Reaktor 3

När Farsta byggdes i början på sextiotalet var det också byggstart för Ågestaverket. Ett kärnkraftverk som var det första i sitt slag i landet och som skulle förse den nybyggda förorten med värme. För det var viktigt att värmen kom från egen källa.

– Det här var under kalla krigets dagar och Sverige ville vara självförsörjande på värme, kraft och energi. Och med andra världskriget i färskt minne så var den svenska linjen att använda inhemskt uran för att inte bli beroende av andra länder. Och visst – hade det funnits fler reaktorer på Ågestaverket hade Sverige rent hypotetiskt kunnat framställa plutonium till en egen atombomb, säger Eva Dahlström Rittsél, arkivarie på länsstyrelsens enhet för kulturmiljö.

Ågestaverket kallades R3 eftersom det var Sveriges tredje reaktor. R1:an fanns i ett bergrum på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, R2:an i Marviken utanför Norrköping – båda forskningsreaktorer. Den tredje reaktorn hamnade alltså i Huddinge kommun, på gränsen till Farsta, och var den första som skulle användas i kommersiellt bruk. Det tog åtta år att bygga kärnkraftverket som också var en utvecklingsplats för hög ingenjörskonst. 1964 stod verket klart.

– Det var en fjäder i hatten för alla underleverantörer som fick delta. Och än i dag röner det internationellt erkännande, så sent som förra året fick Ågestaverket beröm av en strålskyddsinspektör från Storbritannien, säger Eva Dahlström Rittsél.

Under tio års tid fick Farstaborna värme från Ågestaverket, sedan sjönk oljepriset vilket gjorde att driften blev olönsam och dessutom ställdes det högre krav på säkerhet som inte gick att uppfylla. Och det var egentligen inte heller tänkt från början att det skulle vara i drift i mer än tio år. Den 2 juni 1974 stängdes reaktorerna av.

Nu har alltså Vattenfall, som äger anläggningen, fått i uppdrag att riva och montera ner det gamla kärnkraftverket och de skickade nyligen in en ansökan om rivningen till Mark- och miljödomstolen för att få det godkänt. Och länsstyrelsens enhet för kulturmiljö, som vill att Ågestaverket ska bli ett museum, har i sin tur skickat en ansökan till kulturdepartementet om att Sveriges första kärnkraftverk ska sparas till eftervärlden.

– Det är en kulturmiljö som är värd att  bevara. En av efterkrigstidens viktiga byggnader  som visar industrisamhällets framväxt  och en tilltro till Sverige. Det handlar  också om att bevara arkitektur och ingenjörskonst,  säger Eva Dahlström Rittsél.  Ännu så länge finns anläggningen med alla  sina byggnader kvar. Själva hjärtat i anläggningen – reaktorhallen – är omslutet av ett  stålskal i ett bergrum långt under jorden.

När Situation Sthlm kommer till platsen är  det Storstockholms brandförsvars emblem  som vajar på flaggstången, de använder  sedan många år den inhägnade marken  runt kärnkraftverket som övningsområde.  Vattenfall tillåter inte längre några besök  i själva reaktorhallen, så vi kan inte komma  in där. Men brandmännen som jobbar på  området berättar att känslan i reaktorhallen  och kontrollrummet är som om alla bara  gått hem för dagen. Allt står kvar precis som  det gjorde när det stängdes för 44 år sedan.  Dörrarna till de radioaktiva områdena är  låsta och larmade och ett vaktbolag är där  flera gånger per dag och tittar till dem.  En brandman lotsar oss runt i en av byggnaderna  i anslutning till reaktorhallen. Vi  tittar in i ett maskinrum med reglage, termometrar  och mätinstrument. På skyltarna  står det med tydliga bokstäver ”Regulator”,  ”Kompressor” och ”Kontroll och blandning”.  När vi tar trapporna ner i underjorden  gör fukten att det blir disigare ju längre  ner vi kommer.  Det är som en dimmig trollskog med rör  och krökar i alla dimensioner. Och det är  svalt.

Merparten av Ågestaverket ligger under jord.  Men kyltornet som ligger högt upp på ett  berg på området är som ett landmärke för  hela anläggningen. Kyltornet ser ut som  en tratt i betong med tre fasta trampoliner.  Några graffitikonstnärer har satt sina  avtryck på kyltornets nedre del. Och vattnet  under tornet är grönt – av alger.