Situation Sthlm
Stockholms minsta fontän
Magnus Thierfelder

Stockholms minsta fontän

Publicerad: 1 år sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Stockholms minsta offentliga konstverk är en blinkning till Marcel Duchamp hundra år bakåt i tiden. Konstnären Magnus Thierfelder liknar sitt verk Fountain vid en terrier, som ”inte förstått att den är liten och bara står och skäller ändå”.

I skärningen mellan några cementplattor i trottoaren utanför dörren till Konstfrämjandets lokal på Swedenborgsgatan reser sig en knappt decimeterhög vattenpelare. Det är dock – vilket många säkert förleds att tro vid en första anblick – inget olyckligt läckage.

Konstverket heter Fountain. Enligt dess upphovsman, konstnären Magnus Thierfelder, är det meningen att den skapade vattenpelaren – den bildar ju liksom en båge när den åter tar mark – ska varieras i längd och höjd genom att vara mellan en halv och en hel cementplatta. Inte högre än så.

– Jag gillar väldigt mycket att den är liten.

Är Fountain det minsta konstverk du gjort?

– Nja… jag har gjort många små konstverk. Jag gillar att tänka på att det är stor i sin litenhet, liksom. Även om den är liten i formatet är den ganska kaxig i sin litenhet, som en terrier som inte riktigt förstått att den är liten och bara står och skäller ändå. Det är alla fall Stockholms minsta offentliga konstverk.

– Absolut det minsta. Och vattnigaste, säger Mårten Castenfors, chef för Stockholm konst.

Det är Konstfrämjandet som står för själva driften och underhållet av konstverket, och som är de som på uppdrag av konstnären monterat det på plats i trottoaren.

– Det går en tunn ledning med vatten från badrummet i lokalen, via källaren och ut i gatan där den mynnar ut i skärningen mellan två cementplattor. Det kan bli en tvåmeters stråle upp. Men vi håller konstnärens instruktioner, han sa att höjden på vattenstrålen får variera mellan en halv och en cementplatta, berättar Per Hasselberg, verksamhetsledare på Konstfrämjandet.

Utplaceringen av konstverket är en del av Konstfrämjandets 70-årsjubileum och invigningen av verket (skedde 22 maj, red. anm.) är inledningen på det firandet, och också starten för Swedenborgsgatan som bilfri sommargata.

– Offentlig konst är det ju nån som står bakom. Här är det fastighetsägaren, Stockholm vatten står för vattnet, Mårten Castenfors på Stockholm Konst betalar konstnären och vi på Konstfrämjandet har gjort jobbet. – Vi får sköta det, det är ju lättvandaliserat… men man fyller bara 70 år en gång. Vi tänker det också som en liten hyllning till gatuborgarrådet Daniel Helldén som för fjärde året stänger av gatan. Han testar ju också ett konceptuellt tänkande – ta bort bilarna och se vad som händer. Verket är ett sommarverk, berättar Per Hasselberg, precis som avstängningen av gatan är någonting som bara sker över sommaren.

– Vi får se om människor gillar det och det går bra och att den blir en del av sommargågatan. Men på vintern stänger vi av det.

Första gången Magnus Thierfelder ställde ut verket Fountain var på ett galleri i London 2004.

Läs mer i Situation Sthlm #238

Fann Lowell via Raj
Krönika: Ulf Stolt

Fann Lowell via Raj

Publicerad: 6 dagar sedan Av: Ulf Stolt

Minns inte om det var Döende oskuld eller September. Men på textbladet till någon av dessa tidiga Dan Hylander och Raj Montana band-plattor stod i alla fall en dedikation till en Lowell George, född 13 april 1945 och död 29 juni 1979. Han fick även låten ”Hymn till en snubblad vandrare (roll along)”, plattans sista spår, skriven och sjungen till sig.

Vem var han? Med tanke på min vid tillfället svåra smitta av Raj Montana band kände jag att det var av yttersta vikt att ta reda på detta. För det var genom att tråda mig vidare jag funnit mycket annat – främst musik, böcker och filmer – som nu börjat slå mig följe. Om någon kunde veta vem denne Lowell George var så var det Manne i skivaffären. Han var säkert tio år äldre än jag, en vänlig encyklopedi av musikkunnande som drev provinsens bästa skivaffär – förmodligen även en av Sveriges bästa – och han gick omedelbart runt disken till hyllorna märkta någonstans i alfabetets mitt och kom tillbaka med en blå LP-platta, USA-import, med ett band som hette Little Feat. – Väldigt bra. Men svårt. Kräver lite lyssning, Ry Cooder är med på nåt spår, basisten lirade med Zappa. De är bara fyra i bandet på den här plattan, deras första.

Det var en tung och svart 180 grams vinyl med kartongastyvt konvolut. Bandet står utspridda, omslagsbilden tagen på långt håll framför muralmålningen Venice in the snow, målad av L A Fine Arts Squad 1970 i Venice, Los Angeles. Baksidan liksom ett lösblad påklistrat, låttexter, en mindre svartvit bild av bandet stående på ett hustak – märkligt klädda, långhåriga, skägg, hattar, Lowell i solglasögon med en tvåskaftad kvast i famnen. Jag la ner pickupen och ”Snakes on everything” stapplade i gång – lite slafsiga trummor, en taggig slidegitarr som sväller in, bakfullt horhuspiano, basen hakar i, en röst: ”Someone loooking out for me/you can step right up and show yourself if you will”.

Det lät… oerhört märkligt. Eget. Lite makalöst och obegripligt och väldigt olikt något jag hört tidigare. Jag förstod efter en låt att jag inte förstod. Men att jag en dag kanske skulle komma att göra det. Och då skulle det sitta i för evigt.

I Dan Hylander och Raj Montana bands interna legend finns en spelning på Katedralskolans aula i just nämnda provins, som åtnjuter ett särskilt skimmer. Som jag i dag minns den – detta rör alltså en spelning tidigt åttiotal – så blev konserten försenad på grund av tekniskt fel, bandet gick till en närliggande krog för att slå ihjäl tid, tog ett glas, gick upp på scenen och… kände sig som Little Feat. De avslutade kvällen till ära med Lowell Georges kanske mest kända sång, den trestämmigt vemodiga långtradarchaffispsalmen ”Willin’”.

Jag kom att tänka på detta – tråden mellan mig och Lowell George och Dan Hylander och Raj Montana band och legenden och spelningen i provinsen – när ett pressutskick damp ner om att Raj Montana band håller på med en crowdfundad platta, nya låtar, som ska släppas nu i juni med namnet Indigo. Knappar in Little Feat i sökfunktionen på Youtube. Finns en del. Men tyvärr inget live att se, finns dock lite lyssningar, med det där remarkabla fyrmannabandet som gjorde första plattan. Lowell George sedan länge död, så även trummisen Richie Hayward, basisten Roy Estrada sitter fängslad i Texas, dömd för pedofili till ett långt straff, pianisten Bill Payne spelar fortfarande med nuvarande upplagan av Little Feat. Som dock har ytterst lite – egentligen bara namnet – att göra med det där aviga och skeva och lite märkliga fyrmannabandet som gjorde den där plattan med muralmålningen på omslaget.

Jag återvände. Satt på golvet nedanför stereon, mellan högtalarna med ryggen mot byrålådorna, och lyssnade på den där Little Feat-plattan. Började urskilja mönster, få bilder av textfraserna, minnas taktbyten och skevheter, uppskatta hur pianot och gitarren samspelade och flätade runt varandra, synkoperna, det flyhänta basspelet. Likt en komplicerad målning kom detaljerna i delar och pusslades in i helheten efter hand, som ett chiffer att lösa. Men mest var det Lowell Georges sång, hans – väldigt LA – sätt att med en axelryckning sjunga sin grumligt, sololjiga blues. Och hans gitarrspel, ackordstämt med slide – spelat med en halsnyckelhylsa storlek 11/16 – och med kompressorn påvevad så att den högsta och lägsta tonen har samma volym. Någon kommer tillbaka. Någon har sedan 39 år lämnat. Men trådarna emellan går aldrig av.

Third Culture Kid
Sherihan ”Cherrie” Abdulle

Third Culture Kid

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Joel Nilsson

Sherihan ”Cherrie” Abdulle är född i Norge av somaliska föräldrar, uppvuxen i Finland och har bott i Sverige sedan tioårsåldern. På sitt prisade debutalbum ville hon representera unga från orten, Rinkeby. På sitt kommande album finner hon stoltheten i sitt ursprung – hon är den nya världens representant.

För flera tusen år sedan härskade Araweelo i Somalia. En forntida mäktig drottning som satte skräck i många. Hon ansåg att det var män som förstörde världen och att samhället blev bättre med en matriark. Enligt sägnen, som vandrat från mun till mun, hade hon manliga fångar och en armé av kastrerade män. Hon var en av de tidiga kvinnliga härskarna i världen.

– De brukade berätta om henne för att skrämma småbarn, en läskig folksägen. Men jag tyckte att hon var inspirerande och fett cool.

När Cherrie, som egentligen heter Sherihan Abdulle, ger ut sitt andra album är det med titeln Araweelo. Hon vill att hennes somaliska ursprung ska vara tydligt. På sitt hyllade debutalbum Sherihan, som kom ut 2016 och ledde till en Grammis för årets hiphop/soul året därpå, kände hon att det var viktigt att sjunga och prata om livet i orten, och om sådant som hon och hennes vänner hade gått igenom, om mörkret runtom henne. Hon ville att grabbar som har levt i en machokultur skulle kunna gråta till musiken och hon ville att föräldrar som inte har förstått sina ungdomar skulle kunna lyssna på texterna och förstå dem lite bättre. Nu vill hon prata om de olika kulturerna som präglat henne och framför allt om att vara somalier.

– Vi finns överallt i världen, men är ändå väldigt kopplade till varandra. Vi har ett stamsystem, så om jag åker till London och inte känner nån kan jag säga vilken stam jag kommer från och de hittar släktingar till mig där.

Men hon påpekar att de också har gått igenom trauman som folk och att somalier har varit dem som andra ser ner på.

– Även bland invandrare. Vi har fått höra att vi är sämst, vi har varit under alla. Jag hatade att jag var somalier när jag var liten, jag fick lida fett många år av att jag var mobbad. Och jag minns första gången jag hade en pojkvän, han var från Eritrea och hans kompisar retade honom för att han var tillsammans med en somalier.

Varför tror du att somalier har setts som ”sämst”?

– Vi är en stor minoritet i landet, men vi är också den grupp som kom in sist. På sent åttiotal och tidigt nittiotal var det turkarna som sågs som det, sen tidigt 2000 var det vi, ungefär så som folk ser på romer och de nya syriska flyktingarna i dag. Det är en ond cirkel som alltid berör ”den nya stora gruppen”. Samtidigt så är vår historia speciell i och med att det krig som var i Somalia var ett innebördskrig. Vårt folk har dödat sitt eget folk, det har lämnat en till dimension av trauma i sig.

Hon sitter i ett ljust rum där vatten serveras i vinglas. Utanför glasdörren passerar pr-folk genom lokaler med högt i tak och stora fönster mot Gävlegatan i Vasastan. En våning upp sitter det kreativa kollektivet och managementbolaget TRANS94, där Cherrie är en artisterna tillsammans med bland annat Adam Tensta och Silvana Imam. ”Hundratusentals timmar” av arbete och kamp har tagit henne hit. Men målet var knappast att dricka vatten i vinglas i fina hus i stan, hennes mål och strävan har hela tiden varit att berätta om – och prata för – dem som känner sig utanför.

Hon ger ett ganska lågmält intryck, pratar inte särskilt högt, men hon har stora saker att säga. Det har hon haft sedan den första dagen hon klev in i studion. Hon vill kunna förändra, tända en gnista hos någon, påverka unga. Och nu vill hon göra vad hon kan för att bilden av somalier, och det självhat som kan finnas hos dem själva, ska ändras.

– För vi är fett talangfulla människor, med en rik historia och vacker kultur. Somalia är känt som de tusen poeternas land. Det är mycket poesi i vårt språk, många ordspråk. Vi har starka rötter och kommer från nåt fint – Afrikas horn.
– Jag kallar mitt album Araweelo för att folk från Somalia aldrig ska sätta sig under nån. Det är ett sätt för mig att redefine vad det är för mig att vara somalier. I dag vet jag hur mycket det betyder för unga tjejer och killar att jag säger att jag är stolt över mitt ursprung. Jag är inte sämst, jag är bäst för att jag är somalier. Vi har rätt att vara stolta.

På skivan finns spår av alla de kulturer som har präglat henne. Inslag av östafrikanska rytmer, inspiration från svenska sommarvisor och r’n’b från USA. Och om ljudbilden på förra albumet var mer mörk och melankolisk, är den nu lite ljusare, mer euforisk och nostalgisk.

– All min musik har varit jättepersonlig, jag har stark känslomässig koppling till den. När jag gjorde mitt förra album var jag lite yngre, jag var på en plats där jag kom från mycket ångest och depression, jag mådde ganska dåligt men var hoppfull om att nåt skulle förändras. På det här albumet finns samma känslomässiga tyngd, men det är mer: jag har hoppats, jag har kämpat och krigat och nu är vi här, och jag ska få må bra, säger hon och fortsätter:

– Jag är svensk, jag är från byn, jag är svart, jag är somalier och muslim – och jag kan ta plats i världen. Jag har visat det och jag kommer fortsätta visa det. Jag är den nya världens representant på det sättet, jag är ett ”third culture kid”. Det finns många nivåer av vem jag är.

De olika nivåerna rymmer föräldrar som varit på flykt, en uppväxt i Finland och därefter ett liv i Sverige.

– Och jag är född i Norge.

Hur kom det sig?

– Det är en lång historia.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #250

Mina drömmar
Gård med djur

Mina drömmar

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Att gömma en katt i en lägenhet är inte lätt. Angelina Lindberg försökte, för hon ville så gärna ha en när hon var barn. Men katten hon hade hittat och tagit med sig hem blev snart upptäckt. Till hennes stora lycka hade de däremot en hund under en tid i hennes barndom. Han betydde mycket för henne, så när han en dag var borta blev hon förtvivlad. Hon fick först inte veta vad som hänt, men till slut berättade föräldrarna att han var avlivad.

– När jag fick reda på det kröp jag in under sängen, hittade lite av hans hår där och sparade det i en ask. Mina föräldrar sa att ungarna hade varit elaka mot honom och att han blev aggressiv, att det var därför, men jag litar inte riktigt på mina föräldrar där.

Hon har alltid älskat djur och känner att de betyder nästan mer än människor.

– De är inte falska som människor kan vara. Tycker de inte om en så visar de det, men tycker de om en så älskar de en, bara såhär enkelt. Man behöver inte göra sig till, de finns där ändå.

Detsamma har hon inte alltid känt för människor, eller som liten för vuxenvärlden.

– Jag ska inte säga att uppväxten var okej, för det var den inte. Mamma och pappa klarade inte av att ta hand om mig, jag var obstinat. Hade det varit i dag hade de säkert gjort på ett annat sätt, men då var det sjuttiotal och det skulle vara soc, fosterhem och familjehem. Jag tror att de visst hade kunnat klara av mig, de hade bara behövt lite mer resurser och stöd.

Sedan Angelina Lindberg blev vuxen har hundar alltid haft en stor roll i hennes liv. När hon och pojkvännen saknade ett hem bodde de i bilen med sina hundar.

– När polisen var där sa de alltid att vi skötte våra djur. Vi hade stora hundmatsäckar, de åt när de var hungriga. Vi har tagit hand om dem bättre än oss själva.

Särskilt speciell var Chippen. Angelina Lindberg var med från den dag hon föddes. Husse åkte in och matte kunde inte ta hand om valparna, så Angelina och hennes syster gjorde det i stället. När de sedan skulle säljas fick hon behålla Chippen som tack för hjälpen.

– Jag bar omkring på henne i en ryggsäck tills hon blev så stor att ryggsäcken gick sönder. När jag satt inne tog mamma och pappa hand om henne. Jag ångrar och skäms över att jag inte skärpte mig, att jag gjorde kriminella saker. Hon älskade mig. Jag måste leva ett långt liv för att kunna jobba igen det dåliga jag gjort.

Hon drömmer om att ha en gård på landet där hon och hennes pojkvän kan ta hand om djur.

– Jag tänker på personer som oss, men som sitter inne eller är på behandlingshem och som tillfälligt inte kan ta hand om sina djur som de älskar. Jag skulle vilja hjälpa dem så att de vet att djuren är trygga och har det bra.

I dag bor Angelina Lindberg hos sin mamma i Stockholm och särbon bor i Västervik med deras hund Nelly. De flyttade isär efter att hennes syster gått bort.

– Jag vet inte om det var hennes död som tog knäcken på pappa, men tio månader senare var han också död. Mamma klarar sig inte själv, så jag flyttade hit för att ta hand om henne.

– Jag älskar min mamma och vill inte svika henne på nåt sätt, men jag kan inte ta hand om henne för evigt. I framtiden vill jag bo med min särbo i det där lilla huset som jag drömmer om. Med några höns, getter och massa hundar och katter.

VM-kockarna
Fotbollsmål

VM-kockarna

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Mats Broström och Gustaf Sandfridsson lagar all mat till fotbollslandslaget under VM i Ryssland i sommar. För en av dem kan det vara den sista VM-turneringen, för en av dem kan det vara den första. De håller koll på att de lokala kockarna kan göra havregrynsgröt och omeletter till frukost. Och att spelarna tar rätt tillbehör på den gedigna buffén.

Fotbollslandslagets kock Mats Broström är inne på sin fjärde förbundskapten. Det började med att två av hans kompisar, de brukade gå mycket på Mats Broströms restaurang Grodan på Grev Turegatan, precis blivit landslagsläkare – en av dem var läkare för AIK, en för Djurgården, landslaget skötte de tillsammans.

– På den tiden var det Tommy Söderberg som var förbundskapten, sen tog han in Lars Lagerbäck som assisterande. De tyckte det var så konstiga länder de skulle till under kvalet, de ville ha en kock med. Och det är läkarna som ombesörjer den biten, det ligger liksom på deras lott. De sa att de hade en kompis som kanske kunde ställa upp och sen frågade de mig.

Under lång tid var Mats Broström ensam kock, men sedan EM i Frankrike 2016 har han med sig Gustaf Sandfridsson, till vardags kökschef på Mats Broströms andra restaurang, Brasseriet på Operan.

– Det är långa dagar. Frukosten brukar man jobba in ganska snabbt så att hotellet fixar den. Sen är det lunch och det är mycket mat som ska lagas. Ofta är det nån husmanskost vi har till lunch. Spelarna vill ha mycket att välja på.

Gustaf Sandfridsson om en dag i köket: – Vi lagar två-tre förrätter, en kötträtt, en fiskrätt, tre sorters pasta, salladsbuffé, fruktsallad, en äppelpaj. Vi gör ju både frukost, lunch, middag och kvällsmål. Till kvällsmål kanske en croque monsieur, korv med bröd ibland, en paj. Sen ska det vara lite mellanmål, fruktsallad, lite yoghurt.

Basecamp under VM är Kempinski Grand Hotel i Gelendzhik. På plats har de hjälp av två kockar från hotellet. Vad för mat de ska servera har de redan informerat hotellet om.

– Vi har varit och rekat. Det är ju importsanktioner där, men det känns bra. Vi kommer ju dit vid rätt säsong, allt skördas nu där nere, så allt finns. Det hade nog varit jobbigare en höst kanske, säger Mats Broström. Allergier, specialkost, glutenfria alternativ, hur är det med sånt?

– Först och främst – de här killarna springer en hel del, de har inget problem med vad de förbränner. Men sen ska det vara bra mat. Vi har ingen som är laktosintolerant nu, men många vill ändå ha laktoseller glutenfritt, tycker det känns bra. Gustaf Sandfridsson fyller i:

– Ni kom från Rumänien sist när jag var i Minsk. Då hade ingen sagt nåt om glutenfri pasta till Mats förutom Marcus Berg och Kristoffer Nordfeldt och nån mer, när de kom till mig hade jag elva-tolv förfrågningar på glutenfri pasta plötsligt.

– Nu känner de en lätthet i magen av att slippa gluten. Och de käkar kanske pasta fyra, fem dar i veckan, stora portioner.

Vad tar ni med från Sverige?

– Rårörda lingon, 25 kilo tror jag. Knäckebröd, Kalles kaviar, vi är där över midsommar och tänker bjuda ledarna på lite sill, Västerbottenost, sirap, ättika så vi kan lägga in gurka och sill, kryddpeppar, räkor, svensk senap, Munsökorv. Allt annat ordnar de på plats.

– Vill vi ha piggvar eller kalvfärs, så ordnar vi det. Ibland när man kommer till ett ställe och har beställt fisk och kommer ner så känner man inte igen fisken som ligger framför en. Då blir det inte fisk den dan, eller kanske fiskfärs, berättar Mats Broström.

– Det kan ju komma en spelare och säga att ”det vore gott med kålpudding”, då kan vi lägga om och fixa det till dagen efter. Det kommer lite såna förfrågningar.

Gustaf Sandfridsson berättar att det är två saker de måste ha koll på de första dagarna.

– Det är ju ingen som kan göra gröt så som svenskarna vill ha gröt. Havregrynsgröt är ju bra, ibland går det mycket, ibland nästan ingen alls. Det är ju lätt att slå ihop, men folk har i socker och kokar i mjölk… men det är ju vatten, havregryn och salt som gäller. Och omeletter försöker vi stå i matsalen och göra, de får komma fram och beställa men vi kollar så att kockarna kan göra omeletter så att det blir gott. Det blir lite matsalsarbete för dem också, när de lagat klart tar de med maten ut i matsalen och finns vid buffén. Gustaf Sandfridsson berättar varför:

– Man måste ju visa dem ibland. De kan ta gravad lax och så står det dillstuvad potatis bredvid och en risotto med svamp intill den, då kan de tro att de ska ta risotto till laxen… man får styra lite: ”Och så tar du lite citron på också, det blir jättegott”. ”Ok, ok”.

Mats Broström minns en tidigare spelare:

– Så var Zlatan när han började, han visste ingenting. När han var med sista gångerna var han en riktig finsmakare. ”Risotton är al dente, det är bra Mats”. Innan var det liksom bara mängd, stora portioner.

Lös gåtan om känsloblockaden
Soundwalk

Lös gåtan om känsloblockaden

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Bild: Astrid Mohlin

Det är 13 år framåt i tiden, allt har gått åt helvete. Världen är känslokall, kommunikationsväktarna övervakar varje steg och du kan varken se eller höra andra människor. Det är världen du kommer till i Ljudkollektivet Visslings soundwalk-serie Kärlekslandet, som är en del av Parkteaterns program.

Första delen, som släpps 11 juni, börjar på Kärrtorps T-banestation. Sök på Kärlekslandet som podcast, kliv ut på perrongen och tryck på play. Lyssnaren spelar huvudrollen, följer sin vägvisare i lurarna och ska lösa gåtan om känsloblockaden.

– Det är bara du som kan rädda världen. Du måste resa i tiden och ställa saker till rätta, uppmanar Sara Olsson och Astrid Mohlin från Ljudkollektivet Vissling.

En gång i veckan släpps ytterligare tre delar, som utspelar sig på hittills hemliga platser längs gröna linjen.

Situation Waldersten #250
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #250

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Jenny Lindroth
Målarbok
Patrik Berg sätter färg på stan

Stockholm – En målarbok

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Björn Dahlgren

Från 4 juni finns illustratören Patrik Bergs bok Stockholm, en målarbok på Designtorget. Det är en resa bland Stockholms mest älskade platser, med över 40 motiv.

– Jag har tecknat mycket storyboards för film och då jobbar jag ofta med situationer i stadsmiljö, så jag har tränat den blicken. Jag ville göra en egen produkt och när jag googlade hittade jag inte nån målarbok med Stockholmsmotiv. Bland sidorna finns allt från historiska miljöer som Haga till folkmyllret i Götgatsbacken.

– Jag har försökt fånga olika situationer och livet i stan, hur det känns att vara i Stockholm, inte bara fina byggnader. Det kan vara båten till Gröna Lund, Pridetåget, Stockholm Marathon. Jag har försökt se staden från olika vinklar och med nya ögon. Det är inte bara en resa för den som färglägger, även för Patrik Berg har det varit som att återupptäcka Stockholm.

– Det är till exempel lätt att glömma att Gamla stan är himla fin. Jag har vandrat och cyklat runt på olika tider av dygnet och samlat vid mig folk och gester, sen har det blivit som kollage.

Är det bara innerstan eller finns det miljöer längre ut?

– Drottningholm, Färgfabriken, Hellasgården och Skansen, där är yttercirkeln. Men kanske blir det en målarbok till. Jag är också sugen på att göra fler städer i världen.

Målar vuxna målarbok?

– Det har varit trendigt att måla Mandala med olika mönster. Eller djur i djungeln, som ett sätt att öva sig i mindfulness. Jag har vänner som haft det som stresshantering. Många tycker att det är rogivande. Han kommer att starta webbsidan www.colouringcities.com, samt ett instagramkonto där folk kan lägga upp sina färglagda Stockholmsmiljöer.

– Det ska bli kul att se hur olika
människor färglägger.

 

 

Fullblod och shejker på Gärdet
Galopp

Fullblod och shejker på Gärdet

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Roccam Shots

Nationaldagsgalopp på Gärdet 6 juni. Åtta lopp, fyra med engelska fullblodshästar, två med arabiska fullblodshästar och två med ponnyer där jockeysarna får vara max tolv år.

Utöver att TV4 sänder från evenemanget kommer loppen med de arabiska fullbloden också att direktsändas till Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten. De loppen ingår nämligen i en global arabhästfestival som är sponsrad av HH Sheik Mansour Bin Zayed Al Nahyan. Shejken själv kommer dock inte att vara på plats på Gärdet, däremot hans entourage. Och det är prispengar på flera hundra tusen i loppen, som shejken sponsrar.

– Ett av loppen är enbart för specialinbjudna kvinnliga jockeys från hela världen, annars är det svenska jockeys på hästryggarna, säger Linda Persson, projektledare.

Förutom loppen blir det bland annat ponnyridning och möjlighet att köra grävmaskin, chokladhjul och hattparad. Och på scenen underhåller Alcazar.

Vad är det som är så speciellt med att se galopp på Gärdet?

– Att du kommer så nära hästarna och banan att du kan känna farten.

Hemma här fanns hotet
Krönika: Maria Hagström

Hemma här fanns hotet

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Maria Hagström

Vi fick varning efter varning och allt känns mycket värre om natten. I tyst mörker kan tankar härja. Om det alla har sagt och vad jag har läst. Oron vi mött över att vi, två kvinnor, ska resa dit själva. Och råden: gå inte ute när det är mörkt, ha någon lokal person med er dagtid, det finns säkerhetstransporter att anlita.

Jag och min fotografkollega ska åka några veckor till Papua Nya Guinea på reportageresa. Jag har läst på, det mesta som finns att läsa är hemska saker. Human Rights Watch bedömer att Papua Nya Guinea är en av de farligaste länderna i världen för kvinnor att leva i. Läkare Utan Gränser skriver att omfattningen av det sexuella våldet är en humanitär kris. Jag läser om de beväpnade gatugängen Raskols. Rånrisk, våldtäktsrisk, allrisk. Jag ligger vaken halva natten. Nästa dag börjar jag packa min resväska och sedan går jag på dejt med en kille från en nätdejtingsajt.

Det är inte som jag förväntat mig. I Papua Nya Guinea. Bilden som härjat i huvudet stämmer inte helt. Aldrig har vi mött så mycket vänlighet, leenden, vinkningar, nyfikna kvinnor och män som vill fråga och hjälpa. Verkligheten är som alltid komplex. Och de allra flesta människor i världen är snälla. Jag ser inga Raskols med machettes, men jag ser sorgen i Leannas ögon när hon mellan tårarna berättar att hon har försökt skydda sina barn. Jag ser avskyn i musklerna
som spänns kring munnen när hon berättar hur hennes man våldtog henne varje dag. Hon säger att hon var hans ägodel, att han hade ”rätt” till varje del av hennes kropp. För en vecka sedan flydde hon. Vi möter kvinnor och män som kämpar mot våldet, men som också påpekar att folk i allmänhet är vänliga, att vi inte behöver vara rädda – de vet vad vi fått höra.

Vår beteltuggande chaufför Michael kör oss hit och dit och till kvinnobussen. Den är en frizon för kvinnor, fri från trakasserier. Den är fullsatt, många vill skaka hand med de ovanliga passagerarna och till sist bryter de ut i sång och börjar dansa för oss i den gungande bussen. Jag blir glad i själen av den värme som jag sällan mött i något annat land. Samtidigt som jag vet att det inte bara är Leanna som gråter. Inget är svart eller vitt, världen är fylld av gråskalor. Men för kvinnor har gråfärgen ofta en mörkare nyans.

Det jag hade varit orolig för händer inte, inte för oss. Andra natten i Sverige sover jag med dubbla lås på ytterdörren. Allt känns mer hotfullt om natten. Jag lägger en sax på nattduksbordet, känner mig fånig, men han vet var jag bor. Jag har fått mess av nätdejten, han vill gärna gå på en andra dejt. Jag svarar som det är. Situationen har förändrats, jag träffade någon på resan, jag är inte känslomässigt där för dejtande just nu. Han svarar: ”Din sopa.” Och sedan är jag ett karaktärslöst bottenskrap. Och han vill inte se mitt snusande nylle på sitt favorithak igen. Eller min inavlade fucktard. Och anklagelser kommer, i sms efter sms. Och: ”Far åt helvete. Du är en förbannad jävla hora. Glöm inte det, Maria Hagström.”

Det är nästan komiskt på något vis. Jag hade varit rädd för män i Papua Nya Guinea, men det var i Sverige jag tog fram saxen. Ingen plats är fri från kvinnohat. Ingenstans är en kvinna helt fri. Absolut inte där, men inte heller här.

jennypia
Sluta ge, börja ta.

Samma tidning, andra gator

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

I 23 år har Situation Sthlm funnits på gatorna i Stockholm. Juninumret är det tvåhundrafemtionde numret av tidningen som ges ut. Men det är ett högre brus i gatumiljön i dag, allt fler ska tjäna sitt levebröd där. Sedan 2015 har tidningens upplaga nästan halverats. Med kampanjen ”Sluta ge, börja ta” ska tidningens grundidé – det positiva med sysselsättning – tydliggöras. Och det viktiga med att den som köper tidningen också tar den med sig. För både säljarens skull och för Situation Sthlms framtid.

Vid sidan av distributionsdisken på Situation Sthlms redaktions- och distributionslokal på Timmermansgatan 38 står en whiteboard på tre ben. Den har tre platser – Odenplan, Slussen och Nytorget – utmärkta under varandra i en kolumn till vänster, sedan ytterligare tre kolumner med tider och till höger en kolumn där säljare kan skriva sitt namn. Whiteboarden är till för Situation Sthlms ambassadörer – tio säljare som valt att bli ambassadörer och som sådana säljer tidningen på bestämda tider vid vissa utvalda, strategiskt viktiga platser i stan. Arbetet med ambassadörer är en del av ett flertal olika åtgärder som Situation Sthlm nu gör för att stabilisera upplagan.

– I många år har vi behövt hantera en sjunkande upplaga och fundera på hur vi ska stimulera fler människor att se säljaren och köpa tidningen. Och hur vi kan hitta nya säljare, säger VD Pia Stolt.

– Det är ett helt nystartat projekt. Gruppen består av tio personer som i varierande grad är engagerade och aktiva. En del kommer att åta sig att vara ambassadörer varje dag, somliga kommer göra det nån gång i månaden.

Att försöka få säljare att bemanna vissa platser under bestämda tider för att skapa synlighet för tidningen är ett av flera försök att synas bättre i den förändrade gatumiljön. I november 2017 lanserades en specialdesignad jacka för säljarna med av- och påtagbar väst, avsedd att göra dem synligare i gatumiljön. Sedan några år tillbaka har gatorna i staden förändrats ganska markant. Det är nu betydligt fler människor, men även organisationer – Greenpeace, Plan International, Världsnaturfonden, Röda Korset för att nämna några – som använder gatumiljön för sin överlevnad.

I kölvattnet av debatten och diskussionen kring tiggare och tiggeri går det också att tydligt urskilja ett förändrat beteende hos allmänheten, där det blivit alltmer vanligt att bara skänka pengar.

– En del människor har fått ett förändrat sätt. I stället för att köpa tidningen och ta den av försäljaren så skänker man en slant. Det skapar tyvärr ett stort hot mot tidningens existens. Många människor förstår inte att om de inte tar tidningen som försäljaren säljer utan bara ger 50 kronor och låter säljaren behålla tidningen, så tar det i slutändan jobbet för säljaren. Om färre och färre tar och läser tidningen så minskar upplagan och färre köper tidningen och säljarna blir av med jobbet, berättar Pia Stolt

Jenny Lindroth, verksamhetschef för sociala verksamheten, berättar om en annan åtgärd som görs, samtidigt med ambassadörsprojektet, för att underlätta köpet av Situation Sthlm.

– Den ena kampanjen syftar till att få människor i ökande grad att betala för tidningen med Swish. Det är ett snabbt och bra betalningssätt där vi ligger i framkant och har utvecklat säljarnas legitimationer med unika QR-koder. Det gör – förutom att det går snabbare och är enklare att betala med QR-koden – att seriositeten och jobbet att vara säljare upphöjs. Den andra kampanjen handlar om vikten av att inte bara skänka säljarna pengar eller ge dricks, utan att köpa tidningen och ta den med sig, att genom att göra det stärka säljaren i yrkesrollen som säljare.

– Det är ofta känsligt detta med dricks, då vi jobbar med en målgrupp som är utsatt och som har ett stort behov. Samtidigt är grunden i Situation Sthlms verksamhet att sälja en tidning för de 50 kronor den är värd. Om säljaren bara får pengar, eller inte får sälja sin tidning men behålla pengarna, så riskerar det jobbet för säljaren. Det här har också gett oss en möjlighet – kampanjen heter ”Var inte så givmild” och ”Sluta ge. Börja ta” – att kommunicera med säljarna
om hur viktigt deras arbete är i en situation där människors beteende att ge har förändrats.

Jenny Lindroth berättar att hon ibland får förfrågningar per mejl från människor som ifrågasatt varför man inte kan skänka pengar, swisha valfria belopp till säljaren.

– När vi då förklarar detta med arbete och fortvarigheten och hotet mot det, så förstår människor. Också varför det är viktigt att vi finns kvar, att grunden i det vi gör består – att vi säljer en tidning, att vi inte är en insamlings- eller gåvoorganisation. Det särskiljer Situation Sthlm från de flesta andra organisationer.

Pia Stolt berättar att det handlar om att uppmana människor att köpa och ta tidningen och säkerställa arbetet och den sociala verksamheten för säljarna.

– Vi har tappat i upplaga sen 2015, men vår sociala verksamhet är precis lika stor som tidigare och som den alltid varit. Behovet för vår målgrupp har inte förändrats, att vilja ha ett arbete och sysselsättning, ha posten hit, juridisk rådgivning, skrivarverkstad, stöd och hjälp i kontakten med myndigheter, det behovet har inte minskat.

Jenny Lindroth lyfter fram en annan viktig aspekt av detta med sysselsättning – en av grunderna i Situation Sthlms arbete.

– Detta att en kund som köper tidningen tar tidningen med sig, då sker både en ekonomisk transaktion, men också ett viktigt möte. Som är jämbördigt i bemärkelsen att säljaren säljer en kvalitativ produkt vi vill sprida. För att tidningen också berättar om de som säljer tidningen och deras situation.

– Vi vill både att säljaren ska arbeta för sina pengar – det är ju det som är rehabiliterande. Om kunden inte får tidningen utan bara känner sig god för en stund så leder det till att säljaren jobbar mindre, vilket har negativa effekter.

Förutom jackan i höstas, ambassadörerna, de båda kampanjerna om att köpa tidningen med swish och det viktiga i att ta med sig tidningen man köpt, har Situation Sthlm just beviljats stöd för ett projekt att digitalt utveckla swishköpet ännu ett steg.

Situation Sthlm har sedan 2011 utvecklat olika sätt att betala för tidningen utan kontanter, först via sms, sedan smartphones med kortläsare, sedan 2015 med swish. Att Situation Sthlm som gatutidning drivit utvecklingen av kontantlös betalning har uppmärksammats stort i internationella medier – The Guardian, CNN, NBC, Libération, Sunday Times och The Daily Mail för att nämna några – genom åren. I Sverige har det dock inte rönt samma uppmärksamhet.
Senast var det Financial Times som i ett reportage i april i år intervjuade VD, Pia Stolt, samt säljaren Mikael Karlsson.

Det kommande digitala projektet handlar om att den som betalar tidningen med swish får ett tack-sms från säljaren, avsett att delas i sociala medier. Och det sms:et innehåller en länk med ett smakprov på en handfull texter ur tidningen man nyss köpt – både att kunna läsa direkt i telefonen, eller att dela med andra.

– Hela tiden berättar säljarna hur uppskattad och omtyckt tidningen är av deras kunder. Deras stolthet över att sälja en så bra tidning går inte att ta miste på. Så vi vill låta fler komma i kontakt med tidningen genom att skicka en länk med ett smakprov ur tidningen till dem som köper den med swish. Ett köp värt att dela helt enkelt. Så att fler hittar tidningen, vilket i förlängningen säkrar jobbet för säljarna, säger Pia Stolt.

Min Plats
Fåfängan

Min Plats

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Förra sommaren bodde Situation Sthlm-säljaren Nils Lundh i ett tält vid Fåfängan på Södermalm. Nu sover han i skogen, när han inte är ute och går någon vandringsled i södra Sverige eller Portugal.

Det här var min bostad från maj till augusti förra året. Jag sov en bit ner i sluttningen med utsikt över stan, tills några ungdomar störde mig. Då flyttade jag till andra sidan, skymd av buskar och träd. Jag valde att bo här för att det är nära centrum och jag ville se vatten. Och för utsikten, jag tycker om att måla det jag ser. När jag hade lägenhet illustrerade jag en barnbok om två tokiga fiskmåsar i Stockholm. Fick svar av ett bokförlag att den var väldigt bra, men inte passade dem. De tyckte att jag skulle skicka den vidare. Det gjorde jag inte, mitt dumma nöt. Nu har jag den bara i minnet.

Jag gick i pension när jag var 61 år och kan inte få bostadstillägg. Jag har 4 700 i månaden, det räcker inte till en lägenhet. Men jag har också svårt att trivas i lägenhet, jag behöver frihet och måste ut och se nåt nytt. Förra augusti cyklade jag till Söderköping och längs Göta kanal. Sen gick jag den gamla pilgrimsleden från Vadstena ner till Gränna, Huskvarna, Jönköping och Borås. Jag kommer in i en andlighet när jag vandrar, min lilla bubbla.

Därefter blev det vildmarksleden och så småningom kom jag till Göteborg. Folk som sov ute där visade mig matställen och var jag kunde få kläder. Underbara människor. I vintras hittade jag en biljett för 500 kronor till Portugal. Jag vandrade längs Algarvekusten, helt otroligt var det! Jag stannade vid varje by och träffade mycket folk. Sov oftast i sovsäcken under bar himmel. Nu sover jag med sovsäck i skogen i Sickla. Fåfängan är en fin plats, men jag får vara mer ifred där. Naturen gör mig lugn. Förr mådde jag väldigt dåligt ibland, men i dag är jag en lycklig människa trots min situation. Vem vet, i framtiden kanske jag bor i Portugal och försörjer mig på att plocka apelsiner.

Mitt i naturen
Krönika: Maria Hagström

Mitt i naturen

Publicerad: 1 månad sedan Av: Maria Hagström

Om ni gräver ett djupt hål i marken hamnar ni till sist i Kina, sa de till ungarna och så var de sysselsatta ett bra tag med hinkar och spadar. Genom jordskorpan, den heta kärnan och ut i Kina där himlen inte syns för avgaserna. Men egentligen, om vi ska vara noga, skulle de ha hamnat i havet utanför Nya Zeeland, landet som bestod av 85 procent skog innan människan kom dit. I dag återstår 25 procent.

Jag tog den snabbare vägen, flög ett halvt varv runt klotet med höghöjdsutsläpp. Har sedan bilat mellan naturfenomen och genom sagolika landskap med avgaser som en osynlig svans. På en plats sprutade en gejser upp kokande vatten. En varm äggluktande ånga steg från en grön sjö och det bubblade i lerpoolar. På en glaciär förflyttades is med ett brak. En stad höll på att byggas upp efter att en jordbävning fått fasader att rasa och människor att dö. På en annan plats på jorden mullrar det nere i en vulkan. Vid en horisont slår blixtar ner mot havet. Ett oväder får ett hustak att lyfta. Bränder härjar över torra marker. En tsunami reser sig in mot land. Men människan är jordens herrar.

Mäktiga på planeten, simmar vi då och då njutandes i semesterhaven. Flyter på rygg och bränner näsan under det tunna ozonskiktet. En begagnad binda fastnar i håret. Runtom guppar plötsligt tuggummipapper, plastbitar, avfall från båtfolk som inte vill ta hand om sin egen skit – det är ju bara en droppe i havet. Över 269 000 ton plast i haven. Snart finns där mer plast än fisk. Plastpartiklar i vattnet, plastpartiklar i musslor, det finns till och med valar som har påträffats med magarna fulla av plastpåsar. Och på många håll i världen dricker människor orent vatten.

I ett av världens fattigaste länder finns det dyraste vattnet. I Papua Nya Guinea spenderar en fattig person 54 procent av sin inkomst på vatten. Vilken lyx att vi kan dricka från en kran, till och med ur toastolen. Ändå tar jag en skämsklunk av inköpt flaskvattnet. Och i stan, i Stockholm, brer vi varje sommar ut våra picknickfiltar. Det är mysigt att titta på bio utomhus, i naturen Rålis, under bar himmel, direkt på gräset. Vi häller upp ekologiskt vin, river av papper från vegetariska wraps och lägger snus under läppen. När eftertexten rullar kliver alla upp och går sin väg. Kvar ligger plastglas, wraps-papper och nikotintomma dosor – ett sophav på gräset under bar himmel.

Vi ser inte klimatflyktingarna och vintern var ju vitare än på länge. Det som inte finns framför näsan är svårare att ta till sig. Och våra liv är för korta för att uppleva de riktiga konsekvenserna. Så vi har råd att köra bilen till den krympande glaciären, köpa vårt flaskvatten, shoppa nya prylar trots att de gamla inte är förbrukade. Vi gillar kortsiktig njutning och det bekväma. Vi är lata jävlar och ibland svin, mycket svinigare än svinen. Det är lättare att bara titta lite mellan fingrarna, än att tydligt se att vi förstör planeten, utrotar arter och till slut – oss själva. Och ju mer vi förökar oss desto mer skada gör vi. Vi är en fara för allt och alla och oss själva. Så egentligen, enligt forskare: mest miljövänliga vi kan göra är att avstå från att skaffa de där ungarna som försöker gräva sig till Kina.

Herrar på jorden, sedan kommer en kraftig storm och ger oss en fet käftsmäll tillbaka. Vem är mäktigast då?