Situation Sthlm
Sammankopplade
Mats och Skrutten

Sammankopplade

Publicerad: 2 månader sedan Av: Maria Hagström. Foto: Martina Holmberg.

Mats Pilotti och Skrutten har en hel del gemensamt. De har båda levt på gatan, en i Stockholm och en i Spanien. Men på Kungsholmstorg, där Mats säljer Situation Sthlm, fann de varandra. Nu bor de tillsammans i Hökarängen och Skrutten får Mats att hålla sig nykter.

I Spanien, för cirka sju år sedan, föddes hunden som senare skulle få namnet Skrutten. Han hade ett så kraftigt underbett att familjen som fått honom inte ville ha honom kvar, de tyckte att han såg ful och aggressiv ut och lämnade honom att klara sig själv på gatan. Det är så historien om Skrutten sägs börja. Valpen lär ha hittat en ny familj i ett gäng gatukatter och än i dag syns spår av det när han nästan lika graciöst som en katt slickar sig på tassen och med den tvättar sig om huvudet och bakom örat.

Samtidigt i Sverige hade Mats Pilotti varit hemlös i ett antal år, efter en skilsmässa. Han var deprimerad och drack alkohol för att må bättre. Han sov på soffor, utomhus, på härbärgen och ett tag också i ett bergrum.

I dag bor Mats Pilotti och Snutten tillsammans i en lägenhet i Hökarängen.

Men om vi backar historien till deras första möte så hamnar vi utanför ICA-butiken vid Kungsholmstorg där Mats säljer Situation Sthlm. En dag hade en av hans stamkunder, Ellen Hult Larsén, med sig en hund, en blandning av affenpinscher och schnauzer. Han fick veta att hunden varit övergiven och hemlös men att organisationen SOS Animals hade tagit honom till Sverige, via karantän och så småningom hamnat hos Ellen. Mats Pilotti började vakta honom varje gång matte var inne på ICA och handlade mat.

– Han lärde sig snabbt att han skulle gå fram till mig och stå där. Vi klickade direkt, säger Mats och klappar hunden som lagt sig över hans ben.

Efter en tid blev han hembjuden till Ellen och hennes man och de blev snart riktigt bra vänner, de kom varandra så pass nära att han kände sig som en del av deras familj. När maken gick bort vintern 2012 frågade Ellen om Mats ville flytta in i lägenheten på Garvar Lundins Gränd, runt hörnet från Kungsholmstorg.

”Vi har också mycket gemensamt – livet har ibland varit hårt mot oss”

– Hon ville ha sällskap och hon visste också att jag bodde på härbärgen. Jag flyttade in och bodde där i kanske åtta månader tills hon sålde lägenheten och köpte en mindre, men vi hade fortsatt kontakt. Jag hälsade ofta på och gick ut med hunden.

Ellen fick lungcancer, tappade orken och då var det Mats som rastade Skrutten tre gånger om dagen.– Jag har aldrig haft en egen hund, men när jag var barn brukade jag gå ut med grannarnas hundar. Då bodde vi i en villa i Ösmo och jag tog hundarna på gatan på promenad i skogen och ner till sjön. Jag har alltid varit en djurvän, blir lugn och harmoniskt tillsammans med djur. Och de tyr sig till mig. Därför blev det jag och Skrutten, det var ingen tvekan alls om det. Vi har också mycket gemensamt – livet har ibland varit hårt mot oss, vi har båda levt på gatan och ingen av oss vill tillbaka dit.

Ellen fick behandling, blev bättre och tillslut var lungcancern borta. Men snart började hon må dåligt igen och läkarna upptäckte metastaser i nacken och bakhuvudet. Hon hamnade på Ersta sjukhus hospice.

– Hennes dotter Maria ringde mig och frågade om jag kunde ta hand om Skrutten. Sen den dagen har han bott med mig.

Läs hela artikeln om Mats och Skrutten i Situation Stockholms decembernummer, #232.

Rum i världen
Lisa Ekdahl

Rum i världen

Publicerad: 9 timmar sedan Av: Text: Alexandra Sundqvist Foto: Anneli Hildonen

I ett gammalt gårdshus vid Mariatorget har Lisa Ekdahl sina rum i världen. Några akustiska gitarrer, ett piano, studio i en del av lägenheten. Bakom tunna vita gardiner, bland Leonard Cohen-vinyler, dova trämöbler och gamla sparade saker, har låtarna till nya skivan När alla vägar leder hem – den första på svenska på tio år – blivit till. Men det var vid ett köksbord i en liten fiskeby i Portugal hon började längta efter det svenska igen.

Lisa Ekdahl rör sig ledigt genom hemmet, ett gårdshus från förra sekelskiftet. Hon plockar upp sin kamera och trycker av, tar på sig en hatt och gör sedan en gest mot en klädställning med blusar och känningar i skira tyger. Hon gillar ”att spara gamla saker”, säger hon. Vindsutrymmet däruppe är fullt. Här, i närheten av Mariatorget, har Lisa Ekdahl bott i 16 år. Det är hennes oas, hennes egna rum i världen. Det är här hon skriver sin musik bakom tunna, vita gardiner. Ett litet Paris med dova trämöbler mot senapsgula väggar och frostbitna pallkragar utanför. Ett hem fyllt av Leonard Cohen-vinyler och ornamental träpanel, där det också finns en inspelningsstudio med en spetsklädd ljuddämpare ovanför mixerbordet.

– Jag vill aldrig flytta härifrån. En positiv sak med att bo så här är att jag kan låta och spela musik utan att störa nån. Vi har bara en granne, en forskare, men han är nästan aldrig hemma.
– Jag känner mig verkligen hemma här. Jag känner mig inte så igenkänd, för alla är mer eller mindre igenkända på Södermalm. Det är ingen stor sak. Men, påpekar Lisa Ekdahl, det område hon flyttade till vid millenieskiftet har förändrats en hel del. Mariatorget är i dag mer ”uppiffat”, mer livsstilsorienterat.

– Jag är glad att Stadsmissionen flyttade in i kyrkan vid torget, de har soppkök där varje dag. Det är skönt att det inte blev en till inredningsbutik. Inget ont om inredning, jag gillar inredning – men det finns rätt många såna butiker i närheten redan.

Vi har flyttat oss till köket, där Lisa Ekdahl skär loss en bit mörk choklad vid diskbänken. Tätt intill ligger en inbjudan till dramatiseringen av Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande, med premiär samma kväll. Lisa Ekdahl älskar boken och dess huvudkaraktär Ester. Hon är helt övertygad om att vännen Krister Henriksson kommer att briljera på teaterscenen i rollen som den arrogante, och för Ester ouppnåelige, konstnärsmannen Hugo Rask. Klart Lisa ska gå. Bredvid det lilla köksbordet hänger en akustisk gitarr tätt intill en terapilampa. En annan gitarr står i ett hörn. Hon tar en av gitarrerna och börjar med ens att spela en låt. Hon sjunger ”Dom band som binder mig”, en singel från 2004 – tillika en duett med Lars Winnerbäck. Det är en sorglig visa om att släppa taget, men som också innehåller en förnimmelse av bitterljuv frihet. Låten finns med på Lisa Ekdahls skiva Olyckssyster, som Lars Winnerbäck producerade. Deras samarbete fortsatte på albumet Pärlor av glas 2006. Sedan dess har Lisa Ekdahl inte gett ut något egenskrivet material på svenska – förrän nu. Nya skivan När alla vägar leder hem innehåller ett pärlband av egna svenska popvisor – liksom en handfull tolkningar från tv-programmet Så mycket bättre – som Lisa Ekdahl medverkade i. Det var inte första gången hon fick frågan från musikprogrammet, men det var första gången det ”kändes rätt” att tacka ja.

– Jag gick från att tycka att det var helt uteslutet till att det var jätteintressant. Mitt genombrott på nittiotalet kom väldigt plötsligt, singeln ”Vem vet” spelades i radion hela tiden och skivan sålde i 800 000 exemplar. Jag gick från att vara helt okänd till att bli igenkänd över en natt och jag var verkligen inte beredd på det. Så när jag jämförde den erfarenheten med Så mycket bättre, insåg jag att det kommer inte vara nånting i jämförelse med hur det var då. Hon tillägger:

– Programmet har dessutom blivit mer och mer av ett tolkningsprogram, där låtskriveriet är det centrala och där friheten att ändra i andras låtar är större än tidigare. Jag känner mig väldigt bekväm med låtskrivandet och visste att jag kunde luta mig mot det. Jag tänkte: ”Jag ska spela en låt om dagen, men annars kan jag bara strutta runt!”

Lisa Ekdahl hade dock ett villkor – om hon blev trött under de långa inspelningsdagarna ville hon lägga sig under ett träd och vila ”annars skulle jag bli galen”. Det var inga problem. Resten är historia. Hennes jordnära, lugna och nyfikna sätt gav det vanligtvis uppskruvade programmet dynamik. På sin dag ordnade hon exempelvis en kollektiv vilostund. Under den iklädde hon som sig rollen som Beppe Wolgers, Sveriges sovfarbror nummer ett, som kröntes till mysig landsfader i nattmössa tillsammans med dockorna Busan, Gäspan, Kraman, Dockan och Sigrid i Godnattstunden i slutet av sextiotalet. Men också hyllad textförfattare och poet.

– Det har funnits ett slags Beppe Wolgerskomplex hos mig tidigare. Jag har tänkt att han är en slö poet – men en väldigt snygg sån. Jag ville vara Beppe Wolgers på min dag helt enkelt. Tanken var att vilan skulle gå att göra tv av, samtidigt ville jag att den skulle vara folkbildande. Jag läste en av hans diktsamlingar högt. Det blev väldigt lyckat. Jill Johnson somnade ju till och med.

Läs mer i senaste numret!

Med andra ord
Anna Lindberg

Med andra ord

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: David Bogerius Foto: Marc Femenia

Det har hänt att översättaren Anna Lindberg fastnat i Urban Dictionary när hon letat efter ett ord. Men oftast sliter hon på i 45-minuterspass för att hålla koncentrationen uppe. Så hon lyckas skilja på vad som är författaren och vad som är språket.

Enligt Kungliga bibliotekets Nationalbibliografi översattes totalt 950 romaner till svenska förra året. För en väntad storsäljare som E.L. James Grey: Femtio nyanser av honom enligt Christian gick det åt inte mindre än tre översättare innan den låg på diskarna.

– Oftast är det bara en person som översätter en bok men ibland använder sig förlagen av flera stycken. Särskilt när det gäller stora titlar som de vill ha ut fort, säger Anna Lindberg.

Hon är en av nästan 600 medlemmar i Sveriges Författarförbunds översättarsektion och hennes senaste översättning, Irena Brežnás Den otacksamma främlingen, har precis kommit ut. Hon översätter både tysk och engelsk litteratur och har nominerats till Författarförbundets pris ”Årets översättning” för Monika Rincks diktsamling Till omfamningens frånvaro 2012.

– Jag har alltid sökt upp sammanhang där jag får prata andra språk än svenska. Jag gick i ett engelskspråkigt gymnasium och valde franska som tillval trots att jag redan läste tyska sen högstadiet. Jag åkte till Tyskland på utbytesvecka och bodde även i Frankrike under en period efter gymnasiet.

Studierna fortsatte med en kandidatexamen i tyska från Uppsala universitet och vidareutbildning vid Biskops-Arnös författarskola och Södertörns litterära översättarseminarium.

– De översättare jag känner har antingen bott utomlands och kommit in på översättningen den vägen eller så kommer de som jag från litteraturen eller nåt slags skrivande, säger Anna Lindberg, vars egen roman Något måste hända nu nominerades till debutantpriset Slangbellan 2012.

Vid översättningar av engelska och amerikanska romaner är urbandictionary.com ett välkänt hjälpmedel, särskilt när det handlar om modernare slang och uttryck från exempelvis droghandeln som ett nog så tjockt engelskt-svenskt lexikon går bet på.

– Jag kan fastna på Urban Dictionary och bara sitta där och läsa. Tyvärr finns det ingen tysk motsvarighet och det är knappt att det finns nån ordbok att ta till heller. Det finns Norstedts Ord på nätet men de ord som jag letar efter är oftast så konstiga att de inte finns där. Jag brukar använda mig av ett tyskt-engelskt lexikon i stället, eller så får jag fråga nån tysk. Det är den livlina jag har, men mina tyska vänner har inte så bra koll på drogvärlden.

Redan innan hon började arbeta som översättare kunde hon läsa översatta texter och tänka att hon skulle kunna göra det bättre. Med tiden har hon blivit ännu petigare och fått en större känsla för text, men hon vet inte om det har med hennes yrke att göra.

– Lite har det nog det, men jag har alltid varit en petimäter när jag läst böcker och även när det handlar om undertexter på film och tv.

Läs mer i Situation Sthlm:s februarinummer #234

Nyckeln till Stockholm
Per Lind

Nyckeln till Stockholm

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

De fixar allt ifrån lås som kan öppnas med bara fingret, till kyrknycklar i järn och larmsystem till myndigheter. Corells lås har legat på samma adress på Kungsholmen sedan 1943, det är tredje generationen som driver firman vidare.

En förtvivlad dam kommer in på Corells. Hon har tappat hemnycklarna, eller rättare sagt slank de med när hon slängde soporna. Nu behöver hon hjälp att komma in i sin lägenhet. Alla låstekniker är ute på jobb, så Per Lind, som för dagen står i butiken, ringer runt till andra låsfirmor för att hitta någon som kan hjälpa henne. På tredje samtalet får han napp, hjälp kommer inom en timme. Damen kan andas ut.

– Annars är det i nio fall av tio frågan om väskstölder när någon blivit av med sina nycklar. Och folk blir alltid väldigt glada när vi kommer och öppnar en dörr. Det är känslomässigt besvärligt att inte kunna komma in i sitt eget hem, säger Per Lind som driver Corells lås i dag.

Längs väggarna på Corells hänger lås, larmsystem, dörrhandtag och nycklar av alla de slag – till bilar, båtar, bostäder, hänglås, kassaskåp, kyrkdörrar, gallergrindar och cyklar, bland annat. Och morfars maskiner står också kvar och används när någon har behov av en nyckel till ett väldigt gammalt lås. Från början var Corells en mekanisk verkstad som lagade cyklar, paraplyer, och ”allt annat mellan himmel och jord”. Men 1943 blev det en renodlad låssmedsfirma. Firman har legat på Pilgatan sedan starten, en tvärgata till Hantverkargatan på Kungsholmen som i förstone verkar rätt öde. Men med passenheten och polisen som närmsta grannar är det en strid ström av folk som passar på att få nya nycklar gjorda. Per Lind säger att vi stockholmare låser in oss mer än tidigare med larm, galler och säkerhetsdörrar. Att säkerhetsdörrarna blivit fler tror han inte bara beror på rädsla för inbrott utan för att de också är ljudisolerande och står emot brand bättre. Men han dementerar att de skulle vara mer inbrottssäkra. Tjuvarna ligger alltid steget före.

– Det är inte frågan om tjuven kommer in utan hur lång tid det tar att komma in. Det man köper med fler lås är just tid, säger Per Lind.

Det lås som varit vanligast i Stockholms dörrar heter 565. Det låser sig själv när du slår igen dörren, då är det är det förargligt om nycklarna inte är med. Därför har lås 560 succesivt fått ersätta gamla 565:an. Med följd att färre låser sig ute. Och det är tur, för antalet låssmeder, eller låstekniker som det heter i dag, är ett bristyrke. Pensionsavgången är stor och återväxten nästan obefintlig.

– Jag tror att vi är den yrkeskår som det är störst brist på i Stockholm i dag. Alla låsmedsfirmor söker folk. Det gör att väntetiderna blir längre för kunderna och att vi måste jobba övertid. Vi i branschen gör vad vi kan för att attrahera yngre tjejer och killar.

Läs artikeln i sin helhet i Situation Sthlm:s februarinummer #234

Råttorna intar stan
Ur kloakerna till marknivå

Råttorna intar stan

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Illustration: Aron Landahl

Brunråttorna kom till Gamla stan för länge sedan med europeiska skepp. De följde i människans spår och spred sig. Till slut var de så många att det pratades om en råttinvasion. De lever i stadens kloakvärld, men allt oftare möter vi dem på marknivå. Och kanske är de mer framgångsrika än människan.

För några hundra år sedan, troligen på 1700-talet, klev de allra första brunråttorna i land på Stockholms mark. De hade stigit ombord på ett skepp någonstans i Europa som sedan anlade vid Skeppsbron i Gamla stan.

– Brunråttorna är väldigt framgångsrika djur. De gräver hål och gångar och förökar sig snabbt. – De är sociala varelser med många olika läten och de kan varna varandra för faror. De är smarta, säger Gudrun Wessnert på Medeltidsmuseet.

Svartråttorna, som på den tiden fanns i Stockholm, hade därför inte en chans. Brunråttan konkurrerade ut dem och tog över. När Stockholm växte och människorna bredde ut sig gjorde brunråttorna samma sak. De har alltid följt människan i spåren. Och ju mer vi människor skräpar ner och lämnar matrester efter oss, desto mer har råttorna att äta. Och ju mer vi skyndar på klimatförändringar desto bättre trivs råttorna. De har dessutom då och då lyckats undvika våra råttgifter. I höstas ledde det till en ”råttinvasion”. Stockholms stad visste inte hur de skulle få stopp på råttorna och tidningarna skrev: ”Råttorna härjar i Stockholm”, ”Råttorna kryllar på gatorna –
värst är det på Östermalm”. Men mer om det senare, först tillbaka till medeltiden. Ursprungligen kommer brunråttan från norra Kina och Mongoliet, men på medeltiden började råttorna lifta med handelsskepp över världshaven, spred sig åt olika håll. En av sjövägarna gick till Europa. Det går att via dagens råttors gener se var de kommer ifrån. Allt som krävs är en bit öra eller svans för att ta reda på arvsmassan. Så har gjorts med massvis med råttor över hela världen, sen har de jämförts i en ny internationell studie. Fram trädde en genkarta som visar råttornas erövring av världen.

– Brunråttan hänger alltid med människan. Därför är det intressant att lära sig hur den spred sig, det är en pusselbit i hur människan har rest, säger Tanja Strand, forskare vid Zoonosis Science Center på Uppsala universitet, som studerar råttor och smittor och är medförfattare till studien.

Efter att råttan hade etablerat sig i Europa följde den med människan till Afrika och Amerika. Vi delar samma kolonialhistoria. När en råttpopulation har tagit över en stad är de inte är särskilt förtjusta i nya råttbesökare.

– De åker med skepp, i containrar och kanske till och med flygplan mellan olika världsdelar och orter, men det är väldigt sällan råttor välkomnas in i redan existerande populationer. Det betyder att till exempel New York sällan får in nya råttor utifrån. New York-råttorna vill inte ha nya kompisar, de konkurrerar ut dem som kommer. Det blir inget nytt blod, det blir ingen parning. Råttorna har ett väldigt revirtänk. Det betyder också att det väldigt sällan kommer nya exotiska smittor till New York, trots att råttor historiskt sett har rört sig mycket, säger Tanja Strand.

Läs hela artikeln i februari numret av Situation Sthlm #234

”Någon hade skrivit att den kände sig stolt. Det ska de vara”
Uppskattade

”Någon hade skrivit att den kände sig stolt. Det ska de vara”

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

När Situation Sthlm:s försäljare kommer till Situation Sthlm är Ingmari Olofsson och Jonas Svensson de första de möter. De jobbar som samordnare och säljer tidningar till försäljarna.

Enkäten visar att deras jobb är uppskattat, många lyfter fram bra bemötande.

– Det är jättekul att det var så mycket positivt och att se att tidningen betyder så mycket, säger Ingmari Olofsson.

Hur skulle ni beskriva ert arbete?

– Det kan innebära allt från att hjälpa till att leta upp telefonnummer till att fylla i blanketter. Vi är några som de kan komma till när det strular och det blir många stöttande och peppande samtal, säger Jonas Svensson. Ingmari Olofsson beskriver deras arbetsplats lite som försäljarnas fikarum på jobbet, där det finns en samhörighet.

– Varje dag kommer också försäljare in och berättar om människor de har träffat, om möten med kunder. Folk ringer oss också och undrar var deras försäljare är nånstans och skickar en hälsning, säger hon.

Var det något i enkäten som ni särskilt kommer ihåg?

– Vad de svarade att de skulle göra om de inte sålde Situation Sthlm, vad alternativet är för många, vilket kan vara prostitution, vara kriminell, inte tjäna egna pengar – ytterligheterna, säger Jonas Svensson och Ingmari Olofsson tillägger:

– Nån hade skrivit att den kände sig stolt. Det ska de vara.

57 personer har svarat på enkäten. Genomsnittsåldern är 55 år. Den yngsta är 25 år och den äldsta 74 år.
30
procent har försöks- eller träningslägenhet eller eget boende.
70 procent bor enligt Socialstyrelsens Situation 1 och 2, vilket innebär akutboende, jourboende eller sover
ute. De kan också bo på stödboende eller vara inskrivna på kriminalvårdsanstalt eller behandling.
84 procent upplever en förändrad livssituation sedan de blev inskrivna som försäljare på Situation Sthlm.

Livet med Situation Sthlm
Det handlar om gemenskapen

Livet med Situation Sthlm

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Att känna stolthet, ha en sysselsättning, få bättre ekonomi och kontakt med människor – det betyder det att sälja Situation Sthlm. I en nygjord enkät har tidningsförsäljarna tyckt till. De berättar också hur deras problem ser ut och 84 procent uppger att deras livssituation har förbättrats.

Arbetsdagen börjar klockan sex på morgonen för Eva Kullmer. Oftast står hon utanför Mariatorgets tunnelbaneuppgång vid polishuset. Nästan alla som passerar hejar. Så ser den dagliga morgonrutinen ut.

– Man behöver rutiner och att träffa sina kunder. Att sälja tidningen innebär också extra pengar. Min sjukersättning är låg och jag har en hyra på 9 300 kronor. Men det handlar också om allt det här, säger Eva Kullmer när hon kommit in på Situation Sthlm och tittar sig menande omkring.

Vi sitter i det lilla biblioteket. Utanför glasväggarna äter några försäljare frukostsmörgås och Ingmari Olofsson och Jonas Svensson, som är samordnare i den sociala verksamheten, har nyligen öppnat för dagen. Klockan är nu strax efter åtta.

– Det handlar om gemenskapen man får här, fortsätter Eva Kullmer. Är jag deppig så är det bara att gå hit och prata med Ingmari, Jonas eller nån av jobbarkompisarna. Det blir som en familj på nåt vis.
– När jag träffar nån som säljer Situation Sthlm ute på stan så morsar jag alltid. Jag ser dem alla som mina kollegor, det är som ett stort jäkla företag, säger hon och skrattar.

När hon började sälja Situation Sthlm sov hon i tunneln vid Rådhusets tunnelbana, i dag bor hon en lägenhet via socialtjänsten.

– Vi blev tillsagda här att vi borde gå till soc. Då gjorde vi det och kom först in på härbärge, men i mars förra året fick vi en försökslägenhet i Årstadal. Det är kanon. Så livssituationen är bättre, oja!

En nygjord enkät med tidningsförsäljarna visar att 84 procent tycker att deras livssituation har förbättrats sedan de började sälja tidningar. Förändringen innebär allt från att känna mer glädje i livet och att vara ute mer, till att inte begå brott och att vara nykter.

– Jag vill ju inte stinka alkohol när jag säljer. Men om jag inte hade sålt Situation Sthlm då kanske jag skulle dricka mer. Jag är amputerad och har grav KOL, så jag skulle förmodligen sitta isolerad hemma. Då är det lätt att muntra upp sig själv med sånt man inte borde.

När försäljarna i enkäten får frågan vad de skulle göra om de inte sålde Situation Sthlm blev svaren till exempel: stjäla koppar, samla pant, driva omkring, dricka mer, troligen sitta inne och ganska snart vara färdig för skrotning, leva på kyrkan, med största sannolikhet vara död. När Bertil Jansson, som säljer Situation Sthlm på Drottninggatan, ska svara på den frågan säger han:

– Bomma. Men jag orkar inte göra det, tigga. Jag tycker också att det är så trevligt med alla dessa kundkontakter och allt snack. Det betyder nästan allt.

Varför började du sälja Situation Sthlm?

– Min bror introducerade mig. Jag vägrade soc, för där skulle jag vara tvungen att söka 25 jobb i veckan trots att det ju är helt kört på grund av åldern. Det är ingen som är intresserad av gamla stötar.

Försäljarna uppger deras problem i livssituationen framför allt är boendet. Men också bland annat ekonomin, missbruk, socialtjänsten och hälsan.

– Jag har inget boende, jag har inte ens haft kontakt med socialen på över två år. Jag har också hamnat utanför bostadskön eftersom jag inte har fått in betalningarna dit, säger Johan Löfgren, som säljer vid Centralstationen och Odenplan. Nu bor jag ingenstans. Jag får sova hos en gammal kollega från Posten när han jobbar. Han är tidningsbud och går till jobbet klockan två på natten och kommer hem vid sju-åtta. Så jag har en sovplats i alla fall.

Har din livssituation förändrats sen du började sälja tidningen?

– Måste jag väl säga ändå. Jag känner en annan trygghet, jag kan ju jobba ihop pengar i stället för att leva knarkarliv och strula hit och dit och göra konstiga affärer. Jag gör andra saker också, som att spela boule med kompisar. Nu lever jag lite mer som en vanlig människa. Men han har synpunkter också, som att han tycker att distributionen på Situation Sthlm skulle ha öppet längre om dagarna, vilket han inte är ensam om att önska i enkäten. Utöver det är synpunkterna nästan enbart positiva. Och flera berättar vad det betyder att sälja tidningen: Frihet och välmående. En social kontakt med människor. Ansvar och självrespekt. Bättre ekonomi och sysselsättning. Överlevnad. Ett bättre liv.

En röst utan skuld
Magnus Carlsson

En röst utan skuld

Publicerad: 1 månad sedan Av: David Bogerius Foto: Joel Nilsson och Henrik Lindsten

Sångaren Magnus Carlson släpper en Northern Soul-platta på svenska, firar att Weeping Willows jobbat av sina skulder i Tambourine-härvan med två kvällar på ett utsålt Globen och är fortfarande livrädd för att lära sig sjunga upp. Men hans föreslagna artistnamn ”Marcus Ekström” fick aldrig fäste. Och när det såg som mörkast ut var det jazzen – och ett konstaterande från vännen Freddie Wadling – som låg bakom att det vände.

Den 29 oktober 2016 sändes Magnus Carlsons dag i TV4:s fredagsunderhållning Så Mycket Bättre. Efteråt fylldes programmets Facebook-sida med kommentarer. En typisk sådan löd: ”Jag visste inte vem Magnus Carlson var, blandade ihop honom med förra Barbadossångaren med samma namn. Men han är ju verkligen jättetoppenbra.” Nej, 100 000-tals sålda skivor, Grammisnomineringar och två omslag på Situation Sthlm betyder inte att Melodifestivalpubliken vet vem man är. Även om man är ”jättetoppenbra”.

När Magnus Carlson skulle ge ut sin andra soloskiva Ett kungarike för en kram, frågade någon på skivbolaget om han inte kunde tänka sig ett att börja använda ett artistnamn. Efter att först ha blivit förbannad och förnärmad kom Magnus Carlson upp med förslaget ”Marcus Ekström”. Skivbolaget förstod ingenting och det blev aldrig något namnbyte.
– Det jag menade var att det fanns ju ingen annan sångare som hette Magnus Ekström så då kunde jag lika gärna byta till det eftersom det är lika lite häftigt som Magnus Carlson. Men jag heter ju Magnus Carlson och jag sjunger om Magnus Carlsons liv, hur ska jag då kunna heta nåt annat. Jag är inte den typen av påfågel som kan kalla sig Ziggy Stardust.

 

Läs hela intervjun i februarinumret, Situation Sthlm #234

Fallenhet
Anna Platt

Fallenhet

Publicerad: 1 månad sedan Av: David Bogerius. Foto. Anneli Hildonen.

Flygplanet JAS 39 Gripen, en fågelskådare som blir blåst och ordet ”Kuken” skrivet på väggen till ett mäklarkontor. Allt detta finns med i Anna Platts debutroman ”Allt Faller”. Hon är inte säker på att hon vågar läsa recensionerna.

Kåre, Marie Louise, Monica, Elis och Ida. Alla har de en huvudroll i Anna Platts debutroman ”Vi faller”.

– Det känns jättetomt nu när jag har satt punkt. Dels för att jag inte kan hålla på och pilla med texten längre och det är nog sunt, jag kan inte ändra fler kommatecken, men också för att jag känner att jag levt med de här fem personerna i boken. Det är spännande nu när jag inte vet vart de ska ta vägen, men jag saknar dem lite.

Samtidigt finns det finns väldigt mycket av Anna själv i ”Vi faller”. Ida tackar flygplanet JAS 39 Gripen för sin existens. Om inte hennes pappa, precis som Annas, kommit till Linköping för att jobba med planets styrsystem så hade han aldrig träffat hennes mamma på Stora hotellet och de hade aldrig dansat tryckare till Rod Stewart, och Ida hade aldrig blivit till.

– Idas del i boken var den första jag skrev, började skriva den för kanske sju år sedan, men det var först för två år sedan som jag tog det på allvar. Men det är som att det har gått både långsamt och fort att skriva boken, eftersom jag hållit på med den vid sidan av så mycket annat under en lång period. Det var innan jag riktigt vågade tro på det. Men jag har svårt att se att jag skulle kunna debutera med någon annan bok, den ligger så nära mig själv.

 

Läs hela intervjun i Situation Sthlms januarinummer, #233.

dramaten6 dramaten4 dramaten3 dramaten5
55 yrkesgrupper

Arbetsplats Dramaten

Publicerad: 1 månad sedan Av: Alexandra Sundqvist. Foto: Joel Nilsson.

De rensar avlopp, platsbygger interiör, ser till att skådespelarna tar plats på scenen vid rätt tidpunkt och tillverkar rekvisita till föreställningarna. Möt personerna som arbetar bakom kulisserna på nationalscenen Dramaten.

På Dramaten, eller Kungliga DramatiskaTeatern som den formellt heter, arbetar 627 personer. Teaterbyggnaden är ett samhälle i miniatyr. Det marmorvita teaterhuset, invigt 1908, är fullt av vindlande kulvertar och spiraltrappor. Här finns ett bibliotek, specialiserat på dramatik, liksom en väl dold kunglig foajé för en teaterbiten monarki, samt fyra repetitionssalar där full aktivitet råder.

På Dramaten arbetar 55 olika yrkesgrupper. De enskilt största yrkesgrupperna vid nationalscenen arbetar på någon av de sju scenerna. Det är skådespelarna, som spelar uppemot 1000 föreställningar om året, liksom scenteknikerna – det är någon av dem vi oftast ser när vi går på teater. Men här finns också hundratals personer som arbetar bakom kulisserna – däribland fastighetstekniker, påklädare, attributmakare, hattmakare och chaufförer. Situation Sthlm tog rygg på några av dem under en dag.

Kväll Åkerblom går raskt genom kulvertarna under Nybrogatan med en skruvdragare i handen. Kulvertarna binder samman Dramatens huvudbyggnad med Lilla scenen, som ligger i huset intill. Här och var finns små dörrar till ännu mindre gångar. På dörrarna sitter varningsskyltar om att ingen får gå in utan ficklampa, i fall strömmen skulle gå. Dramatens underjord är inget för den som lider av klaustrofobi.

Kjäll Åkerblom, som arbetat i huset i 34 år och sett en rad teaterchefer komma och gå, är en av de som kan huset bäst.

– Ändå hittar jag hela tiden nya skrymslen.

Med sig har han sin lärling Kamran Karimi. Han kommer från Afghanistan och har praktiserat vid Dramaten i åtta månader. Kamran Karimi, som är utbildad VVS-montör, fick platsen via Arbetsförmedlingens yrkesintroduktion. Nu har han fått anställning.

– Det är ett häftigt ställe att jobba på, säger Kamran Karimi. Jag hade inte sett så mycket teater innan, men nu har jag sett massor.

Kjäll flikar in;

– Meningen med yrkesintroduktionen är att chefens son inte ska få jobbet. Den som söker ska vara under 24 år och att inte ha teatervana är faktiskt en merit.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms januarinummer,  #233.

kor2
Gatans kör

Hörda röster

Publicerad: 1 månad sedan Av: Ulf Stolt. Foto: Magnus Sandberg.

Vad som började med en lapp i försäljarcaféet har nu blivit en dokumentärserie i SVT. Och ännu en viktig plats i tillvaron där en hemlös människa kan göra sin röst hörd. Flera av Situation Sthlms tidningsförsäljare sjunger i Gatans kör. Och kommer att fortsätta göra det efter att TV-kamerorna slocknat.

När Gatans kör uppträdde helt oannonserat på Odenplan en onsdag i slutet av oktober 2016 hade Irene Petterson sin svarta hatt på sig och gjorde ett litet solonummer i Cornelis Vreeswijks ”Brev från Kolonin”.

– De märkte att jag tyckte om den låten. Jag har ju varit så mycket på kollo, från det jag var fem år gammal till… ja, jag minns inte. Så jag kunde ju verkligen se texten, liksom, och så gillar jag Cornelis. Jag tror att de kände att den låten liksom ”blev min”.

Som alla andra hittade Irene Pettersson kören via en lapp i Situation Sthlms försäljarcafé där ett produktionsbolags sökte sångintresserade till dokumentärserien Gatans kör.

– De senaste åren har jag känt att nåt saknats i mitt liv, sen när jag började i kören har jag fattat vad det var – du vet, man har krånglat in livet liksom i en stickning där man stickat sig förbi felen men inte vet riktigt vad som är rätt, var man ska börja om. Det är det här jag saknat, det här jag behöver.

Vad är det du saknat?

– Musiken, skapande av musik. Den här gruppsamvaron, att man är två eller flera. Det är häftigt med kören. Jag växte. De här veckorna fick jag mycket kraft ifrån. Jag har varit på alla körtillfällen.

– Det kändes rätt direkt när jag kom dit, när Rickard sa att man ”fick vara ful” när man sjunger, då tänkte jag: ”Japp, det köper jag”.

Musiken har alltid varit en viktig del av Irene Petterssons liv.

– Under hippietiden gick jag alltid omkring med en flöjt och spelade, improviserade. Jag var ju bara typ tretton år då och sprang runt på Gärdesfesten med min flöjt.

Att det hela skulle filmas och visas i TV var ingenting hon bekymrade sig särskilt mycket över.

– Kanske första och andra gången att jag tänkte på det, men jag var så inne i det vi skulle göra att jag kopplade bort det. Jag kände att det var människor som jag kan vara mig själv med.

Läs hela artikeln i Situation Sthlms januarinummer,  #233.

Sannas sanning
Sanna Bråding

Sannas sanning

Publicerad: 2 månader sedan Av: Maria Hagström. Foto: Joel Nilsson och Henric Lindsten.

Sanna Bråding blir alltmer lik sig själv som barn – filterlös. Hon har skalat av de skyddande lagren och kommit in till sin kärna. Hon har blivit bättre på att köra vrålåket utan att krascha. Nu är hon redo att ställa sig på scenen och bjuda på en show som handlar om henne själv, men som egentligen handlar om något större. Dessutom är det tid för grönguldiga naglar, barnafödande och att tänja på samhällets mallar. Och att prata om vad som ÄR fel.

Precis tio år har passerat sedan Sanna Bråding var Situation Sthlms omslagsperson. Då stod hon inför sitt livs jobbigaste period, nu är hon ganska säker på att det värsta finns bakom henne. Då var hon filmaktuell, programledare för Idol och skulle snart leda Grammisgalan. Nu är hon aktuell med showen För mycket av allt, som bygger på hennes självbiografiska bok som kom ut i september.

Då, för tio år sen, var det för mycket av allt, men det var inget som Sanna Bråding berättade i intervjun. Hon berättade i och för sig om tonåren och det kaos hon kände inuti då, om att hon blev ett kontrollfreak och var ”wack”, om de skyhöga kraven hon hade haft på sig själv och om att hon hade tränat för mycket. Hon sa: ”Jag var väl sjuk då”. Men hon berättade inte hur hon mådde där och då, i slutet av 2006, egentligen.

”Jag var fullt upptagen med att hålla ihop mig själv”

– Jag mådde ju jättedåligt, men jag var väldigt mån om att hålla fasaden uppe. Jag hade inte verktygen eller energin att förmedla det då, jag var fullt upptagen med att hålla ihop mig själv, säger Sanna Bråding i dag.

I intervjun avslutade 26-åriga Sanna Bråding med att prata om att lyckan är skör: ”Det kan hända vem som helst att livet kraschar och att du inte klarar trycket. Du kanske inte är riktigt där psykiskt och så rustar psykvården ner. Och nyss var det du som slängde en krona åt någon annan. Man ska aldrig ropa hej.”

– Intressant att jag sa så då, jag var ju medveten om vad som hände, jag fattade hur jag mådde. En månad senare kom min första krasch, då blev jag av med mitt jobb på P3 Guld och sen gick det bara utför. I april 2008 greps jag.

Vi ses en tisdag i mitten av november. Hon har avsatt bra med tid och ger så långa svar på frågorna att de är nästintill omöjliga att publicera i sin helhet och när jag påpekar att jag nog kommer att ha mycket material säger hon med ett skratt:

– Ja, det brukar vara så med mig, man får mer på köpet.

Läs hela intervjun i Situation Sthlms januarinummer, #233. 

Hemma i Årsta
Iiris Viljanen

Hemma i Årsta

Publicerad: 2 månader sedan Av: Alexandra Sundqvist. Foto: Anneli Hildonen.

I singeln ”Årstavikens strand” besjunger hon bävrarna vid Årstaviken. För finlandssvenska artisten och kompositören Iiris Viljanen är hemkvarteren i Årsta hennes kreativa utpost. Det är här hon skrivit en av senhöstens mest hyllade skivor.

Det är bråda dagar för Iiris Viljanen.

I år har hon släppt två skivor: den något smalare pianoskivan Kiss me, stupid & 7 more solo piano pieces från i våras, liksom det varsamt orkestrerade popalbumet Mercedes – en av senhöstens mest kritikerrosade, svenska skivor. Dessutom medverkar hon i Uje Brandelius hyllade föreställning Spring Uje, spring vid Stockholms improvisationsteater.

I sina poptexter skildrar Iiris Viljanen allt från ångestproblematik och PMDS till den älskade huskatten Mercedes, som också fått namnge popskivan, dödsryckningar med en exakthet som fått de mest svårimponerade kritikerna att höja henne till skyarna.

”Jag måste skriva för att må bra.”

Iiris Viljanens låttexter är som små tonsatta, aviga noveller. Det är aldrig en upphöjd verklighet som besjungs, snarare vardagens baksidor. Det dråpliga, det där som kommer på köpet, det småsinta, det kantiga. Livet, så som det är – vännen som blir sjuk, att gråtcykla från jobbet, att känna sig ful.

På skivan Mercedes ägnar sig Iiris Viljanen ofta åt en slags rytmisk pratsång på österbottnisk dialekt. Singeln ”Årstavikens strand”, om en flyktig kärlek på upphällningen, är en slags rap. Det låter som att hon vräker ur sitt inre. Associativt, ärligt ­– aldrig tillrättalagt. Sammantaget är ”Mercedes” en slags musikalisk dagbok. Texterna är, som hon själv säger, självupplevda.

– Jag skriver musik för min egen skull. Jag måste skriva för att må bra. Genom att göra en låt kan jag skapa fin musik, en fin sak, av ett minne som kanske är jättehemskt.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #232.