Situation Sthlm
Nyckeln till Stockholm
Per Lind

Nyckeln till Stockholm

Publicerad: 7 månader sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

De fixar allt ifrån lås som kan öppnas med bara fingret, till kyrknycklar i järn och larmsystem till myndigheter. Corells lås har legat på samma adress på Kungsholmen sedan 1943, det är tredje generationen som driver firman vidare.

En förtvivlad dam kommer in på Corells. Hon har tappat hemnycklarna, eller rättare sagt slank de med när hon slängde soporna. Nu behöver hon hjälp att komma in i sin lägenhet. Alla låstekniker är ute på jobb, så Per Lind, som för dagen står i butiken, ringer runt till andra låsfirmor för att hitta någon som kan hjälpa henne. På tredje samtalet får han napp, hjälp kommer inom en timme. Damen kan andas ut.

– Annars är det i nio fall av tio frågan om väskstölder när någon blivit av med sina nycklar. Och folk blir alltid väldigt glada när vi kommer och öppnar en dörr. Det är känslomässigt besvärligt att inte kunna komma in i sitt eget hem, säger Per Lind som driver Corells lås i dag.

Längs väggarna på Corells hänger lås, larmsystem, dörrhandtag och nycklar av alla de slag – till bilar, båtar, bostäder, hänglås, kassaskåp, kyrkdörrar, gallergrindar och cyklar, bland annat. Och morfars maskiner står också kvar och används när någon har behov av en nyckel till ett väldigt gammalt lås. Från början var Corells en mekanisk verkstad som lagade cyklar, paraplyer, och ”allt annat mellan himmel och jord”. Men 1943 blev det en renodlad låssmedsfirma. Firman har legat på Pilgatan sedan starten, en tvärgata till Hantverkargatan på Kungsholmen som i förstone verkar rätt öde. Men med passenheten och polisen som närmsta grannar är det en strid ström av folk som passar på att få nya nycklar gjorda. Per Lind säger att vi stockholmare låser in oss mer än tidigare med larm, galler och säkerhetsdörrar. Att säkerhetsdörrarna blivit fler tror han inte bara beror på rädsla för inbrott utan för att de också är ljudisolerande och står emot brand bättre. Men han dementerar att de skulle vara mer inbrottssäkra. Tjuvarna ligger alltid steget före.

– Det är inte frågan om tjuven kommer in utan hur lång tid det tar att komma in. Det man köper med fler lås är just tid, säger Per Lind.

Det lås som varit vanligast i Stockholms dörrar heter 565. Det låser sig själv när du slår igen dörren, då är det är det förargligt om nycklarna inte är med. Därför har lås 560 succesivt fått ersätta gamla 565:an. Med följd att färre låser sig ute. Och det är tur, för antalet låssmeder, eller låstekniker som det heter i dag, är ett bristyrke. Pensionsavgången är stor och återväxten nästan obefintlig.

– Jag tror att vi är den yrkeskår som det är störst brist på i Stockholm i dag. Alla låsmedsfirmor söker folk. Det gör att väntetiderna blir längre för kunderna och att vi måste jobba övertid. Vi i branschen gör vad vi kan för att attrahera yngre tjejer och killar.

Läs artikeln i sin helhet i Situation Sthlm:s februarinummer #234

Rubens ruta
Ruben Östlund

Rubens ruta

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Henrik Emilson Foto: Frans Hällqvist

Ruben Östlund är tillbaka och han har redan vunnit Guldpalmen i Cannes med sin film The Square, som utspelar sig i Stockholm. I filmen utforskar han konstvärlden, men också hur vi hjälper varandra i det offentliga rummet.

I sin senaste film The Square har göteborgaren Ruben Östlund förlagt handlingen till konstvärlden och den kungliga huvudstaden.

– Filmen utspelar sig på ett konstmuseum, men vi hade inte tänkt ut vilken typ av konstmuseum det skulle vara från början. Så en dag gick jag förbi Stockholms slott och kom att tänka på hur man hade gjort i Frankrike. Efter franska revolutionen, när landet slutade vara monarki och blev republik, så undrade de vad de skulle göra med de här stora byggnaderna och slotten som stod tomma. Flera blev konstmuseum, som Louvren och Versailles. Då kom jag på en rolig tanke, vad händer om monarkin är avslutad i Sverige och man har valt att göra ett museum för modern konst i Stockholms slott, monarkins högborg. Det var en rolig provokation helt enkelt, säger han.

Utöver att vara en rolig satir om konstvärlden, utforskar han i The Square också bland annat begreppet ”hjälp”, att få hjälp och att hjälpa andra på olika vis. En verklig händelse inspirerade till en scen i filmens inledning som handlar om bystandereffekten, eller åskådareffekten, där folk är mindre benägna att erbjuda hjälp, om det finns flera personer närvarande. En kvinna var jagad av en arg man och slängde sig i armarna på en person precis bredvid Ruben Östlund och sa ”… hjälp, han kommer att döda mig.”

– När det händer nåt i det offentliga rummet har vi ofta svårt att veta vem det är som ska ta ansvar. Vi blir helt enkelt passiva och ju fler vi är, desto mer trögtänkta blir vi. Den här mannen som tar emot kvinnan blir förstås också rädd, ska han behöva slåss nu, för nån han inte känner? Då får han syn på mig och tar tag i min axel och säger ”nu backar du upp mig”. Det var ett väldigt effektivt sätt att bryta bystander-effekten, plötsligt hade han bildat grupp med en medmänniska. I filmen är det huvudpersonen, museichefen Christian, som blir indragen i situationen. Scenen utspelar sig på Odenplan.

– Vi hade först tänkt att spela in på Västerlånggatan. Men sen gick jag förbi Odenplan och jag gillar verkligen den platsen och torget, den har en väldigt speciell känsla över sig. I Gamla stan är det dessutom ganska tillslutet med hus tätt inpå, medan Odenplan är öppet och luftigt. Det kändes bra att öppna filmen där. Men viktigast för scenen var att ha en plats i det offentliga rummet där människor möts utan en inbördes hierarki där jag kunde experimentera med bystander-effekten, förklarar han.

Genomgående i filmens stadsbild är närvaron av hemlösa människor och tiggare. Han berättar att en del är skådespelare, andra är personer med liknande bakgrund som dem de ska föreställa. Även här handlar det om hjälp, att hjälpa eller få dåligt samvete över att inte kunna hjälpa.

– Det är nåt jag själv tänker mycket på när jag går nedför gatan och möter en människa som tigger och ber om hjälp. Jag tycker att det har lagts ett extremt stort ansvar på individen att ta hand om andra individer som har råkat illa ut. Där kan jag känna mig maktlös som medmänniska. Även om jag ger pengar, så kan jag inte ändra personens livsförutsättningar i stort. Jag tycker i stället att man ska bestämma att nu höjer vi skatten 0,01 procent, eller vad som krävs, för att ta itu med situationen tillsammans. Jag tycker det är helt bisarrt att den diskussionen inte förs. Det är väl självklart att alla ska vara med och betala, det är inte bara de som är godhjärtade som ska ge.

The Square har  redan vunnit Guldpalmen i Cannes för bästa film. Precis som Christian i filmen, blir nu Ruben Östlund själv en ännu mer etablerad regissör och kulturell maktfaktor. Kommer det att påverka hans sätt att se?

– Det kommer det säkert att göra. Människans sätt att tänka är ju väldigt beroende av vilken position man har i det ekonomiska systemet. Då måste man se på sig själv väldigt kritiskt, hur förändras mitt synsätt på samhället i samband med att jag klättrar i hierarkierna. Det måste man vara försiktig med och ha en förståelse för, säger han.

I sin nästa film Triangle of Sadness kommer Ruben Östlund fokusera på mode- och skönhetsindustrin. Hans flickvän är modefotograf och en kompis till henne träffade en plastikkirurg i en bar. Kirurgen sa att hon hade en ”triangle of sadness” – den bekymmersrynka som kan finnas mellan ögonbrynen.

– Då sa kirurgen att den kunde han fixa på 15 minuter med botox. Jag tyckte att det var så komiskt, att en triangel av olycka eller bekymmer man har haft hela livet kunde han ta bort på 15 minuter, att det bara var ytan som behandlades

RUBEN ÖSTLUND FÖDD: 13 april 1974 i Göteborg
YRKE: Regissör och manusförfattare. Har bland annat gjort filmerna Scen nr: 6882 ur mitt liv (kortfilm 2005) De ofrivilliga (2008) Play (2011) och Turist (2014).
AKTUELL: Med den hyllade filmen The Square som handlar om hur en PR-kampanj för konstprojektet Rutan spårar ur.

Stenhårt parkliv
Skate

Stenhårt parkliv

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: David Bogerius Foto: Magnus Sandberg

Starkaste trenden bland skejtare är parkåkning. Och snart finns knappt ett område i Stockholm som saknar skatepark i betong. Störst är Highvalley Skateworld i Högdalen, och under Lilla Västerbron finns en innerstadspark och i Älvsjö gjuts nu det allra sista.

Den lilla parken Solbrännan i Älvsjö gör skäl för namnet denna sommardag. I den gassande solen arbetar Stefan Jonsson och hans kollegor från Nord Skateparks med att gjuta det sista av en ny skatepark. Bland murhinkar och slevar ligger en nyss använd skateboard, så mycket av parken är redan färdig.

– Det är inget speciellt med konstruktionen. Vi bygger upp allting i grus och formar, armerar och gjuter. Det är det vanliga sättet, säger Stefan Jonsson som är arbetsledare på Nord Skateparks.

Trots att Nord Skateparks, som har kontor i Nacka, knappt har funnits i tio år har företaget redan anlagt över 30 parker för skateboardåkning över hela Skandinavien.

– Vi som jobbar med det här är alla skejtare. Det är så vi har kommit in i den här branschen, och sen har vi väl alla lite olika hantverkarbakgrund. Det är verkligen ett roligt jobb och vi bygger ju för vår egen skull eftersom vi själva använder parkerna, säger Stefan Jonsson.

Han beskriver arbetssättet som lite annorlunda än vanligt betongarbete. Betongen sprutas upp genom en slang med lufttryck som är kopplat till ett munstycke för att sedan formas.

– Det är ett hantverk att känna att böjen blir bra, man ser ju vad som funkar.

Skateboardåkningens popularitet i Stockholm gick länge upp och ner sedan den första stora vågen i slutet på sjuttiotalet då Gallerian i city blev en välbesökt plats för så kallad street skating, åkning i gatumiljö. Sedan slutet av nittiotalet har antalet åkare legat på en mer jämn nivå.

– Förut var det mer som att det kom en generation som skejtade men nästa gjorde det inte, men nu har sporten vuxit så pass mycket att det inte blir lika stora svängningar. När jag växte upp och började åka fanns det ingen tävlingsscen på samma sätt som nu, men nu finns det riktigt stora tävlingar. Skateboard är till och med en OS-gren i Tokyo 2020 och det tycker jag är helt rätt, för mig är det är verkligen en idrott, säger
Stefan Jonsson.

Han menar att parkåkning är den starkast rådande trenden bland skateboardåkarna och att åldrarna varierar. Det kan vara allt från småknattar till 50-åringar, så kallade gubbskejtare, i parkerna. Stämningen är oftast god, främst genom kutym och en mängd oskrivna regler, men det kan uppstå konflikter. Skateboardförbundet avråder från att låta skejtare och kickbike-åkare, som oftast är yngre, samsas på samma yta då det finns risk att det blir för trångt och då lätt kan uppstå skador till följd av en krock mellan åkare. Den nya skejtparken vid parkleken Nybygget i Gubbängen hann knappt öppna innan det blev tjafs mellan skejtare och kickbike-åkare trots att Stockholms Stad satt upp ett tidsschema. Varannan dag är det kickbike mellan 12 och 17 och skateboard mellan 17 och 22 och varannan dag tvärtom. På förmiddagarna får alla åka.

– Jag har själv inga problem med att det springer runt ungar och leker, men jag väljer bort vissa parker under tider då jag vet att det kommer att vara mycket barn och kickbikes. Det är väl så där med allting, jag läste en insändare där det klagades på att det är barn som leker på stadens utegym, säger Stefan Jonsson.

Läs mer i Situation Sthlm:s augustinummer #240

Där allt började
Sissela Kyle

Där allt började

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Joel Nilsson och Henrik Lindsten

Sissela Kyle sysslar med kulturell skatteåterbäring. Det är vad den 75-åriga Parkteatern är för henne. Där är hon i dag chef, men hon stod på en parkteaterscen redan som 23-årig praktikant och ny i stan. I höst skickar hon ut Kretsteatern på turné i ytterstaden och är tillbaka som kvinnorättskämpen Dagmar i Fröken Frimans krig.

Hon letade efter sitt namn på listan som hade satts upp vid Statens Scenskola på Södermalm. Där fanns namnen på de som hade kommit in 1978. Sissela Kyle var 21 år gammal och det hade länge varit hennes dröm att gå på scenskolan. Hon var bara sex år när hon för första gången upplevde ”teaterns magi”. Då satt hon i publiken på Västerås teater och tittade på kusin Karin som var en av de dansande björnarna på scenen. Och så började det snöa vita stora flingor över dem – det var något alldeles magiskt tyckte Sissela Kyle. Med kompisarna brukade hon leka roll och teaterlekar och varje måndag samlades familjen framför tv:n i radhuset i Partille utanför Göteborg för att titta på tv-teater.

Hon kommer särskilt ihåg Arnold Weskers föreställning Rötter, där Anita Wall spelade bonddottern Beatie som reser till London, blir förälskad, politiskt nyväckt och sedan återvänder till familjen. Det var med en scen från den föreställningen som hon hade sökt in till scenskolan. Det var hon inte ensam om. Av omkring 1 000 sökande, var kanske 700-800 tjejer och av dem uppskattar hon att 500 valde att kliva upp på scenen som Beatie.

– Det säger ju en del om hur starkt och bra det var, men också hur lite det fanns för unga tjejer. Det var liksom Beatie i Rötter man valde om det skulle vara nåt modernt och inte Ofelia, säger Sissela Kyle i dag.

Det hade varit flera intagningsprov våren 1978 och hon hade åkt mellan Göteborg och Stockholm ett antal gånger med nervös väntan däremellan. Nu var de bara 24 sökande kvar och hälften skulle komma med. Efter tre dagars prov, följt av en kväll med öl på krogen, sattes den där listan upp. Och där stod det: Sissela Kyle.

– Jag glömmer aldrig när jag stod och läste mitt namn. Det var stort. Jag skulle få börja på Statens Scenskola. Att jag kom in är fortfarande bland det häftigaste som har hänt mig i livet.

Den sommaren, när hon jobbade på Sahlgrenska sjukhuset och dansade till ”Because the Night” med Patti Smith på rockklubben Errols, var hon extra glad. På hösten flyttade hon upp till Stockholm.

Sissela Kyle sitter nu på sitt kontor på Parkteatern ute på Djurgården i båthall 2. Utanför finns knappt ett moln på himlen. Inget kan göra en parkteaterchef gladare. Vädret är det jobbigaste med att leda stadens parkteater, ”knäckande jobbigt”. Hon ”knarkar väderappar”, men tycker inte att någon av dem funkar särskilt bra den här ostadiga sommaren – regnskurarna kommer ändå.

– Vi har genomskinliga tält som vi sätter upp över musikerna för att skydda instrumenten. Det går på en halv minut, det är ett litet skådespel när de kommer upp. Sen får artisterna stå med paraplyer. Publiken sitter oftast kvar, vi har en så himla lojal publik.

Från en hög papper på skrivbordet plockar hon fram ett gammalt foto som föreställer hennes klass på Scenskolan, taget när de gick ut 1981. Flera ansikten känns igen: Peter Stormare, Jessica Zandén, Maria Johansson, Cecilia Nilsson. Det var en bra klass och hon tyckte om huvudstaden.

– Stockholm var underbart, välkomnande, härlig och stort. Men jag har inget lokalsinne, jag hittade absolut inte, mer än från Västmannagatan, där jag var inneboende, till scenskolan på Söder.

Trots att hon har trivts i Stockholm har hon alltid haft kvar en längtan till Göteborg.

– Jag är uppvuxen utanför Göteborg och under uppväxten längtade jag alltid in till Göteborg, till den stora staden vid hamnen med Chalmerskortegen, Bräutigams konditori, Avenyn, Stadsteatern och Konserthuset. Jag har aldrig slutat längta dit, det har aldrig gått över. Jag tror jag fortsätter med det tills jag dör.

Varför har du aldrig flyttat dit?

– Jag kan inte flytta dit jag längtar, det finns liksom inte. Jag skulle längta dit även om jag flyttade dit, för det är bilden av Göteborg som jag hade när jag var ung. Den staden är på sätt och vis en fantasistad.

Sissela Kyle har helt enkelt i stället varit kvar i Stockholm. Och redan under utbildningen på scenskolan kom hon i kontakt med Parkteatern, där hon gjorde sin praktik. Hon plockar fram ett till gammalt foto där hon står med svart kavaj och fluga med armarna utbredda i en välkomnande gest.

– Vi spelade Tolvskillingsoperan och vi elever var prostituerade, gangsters, poliser och tiggare. Men det var lottdragning och jag fick rollen som konferencier, utropare, och det är väldigt roligt med tanke på att det är så jag står i dag på Parkteatern ganska många år senare. Hej välkomna! utropar hon och slår ut med armarna.

– Det var riktigt oroliga tider. Stockholms parker användes på den tiden mycket till vedupplag, insamlingsplatser för nödhjälp och det byggdes skyddsrum. Under Vitabergsparken ligger det till exempel ett stort skyddsrum och dessutom gjorde man provisoriska skyddsrum av cementrör som man tänkte att folk kunde krypa in och gömma sig i. I dessa mörka tider drev Holger och gänget omkring honom igenom att vi skulle ha kultur, det ska vara glädje och gemenskap. Det är så fint.

Torsdagen 11 juni 1942 spelades den första föreställningen – Stockholmskväll, ett musikaliskt program i Junotäppan i Gamla stan. Sissela Kyle plockar fram en bok som gjordes när Parkteatern fyllde 50 år, tar på sig sina glasögon med rosa bågar och läser högt.

– Torsdagen den 11 juni 1942 hängde det regn i luften. Trots det samlades en stor och nyfiken publik i den lilla parkanläggningen Junotäppan vid Prästgatan i Gamla stan. En del hade lockats av tidningarnas annonser om att gatukontorets parkavdelning hade för avsikt att presentera en ny form av konserter denna sommar: visaftnar.

Och därefter har verksamheten växt och i dag har Parkteatern 165 föreställningar, 45 produktioner, som spelas på 50 platser runtom i Stockholm. I augustis program finns till exempel Min mammas dotter, en teaterföreställning om att tillhöra två kulturer, som spelas i Järfälla och Solna. I Rålambshovsparken blir det nycirkus och Opera Devine uppträder i Hägerstensåsen och på Långholmen. I Vitabergsparken blir det två dagars jazzfest för att fira att Fasching fyller 40 år, men också Babben Larsson, Emil Jensen och balettföreställningen Dansistan. Bland andra.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #240

I väntan på korrekta besked
Stolt krönika #239

I väntan på korrekta besked

Publicerad: 1 månad sedan Av: Ulf Stolt

De var tre. Kom från Nytorgethållet. De flesta affärer i kvarteret var stängda några timmar till och de människor som passerade förbi så här dags verkade i många fall vara av sorten som tycktes ha tiden på sin sida och bara kunde låta dagen få rinna undan efter egen karta.

En Beatles-box skulle precis till att släppas. Löningen låg parant inom stramt räckhåll och darrade på kornet. Stod disk kvar på cafébordet, flera andra bord utmed gatan utan kvarlämnad disk stod lediga, men bordet med disk var det enda i solen, så de flyttade koppar och assietter till närmsta tomma bord intill, använde en av servetterna att torka av det med och drog till en stol.

Jag satt i en djup fåtölj vid ett lågt bord på insidan, men eftersom ytterfönstren sedan en tid var utlyfta till förmån för årstiden var jag höggradigt akustiskt inblandad i allting som skedde både vid uteborden på gatan och inne i själva serveringen. Gammal Depeche Mode på låg volym. Kassabiträdet pressade apelsiner i en kromad juicepress och rakt ner i en kraftig glastillbringare, ett varubud kom upp från källaren med den tomma pirran lojt släpande efter sig. De hälsade tvunget. En motorcykel längre ner på gatan ville inte riktigt starta upp, den varvade ur och dog, startades igen och samma sak upprepades – tystnaden hade precis hunnit att andas ut, så slet kolvarnas vridmoment den i trasor igen.

En av de tre hade en ganska nött – den limmade ryggen var på sina ställen sliten ner till arkbunten – pocketutgåva med Bruno K. Öijers samlade dikter i handen som han la på bordet, sin telefon ovanpå den, hängde kavajen över ryggstödet och satte sig. Den kortare av de andra två sa ”jag tar samma som du, måste bara på toaletten först” till den längre som stod vid bordet, sedan gick han – jag såg hans gestalt liksom stegvis förkortas underifrån för varje avsats nedför trappan mot toaletterna.

Han som redan satt sig ner sa ”jag med” till han som fortfarande stod kvar vid bordet. Men som nu la sin jacka över stolsryggen och sedan gick in genom dörren och fram till disken. Kassabiträdet lät den apelsinhalva hon börjat pressa rotera klart tills den sinade, sedan slog hon till avstängningen, maskinen tystnade och mannen beställde tre Cortado. Medan kassabiträdet med ryggen mot disken iordningställde kaffebeställningen kom mannen upp från toaletten och gick fram till mannen vid disken, de bytte några ord, nickade båda två och mannen som beställt kaffet gick ut och satte sig medan mannen som varit på toaletten väntade kvar vid disken på deras beställning, betalade och sedan bar han – två koppar i vänster hand, kroggrepp – ut det till deras bord.

En stund innan männen kom hade jag suttit med lurarna i och telefonen på kant mot kaffekoppen och betat av några avsnitt av Curb Youre Enthusiasm med Larry David. Men nu när männens beställning stod på bordet avstod jag från att starta upp, men behöll – som en sorts lugnande decoy – lurarna alltjämt i öronen. Sedan vände jag min uppmärksamhet mot gatan och de tre männen. Jag behövde inte vänta länge – han som burit ut kaffet anförde:

– Hur ska man egentligen förhålla sig till en handikapptoalett?
– Förhålla sig?
– Ja… låt säga att det är kö och allt är upptaget, enda lediga är handikapptoaletten – får man ta den då, eller är den enbart till för handikappade personer?
– Det är ju en handikapptoalett…
– Men om det inte står nån handikappad människa i kön just då som är i behov av att använda just den… jag menar, vad är det som är kutym här, hur lirar man detta?
– Jag fattar inte riktigt…
– Jo, är handikapptoaletten
– i väntan på rättmätig brukare – att räkna som vilken annan toalett som helst och fri att användas av vem som helst när som helst? Eller ska man låta bli att använda en handikapptoalett så att den hela tiden är ledig om det dyker upp en handikappad person som behöver den. Rädd att göra fel här.

Han med Bruno K. Öijerboken sköt upp sin kaffekopp mot mitten av bordet.

– Varför tänker du på detta?
– I går på Södra Teatern fick jag lite vicious blickar när jag kom ut från handikapptoaletten från de andra som stod i kön till vanliga. Som om jag fuskat, liksom, skaffat mig en oförtjänt fördel. Så jag började fundera och det tycks svårt att bena ut riktigt vad som är…

Motorcykeln längre ner på gatan gjorde ett nytt tafatt försök. Han som inget sagt tidigare tog upp ett cigarettpaket och la på bordet.

– Så kanske lika bra att avvakta då, liksom låta defaultläget empiriskt komma till dig.

Störst är rädslan
Maria Hagström krönika #239

Störst är rädslan

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Maria Hagström

Efter att ha vandrat i tre timmar uppför ett vulkanberg stod jag två meter från bergsgorillorna. Guiden hade gett oss instruktioner. Om ledarhanen skulle utmana oss skulle vi sätta oss på huk, titta ner i marken och göra en harklande läte.

Om en av tonårshanarna, ”the truble makers”, skulle dra oss i armen skulle vi följa med. Om, ifall att. Och inga stora plötsliga rörelser. Men det var getingsvärmen som var skrämmande. Här fick jag inte fäkta och springa. Så jag gjorde för ovanlighets skull ingenting. Och getingarna gjorde ingenting. Inte heller gorillorna. När man inte beter sig som en idiot mot andra är världen en mindre farlig plats.

Getingrädslan har gått i arv från mamma. Enligt forskning föds vi med två rädslor: höga ljud och att falla. Allt annat är inlärt. Jag är förstås rädd för massvis med saker. Rädd för att verka dum, rädd för att göra misstag. Och tänk om mina bröder dör i en olycka. Tänk om orden slutar komma och idéerna tar slut. Tänk om han inte vill ha mig längre. Tänk om getingen… Hjärnan är bra på att springa. Det är som att genomleva katastrofen innan den händer på riktigt. En katastrof som sällan sker. En katastrof som inte alltid är en katastrof.

Det finns inga orädda människor. I flygplanet på väg till bergsgorillorna höll jag min flygrädda väns hand när det blev turbulent. Senare hoppade hon upp på en motorcykeltaxi, med en så stor hjälm på huvudet att den nästan flög av i farten. Vem som helst vet att det sker fler olyckor på vägen än i luften. Rädslan känner inte förnuftet. Rädslan lyssnar sällan till fakta. Rädslan är ofta irrationell. Men den är vår ursprungligaste känsla. Den finns för att vi ska överleva. Men för oss som i dag lever i ett samhälle där det varken finns krig, naturkatastrofer eller svält, hittar rädslan fram ändå. Prestationsångesten. Att inte räcka till. För att ”överleva” här bör vi prestera. Vi är också skraja för att förlora det vi har. Den som mycket äger har mycket att förlora. Och så är det ju sjukdomarna. Allt kan vara en dödlig sjukdom, på Google och i kvällstidningarnas rubriker. Så rädda för att dö att vi missar att leva.

Och kärleken. Störst av allt är inte kärleken, störst av allt är rädslan. Rädslan för att inte träffa någon, rädslan för närhet, rädslan för ensamhet, rädslan för folk. Rädslan för att inte passa in eller att passa in för mycket. Rädslan för dem som inte passar in. Rädsla för människor som har flytt från krig, de vars rädsla på riktigt handlat om livsfara. Vi är rädda för ångesten. Den själsliga smärtan är värre än den kroppsliga. Det finns många ärr på armar. Det finns droger som dövar. Det finns aggressivitet som försöker ersätta rädsla. Människor tar till våld. Och andra stannar rädda kvar. Omgivningens rädsla för att ha fel gör att ingen ingriper.

Det finns äkta oäkta par som är rädda för att fasaden ska rämna. Någon annan är orolig för att bli lämnad och lämnar därför först, eller inte vågar lämna alls. Ovisshet och att tappa kontrollen är läskigt. Kontrollera det du kan. Spisplattorna, om och om igen. Låset på dörren, flera gånger. Din partner. Din tillvaro. Undvik det läskiga. Om rädslorna får styra. Ju mer de tar över desto mindre blir livet. Gorillor är en livsupplevelse som ingen geting i världen får förstöra.

Galleri Citytunneln
Kont under jord

Galleri Citytunneln

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Alexandra Sunqvist Foto: Jonas Malmström

I dagarna öppnar Citybanan, en sex kilometer lång pendeltågstunnel och det största infrastrukturprojektet i Stockholm på många år. Här har konsten en given plats. Situation Sthlm tog en av de 65 rulltrapporna ner – och fann en sakral pendlarkatedral och en lokal trädgård.

En man kör en skurmaskin i metodiska cirklar, 40 meter under markytan. Det är, i skrivande stund, fortfarande 38 dagar kvar till Citybanan ska öppna och det är en hel del byggdamm som ska tvättas bort inför invigningen i juli. Tunnelbygget, som pågått sedan 2009 och sysselsatt uppemot 15 000 personer från 32 länder, är det största infrastrukturprojektet i Stockholm på många år. En av de som varit med sedan starten är Kjell Werner, arkitekt på Citybanan. Han har lagt 13 år av sitt yrkesliv på projektet, som innebär att två nya pendeltågsstationer, en i City och en vid Odenplan, kopplas ihop med det befintliga pendeltågsnätet via en nybyggd pendeltågstunnel på sex kilometer mellan Tomteboda och Stockholms södra.

– Det känns fantastiskt roligt att det snart är klart, säger han och gör en gest mot lämmeltåget av människor i ”suckarnas gång”, gångtunneln som förbinder tunnelbanan och Centralstationen. Det är en av Stockholms trängsta platser – men inte länge till. – När Citybanan öppnar räknar vi med att två tredjedelar av alla människor som passerar här varje dag ska ledas direkt till den nya stationen i stället.

Stationen kommer att nås via två nybyggda mellanplan från blå, respektive röd och grön tunnelbanelinje. Liksom via två ingångar längs Vasagatan. Totalt beräknas cirka 114 000 personer stiga av och på pendeltåget vid den nya stationen i City per dygn. Vid Odenplans station är siffran 90 000.

– De här prognoserna gjordes 2007, i dag tror jag att inflyttningen är högre än vad vi räknade med då. Citybanan har kostat 16,8 miljarder att bygga och stor vikt har lagts vid att utforma ljusa rum där resenären inte ska känna att hen är mellan 30 till 40 meter under marken. Arkitektbyrån Ahlqvist & Almqvist har tagit fram en arkitektur som är luftig, där biljetthallarna påminner mer om en ren flygplats än en murrig tunnelbaneperrong med duvor och taggiga stängsel.

På Odenplans station går golvet svagt i grönt, i City i en rödgul cementmosaik – allt för att skilja de båda stationerna åt.

– Vi ville komma bort från grottkänslan och i stället skapa en behaglig miljö, där belysningen närmast påminner om dagsljus, förklarar Kjell Werner, som också är projektledare för konsten i Citybanan.

I Citybanan finns konstverk av 14 konstnärer, utspridda på de två stationerna. Kostnaden för konsten ligger på drygt 40 miljoner kronor. Den summan är inte i närheten av konstprojektet vid sjukhuset Nya Karolinska i Solna, vilket hade en budget på 118 miljoner kronor, men det är ändå ett imponerande galleri med stor spridning i uttryck och material.

– Konsten gör det lättare att orientera sig i offentliga miljöer, den är estetiskt tilltalande men skapar också trygghet. Hade vi inte haft konst hade vi haft ännu mer vandalism, konstaterar Sofia Broman, förvaltare för konsten på trafikförvaltningen vid Stockholms läns landsting.

Hon ansvarar för underhållet av konstverken vid 94 av Stockholms 100 tunnelbanestationer, liksom för de nya verken i Citybanan. Sedan femtiotalet har 150 konstnärer satt sin prägel i Stockholms tunnelbana, vilken gör den till en av de mest konstrika i världen.

– Det finns en demokratisk grundtanke, det vill säga att man inte ska behöva ta sig till ett museum för att få se kvalitativ konst. Nu får stockholmarna ett nytt rum att uppleva konst i.

 

Läs artikeln i sin helhet i Situation Sthlm #239

Från port 53
Alpis

Från port 53

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: David Bogerius Foto: Magnus Sandberg

Anders Alpsäter – artistnamn Alpis – utgår från port 53 på Stövargatan i Rågsved, från tiden han bodde där och hans pappa levde och fram till nu. En veteran på Stockholms hiphopscen gör nu, efter tio år, solodebut.

Med tanke på att Alpis – Anders Alpsäter – hörts på inspelningar sedan 2007 kan han med rätta kallas för en veteran på Stockholms hiphopscen. Tio år efter hans medverkan på Fjärde Världens ”Riktigt snack” släpps hans debutalbum 53. Titeln kommer från en port med samma nummer.

– Jag ville utgå från tiden då pappa levde, när vi bodde i port 53 på Stövargatan i Rågsved. Allt som hände runt omkring mig från då till nu.

Går man in på Youtube eller Spotify och söker på Alpis så ser man att det är ganska mycket som hänt.

– Det finns gamla låtar som jag skäms för i dag och så är det garanterat även för flera andra rappare. Det känns som att det är många av oss som var lite struliga, eller vad man ska säga, som har vuxit upp nu och tagit oss ur all skit. Nu försöker vi peppa folk mer i texterna, i stället för att säga att du ska gå och beckna eller göra nåt brott, för egentligen är det ingen som vill göra det i slutet på dagen, alla vill bara må bra.

På 53 finns det ett återkommande antivåldsbudskap, men för några år sedan var Anders Alpsäter arg på allt och alla. Han levde självdestruktivt och sålde droger.

– Det var en jobbig period när jag bara höll på med en massa dumheter. Jag kanske gjorde en grej och fick några 100 000 säger vi, men veckan efter var jag ändå ute och ville göra nåt nytt, kollade runt och snackade med folk. Jag tror att jag var ute efter kicken och känslan av att jag hade gjort nåt bra. Jag kunde läsa om en grej som jag hade varit med på i tidningen och tänka ”vad duktig jag var, jag klarade det” fast att det inte alls var nåt bra. Jag var helt dum i huvudet.

Till slut höll det inte längre. När han råkade ut för flera stora personliga motgångar efter varandra kom kraschen. Men det blev samtidigt början på något nytt, även om det skulle ta sin tid.

– Först gav jag upp. Jag öppnade inte nån post på säkert två år och sov på soffor hos polare och morsan. Allt som jag hade gått och burit på rann över mig men efter ett tag när jag hade bearbetat det så insåg jag att det bara kunde bli bättre. Det låter klyschigt men det var verkligen så det kändes. Jag började acceptera allt och tänka positivt. Jag var på botten men mådde bra där och det var en sån skön känsla.

Lusten till musiken kom tillbaka och viljan att släppa ett helt album som har funnits där sedan de allra första låtarna. Tanken är att det nu även ska komma ut i fysisk form på cd och vinyl.

– Ja, jag måste ordna det, en limiterad upplaga. Det är kanske mest för mig själv, jag vill verkligen ha en, men jag har också många vänner och fans som skriver att de vill köpa en skiva. Jag som är lite äldre eller vad man ska säga, 30 plus, är uppväxt med album och tycker det är fett att kunna sitta och lyssna igenom en hel skiva och kolla vilka som har producerat, skrivit låtar och gästat, men kidsen lyssnar på musik på ett annat sätt i dag.

Bara några veckor efter att Anders Alpsäter släppt ep:n Med öppna ögon 2012 fick han frågor om när han skulle släppa nytt material.

– Kidsen vill bara ha mer och mer, snabbare och snabbare. Musiken är så tillgänglig för dem med Youtube och Spotify och allt i telefonerna så jag tror att de lyssnar sönder låtarna för fort. När jag var yngre och hade köpt en skiva så lyssnade jag ju inte på den varje dag, då fanns ju inte Spotify och sånt.

Kontakten med lyssnarna, bland annat genom sociala medier, är en stor drivkraft för honom. Många ungdomar skriver om hur hans musik och texter har hjälpt dem.

– Det betyder allt för mig. Om en person kommer ur sin destruktivitet tack vare det jag gör är det värt all tid i världen. Det är så kul att folk verkligen tar in det, det var till exempel en mamma som skrev att hennes son brukade spela upp ”Inga mera tårar” för henne när han hade gjorde nåt dumt.

När en av Anders Alpsäters kompisar som jobbar på ett ungdomshem berättade att han kände Alpis blev barnen eld och lågor och ställde en massa frågor. De hade sett honom på Youtube och trodde att han bodde i en jättevilla och körde runt i lyxbilar.

– Det tror att det är som i USA, men i Sverige tjänar du inga miljoner på rap. Hade jag varit på den här nivån på nittiotalet när folk fortfarande köpte skivor hade det varit en annan grej. Men det som är fint med hiphopkulturen är att alla försöker hjälpa varandra för så lite pengar som möjligt – för det finns inga pengar. Nån ska spela in en video och då är det alltid nån som känner nån som kan låna ut en drönare och nån annan som har en kamera.

ANDERS ”ALPIS” ALPSÄTER
ÅLDER: 32 år.
GÖR: Rappare, producent och skådespelare.
AKTUELL: Med debutalbumet 53.
BOR: Farsta, uppvuxen i Rågsved.

På väg
Dregen

På väg

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto:Joel Nilsson & Jonas Malmström

Nu har det gått några år sedan Dregen gav ut sin självbiografi och sin första soloplatta, blev pappa, medverkade i Sommar i P1 och sammanfattade de första 40 åren av sitt liv. Nyligen fyllde han 44 år och har enligt vissa bandmedlemmar börjat visa tydliga gubbtakter i replokalen. Men han är den ende rockgitarristen i stan som samma vecka spelar med två olika band – The Hellacopters och Backyard Babies – på både Debaser Strand och Friends Arena.

Dagen började tidigt. Vid femtiden på morgonen samma dag vi träffas gjorde Dregen två telefonintervjuer med media i USA. Trots att inte The Hellacopters kommer spela där i sommar finns ändå ett så pass stort intresse för bandet att amerikanska medier redan hört av sig och vill veta vad som är på gång med bandet nu när de börjar synas och höras igen. Och någon timma senare blev det stort polispådrag och avspärrat och blåljus och sirener i kvarteret där han bor då någon körde en stulen lastbil och krockade den, föraren avvek från platsen, och innan man visste vad som skett – Drottninggatan i färskt minne – tog man det säkra före det osäkra och larmade på fullt.

– Men vem kör på Ölandsgatan klockan sju på morgonen om man är terrorist och vill köra på folk?

Tre timmar senare stod Dregen i replokalen med sin Gibson ES 335:a på höger lår någonstans mellan höftkammen och knät och väntade på inräkningen av första låten på den första repetitionen med The Hellacopters, den första av totalt tolv repetitionsdagar med hela bandet och inhoppande basisten Sami Yaffa.

– Det är ganska lite för ett band som ska ut och göra headlinespelningar på festivaler i sommar. Men vi kan ju det där, liksom. Sen är det ju sån musik, om man nu ska jämföra, att ett band som Backyard Babies mår bättre av att slipa på det i tre månader. Men för Hellacopters måste det vara lite taggat, lite nerv i det, får inte bli för fint spelat. Lite slarv – men på rätt sida slarv. Det får inte bli stelt.

Repetitionsperioden avslutas 22 juni på Debaser Strand med en utsåld hyllningskonsert till The Hellacopters-gitarristen Robert ”Strängen” Dahlqvist, som avled av en sjukdomsrelaterad olyckshändelse i februari i år. Och, som Dregen uttrycker det, ”det var ju kanske inte så att det fanns obegränsade finansiella resurser som han lämnade efter sig”.

– Vi skulle haft ett produktionsrep den dan och kvällen – det är ju dan innan vår turnépremiär på Azkena i Bilbao på Midsommarafton, en stor festival där – så då tänkte vi att vi lika gärna kunde göra ett rep inför folk, ta en femhundring i dörren och öppna ett bankkonto och så går allt till hans dotter Ingrid. Hon får de pengarna sen när hon fyller arton. Det känns jävligt fint.

Dagen före intervjun fyllde Dregen 44 år. Och det märktes vid repetitionen. Alltför väl tydligen. Han säger själv att han inte ens tänkte på det, men trummisen Robert Eriksson sa till honom efteråt att ”i dag har du gjort två riktiga gubbsaker”.

– Jag höjde mitt axelband tre centimeter, och jag bad Robban att han skulle ta ner en låt två Bpm, det har aldrig hänt i hela mitt liv. Jag har aldrig bett nån spela långsammare nånsin, jag är ju den som brukar elda på, liksom ”va fan, öka nu”, så det där är en riktig gubbgrej.

– Jag träffar ibland musiker i min ålder – jag ska inte nämna några namn nu – som upplever en sorts stress över att de blir äldre. Då tänker jag alltid att ”du ska inte hålla på med hitlistmusik, det är ju som att spela hockey, du är slut när du är 30”. Jag tror fortfarande att jag kommer göra min bästa platta när jag är 67 år, men fortsätta göra plattor tills jag är 75. Jag är bara halvvägs i det jag håller på med. Ju äldre jag blir, ju mer vet jag ju, desto mer har jag att berätta. Och jag blir ju självsäkrare i det jag gör.

Det står en ouppackad – inte riktigt, men nästan – resväska direkt till höger innanför ytterdörren.

Du är ganska berest, sett många länder och
städer?

– Ja. Och det är kul. Det var också en av grejerna jag ville. Vi började ju på punkklubbar och så med Backyard Babies, i början av karriären fick vi klara oss själva och såg mycket. En grej är väl att jag har vänner och bekanta lite överallt på jorden man hör av sig till när man är där och spelar. Men ju bättre det går för banden, desto färre nya bekanta träffar man för allt är så ordnat med turnébussar och man körs till hotellet efteråt och så.

– På ett socialt plan träffade jag fler personer förr, men jag var ju yngre också och då är det lättare – innan man blev en sur gammal gubbe som åker runt och spelar punkrock.

Den senaste bagagetag som revs bort från handtaget stod det Nashville på. Dregen var där en vecka i månadskiftet maj/juni i år för inspelningen av tv-programmet Jills Veranda som sänds på svt senare i höst. Country är annars den musikgenre – han pekar mot bokhyllan som täcker vardagsrumsväggen mittemot där det ryms några hyllmeter vinylplattor och cd – efter rock, pop, blues och jazz som han har minst antal plattor av, ”jag är ju en svennbanan, har några Johnny Cash, nån Kris Kristofferson, nån Dolly Parton”. Temat för det program där Dregen medverkar är droger och missbruk.

– När man är på USA-turnéer brukar man ofta spela fredag-lördag, och är man i New Orleans på fredan så är man i Nashville på lördan, eller tvärtom. De dagarna är som yin och yang, fast städerna ligger ganska nära varandra. I New Orleans är det fritt, barerna öppna dygnet runt och du kan köpa en öl, gå ut med den på gatan och in på baren bredvid med ölen i handen, musiker på gatorna.

– Visst, man ser glada musiker, men också att det finns en baksida av det med bluesen och jazzen, det är skitigare och öppnare på nåt sätt. I Nashville däremot – Tennessee är en av de rikaste staterna – är det vita människor med rediga Stetsonhattar och blanka boots och kritvita leenden, på familjebilderna syns inga problem, det är den här glada countrygrejen.

Han och Jill Johnsson samlade därför fakta och försökte lära sig mer om den verkliga situationen i Nashville.

– Nashville som stad har per capita mest utskrivna narkotikaklassade läkemedel i hela USA. I Nashville får de flesta sina opiater utskrivna, då ses det inte som knark på samma sätt. Det är en annan syn på det – ”det här nödvändigt för mig, jag behöver detta”.

– Vi skrapar på den polerade ytan. Det är inget deppigt program, vi träffar musiker som haft det tuff och suttit inne men som kan berätta om det. Och samtidigt finns den här värmen där, the southern hospitality, som är så jävla trevligt.

En av sakerna han, i egenskap av gäst i programmet, fick göra var att skriva ner tio punkter på saker han ville uppleva medan han var i Nashville. En av de översta punkterna på hans lista lydde: ”Köpa gitarr”. Det gjorde han, och ”kontokortet är fortfarande glödhett, känns det som”.

– Det är ju den gitarren jag drömt om i hela mitt liv. Jag såg The Cramps i London 1991, Poison Ivy kommer ut i strumpeband  – jag var tonåring, stod ju bara och dreglade, kunde inte sova på en vecka – och kortkort kjol bred som ett pannband, en stilett nedstucken i nätstrumpan, tuggummi och en Gretch White Falcon… jag bara: ”Den gitarren ska jag ha”.

Dregen reser sig ur soffan och går bort till andra sidan rummet och hämtar med sig ett svart gitarrfodral tillbaka, lägger det på golvet och knäpper upp. Men det innehåller inte den gitarr han köpte i Nashville, utan en av tre gitarrer han äger som han låtit konstnären Jesper Eriksson från Dalarna – han ställde ut en del av sina grejer på Hotel Malmen i mars, bland annat en av Dregens gitarrer – knacka olika mönster i träet och måla dem.

 

Läs mer i julinumret av Situation Sthlm #239

Stockholms minsta fontän
Magnus Thierfelder

Stockholms minsta fontän

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Stockholms minsta offentliga konstverk är en blinkning till Marcel Duchamp hundra år bakåt i tiden. Konstnären Magnus Thierfelder liknar sitt verk Fountain vid en terrier, som ”inte förstått att den är liten och bara står och skäller ändå”.

I skärningen mellan några cementplattor i trottoaren utanför dörren till Konstfrämjandets lokal på Swedenborgsgatan reser sig en knappt decimeterhög vattenpelare. Det är dock – vilket många säkert förleds att tro vid en första anblick – inget olyckligt läckage.

Konstverket heter Fountain. Enligt dess upphovsman, konstnären Magnus Thierfelder, är det meningen att den skapade vattenpelaren – den bildar ju liksom en båge när den åter tar mark – ska varieras i längd och höjd genom att vara mellan en halv och en hel cementplatta. Inte högre än så.

– Jag gillar väldigt mycket att den är liten.

Är Fountain det minsta konstverk du gjort?

– Nja… jag har gjort många små konstverk. Jag gillar att tänka på att det är stor i sin litenhet, liksom. Även om den är liten i formatet är den ganska kaxig i sin litenhet, som en terrier som inte riktigt förstått att den är liten och bara står och skäller ändå. Det är alla fall Stockholms minsta offentliga konstverk.

– Absolut det minsta. Och vattnigaste, säger Mårten Castenfors, chef för Stockholm konst.

Det är Konstfrämjandet som står för själva driften och underhållet av konstverket, och som är de som på uppdrag av konstnären monterat det på plats i trottoaren.

– Det går en tunn ledning med vatten från badrummet i lokalen, via källaren och ut i gatan där den mynnar ut i skärningen mellan två cementplattor. Det kan bli en tvåmeters stråle upp. Men vi håller konstnärens instruktioner, han sa att höjden på vattenstrålen får variera mellan en halv och en cementplatta, berättar Per Hasselberg, verksamhetsledare på Konstfrämjandet.

Utplaceringen av konstverket är en del av Konstfrämjandets 70-årsjubileum och invigningen av verket (skedde 22 maj, red. anm.) är inledningen på det firandet, och också starten för Swedenborgsgatan som bilfri sommargata.

– Offentlig konst är det ju nån som står bakom. Här är det fastighetsägaren, Stockholm vatten står för vattnet, Mårten Castenfors på Stockholm Konst betalar konstnären och vi på Konstfrämjandet har gjort jobbet. – Vi får sköta det, det är ju lättvandaliserat… men man fyller bara 70 år en gång. Vi tänker det också som en liten hyllning till gatuborgarrådet Daniel Helldén som för fjärde året stänger av gatan. Han testar ju också ett konceptuellt tänkande – ta bort bilarna och se vad som händer. Verket är ett sommarverk, berättar Per Hasselberg, precis som avstängningen av gatan är någonting som bara sker över sommaren.

– Vi får se om människor gillar det och det går bra och att den blir en del av sommargågatan. Men på vintern stänger vi av det.

Första gången Magnus Thierfelder ställde ut verket Fountain var på ett galleri i London 2004.

Läs mer i Situation Sthlm #238

Kulturbärare
"Kultur där du bor"

Kulturbärare

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Alexandra Sunqvist Foto: Anneli Hildonen

Monica Zetterlund sjöng i Årsta, Bengt Hallberg tog plats bakom pianot i Gröndals församlingssal och Sonja Åkesson reciterade dikter i Bagarmossen. På sjuttio- och åttiotalen blomstrade det lokala kulturlivet i närförorterna, under parollen ”kultur där du bor”. Situation Sthlm har träffat tre kvinnor som, med hjälp av egentextade flyers, dörrknackningar och många övertidstimmar, gjorde det möjligt.

När Svensk Filmindustri skulle lägga ner biografen Reflexen i Kärrtorp i början av sjuttiotalet gick kulturkonsulenten Karin Markensten till bions chef. Själv satt hon ensam i en anonym källarlokal i Björkhagen och arbetade med de lokala kulturevenemangen i Hammarby, Björkhagen, Kärrtorp, Bagarmossen och i Enskede/Vantör. Kunde inte hon få sitta i Reflexens foajé, mitt på torget, i stället? Då skulle hon ju komma närmare några av de 66 000 invånare i de två områdena som hon hade i uppdrag att göra kulturprogram för!

Men utan att betala hyra, förstås – för de en krona per capita som hon hade i budget tillät inga ekonomiska excesser. Det fick hon, sa chefen, som också var villig att låna ut lokalen till publik kulturverksamhet. Karin Markensten rullade in en begagnad kontorsstol i sprucket skinn och ställde den intill skrivbordet. Sedan började Kärrtorpsborna strömma till.

– Jag höll på att bränna ut mig. Det kom in människor som ville prata hela dagarna, så jag fick ingenting gjort.

Hon bjöd in fria teatergrupper att spela sina pjäser på Reflexen och på torsdagar visades kvalitetskomedier i filmserien Skratta på torsdag.

– Det var kö över hela torget. Sf lät oss visa filmerna gratis, så vi tog pyttelite betalt. Huvudsaken var att folk kom – och möttes.

1974 fanns nio kulturkommittéer i Stockholms ytterstadsdelar och deras huvudsakliga uppgift var ”att skapa kontakt och gemenskap mellan människor”, i tätt samarbete med de lokala föreningarna. I ABC-staden – där det skulle finnas arbete, bostad och centrum för invånarna – spelade det lokala kultur- och föreningslivet en stor roll.

– Det var en viktig kombination mellan den här lokala förankringen som föreningarna hade och en professionell kulturstödjare, konstaterar Monica Dikanski, som började arbeta som kulturkonsulent i Hägersten 1977.

Intill henne sitter Bitte Jarl, också hon tidigare kulturkonsulent i Årsta-Enskede.

– Det fanns en befintlig struktur som vi kunde verka i, vilket inte skulle vara möjligt i dag. Sjuttio- och åttiotalen var verkligen en blomstringsperiod, det fanns en nationell kulturpolitik som saknade motstycke – särskilt under sjuttiotalet, säger Bitte Jarl.

Under ett år anordnade kulturkommittéerna drygt 2 000 programpunkter, varav föreningslivet stod för cirka 1 000. I de nio kommittéerna – som bland annat fanns i Järva, Farsta, Skärholmen och Västerort och var indelade efter församlingarna – arbetade i regel en ensam konsulent.

– Det var ett väldigt ensamt jobb så vi började snacka ihop oss och satte ihop turnéer där artister kunde besöka flera församlingar. Vilket också var bra för artisterna och författarna– vi kunde bara betala avtalsenliga minimiarvoden, men när de turnerade med samma program fick de ändå ihop en okej summa, säger Karin Markensten.

Monica Zetterlund, Bengt Hallberg, Cornelis Vreeswijk, Lill Lindfors och Sonja Åkesson var bara några av de artister som dessa tre kvinnliga kulturkonsulenter bokade till samlingslokaler, bibliotek och hembygdsgårdar. Jazzpianisten Bengt Hallberg gav exempelvis en konsert i Gröndals församlingssal.

– Han spelade som en gud, minns Monica. Efter varje låt reste han sig upp för applåderna och knäppte knappen i sin kavaj. Sen, när han satte sig ner igen, knäppte han upp knappen. Han var väldigt artig och höll hårt på konventionerna.

– Det var en stor lyx att kunna genomföra såna arrangemang där folk faktiskt bodde. Vi hade också en serie med jazzmusiker som gästade de olika områdena. Men när Arne Domnérus spelade hos mig kom inte en kotte. Jag hade ingen aning om att det var landskamp på tv samma kväll. Han sa: ”Nästa gång får du nog kolla sporttablån”, skrattar Karin Markensten.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #238

”Det var Sabina Ddumba som tvingade med mig.”
Janice

”Det var Sabina Ddumba som tvingade med mig.”

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Alexandra Sunqvist Foto: Daniel Stigefelt

Med sin svala, svärtade r'n'b och en unik sångröst har Janice redan gjort sig ett namn, trots att debutalbumet släpps först till hösten.

– Jag hoppas att jag kan nå ut var som helst, när som helst. När jag började var tanken att nå ut till världen, till Europa – men det är nånting alldeles speciellt när musiken också uppskattas i ens hemland, säger Janice på telefon.

Hon befinner sig i en studio i Hjorthagen, där hon färdigställer sitt första album. Låtarna har hon skrivit tillsammans med HYENA (Andreas Söderlund), Joel Sjöö, Javeon McCarthy och Two Inch Punch (Ben Ash).

– Jag tycker om att skriva med andra. Det är lärorikt och jag kan få andra influenser, speciellt när man är ny i studiomiljön och inte har byggt upp ett självförtroende där.

De flesta låtar skrivs i studion, men det händer också att Janice sitter hemma vid pianot och utforskar en melodi. Som med låten ”Answer”, en sorgesång till pappan som tog sitt liv.

– Jag hoppas att ”Answer” kan nå ut till människor som förlorat en närstående eller till nån som likt mig drabbats av en närståendes självmord. Överlag vill jag att musiken ska kännas äkta och att människor ska kunna relatera till den och känna nånting.

Musiken har funnits i Janice liv sedan barndomen i Enskededalen, då Whitney Houston var en förebild. För sex år sedan gick hon med i Tensta Gospel Choir.

– Det var faktiskt Sabina Ddumba som tvingade med mig dit, efter att hon hört mig sjunga på en skolavslutning i nian. Jag hade velat gå med länge, men inte riktigt vågat.

– Min pappa dog strax efter att jag började där och de i kören var ett jättestort stöd. De sjöng också på min pappas begravning. Tensta Gospel Choir har betytt jättemycket för mig. Det var där jag hittade mitt uttryck.

Rotad här
Nour El Refai

Rotad här

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Anneli Hildonen

Ett decennium har passerat sedan en naiv och orädd Nour El Refai flyttade till Stockholm och slog igenom. Mycket har hänt. Katterna Rosling och Jalmert har flyttat in. Samlingen med matsmycken växer. Hon har gjort komisk show om sin depression och släkten har flytt sina hem. Hennes rötter har blivit bortsprängda, men hon har rotat sig i Traneberg.

På en kulle i Traneberg har Nour El Refai låtit sina rötter växa ner i marken. Där har hon bott hela sitt vuxna liv. Hyresrätten är väldigt ”kattig”. Hon ursäktar sig för kattsand på golvet och katthår på kläderna. Här är det framförallt fyrbenta Rosling och Jalmert som bor, döpta efter professorerna Hans Rosling och ”mansforskaren” Lars Jalmert.

– De lever inte riktigt upp till namnen. Men katter har ju en viss attityd, de är lite förmer. De har en sån stil, så professorsnamn passar dem bra, säger Nour El Refai och fixar lite kaffe i köket som hon älskar.

Hon har renoverat det och målat köksluckorna röda. Men nu ska ett stambyte ske och hyresvärden kommer att riva ut köket och sätta in ett nytt i stilen som, enligt Nour El Refai: ”de tycker att lägenheter ska se ut: standard”. Nour El Refai vill inte ha standard. Hon vill ha fisktapeter i hallen, rosa happy lights ovanför sängen och öppna hyllor i köket. I vardagsrummet har hon byggt ett loft, där många av familjemedlemmarna har kraschat någon gång, bland annat kusiner på flykt från kriget.

– Jag har bott i Traneberg hela mitt vuxna liv och gått den där vägen från tunnelbanan sen studenten. Det har hänt så mycket under de här åren, så här är jag rotad, mina rötter har tagit sig ner i jorden här.

År 2006 flyttade en naiv Nour El Refai till Stockholm med 7 000 kronor på kontot och en skådespelardröm i bagaget. Mamman var städerska och ensamstående med fyra barn, det fanns ingen möjlighet för henne att backa upp ekonomiskt om dottern inte kunde betala för sig. Men Nour El Refai oroade sig inte, något sorts jobb skulle hon väl få, hon som redan hade hunnit jobba i flera år. Hon hade varit vaktmästare och arbetat som butiksbiträde på Ica. Utöver det hade hon gjort några mindre roller i filmproduktioner. Hon hade med sig alla papper och bra referenser. Dessutom skulle 7 000 kronor räcka till tre hyror för tredjehandslägenheten som hon skulle dela med kompisen Matilda. Men hon fick inga svar på jobbansökningarna. Kompisen Matilda fick däremot ”hur många svar som helst”.

– Och hon hade inte jobbat nåt i hela sitt liv. Jag hade jobbat i tre år. Men i Lund hade jag fått jobb genom min mammas kille som var fastighetsskötare, och på Ica fick jag jobb efter min första prao. Då fick de ju träffa mig först. Nu var jag bara ett utländskt namn. Till slut dök det ändå upp en arbetsmöjlighet, hon skulle testas för ett dolda kameran- jobb på humorprogrammet Raj Raj. Hon fick det.

– Oj, shit. Jag tror att jag hade 11 000 i lön, det är ju ingenting, inte ens då, men för mig var det: ”Okej, wow”. Det var ändå ett jobb inom det jag ville hålla på med.

Sedan började det rulla på. Hon var reporter i Melodifestivalen. Och genom programmet Ballar av stål blev hon känd som den feministiska karaktären Bitterfittan.

– Precis efteråt fick jag ständigt höra: ”Du är den där blottarkomikern.” Folk kunde inte släppa det, men jag ville inte prata om det, jag ville vara en seriös komiker. Men nu tycker jag att det är roligt, fan vad ballt att vara 18 år och visa fitthåret ståendes i en fontän mitt i Stockholm. Fitthårsgrejen kom av att vi skulle tävla om vem som hade mest stake och kunde göra de läskigaste grejerna. Jag märker att tjejer fortfarande gillar den där karaktären, och då känner jag: ”Fan vad gött”.

Det är tisdag och på dagens schema står körlektion och uppträdande på Norra Brunn. Det har gått mer än ett decennium sedan hon kom till Stockholm och slog igenom. I sovrummet hänger en affisch från hennes första show Almost Like Boys, som hon skrev och regisserade och som Riksteatern producerade 2007.

– Det är fan det bästa jag har skrivit. Det är en orädd människa som har skrivit den.

Är du inte orädd längre?

– Mer eftertänksam och vuxen och tänker: ”Hur ska det bli?”

I Almost Like Boys spelade Nour El Refai och Cissi Fors bland annat kärleksparet Ricky och Johanna, som var ute på en sexualundervisningsturné.

– Vi spelade på alla mans- och kvinnoklyschor.

Feminismen genomsyrar det mesta Nour El Refai gör. Hon kände tidigt av orättvisorna. Det fanns regler för henne och det fanns andra regler för hennes bröder. Hon skulle vara lugn, snäll och söt och de kunde vara roliga, gapiga och bråkiga. Hon ville vara som dem. Det var någon gång under tonåren som hon satte ord på det, eller snarare två professorer satte ord på det när de höll en föreläsning på hennes skola. De sa att vi lever i ett patriarkat.

– Jag insåg att det ju är det här jag känner. Jag minns samtidigt hur killarna i aulan saboterade och ropade: ”Öh flata”. De hade ju aldrig hållit på så om det var två män i kostym som stod på scenen. Jag insåg att de bekräftade där och då att det är så det ser ut. Jag fick fnatt, reste mig och skrek: ”Håll käften!”

Nour El Refai hade gått från att vara mobbad på mellanstadiet till populär på gymnasiet, killarna lyssnade och höll käften. Efteråt pratade hon med professorerna och i vuxen ålder har hon haft dem i publiken och hon glömmer aldrig det de sa.

– De bekräftade att orättvisan är en sanning, att det inte bara är en känsla vi har. Orättvisan vi känner finns.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #238