Situation Sthlm
Spår av Finland
Grannen som firar 100

Spår av Finland

Publicerad: 11 månader sedan Av: Text: Laura Pynnönen Illustration: Emma Hanquist

Den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt. Under de hundra år som gått har landet utkämpat ett blodigt inbördeskrig samt tre krig under andra världskriget. Det är bara drygt 40 mil fågelvägen mellan Stockholm och Helsingfors och var tolfte person som bor i Stockholm har finskt påbrå. Vi möter dagligen – via exempelvis språk, maträtter, litteratur och design – spår av Finland i Stockholm. Så grattis på hundraårsdagen. Och välkommen till planeten Finland.

Rymdraketen lämnar Sverige med sikte på en främmande himlakropp. När den landar på planeten Finland kliver passagerarna av. De möts av en förfärligt sorglig syn. Det är grått, regnigt och folktomt. De få invånare som syns till tittar mest ned på sina egna skor. Ingen välkomnar de svenska turisterna.

Så här beskrev några svenskar sitt första intryck av Finland när de förra vintern deltog i en undersökning om svenskarnas bild av sitt grannland. Anders Eriksson är direktör på Finlandsinstitutet, som var en av beställarna av undersökningen.

– Det finns fördomar som lever kvar. Det här att folk är tystlåtna i Finland till exempel. Jag tycker den bilden är lite föråldrad.

Enligt undersökningen var Mumintrollet en av de mest kända finska kulturföreteelser bland svenskarna. På Stockholms universitet kan man läsa en 7,5 poängskurs om Mumintrollen och Tove Janssons författande. Boel Westin är professor i litteraturvetenskap och en av lärarna på kursen. Hon ger en förklaring till varför just Mumintrollen kan ha blivit ett så känt fenomen.

– Mumintrollen har gått via generationer. Man har läst dem själv och sedan fört dem vidare till barn och barnbarn. Det finns ett intresse som inte tar slut. Tematiken känns aktuell, till exempel om flyktingar. Hon skrev böcker under kriget där hon beskrev hemlöshet, att man får sitt hem förstört. Det är situationer som återkommer i vår värld men hon har fångat det på ett väldigt speciellt sätt.

Tove Jansson hade själv en stark koppling till Sverige, och särskilt till Stockholm där hon bodde i omgångar. Första gången som treåring tillsammans med sin mamma när det finska inbördeskriget härjade i hemlandet, men även senare i livet.

– Hon bodde en period hos en av sina morbröder. Tove Janssons mamma kom från Stockholm. De bodde högst upp i ett hus på Norr Mälarstrand. Tove tyckte om att klättra ut på taket och promenera. Hon studerade då på tekniska skolan, alltså Konstfack. Så hon bodde här i tre år ungefär. Hon hade mycket släkt här. Så nog hade hon en särskild relation till Stockholm, berättar Boel Westin.

Anders Eriksson menar att Mumin är ett starkt varumärke med många produkter omkring, och att det därför inte är konstigt att det förblivit ett känt fenomen.

– Naturligtvis kommer Mumintrollet fram väldigt starkt. Det finns en del varumärken som är stora i Sverige. Det gäller finsk design också, till exempel Marimekko och Alvar Aalto. Det ska man inte nedvärdera. Det gäller att utnyttja de positiva sakerna men också att hitta nya uttryck.

Finsk design är ingen ovanlig syn i Stockholm. Finskt glas, porslin och textilier säljs både i de stora varuhusen och i egna butiker. Designföretaget Marimekko ses som något av en nationalklenod i Finland. Företagets grundare Armi Ratia menade i intervjuer på sextiotalet att Marimekko-kvinnans stil att bära klänning var att glömma den, en förmåga som hon menade att alla kvinnor inte hade. I dag är Marimekko-kvinnan, iklädd i företagets klassiska storblommiga design, ingen ovanlig syn på Stockholms gator.

Det är inte bara finsk design som spritt sig i Stockholm. Enligt Anders Eriksson är de finska influenserna i huvudstaden många.

– Stockholmarna har ett närmare förhållande till Finland än vad många andra människor i Sverige har. Dels på grund av att många har besökt Finland, åtminstone åkt på kryssning till Åbo eller Helsingfors. Men också på grund av att var tolfte person som bor i Stockholm har finskt påbrå. Alla i Stockholm känner en finne.

Erkki Häkli flyttade till Sverige år 1977. Sedan 1994 driver han en serietidningsbutik på Sankt Paulsgatan, Södermalm. Han berättar att serietidningarna var till hjälp för honom när han skulle lära sig svenska.

– Alla fick läsa svenska i skolan. Men jag avskydde det. Min svensklärarinnas slutord var ”du kommer aldrig lära dig svenska”. När jag flyttade hit försökte jag prata så mycket som möjligt. Men från serietidningarna fick jag väldigt mycket av grunderna, och repetition från svensklektionerna i skolan. Nu när det kommer kunder som nyligen flyttat till Sverige så prackar jag på dem svenska serier. De blir glada. De har kanske inte tänkt på det själva, att genom att läsa serier kan man lära sig svenska snabbare.

Fördomar har Erkki Häkli bara upplevt en enda gång, för närmare 40 år sedan, när han stod på tunnelbaneperrongen tillsammans med sin lillebror och en vän.

– Det kom en svensk snubbe som kallade oss ’finnjävlar’ men vi bara skrattade och sa att vi inte ville bråka. Han var väldigt hotfull så vi gick längre bort. Han följde efter och stack han handen i innerfickan och drog fram nåt svart. Då skrek jag att ’han har kniv i handen’ och så gjorde jag en flygspark som träffade honom i handleden. Och så flög det där svarta föremålet i luften. Och det var en kam han hållit i. Men det som hände efteråt var ännu märkligare. Vi blev vänner i stället. Han hängde med oss på bio och efteråt gick vi och drack bira. Så den där sparken gjorde underverk. Det är enda gången som nån har kallat mig finnjävel.

Anders Eriksson menar att svenskarna har en nyanserad bild av Finland i dag, men att vissa fördomar består. En barriär i svenskarnas bild av Finland är fördomar om alkoholkonsumtion, enligt undersökningen.

– Det finns en del fördomar som lever kvar. Det här med att folk super i Finland. Och det är ju på det viset att folk i Finland dricker mer än man gör i Sverige. Men samtidigt ska man komma ihåg att alkoholkonsumtionen gått ner i bägge länderna.

Men om man ser bort från fördomar om dryckesvanor, hur är det med finska matvanor? År 2000 startades en finsk avdelning i Hötorgshallen, och än i dag kan man handla godis, piroger, basturökta skinkor och andra finska matvaror i där. Marjatta Stobin driver butiken tillsammans med sina fyra döttrar. Hon menar att den finska maten är viktig framför allt kring de stora högtiderna. Kunderna vill ha de traditionella rätter som de inte kan få tag i någon annanstans, eller som de inte längre orkar laga själva. Hon märker också att de äldre kunderna lägger stor vikt vid att föra vidare sina mattraditioner till de yngre generationerna.

– Det finns två produkter som vi alltid måste ha i disken: karelska piroger och Tupla-choklad. Annars blir det katastrof.

Familjen köpte butiken i Hötorgshallen för snart fem år sedan.

– Vi tog över efter två svenska ägare. Och märkte på en gång att vi fick många kunder som inte bara kom för att handla, utan mer för att få prata med oss och få tala sitt eget språk. Det har blivit som en samlingsplats för såväl äldre som yngre kunder, som bara kommer och pratar av sig en stund.

I sin bok Sveriges språk i siffror – vilka språk talas och av hur många? beräknar lingvisten Mikael Parkvall att det år 2012 fanns omkring 200 000 invånare i Sverige som hade finska som modersmål. Sedan dess beräknas siffran ha sjunkit. Många barn och barnbarn till arbetskraftsinvandrarna som kom hit under femtio-, sextio- och sjuttiotalen har inte lärt sig språket. För många minskar även anledningen till kontakt med Finland och de släktingar som bor där.

– De flesta sverigefinnar har bott här länge och besöken till Finland blir färre och färre. Helt enkelt därför att mormor och morfar och farmor och farfar är borta nu. Det finns ingen att hälsa på nu på samma sätt som för 10–15 år sedan, säger Anders Eriksson, direktör på Finlandsinstitutet.

På Finlandsinstitutet anordnar man olika evenemang på finska. Bland annat teater och filmvisningar. Målgruppen är både svenskar och sverigefinnar. Men tillgången till kultur på finska fyller även ett utbildningssyfte, menar Ander Eriksson.

– De här kulturimpulserna från Finland är viktiga även för svenskar, men kanske i synnerhet för sverigefinnar. Det handlar om att bidra till att finskan bevaras som ett minoritetsspråk i Sverige. Att vi via filmerna låter den finska minoriteten höra hur finskan låter i dag i Finland.

På Stockholms universitet har intresset för det finska språket hållit sig på en jämn nivå de senaste åren. På institutionen för slaviska språk, finska, nederländska och tyska deltar ungefär hundra studenter i undervisningen på den finska avdelningen varje läsår. Det finns kurser i finska språket för både nybörjare och finskspråkiga, lärarutbildning och kurser i historia, litteratur och kultur.

– Jag tycker nog att folk hittar till oss. Visst kan man tycka att det vore kul med fler sökande och det finns plats för fler. Men vi har haft en ganska jämn nivå, med eventuellt en liten ökning, säger Laura Lunnevuori, studierektor på avdelningen för finska.

Det finns ingen ”typstudent” på utbildningarna, menar hon. Studenterna har varierande bakgrund.

– Många har nyligen flyttat hit från Finland, och så har vi såna som är av andra eller tredje generationens sverigefinnar. Och alltid några språknördar, lingvister som tycker att finska är spännande. Grupperna är väldigt olika. Vissa kommer direkt från gymnasiet, och så har vi några som är i 70- eller 80-årsåldern. En del av dem är krigsbarn. Jag tycker det är glädjande hur olika människor och grupperingar vi får ihop.

Undersökningsdeltagarna som skulle beskriva planeten Finland fick efter den första uppgiften diskutera kring grannlandet i en och en halv timme innan det var dags för den sista uppgiften.

– De skulle skriva ett tal som den finska presidenten skulle hålla för utländska besökare. Då hade stämningen vänt. Finland var världens trevligaste land med världens trevligaste folk, naturen var oerhört vacker… Det var en väldigt positiv bild som målades upp. För oss som arbetade med det här var det en väldigt inspirerande vändning som diskussionen tog. Att om man börjar fundera på vad Finland egentligen är så kommer man fram till något annat än den där första
reaktionen, säger Anders Eriksson.

Över hälften av deltagarna i undersökningen svarade att de hade låg kunskap om Finland, men många ville lära sig mer. Anders Eriksson är glad för svenskarnas nyfikenhet på Finland. I vinter ska man genomföra undersökningen igen, för att se om svenskarnas attityd och kunskap kring Finland ändrats under jubileumsåret 2017. En sak som han hoppas att fler svenskar ska svara rätt på är frågan om just det, när Finland blev ett självständigt land. Den 6 december har det gått 100 år på dagen.

– Det är viktigt att man kan nånting om sina grannar. Att man känner till hur grannländerna fungerar och hur de ser ut. Jag tycker att generellt är det ett spännande land. Det finns en inspirerande och spännande kultur som man kan stifta bekantskap med. Alla berättelser som skrivs och som presenteras, musik och formgivning. Inte minst scenkonst tycker jag är fantastiskt spännande i Finland, både pjäser och cirkus.

VEM ÄR VEM

FINNE: finskspråkig person från Finland.
FINLANDSSVENSK: svenskspråkig person från Finland.
FINLÄNDARE: innefattar både de finskspråkiga (finnarna) och de svenskspråkiga (finlandssvenskarna) i Finland.
SVERIGEFINLÄNDARE: finländare bosatt i Sverige.
SVERIGEFINNE: finsktalande nationell minoritetsgrupp i Sverige, som enligt SCB uppskattas till över 700 000 personer.

Källa: Svensk ordbok (SO), Svenska Akademins ordbok (SAOB), minoritet.se, Svergiefinska riksförbundet, Sveriges Radio, SCB.

Sthlm Rekviem
Liv Mjönes i en krimserie med fokus på Stockholm

Sthlm Rekviem

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Pär Bäckstrand

Brutala våldsdåd skakar Stockholm. Kriminologen Fredrika Bergman ska tillsammans med sina kollegor lösa fem fall av övergrepp och hämnd i C Mores och TV4:s kriminalserie Sthlm Rekviem.
– Det är på ett sätt en klassisk krimserie, men med mer hjärta. Vi kallar det för emokriminoir. Det är lite känsligare poliser, vi är inte så där luttrade och desillusionerade. Fallen tar på oss, säger Liv Mjönes som spelar huvudrollen.

Fredrika Bergman har precis börjat arbeta som civil utredare inom polisen. Hon är tänkaren i gänget, som består av kommissarie Alex Recht (Jonas Karlsson) och Peder Rydh (Alexej Manvelov). Hon är rekryterad för sin kunskap om våld mot kvinnor och barn.

– Men det är olika brott varje gång. Ett av seriens avsnitt handlar till exempel om gömda flyktingar. Mina föräldrar har jobbat med asylsökande, så jag hörde mig för hos dem kring byråkratin och om hur människor kan uppleva det. Jag pratade också med personer som är papperslösa. Det engagerar ju en jättemycket och man vill kunna göra nåt.

Hon säger att Fredrika Bergman är en lite annan roll mot dem hon brukar spela. Hon håller mycket inom sig.

– Karin Fahlén och Lisa Ohlin, som regisserar serien, har varit ute efter ett ganska destillerat skådespel. Lågmält och inte massa tilläggsord – de vill ha det ”cleant”. Det har varit spännande att få prova på.

Hur har du förberett dig för rollen?

– Jag har träffat en poliskommissarie och pratat med människor som har liknande bakgrund som Fredrika. Jag har också övat mycket med en violinist, eftersom Fredrika spelar i varje avsnitt. Det har varit jätteroligt, men skitsvårt. Jag har också läst böckerna förstås.Serien bygger på Kristina Ohlssons deckare.

– Tidigare kände jag mest till Kristina Ohlsson genom hennes barnböcker. De är ovanligt bra skrivna barnböcker och mina barn har uppskattat dem jättemycket.

Hur mycket av serien har spelats in i Stockholm?

– Allt som ska vara Stockholm är Stockholm. Det finns ”locations” överallt. Kontoret ligger i Pampas Marina och Fredrika bor i ett av de där coola böjda sjuttiotalshusen vid Årstaviken, bananhusen. Vi har också till exempel varit på en byggarbetsplats i Hammarby sjöstad och hade en uppgörelse med en man på promenadstråket vid Årstaviken. Det var mitt i natten och fotografen Mattias Rudh gjorde en otroligt fin bild med rökmaskin och fullmåne. Han har i serien filmat ett ganska regnigt och grått Stockholm, men väldigt vackert. Ett disigt Stockholm.

FOTNOT
Sthlm Rekviem består av tio avsnitt och har premiär 3 oktober på C More och 17 oktober på TV4.

Livsfarliga synfel
Krönika: Maria Hagström

Livsfarliga synfel

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Maria Hagström

Syns man inte så finns man inte. Det finns många som inte finns. I världen existerar en miljard människor som inte existerar officiellt. De kan vara fattiga, de kan tillhöra en etnisk grupp som är bäst att dölja, de kan vara barn födda utanför äktenskapet eller människor i Kina som föddes men aldrig föddes, som levt osynliga vid sidan av ett synligt syskon. Det finns människor utan stat och land. Utan papper och id-kort. Men som ändå finns, utan samma rättigheter.

Det finns människor som reducerats till skuggor i ögonvrån. Det finns de som inte passar in och har förpassats ut. Det finns de som klär sig i färgglada kläder men som ändå ingen tittar på. Det finns mycket som syns men som vi väljer att inte se. Ser vi kan vi behöva göra något.

Det finns som sker bakom stängda dörrar. Det finns människor som flyr ut genom dörren och måste leva osynligt. Att synas och finnas till kan vara förenat med livsfara. Det finns därför barn som inte kan vara med på klassfotot, som inte kan stå med i fotbollsklubbens medlemsförteckning eller berätta vad de heter och var de bor. Det finns också barn som står själva på skolgården eller blir valda sist på gympan. I klassrummen finns flickor som får veta att de ska synas mer och ta plats och flickor som får höra att de tar för mycket plats eller syns på fel sätt.

Det finns vuxna som blir ignorerade i mötesrummet, dem vars åsikt ingen lyssnar på. Anställda som får se sin idé bli snodd av en mer synlig kollega. Det finns osynliga maktstrukturer. De finns de som får kredd fast andra förtjänar den mer. Det finns de som jobbar hårt i det dolda.

Det finns yrkespersoner vi sällan ser. Den som lagar vår mat, lyfter kartonger ute på lagret, plockar bort skräpet vi slängde på gatan eller som rensar upp efter oss i kommentarsfält på Facebook. Den som kör bussen men sällan får ett hej. Det finns människor som jobbar under usla villkor. Det finns de som jobbar hemma. Det finns människor utan jobb. Det finns de som jobbat klart. De som inte riktigt räknas längre. Bokstäver får de inte heller. Bland tidningarnas rader och tv:ns inslag saknas människor. De försvann när de fyllde 60 år. Framför allt de som är kvinnor och framför allt om de är kvinnor med låg köpkraft. De får få rubriker. Rubriker får däremot alla osynliga symptom på dolda sjukdomar, för att det skrämmer folk som är rädda för att snart inte finnas till.

Där finns också reklam med finstilt text med osynliga kostnader. Det finns riktad reklam om osynlig brösttejp som lyfter bröst och gör dem mer synliga – ”din största skönhetshemlighet!”. Det finns sådant som inte syns men som känns. Sådant vi döljer men som behöver komma ut. Det finns människor som blir bedömda för ytan men inte blir sedda för dem de är.

Det är livsviktigt för en människa att bli sedd. Den som blir ignorerad, förminskad och osynliggjord känner sig inte värdefull. Ibland drivs vi till desperata handlingar för att andra ska se oss eller handlingar som leder till att vi inte längre finns på riktigt. Osynlighet kan bli livsfarligt. Det finns förstås inga osynliga människor eller osynliga problem, de har bara sopats under mattan. Syns man inte så finns man ju ändå, annat vore dumt att påstå. Och vi är egentligen inte blinda. Vi kan se halvtaskigt ibland, men det finns glasögon.

Under tummen
Krönika: Ulf Stolt

Under tummen

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Ulf Stolt

Två trappor upp i Sundbyberg. När all retorik falnat, affischerna tystnat, debatterna slocknat, när den demokratiska idén rört sig själv till tårar över sin högtidliga och inkluderande förträffligt, är det enbart detta som återstår innan uppdraget är utfört för den här gången. Att räkna valsedlarna. En och en. För hand.

Två och två mittemot varandra. I rum efter rum i lokalerna Länsstyrelsen tillfälligt hyrt för ändamålet. Med en utkvitterad kasse valsedlar mellan sig som aldrig får lämnas ur sikte – behöver någon av de två lämna bordet måste en av Länsstyrelsen kontrollanter, som hela tiden finns i samma rum, ta plats vid bordet tills personen återvänder och räkningen återupptas. Allt för att eliminera möjligheten till valfusk. Räknarna tjänar 250 kronor i timmen. Arbetstid från 08.00-22.00 de första dagarna för att hinna klart – riksdagsvalet är prioriterat och räknas först – och gärna komma in och räkna någon av dagarna första helgen, efter det mer normala kontorstider. Pensionärer, studenter, finns de som sparar två semesterveckor – det tar cirka två veckor att räkna klart allting – och tar ledigt för att vara med och räkna. Räknarna paras slumpvis. Två som parades ihop att räkna vid samma bord vid valet 2014 är i dag gifta med varandra.

Nytt för i år är att de som kontrollräknar valsedlarna säkerhetsklassats, den lägsta klassningen – säkerhetsklass 3. Det är SÄPO som gör klassningen. Man kontrollerar personen, som måste vara svensk medborgare, mot misstanke- och belastningsregistret och polisens allmänna spaningsregister. Gummituta på tummen. Linjal. Och penna och miniräknare.

Här i länet – det är Länsstyrelsen som ansvarar för valsedlarna och räkningen efter att kommunerna samlat ihop sina valsedlar under valnatten – bor en fjärdedel av landets röstberättigade. För alla tre valen – kommun, landsting och riksdag – blir det ungefär 4,5 miljoner valsedlar att kontrollräkna. Som mest kan samma valsedel komma att räknas fyra gånger – i vallokalen på valnatten, vid Länsstyrelsen sedvanliga kontrollräkning, om Länsstyrelsen kontrollanter vid huvudbordet i räknerummet vid kontrollräkningen gör ett stickprov för att kontrollera räknarnas uppgifter när de redovisar sin uthämtade påse, samt om det är något som registreringen anser ser konstigt ut och väljer att skicka tillbaka påsen för kontrollräkning innan registrering. Valsedlarna måste enligt lag arkiveras till dess att efterföljande vals resultat blivit registrerat och giltigt. Först då makuleras de tidigare valsedlarna. Bränns. Varje valdistrikt får ta emot 2 000 röster.Mindre än en procent av rösterna makuleras för att de på olika sätt anses, med Valmyndighetens manual som grund, ogiltiga. Men även de ogiltiga rösterna arkiveras. Och kontrollräknas.

Två trappor upp i Sundbyberg.Där demokratin hyrde in sig någraveckor i september.

Skuldsanerad

Skuldsanerad

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Illustration: Lina Bodén

Skuldsanerarnas Riksförbund menar att den typiska bilden av en skuldsatt person inte stämmer överens med verkligheten. Det är sällan oansvarig lyxkonsumtion som påbörjade vägen in i ”skuldfällan”, det handlar oftast om en personlig kris. För den som ”fastnat” finns det ändå hopp – skuldsanering.

Varje år skrivs tusentals svenskar in i Kronofogdens register. I dag finns där över 400 000 personer, vilket kan skapa stora hinder i livet, som att få en bostad, teckna telefonabonnemang eller köpa en säng på avbetalning. De har ”skadade personnummer”. Och det är inte bara dåligt för individen, det kostar samhället stora pengar. Men det finns hjälp att få för den som inte kan se något slut på breven från inkassobolagen och Kronofogden. Om skulderna inte går att betala under en överskådlig framtid, kan de saneras. Det vill Jonas Djurstedt och Sofie Johansson hjälpa människor med, för de har sett hur skulder kan tynga.

– Min mamma har haft alkoholproblem och min pappa har suttit i fängelse, berättar Jonas Djurstedt. – Men jag har klarat mig, jag gick en annan väg. Jag äger ett företag i dag som jag kan leva på, men jag har sett behov av skuldsanering hos anställda och jag har hjälpt min pappa med skuldsanering. Han har blivit som en ny människa. Han har också fått behandling med viktig adhd-medicin och han har nu ett jobb. Genom honom såg jag hur viktigt det är för en människas liv att bli skuldfri. Och då kontaktade jag Sofie. Hon nappade på idén om att starta Skuldsanerarnas Riksförbund.

Redan första veckan efter att deras hemsida hade lanserats blev de kontaktade av hundra personer. Sedan dess har det rullat på. Tack vare stödet ”extratjänst” har de haft möjlighet att anställa ekonomiskt kunniga människor, som av olika anledningar stått utanför arbetsmarknaden, och därmed har förbundet kunnat växa snabbt. Med tanke på att över 400 000 människor är skuldsatta – och att många därtill kämpar varje månad med räkningar och klarar sig precis undan Kronofogden – väntas behovet bli stort. – Begreppet skuld är väldigt tabubelagt. Man pratar inte om det generellt. I valet har vi inte hört en enda politiker säga nåt om det, trots att det är ett stort problem. De personer som vänder sig till oss tycker att det är väldigt skönt att prata om det, för de har många gånger inte ens gjort det med sin familj, säger Sofie Johansson. Det finns en skam över att inte klara sin ekonomi. Men hon menar också att bilden av den som är skuldsatt inte helt stämmer överens med verkligheten.

– När jag pratar med folk tror de att personer med skulder har köpt dyra väskor och smink, och den bilden beror mycket på att Lyxfällan har visats på tv i en mängd säsonger. Den bilden vill vi sudda ut. Faktum är att 80 procent är skuldsatta på grund av skilsmässa eller sjukdom, säger hon.– Kärleken har tagit slut och man har flyttat ifrån varandra och lägenheten man haft i tio år och måste betala vinstskatt. Det är ett exempel på när en situation för en del kan bli katastrofal, säger Jonas Djurstedt och Sofie Johansson tillägger:

– Eller att man får ett barn som blir sjukt. Som förälder kanske man inte kan fortsätta jobba, men då har vi tyvärr sett att försäkringskassan och soc inte finns där och stöttar upp, utan det är en lång process innan de hjälper till. Då hamnar man efter med betalningar och efter ett antal månader blir det mycket pengar.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #254

”Stegen handlar om att ta sig från mörker till ljus.”
Bea Szenfeld

”Stegen handlar om att ta sig från mörker till ljus.”

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: EA CZYZ

Modedesignern Bea Szenfeld har gjort plagg som burits av artister som Lady Gaga och Björk, och hon skapade i fjol kulturminister Alice Bah Kuhnkes omtalade pappersklänning till Nobelfesten. Nu designar hon årets rosa band för Cancerfonden – med formen av en stege.

– Det finns många prylar och vardagssaker som har haft en stark laddning i vår kultur i många tusen år. Stegen är en sån och den passade perfekt för rosa bandet. Den är estetiskt snygg, men har också otroligt fina värden. Stegen som symbol handlar om att ta sig från mörker till ljus, att man tar ett steg i taget. Nånting är på väg mot det bättre.

Bea Szenfeld jobbar helst med papper som material och har fått Cancerfonden att byta ut sidentyget i år.

– När jag fick en pärm med prover på olika sidenband tänkte jag att det inte är min påse chips. Jag lade fram förslaget om att göra nåt nytt i år. Vi hittade ett papper som är behandlat så att det tål väta och regn i svensk höst och vinter.

Vad betyder det för dig att formge rosa bandet?

– Både min mamma och nära vänner har varit drabbade av cancer, så det här känns otroligt stort. För mig är det viktigt att människor kan känna att bara det här lilla bandet, som de köpt för 40 kronor, kan bli otroliga summor pengar
som gör att vi kan forska på cancer.

Du har även tagit fram en rosa papperskasse, hur ser den ut?

– Jag har gjort ett digitalt mönster, med en stege och ett hjärta, som kan användas av företag som samlar in pengar. Men till ICA:s papperspåse skapade jag ett specialmönster, med en stege och ett hjärta, men även gamla viktorianska etsningar av en rödbeta och en trägaffel. Min tanke är att det finns kost som kan hjälpa oss att må bättre. Jag älskar ju papper, så att formge mönster till en papperspåse var otroligt kul. Jag vill att man ska känna att det här inte är en vanlig påse.

Konst för alla
Affordable Art Fair

Konst för alla

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Gerd Erikson Bild: Monica Castany

Affordable Art Fair i Nacka Strand vänder sig till både förstagångsköparen, konstsamlaren och den som köper lite då och då.

Där finns tusentals verk i olja, akvarell, skulpturer, foto och tryck av svenska och utländska konstnärer. Prisnivån är i spannet 500 till 60 000 kronor.

– Vi vill öppna dörrarna in i konstvärlden för dem som inte brukar handla konst, säger Bernice Glimberg, mässgeneral.

Hur sätts priserna på verken?

– Galleristerna och konstnärerna gör upp det innan. Det är både unga konststudenter och mer etablerade konstnärer sida vid sida. Alla verk är i original.

Bernice Glimberg säger att de flesta som köper något väljer ett verk för runt 10 000 kronor.

FOTNOT:

Affordable Art Fair är 11-14 oktober.

Mina drömmar
En närlivsbutik

Mina drömmar

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Att driva en liten livsmedelsbutik har länge varit Situation Sthlm-säljaren Peter Söderbergs dröm. Där ska förstås finnas basvaror, men också lite mer udda grejer, tänk: ”Galne Gunnar” men i mindre format. I en liten butik skapas närmare kontakt med kunderna, det blir inte lika anonymt som i en stor. Därför vill han ha det så.

Butiken skulle ligga söder om söder – ”rätt sida av stan”. Det är där han har bott stora delar av sitt liv. Kanske skulle den ligga i just Trångsund, där han växte upp på sjuttio- och åttiotalet med mamma, en storasyster och så småningom en lillebror när ”morsan träffade ny snubbe”. Pappan dog när Peter Söderberg var fyra år.

– Jag har funderat mycket på det, om det kan ha varit en bidragande orsak till att jag har pundat rätt hårt i mina dar. Jag tror det. Jag vill att det ska finnas en rimlig förklaring och inte bara att jag var dum som testade. Jag började lite smått i högstadiet, senare blev det amfetamin varje dag. Det funkade faktiskt att jobba samtidigt. Det fanns de som visste, men jag skötte jobbet och kom i tid.

I 20 år arbetade han i olika livsmedelsbutiker. Det trivdes han med.

– Allra bäst gillade jag att sitta i kassan – mötet med kunderna. På nittiotalet jobbade jag i en butik i Hökarängen. Det finns kunder därifrån som hälsar på mig än i dag när jag möter dem på tunnelbanan. Det är roligt.

Han kom in i branschen efter att han gått ut nian. Han var skoltrött och hittade en terminskurs med inriktning på livsmedelsbutik.

– En termin pallar man, tänkte jag. Halva tiden var dessutom praktik, två och en halv dag i veckan. Den gjorde han på 7-Eleven i Årsta och fick bra betyg.
– Sedan dess har jag jobbat i både stora och små butiker. I de mindre får man ta i där det behövs och alla hjälps åt. När man jobbar i en stor butik har man oftast ansvar för en avdelning. Jag hade hand om drycker under mina sista åtta år på ICA Bea i Svedmyra. Fyllde på dricka och rengjorde och fixade pantmaskinerna som ofta strulade.

För det mesta var kunderna trevliga, men inte alltid. Och kunden har inte heller alltid rätt.

– Det är en myt, säger han med ett skratt. – Till exempel om de har läst fel på en skylt eller läst på etiketten bredvid.

Många vill inte erkänna att de hade fel, särskilt inte pensionärer. Yngre hade ofta lättare att erkänna sina fel. Byta prislappar på varor var ganska poppis och att sen stå på sig: ”nej det har jag inte alls gjort, prislappen har suttit där hela tiden”.

En gång när han kom ut från lunchrummet möttes han av en pistol riktad rakt mot honom. Rånarna hade precis fått upp kassorna på ICA Bea.

– Då kände man: gör vad ni vill. Många var förstås chockade efteråt och sen blir man förbannad. Men man får räkna med att det kan hända när man jobbar i butik.

Så småningom bytte han bransch och jobbade på produktionen och på lagret hos Kavli, som tillverkar bland annat räkost och hamburgerdressing.

– Där slutade jag i november förra året, blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Sedan dess har jag sökt jobb. Och just nu bor jag ingenstans. Jag flyttar runt hos familj, släkt och kompisar. Det är väl inget liv, men i det varma vädret gör det inte så mycket. Värre är det på vintern. Så som min situation ser ut nu är högsta prio att få ett ordnat boende och ett jobb.

Hemlösheten
– Så ser den ut i Köping

Hemlösheten

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

I Köping har hemlösheten de senaste månaderna skapat insändare i lokaltidningen, diskussioner på sociala medier och en insamling till en husvagn åt en kvinna.

– Det finns några personer som bor i bilar här utanför på parkeringen. Så kan det se ut i en liten stad, sa Anders Bastås, verksamhetschef på Hela Människan, när Situation Sthlm besökte Köping efter sommaren. I en av bilarna bodde Ann-Kristin Pettersson och Eddie Andersson.

– Vi bodde ett tag hemma hos min mamma, men eftersom jag har ett beroende kunde vi inte bo kvar. Vi fick tag på den här bilen som vi har sovit i några veckor. Vi skulle vilja komma in på ett boende och nyktra till, men vi har inte kommit in än, sa Ann-Kristin Pettersson. Via socialtjänsten ska de sedan ha erbjudits plats på stödboende. Men de övergivna bilarna har stått kvar och nyligen flyttade tre personer in i dem.

Enligt Socialstyrelsen finns det 133 hemlösa personer i Köping. De flesta bor hos vänner eller i sociala kontrakt. Marit Verga på social- och arbetsmarknadsförvaltningen säger att socialtjänsten känner till sex personer som lever i akut hemlöshet. Något härbärge finns inte i staden.

– Det är svårt att driva en verksamhet med det underlag vi har i Köping, vi har sex akut hemlösa personer. Att bygga upp en kommunal verksamhet skulle inte vara ekonomiskt försvarbart, säger hon.

Däremot startade kommunen i början av 2017 två boenden. Nibblebo är ett drogfritt boende med behandlingsinsatser. Brogården är ett mer permanent boende för personer med missbruksproblematik, där det går att komma hem onykter. Det finns cirka tio platser på vardera. Det finns även 50-60 sociala lägenhetskontrakt i staden. Men Irene Fratzl, som bodde i en av bilarna, sa att hon varken kan bo på stadens boenden eller få ett socialt kontrakt.

– Soc vet inte vad de ska göra med mig eftersom jag inte är missbrukare. Jag hör inte hemma på Nibblebo eller Brogården.

Hon berättade att skulder hos Kronofogden sätter stopp för att få en lägenhet.

– Jag har snart varit hemlös i fyra år och bott hos min dotter, på hotell, hos vänner, i trapphus och i husvagn. Jag vet inte vad som händer nu. Enligt uppgifter ska hon efter en tid ha flyttat in i en husvagn tillfälligt.

Marit Verga kan inte uttala sig om Irene Fratzls situation.

– Men jag vet att en del hamnar mellan stolarna när deras problematik är mer psykiatrisk. Socialpsykiatrin jobbar inte med akuta lösningar på samma sätt, men de har boenden för personer med psykiatrisk problematik och de kan samarbeta med oss om sociala bostäder, säger hon och tillägger att de också tittar på hur det sett ut för personerna tidigare.

– Du straffar inte ut dig ifrån socialtjänstens insatser, men vi måste försöka lyfta den enskildas ansvar, vi kan inte urskillningslöst säga: du får det här och det här. En vuxen människa måste vara med och styra sitt liv, jag kan tycka att det är respekt att bemöta människor utifrån att de har en förmåga. Det råder bostadsbrist i Köping – ett relativt nytt fenomen som försvårar.

– Vi är inte riktigt vana med bostadsbristen. Köping har varit en kommun med lediga bostäder, det har ändrats de senaste tio åren. Som alltid påverkar det de mest utsatta, eftersom hyresvärdarna är vinstdrivande företag som inte är beredda att chansa för mycket, säger Marit Verga, som anser att de största utmaningarna nu är att öka antalet hyresbostäder och ha bra samarbeten med hyresvärdar.

– Men jag har svårt att se att vi fullt ut kan lösa hemlöshetsproblematiken, det är så förknippat med vad människor hamnar i, eller delvis väljer, för livssituationer. Men samhället har ett ansvar att jobba med boendefrågor, för det är så  basalt i allas liv.

Situation Waldersten #254
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #254

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Jenny Lindroth
Reaktor 3
Ågestaverket ska rivas

Reaktor 3

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Det som en gång i tiden var Sveriges första kommersiella kärnkraftverk ligger i Ågesta, nära hästhagar och golfhål. Ågestaverket kallades R3 – där R:et står för reaktor. Nu ska Ågestaverket rivas, men Länsstyrelsen vill bevara det som museum.

När Farsta byggdes i början på sextiotalet var det också byggstart för Ågestaverket. Ett kärnkraftverk som var det första i sitt slag i landet och som skulle förse den nybyggda förorten med värme. För det var viktigt att värmen kom från egen källa.

– Det här var under kalla krigets dagar och Sverige ville vara självförsörjande på värme, kraft och energi. Och med andra världskriget i färskt minne så var den svenska linjen att använda inhemskt uran för att inte bli beroende av andra länder. Och visst – hade det funnits fler reaktorer på Ågestaverket hade Sverige rent hypotetiskt kunnat framställa plutonium till en egen atombomb, säger Eva Dahlström Rittsél, arkivarie på länsstyrelsens enhet för kulturmiljö.

Ågestaverket kallades R3 eftersom det var Sveriges tredje reaktor. R1:an fanns i ett bergrum på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, R2:an i Marviken utanför Norrköping – båda forskningsreaktorer. Den tredje reaktorn hamnade alltså i Huddinge kommun, på gränsen till Farsta, och var den första som skulle användas i kommersiellt bruk. Det tog åtta år att bygga kärnkraftverket som också var en utvecklingsplats för hög ingenjörskonst. 1964 stod verket klart.

– Det var en fjäder i hatten för alla underleverantörer som fick delta. Och än i dag röner det internationellt erkännande, så sent som förra året fick Ågestaverket beröm av en strålskyddsinspektör från Storbritannien, säger Eva Dahlström Rittsél.

Under tio års tid fick Farstaborna värme från Ågestaverket, sedan sjönk oljepriset vilket gjorde att driften blev olönsam och dessutom ställdes det högre krav på säkerhet som inte gick att uppfylla. Och det var egentligen inte heller tänkt från början att det skulle vara i drift i mer än tio år. Den 2 juni 1974 stängdes reaktorerna av.

Nu har alltså Vattenfall, som äger anläggningen, fått i uppdrag att riva och montera ner det gamla kärnkraftverket och de skickade nyligen in en ansökan om rivningen till Mark- och miljödomstolen för att få det godkänt. Och länsstyrelsens enhet för kulturmiljö, som vill att Ågestaverket ska bli ett museum, har i sin tur skickat en ansökan till kulturdepartementet om att Sveriges första kärnkraftverk ska sparas till eftervärlden.

– Det är en kulturmiljö som är värd att  bevara. En av efterkrigstidens viktiga byggnader  som visar industrisamhällets framväxt  och en tilltro till Sverige. Det handlar  också om att bevara arkitektur och ingenjörskonst,  säger Eva Dahlström Rittsél.  Ännu så länge finns anläggningen med alla  sina byggnader kvar. Själva hjärtat i anläggningen – reaktorhallen – är omslutet av ett  stålskal i ett bergrum långt under jorden.

När Situation Sthlm kommer till platsen är  det Storstockholms brandförsvars emblem  som vajar på flaggstången, de använder  sedan många år den inhägnade marken  runt kärnkraftverket som övningsområde.  Vattenfall tillåter inte längre några besök  i själva reaktorhallen, så vi kan inte komma  in där. Men brandmännen som jobbar på  området berättar att känslan i reaktorhallen  och kontrollrummet är som om alla bara  gått hem för dagen. Allt står kvar precis som  det gjorde när det stängdes för 44 år sedan.  Dörrarna till de radioaktiva områdena är  låsta och larmade och ett vaktbolag är där  flera gånger per dag och tittar till dem.  En brandman lotsar oss runt i en av byggnaderna  i anslutning till reaktorhallen. Vi  tittar in i ett maskinrum med reglage, termometrar  och mätinstrument. På skyltarna  står det med tydliga bokstäver ”Regulator”,  ”Kompressor” och ”Kontroll och blandning”.  När vi tar trapporna ner i underjorden  gör fukten att det blir disigare ju längre  ner vi kommer.  Det är som en dimmig trollskog med rör  och krökar i alla dimensioner. Och det är  svalt.

Merparten av Ågestaverket ligger under jord.  Men kyltornet som ligger högt upp på ett  berg på området är som ett landmärke för  hela anläggningen. Kyltornet ser ut som  en tratt i betong med tre fasta trampoliner.  Några graffitikonstnärer har satt sina  avtryck på kyltornets nedre del. Och vattnet  under tornet är grönt – av alger.

Läs mer i Situation Sthlm #254

Realistisk
Peter Grönlund

Realistisk

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Manusförfattaren och regissören Peter Grönlund borrar efter berättelsens kärna. Och precis som i sin förra film Tjuvheder låter han människor med egna erfarenheter gestalta filmens karaktärer. I Goliat riktas kameran mot familjen Henebro och sonen Kimmie och kravet på att han ska bli vuxen.

När Situation Sthlm intervjuade Peter Grönlund i septembernumret 2015 inför hans debutlångfilm Tjuvheder – han fick en Guldbagge det året för bästa manus – berättade han att han redan höll på med nästa film. Och att socialgruppen från Tjuvheder på något sätt är med i den filmen också.

– Det jag hade från början, det fanns innan Tjuvheder egentligen, var en scen bara, ett avsked mellan en far och en son.

Och precis som med Tjuvheder har han – med några undantag – rollbesatt Goliat med amatörer, människor utan tidigare erfarenhet av skådespelande. Men med personliga erfarenhet av bärande delar av karaktärernas liv.

– De spelar varianter av sig själva, sina vittnesmål, en version av den de en gång var. De spelar inte sig själva. Det är i mötet med rollfiguren som det här möjliggörs. – Det gäller att förstå vilken form man arbetar inom. Den form jag arbetar inom – med Tjuvheder och Goliat – den tillåter inte vilken skådis som helst, även om hen är duktig på det hen gör, att ta den platsen med trovärdighet. Vissa saker låter sig inte gestaltas, man måste ta med mycket av sig själv in i det för att det ska stämma.

De gjorde oändligt många provfilmningar. Och ibland uppfann Peter Grönlund en ny karaktär när han råkade på någon på en provfilmning som ”bara måste vara med i filmen”.

– De som är castade i Goliat, alla har i princip levt lagligt under lång tid och är inte i det, de har tagit ett stort steg bort. Men bär sin historia i ansiktet och i kroppen, i språket inte minst.

Under manusarbetet lägger Peter Grönlund mycket tid och fokus på just dialogen.

– I de flesta fall stämmer det väldigt väl. Och det är också det som gör att vi anknyter väl, jag och de här personerna, det skapas ett ömsesidigt förtroende som är själva grogrunden för att göra nåt bra. – Jag jobbade ju på Situation Sthlm i åtta år och det är ju samma språk och koder som gäller i en kriminell kontext. Folk har suttit på samma anstalter, det är en ganska gjuten miljö i Sverige.

Goliat utspelar sig runt familjen Henebro i trakterna kring Norrköping, och de aningen oklara lojaliteterna och släktbanden kring familjen är centrala i handlingen. Äldsta sonen Kimmie – i gymnasieåldern någonstans – förväntas axla ett ansvar.

Vad vill du skildra med Goliat?

– Landsbygden, familjen, en uppväxtskildring – en pojkes vittnesmål. Och hans resa från barndomen in i en vuxenvärld. Sen har jag en tematik jag återkommer till även här – hur individen förhåller sig till gruppen, vad händer om man bryter sig ur, om man ansluter, till vilken kostnad sker detta?

– I Tjuvheder var gruppen kollektivet, människorna på campingen, i Goliat är det familjen. Jag söker mig till samhällen i samhället, marginalvärldar, där de här koderna uppstår. Det är det jag är intresserad av, parallellsamhällena som finns mitt bland oss.

Tjuvheder utspelade sig i Stockholm, där var storstaden en förutsättning för berättelsen. På samma sätt är landsbygden och småstaden, det avskurna och lite bortglömda, en förutsättning för berättelsen i Goliat.

– Det är nånting med den där isoleringen som är intressant, just att det är en blind fläck på kartan. Sen tänker jag att historien kan uppstå var som helst där människor saknar tilltro till statsapparaten. Där det sociala nätverket får mer betydelse, när det i viss mån ersätter det sociala skyddsnätet. Det kan va i förorten eller ute på landsbygden.

Det Peter Grönlund la ner kanske allra mest tid på under arbetet med manus var de olika kvinnoporträtten. Och modersrollen.

– Kvinnorna gör vad de måste göra för att klara sig i den ganska mansdominerade världen. Och mammans taktik är att få andra att jobba för henne, och cementerar den här mansrollen och använder den till sin fördel.

– Det där var knepigt. Jag ville samtidigt inte demonisera henne utan ge henne utrymme att visa humor och glädje, fast hon är ansatt och dysfunktionell som människa.

Var det finkalibreringen av den komplexiteten som var svår att tona in?

– Ja. Även om campingplatsen i Tjuvheder kanske inte är en plats som alla vill bo på, måste man visa att det finns nåt där som gör platsen värd att bevara för de här människorna. Jag vill ge publiken en svår uppgift – att samtidigt som den tar sig an familjen känna att den är dysfunktionell. Men den måste nånstans vara värd att bevara, det måste finnas värden i familjen. Så att man förstår karaktärernas olika val.

PETER GRÖNLUND
ÅLDER: 41 år
GÖR: Manusförfattare, regissör.
AKTUELL: Med Goliat, biopremiär 5 oktober. Vikarierade i åtta år i Situation Sthlms
sociala verksamhet: ”Tiden där har varit min manus- och regiskola. Bättre än DI. Sett i backspegeln är det ju tur att jag inte kom in – jag sökte tre gånger.”

Min Plats
Georges Östermalm

Min Plats

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Situation Sthlms säljare George Thomson bodde fyra år på Östermalm. Han tar med oss tillbaka dit, men också till tiden då han jobbade som jockey och till galoppen som var ”hela hans liv”.

Tills för några år sedan bodde jag en tid på Strindbergsgatan intill den gamla societetsparken Tessinparken. Jag trivdes bra och var inneboende hos en äldre tant som jag hade träffat på galoppen. Jag har jobbat som jockey. Det började när jag var 15 år och växte upp i Skottland. Dittills var väl den enda häst jag hade sett mjölkbudets. Men mamma ordnade en plats som jockeylärling i Newmarket, galopphästens mecka. Hon ville inte att jag – som de flesta andra – skulle börja på stålverket, hon var rädd att jag skulle bli hackkyckling för att jag var liten. 140 cm lång och vägde 32 kilo. Senare fick jag jobb i Sverige, svenskar är ofta för storväxta för att vara jockeyer. Galoppen har varit mitt liv. Genom den träffade jag också en bra tjej som jag fick tre barn med. Att vara ett med hästen och rida i full fart är en härlig känsla. Jag minns särskilt ett lopp på 1 400 meter, då jag låg först hela tiden – ledde med 50 meter. Kommentatorerna sa att jag gått ut för fort, att vi skulle slockna, men jag bara satt och åkte, bedömde tempot och kände att hästen gick på bra. Jag vann stort. Min sista tävling red jag 1996. Jag slutade på grund av åldern och för att jag bantat hela mitt liv. Jag har suttit i bastun för att svettas bort extra kilon och svultit mig själv. Det var jobbigt.

I dag brukar jag titta på galopptävlingar. Här på Östermalm hade jag nära till Gärdet, där det ibland var tävling. Allting var nära här. Jag kunde cykla till Skansen och Grönan och se på konserterna. Och till GIH-badet för att simma varje dag. Här i närheten gick jag också till The Tudor Arms, en liten pub i engelsk stil, för att kasta pil. Nu går jag till en pub i Täby och spelar biljard, nära seniorboendet jag bor på. Men nu, till skillnad från förr, dricker jag bara alkoholfritt.