Där matchar Stadsmissionen folk till olika uppdrag. Jag får göra allt möjligt: flyttningar, dödsbon, städning och måleri. Jag önskar att jag kunde bli av med problemen i benen så att jag kunde jobba mer. Jag har lymfödem. Det är nåt man får leva med. Jag måste ta en massa mediciner och ibland tömmer läkarna benen på vätska. Det är inte optimalt att sitta på bussar hela nätterna, men de senaste två åren är det
där jag har sovit, om jag inte haft pengar till vandrarhem eller sovit över hos kompisar. Soc har bokat plats på Hammarbybacken (akutboende för män), men där är riktigt äckligt och otrevligt så jag sover hellre på bussar är på det stället.

Det finns ett tjugotal gubbar som samlas på Centralen sent om kvällarna. De har stenkoll på bussarna och vet vilka man kan åka för att slippa stå ute och vänta på nästa. Jag brukar ta sista pendeln till Södertälje, sen bussen till Stockholm och därefter bussen till Uppsala. Där går första pendeln mot Södertälje igen. Då har man det ändå varmt.

En influens
Therése Lindgren

En influens

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Alexandra Sundqvist Foto: Joel Nilsson

När Therése Lindgren videobloggar eller skriver böcker så tittar och läser människor. Och influeras. Nu är hon aktuell med boken Vem bryr sig? Men den psykiska ohälsa hon berättade om i förra boken Ibland mår jag inte så bra gör sig fortfarande påmind. Hon äter inte på restaurang, klarar inte av att tala inför fler än tio personer och har inte åkt tåg på sex år. Men hon har kommit en bra bit på vägen. Jämfört med hur det en gång var.

Parkeringen är folktom när Therése Lindgren parkerar sin mammas bil intill gallerian i Sickla. Hon ska köpa smink för att filma en Youtubevideo till serien Budgetjakten, där hon ger sig ut i sminkdjungeln på jakt efter de bästa budgetalternativen. Det är en sömnig vardagsförmiddag och den optimala tiden för att besöka ett köpcentrum enligt Therése Lindgren, eftersom allt går lite i slow motion. Det är bara hon och några mammor med barnvagnar ute. Och så två tonårstjejer som går före henne in i sminkbutiken. De lägger inte märke till Therése Lindgren, men hon noterar dem för att ”tonårstjejer… ibland är det bästa som finns, men ibland… inte det bästa”.

Väl inne i butiken hör hon hur den ena tjejen protesterar: ”Nej, Jossan! L’Oréal testar på djur nu”. Jossan vänder sig mot sin kompis: ”Ser jag ut som Therése Lindgren eller? I don’t give a fuuuuuck”. Sedan brister de båda ut i ett stort asgarv. Det är från denna dråpliga situation Youtube- stjärnan Therése Lindgren lånat titeln till sin senaste bok Vem bryr sig?, en personligt hållen berättelse om hur hon stegvis blev vegetarian och slutligen vegan. För varje såld bok har hon skänkt fem kronor till Världsnaturfonden, WWF. Sedan Vem bryr sig? utkom i höstas har den inbundna boken sålt i 50 000 exemplar, vilket genererat 250 000 kronor till Världsnaturfonden. Det är en anmärkningsvärd försäljningssiffra för en bok som behandlar djurrättsfrågor. Men också en ovanligt bred, lättsam och tillåtande bok i ämnet.

– Personligen tror jag att den bästa strategin om man vill nå ut med ett budskap är att prata med små bokstäver och att inte säga att mitt sätt är det rätta sättet. Därför var det jätteviktigt för mig att berätta att även jag har gjort de här sakerna, att jag också burit päls och ätit så mycket kräftor att jag till slut inte orkat mer. Men det var inte för att jag var en dålig person, utan för att jag inte visste bättre eller brydde mig tillräckligt för att själv söka upp kunskapen.

I Vem bryr sig? konstaterar hon att alla kanske inte vill bli veganer, men att alla kan hitta sin grej att engagera sig i. Att bry sig om. Själv gjorde hon inga medvetna val förrän hon fyllde 25 år, säger hon när vi slår oss ner i soffan i hennes nya lägenhet i Stockholms innerstad. Tidigare bodde hon vid Gullmarsplan och hade utsikt över en vältrafikerad korsning, numera dansar solkatter över lägenhetens väggar när solen speglas i vattnet utanför fönstret.

– När jag ser tillbaka på vem jag var innan jag startade min Youtubekanal inser jag att jag var väldigt omedvetet egoistisk. Jag har alltid trott att man är sin egen lyckas smed och att alla kan bli vad som helst, oavsett förutsättningarna. Att vem som helst kan bli president eller Beyoncé. Och i och med det har jag haft noll tolerans eller förståelse för minoriteter, för jag har inte haft nån aning om hur det är att exempelvis leva med funktionsvariationer eller hur det känns att varken identifiera sig som man eller kvinna. Jag trodde att jag visste så mycket mer om samhället än vad jag gjorde, säger hon och tillägger:

– När jag får prata till mina följare får jag också prata med dem och ta del av deras perspektiv och erfarenheter. De har förändrat mig, utan dem skulle jag vara en annan. De har lärt mig så otroligt mycket.

Hon beskriver sin uppväxt i Nynäshamn som ”superhomogen och jättestereotyp”. Mamma, pappa och lillebror. Husdjur, motorbåt, stor villa och lantställe.

– Och på julafton var det ett berg av julklappar. Det är sånt som jag alltid tagit för givet, men det var först när jag startade min Youtubekanal som jag förstod att jag gjorde det. Det jag ser som medelklass eller ”inget speciellt” är mångas högsta dröm. Att få fira jul med två friska föräldrar och en lillebror och ett berg av julklappar är få förunnat. Jag är väldigt privilegierad  – Oj, nu lät det där som ett Fröken Sverige-svar, men jag menar det.

I dag är Therése Lindgren en av Sveriges största Youtubers med fler än 600 000 följare och tio miljoner videovisningar i månaden. Bara på Instagram har hon 830 000 följare. Det är en gigantisk plattform som hon byggt bit för bit under de senaste fem åren, genom att chosefritt blanda ämnen som psykisk ohälsa, smink och veganism i sina videoklipp. Hon har också gett ut två bästsäljande böcker och tagit fram egna, veganska kläd- och sminkkollektioner i samarbete med olika företag.

– Jag hoppas jag har bra värderingar som jag kan dela med mig av. Jag menar inte att alla ska ha samma värderingar som jag, men jag tror att mina val kanske kan öppna upp för frågor hos mina tittare. Jag gör inga videos där jag predikar för att alla ska bli veganer, men jag tror att man börjar tänka på att minska sin köttkonsumtion när man följt mig ett tag. Och jag vill gärna tro att jag gör nånting mer än att bara tipsa om läppstift.

Merparten av hennes följare är kvinnor i åldrarna 18-30 år, drygt tio procent är barn. När jag frågar en 18-åring i min närhet om vad hon tycker om Therése Lindgren svarar hon i sms: ”Hon är jättecool! Jag älskar henne! Hon värnar om miljön och äter inte djur. Plus så pratar hon om psykisk ohälsa och sånt. Så hon är jättebra.” När jag svarar att jag precis träffat henne för den här texten åker versalerna fram: ”OMG. FAN VAD COOLT. JAG DÖR!!!” Sina första videor, mestadels sminktips, lade Therése Lindgren ut när hon blev sjukskriven för utmattningssyndrom hösten 2013. Under den period då hon mådde som sämst låg hon på soffan, stirrade ut genom fönstret, åt godis och väntade på att hennes pojkvän Anders skulle komma hem från arbetet.

– Jag har aldrig känt mig så avskärmad från resten av världen som under mina perioder av sjukskrivning. Att läsa en bok eller följa handlingen i en film var omöjligt, hjärnan stängde av som en konsekvens av utbrändheten. Men de korta Youtube-klippen däremot…

I självbiografin Ibland mår jag inte så bra minns hon: ”Plötsligt kunde jag sysselsätta mig i timmar! Förvisso med en sovpaus varannan timme, men äntligen hade jag någonting att ägna tiden mellan terapibesöken åt. Halleluja! Youtube gjorde mig glad. Särskilt färgglada videor om glittriga ögonskuggor ackompanjerade av ukulele […]. Det började klia i fingrarna”.

Tanken föddes – kanske kunde hon göra någonting liknande? Therése Lindgren började med en blogg men startade så småningom sin Youtubekanal. Följarskaran strömmade till när hon började prata öppet och hudlöst om sin psykiska ohälsa och exploderade i augusti 2015 efter en video, där hon gråtande berättade att hennes pojkvän gjort slut.

– När jag berättade att jag hade panikångest på Youtube 2014 kände jag mig absolut inte som en youtuber eller en influencer utan tänkte snarare att ”sånt ska man ju inte berätta” och ”så ska man inte må”. Jag har alltid följt Blondinbella, Kenza och Kissies bloggar – men de berättade aldrig så privata saker. Men det gjorde jag.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #246

Skitunge
Ingen riot girrrl

Skitunge

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Alexandra Sundqvist Foto: Anneli Hildonen

På mindre än två år har Åsa Söderqvist släppt två ep-skivor och ett album under namnet ShitKid. Och nu är det dags igen. Nya This Is It är delvis inspelad i hennes morfars Volvo V70 – och i kollektivet i Bromma där hon bor.

Med sina egensinniga låtar, som hon själv beskriver som ”grungepunk” eller ”trummaskinspunk”, har Åsa Söderqvist under namnet ShitKid frälst så väl internationella musiktidningar som självaste Iggy Pop. Och samlat på sig en hängiven skara svenska fans.

Allting började med att Åsa Söderqvist köpte ett begagnat ljudkort med tillhörande mikrofon för drygt två år sedan. Hon visste att hon ville spela in eget material, men inte direkt hur det skulle låta. Till sin hjälp hade hon en keyboard med
inbyggd trummaskin, hennes ständiga följeslagare sedan tolvårsåldern, och en gitarr hon kunde spela hjälpligt på.

– Det bara hände, och så har det varit med alla mina låtar. Jag satt hemma och så växte det fram. Jag märkte ganska snart att jag blev bättre på att sjunga eftersom jag hade ljudkortet och micken. Det gjorde att jag kunde höra mig själv på ett annat sätt.

Redan två månader senare släppte hon sin första ep via Soundcloud.

– Jag satte upp ett datum för att släppa den innan jag var klar. Främst för att det är ganska läskigt att ge ut sin första grej. Samtidigt var jag på en ganska bra plats just då, kände mig oövervinnerlig!

Kort därefter började förfrågningar om att spela live att trilla in. Spelningar som hon också genomförde med bästa vännerna Linda Hedström och Greta Faxberg, som varit hennes band från start.

– Att det gick så bra gav mig en boost som gjorde att jag fick mod att skicka in låtarna till skivbolaget.

När sedan ett skivbolag kom in i bilden uppenbarade sig möjligheten att spela in nytt material i en studio.

– Jag testade att spela in mitt album där, men det kändes som att det blev en helt annan grej. För mig fungerar det bättre när jag sitter hemma och kan testa mig fram – ensam. Jag vill aldrig lyssna på min musik med andra människor. Det är lite samma när jag spelar in, jag blir nervös för att folk ska höra om jag gör nånting fel. Men när jag sitter själv finns det ingen skam.

Gemensamt för hennes låtar är, förutom att de alla spelats in på samma gamla skruttiga keyboard, att de präglas av en opolerad direkthet. Det är skevt och skramligt, men aldrig poserande.

– Det här är ju låtar jag spelat in helt oplanerat. Om jag skulle sitta och peta med dem så skulle de få en annan feeling. Personligen tycker jag alltid att första tagningen blir bäst. Ju fler gånger jag sjunger in nånting, desto torrare blir det.

Nya ep:n This Is It är inget undantag. Även nu har låtarna kommit till och spelats in i Åsas sovrum. Men också i replokalen och i morfars gamla bil, en Volvo V70 som hon ägde under en kortare period.

– När man bor i kollektiv är ju folk hemma hela tiden, så därför valde jag bilen. Men det fungerade bra. Det är förvånansvärt bra ljud i en bil. Ljudet blir… lummigare och mer behagligt och, ja, faktiskt mycket bättre än i ett sovrum med kala väggar.

Åsa Söderqvists ägande av morfars bil blev dock ganska kort.

– Allt gick sönder. Bältspännet lossnade och det tickade och larmade hela tiden. Jag lånade den för att vi skulle åka på turné, men vi kom inte längre än till Umeå innan jag lämnade den till morfar. Men vi hann ändå göra en hel del med den bilen, den är även med i musikvideon till ”Sugar Town”.

Åsa Söderqvist har bott i Stockholm i ett år. Hon är uppvuxen i ett litet samhälle utanför Kramfors, men har också bott i Härnösand och nu senast i Göteborg.

– Jag trivs här, det är bra mycket bättre än att bo i Göteborg, säger hon, för dagen iklädd sin egen bandtröja.

Namnet ShitKid valde hon för att hon ”ville ha nånting med attityd”, någonting som befästs både i hennes extroverta scenpersonlighet och i låttexterna. En sak som hon däremot inte tycker om är när människor säger att hon gör ”feministisk punk”.

– Jag stör mig på det eftersom jag bara gör musik om olika händelser i mitt liv. Den kallas för feministisk bara för att jag råkar vara tjej. Man säger inte att Zara Larsson gör feministisk pop och då är hon mycket mer politisk än jag nånsin varit. Bara för att jag är tjej och gör rock så måste jag vara en riot girrrl. Det är lite som med hela riot girrrl-grejen, att den ens fick en etikett är jävligt konstigt.

Samlad gatukonst i Botkyrka
Subtopia

Samlad gatukonst i Botkyrka

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Creative Commons

Det började med att den kände belgiske gatukonstnären ROA ville göra en målning på en vägg i Subtopia i Botkyrka. Han målar i svartvitt och ofta i form av ett djur med anknytning till platsen. Det blev en grävling.

Sedan dess har fler kända gatukonstnärer från hela världen bidragit med verk. I dagsläget finns 19 målningar i det stora utomhusgalleriet och 18 av dem finns samlade på en karta som går att ladda ner för den som vill gå på konstvandring. I kartan finns också beskrivningar både av verken och av konstnärerna.

– Platsen har blivit en nod för världens gatukonstnärer. Här kan de samla sina verk bredvid andras. Den senaste och 19:e målningen av den argentinska Caro Pepe är så färsk att vi inte fått med den på kartan än. Men den är lätt att hitta
ändå när man går konstrundan, säger Paulina Sokolow.

Hur stor är den minsta målningen?

– Den är pytteliten, bara 10-15 cm. Det är en gestaltning av små figurer som också har en skugga av sina konturer på marken framför.

Kartan till konstverken finns på subtopia.se. Och utställningen är öppen alla dagar och i alla väder.

Jan Inghes torg, Hammarby Sjöstad 11.15-11.52
Gata fram och tillbaka

Jan Inghes torg, Hammarby Sjöstad 11.15-11.52

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Magnus Sandberg

Man kortade torgets namn efter några år, då det visade sig komplicera adressangivelser. På Jan Inghes torg vid Henriksdalshamnen i Hammarby Sjöstad är båtlivet närvarande. Även om det mesta nu väntar vinter, här där hemtjänsten parkerar och en uteservering staplats upp.

Det står Wishmaker Innovation på skylten till en gröngrå dörr under ett ventilationsgaller på det futuristiska huset som ligger närmast ut mot vattnet. Runt hörnet, vid nummer två, är glasfrostningen av torgets originalnamn ”Jan Inghe-Hagströms torg” kvar på dörren. Det blev för krångligt vid adressangivelser, så man beslutade 2012 att korta namnet. Jan Inghe-Hagström var planarkitekt på Stadsbyggnadskontoret och var planchef för bygget av Hammarby sjöstad. Och mer känd bland vänner och kollegor under namnet Jan Inghe.

Från stenläggningen går fyra vågformade trappstegsetage ner mot vattnet, där det är en lite bredare promenadyta med träplankor, likadant längs med framsidan av torget. Med någon dryg meters mellanrum på den längsgående läkten utmed kanten sitter metallöglor för förtöjning. Två gröna skyltar: ”Båtplats endast för restaurangens gäster, max tre timmar”.

En stege med livboj på en stolpe. Fem vita lyktstolpar, två lampor högst upp, lätt framåtböjda vid övre tredjedel, placerade utmed två av torgets tre sidor.

Det finns 51 röda bojar inne i Henriksdalshamnens själva hamnbassäng. På Södermalmsidan av torget även två utstickande flytbryggor med sex förtöjningsplatser på varje sida samt badstege längst ut. Det ligger en segelbåt på den yttersta
platsen, längst in.

Tre män i bredd – han i mitten har jackan öppen, de andra två både mössa, vantar och halsdukar – stannar till utanför gymmet och hälsar på en man på ett promenadband. På en altan på fjärde våningen i ett av femvåningshusen med stora balkonger ut mot vattnet står fem män, alla klädda i svart. De tycks inspektera räcket. En av dem går ner på huk och tittar på undersidan av hörnet på räcket, sedan tar han en bild av det med sin telefon.

Av de tjugo balkonger och fyra större altaner i sydväst som vetter mot vattnet är det bara två av dem som är helt omöblerade, på de andra någon form av utemöblemang. Planterade träd – kan det vara parklindar? – med vita låga cementkuber mellan sig, och sex bänkar placerade mot vattnet utmed gångtrafikantsområdet.

En man i reflexväst och vita skor kommer löpande utmed vattnet, han följer kanten och vid nummer två viker han vänster och försvinner ur sikte. En bil från ett hemtjänstföretag kommer sakta körande på stenläggningen, vänder om och parkerar sedan intill de andra bilarna som ställt sig vid trappan ner mot vattnet borta vid nummer 50.

Restaurangens uteservering nedmonterad bakom plexiglaset – stolar och bord travade, korgmöbler, en matta till dels hoprullad. Skylt på vit betongpelare: ”Vänligen beställ önskad mat och dryck i baren, öppnar ons-fre 17.00, lör-sön 12.00”.

Vid båthållplats Henriksdalsbryggan en blekt och lite fuktskadad trottoarpratare om ekologiska barnkläder. Tidtabellen visar både triangeltrafik och skytteltrafik. Triangeltrafiken avgår var tjugonde minut, trängseltrafiken
vid fyra klockslag var tionde minut. På ett klistermärke på lyktstolpen vid tidtabellen: ”Älska din nästa, ät vego”.

Tvingad till det
När tvånget tar över

Tvingad till det

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: David Bogerius Illustration: Emma Hanquist

OCD står för Obsessive–compulsive disorder och kallas tvångssyndrom på svenska. De flesta människor råkar ut för det någon gång utan att det blir några problem, men för andra kan det ta över livet och få allvarliga konsekvenser. OCD-föreningen Stockholms län hjälper drabbade och försöker öka kunskapen i samhället.

”Lova! Lova!” sa den sjuåriga flickan till sin mamma varje morgon innan de skildes åt. ”Lovar! Lovar!” svarade mamman. Det var inget hon tänkte så mycket på till en början, det hade blivit deras ramsa, men proceduren blev allt mer omfattande och stressande. Om den till exempel stördes av lillasyster så var det bara att börja om med ”Lova! Lova!” och då måste mamman svara på exakt samma sätt som hon brukade. Det kunde repeteras så många gånger att flickan var rejält försenad när hon väl kom i väg.

Kvällsnattningen eskalerade med mängder av repetitiva inslag och började ta upp till en timme. Det gick ut över systern, men mamman lyckades hålla tillbaka ilskan för att i stället trösta. Det skapade i sin tur konflikter med den mindre toleranta pappan. Mamman var nästan säker på att allt var en reaktion på dotterns sociala problem i skolan, men det var innan hon såg en annons om en OCD-förening.

Historien ovan är en av många från medlemmarna i OCD-föreningen Stockholms län. Det är en ideell organisation som ligger under Svenska OCD-förbundet och bildades i januari 2000.

– Vi var några personer med erfarenhet av OCD, antingen egen eller som anhörig, som träffades regelbundet och då var det naturligt att bilda en förening, säger ordföranden Anita Odell.

Tack vare ett litet startkapital från Landstinget kom verksamheten i gång på allvar.

– I dag har vi cirka 500 medlemmar och antalet ökar långsamt. Under 2018 ska vi turnera med våra ambassadörer från Riksförbundet Hjärnkoll och professionella föreläsare i förorterna. Vi riktar oss då till unga med föräldrar, lärare, vård- och stödpersonal.

OCD står för Obsessive–compulsive disorder och kallas tvångssyndrom på svenska. Drabbade personer försöker lindra ångestframkallande tankar genom olika tvångsmässiga beteenden och ritualer. Det kan exempelvis vara att kontrollera att en dörr är låst tio gånger eller att upprepa en mening i det tysta. Tankarna leder till handlingar som kan ta upp så mycket tid att det går ut över arbetet, skolan och det sociala livet. De behandlingsmetoder som används är bland annat samtalsterapi, kognitiv beteendeterapi (KBT) och medicinering med läkemedel som fluanxol eller setralin.

Enligt Anita Odell är OCD-föreningens främsta uppgift att förbättra samhällets och allmänhetens kännedom om sjukdomen. Och hon tycker att det går åt rätt håll.

– Kunskapen växer, men fortfarande kan även vårdpersonal ha svårt att inse vidden av att ha OCD och hur enormt begränsande det kan vara. Det gäller även för de anhöriga som lätt blir indragna i tvångsritualerna för att de vill skydda den sjuke från svår ångest. Tyvärr leder det till fler ritualer.

Varje onsdagskväll har OCD-föreningen Stockholms län öppet hus med kamratstöd i föreningslokalen på Erstagatan. Dessutom anordnas ungdomscafé, samtalsgrupper och studiecirklar – både för anhöriga och personer med OCD.

– Det ger medlemmarna möjlighet att träffas för att dela erfarenheter. Speglingseffekten är oslagbar, säger Anita Odell.

Riksförbundet Hjärnkoll verkar för att minska fördomar och okunskap om psykisk ohälsa genom diskussionsgrupper och utbildningar. Dessa leds av så kallade ambassadörer som har egen erfarenhet av till exempel tvångssyndrom. En av dessa är 24-årige Joakim Larsen som nyligen föreläste hos OCD-föreningen i Stockholm.

– Under de två timmarna tror jag vi fick mer förståelse för vad ångest och OCD innebär än vad en hel kurs på en psykologutbildning skulle kunna ge. Att de här unga personerna är så suveräna beror på att de delar med sig av sina ganska olika upplevelser av samma sjukdom. Att det blir så bra beror också på att de mött skickliga behandlare som gett dem ord att förklara det svåra med, säger Anita Odell.

Joakim Larsen är friskförklarad i dag men säger att han alltid kommer att behöva arbeta med sitt tvång. Ambassadörskapet för Hjärnkoll ser han som en del av sin läkningsprocess.

– Det är ett väldigt viktigt uppdrag för mig. Det är utmanande då jag måste berätta om mig själv när jag mådde som sämst, men den största anledningen till att jag är med i Hjärnkoll är att jag vill visa en annan bild av personer med psykisk ohälsa. Jag försöker få människor att bli av med den rädsla jag upplever att många känner kring ämnet. Alla som är psykiskt sjuka springer inte runt och jagar folk med yxor, psykisk sjukdom är så mycket mer än det man läser i media.

– Personer som på utsidan ser helt normala ut kan lida oerhört på insidan. Vi med psykisk ohälsa är precis som alla andra, vi fungerar bara på andra sätt ibland.

Joakim Larsen fick sin OCD-diagnos när han var 16 år gammal. Det är tidigt jämfört med de flesta andra ungdomar som lider av psykisk ohälsa.

– Jag tror det underlättade min förståelse för varför jag betedde mig som jag gjorde, säger Joakim Larsen.

Hans tvångssyndrom pågick i hans huvud. Om han fick en tanke som klassades som ”negativ” behövdes den ”tänkas bort” och för det krävdes en mängd olika ramsor, ritualer och rörelser i rätt ordning för att, som Joakim säger, ”hjärnan skulle bli neutral igen”.

– De tankar som klassades som ”negativa” kunde vara vad som helst som kunde kopplas till att nån jag tyckte om kunde skadas. Till exempel så betydde en röd tröja blod för mig och blod kunde komma från min mamma om nån mördade henne. En nyckel kunde vara vass vilket jag sen kopplade till att den kunde hamna i min pappas öga och göra honom blind. En bil kunde tillhöra en brottsling som skulle döda min syster. Nästan allt kunde kopplas till nåt negativt vilket ledde till att dessa tankar fyllde min hjärnas vakna tid.

Så fort en negativ tanke kom in i Joakim Larsens huvud behövdes ritualer för att få bort den. Det kunde ta upp till tio timmar om dagen och det gick inte att göra nåt annat samtidigt. Det ledde ofta till att han satt och blundade medan han mumlade tyst för sig själv.

– Det kunde ta två timmar för mig att ta mig de 300 metrarna till gymnasiet där jag gick. Att låsa ytterdörren kunde ta 45 minuter och att bre en smörgås en halvtimme. Då är det svårt att leva ett normalt liv.

Joakim Larsen har behandlats på många olika platser och med olika metoder. Hans syndrom var lite annorlunda än de vanligaste exemplen och därför tog det lång tid innan han fick rätt behandling och medicinering.

– Jag har alltid arbetat utifrån ett slags KBT (kognitiv beteendeterapi) med stort fokus på att förstärka mina värsta farhågor och utsätta mig för det som gör mig allra mest rädd. Det är en väldigt hemsk behandling men det är oftast det som funkar när man arbetar med OCD.

Vad tycker du är den största missuppfattningen om OCD?

– Att personer med tvångssyndrom alltid måste ha allting på sina bestämda platser eller att de alltid måste tvätta händerna och sånt. OCD är så otroligt varierande och det finns hundratals, om inte tusentals, olika varianter.

FAKTA OCD

Forskningsrapporter har visat att cirka två procent av den vuxna befolkningen i Sverige har tvångssyndrom, vilket motsvarar närmare 200 000 personer, men mörkertalet uppskattas vara stort eftersom många skäms för mycket för att berätta. Problemen kan utlösas av stress eller en särskild händelse, men även vara genetiskt betingade. Det är lika vanligt bland kvinnor som män och för ungefär hälften börjar symptomen före 15 års ålder.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #245