Situation Sthlm
Stockholms minsta fontän
Magnus Thierfelder

Stockholms minsta fontän

Publicerad: 4 månader sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Stockholms minsta offentliga konstverk är en blinkning till Marcel Duchamp hundra år bakåt i tiden. Konstnären Magnus Thierfelder liknar sitt verk Fountain vid en terrier, som ”inte förstått att den är liten och bara står och skäller ändå”.

I skärningen mellan några cementplattor i trottoaren utanför dörren till Konstfrämjandets lokal på Swedenborgsgatan reser sig en knappt decimeterhög vattenpelare. Det är dock – vilket många säkert förleds att tro vid en första anblick – inget olyckligt läckage.

Konstverket heter Fountain. Enligt dess upphovsman, konstnären Magnus Thierfelder, är det meningen att den skapade vattenpelaren – den bildar ju liksom en båge när den åter tar mark – ska varieras i längd och höjd genom att vara mellan en halv och en hel cementplatta. Inte högre än så.

– Jag gillar väldigt mycket att den är liten.

Är Fountain det minsta konstverk du gjort?

– Nja… jag har gjort många små konstverk. Jag gillar att tänka på att det är stor i sin litenhet, liksom. Även om den är liten i formatet är den ganska kaxig i sin litenhet, som en terrier som inte riktigt förstått att den är liten och bara står och skäller ändå. Det är alla fall Stockholms minsta offentliga konstverk.

– Absolut det minsta. Och vattnigaste, säger Mårten Castenfors, chef för Stockholm konst.

Det är Konstfrämjandet som står för själva driften och underhållet av konstverket, och som är de som på uppdrag av konstnären monterat det på plats i trottoaren.

– Det går en tunn ledning med vatten från badrummet i lokalen, via källaren och ut i gatan där den mynnar ut i skärningen mellan två cementplattor. Det kan bli en tvåmeters stråle upp. Men vi håller konstnärens instruktioner, han sa att höjden på vattenstrålen får variera mellan en halv och en cementplatta, berättar Per Hasselberg, verksamhetsledare på Konstfrämjandet.

Utplaceringen av konstverket är en del av Konstfrämjandets 70-årsjubileum och invigningen av verket (skedde 22 maj, red. anm.) är inledningen på det firandet, och också starten för Swedenborgsgatan som bilfri sommargata.

– Offentlig konst är det ju nån som står bakom. Här är det fastighetsägaren, Stockholm vatten står för vattnet, Mårten Castenfors på Stockholm Konst betalar konstnären och vi på Konstfrämjandet har gjort jobbet. – Vi får sköta det, det är ju lättvandaliserat… men man fyller bara 70 år en gång. Vi tänker det också som en liten hyllning till gatuborgarrådet Daniel Helldén som för fjärde året stänger av gatan. Han testar ju också ett konceptuellt tänkande – ta bort bilarna och se vad som händer. Verket är ett sommarverk, berättar Per Hasselberg, precis som avstängningen av gatan är någonting som bara sker över sommaren.

– Vi får se om människor gillar det och det går bra och att den blir en del av sommargågatan. Men på vintern stänger vi av det.

Första gången Magnus Thierfelder ställde ut verket Fountain var på ett galleri i London 2004.

Läs mer i Situation Sthlm #238

Våra kroppar
Krönika: Maria Hagström

Våra kroppar

Publicerad: 5 dagar sedan Av: Maria Hagström

Jag låg vaken i mörkret fullt påklädd under täcket. Jeansen knäppta, bältet åtdraget. Det är svårare att våldta mig om det finns flera lager kläder som måste av. Under kudden hade jag en sax. Den skulle jag kunna sticka honom med. Och sedan skulle jag sparka honom på höften, den sida av höften som han hade opererat och som gjorde att han haltade. Det skulle göra ont, han skulle inte kunna springa ikapp mig på väg ut ur lägenheten och nerför trappan.

Han, mannen som jag var inneboende hos, som var förbannad för att jag inte ville ha sex, som påpekade att jag betalade billig hyra…

Och så var det han, portföljmannen som visade sin penis för mig på tunnelbanan. Och han, snubben som filmade under min kompis kjol. Och de, killgänget som kom in i väntrummet på pendeltågsperrongen där en annan vän, då 16 år, satt själv, och de ropade ”Knullobjekt! Knullobjekt! Knullobjekt!” högre och högre som i ett mantra.

Vi stod i en ring på dansgolvet. Basen vibrerade genom kropparna. Min kompis såg i ögonvrån en kille närma sig och samtidigt som han tog tag om hennes rumpa slog hon till hårt över hans handled. ”Vad i helvete håller du på med?”. Skrek han.

De, killar som tycker att tjejrumpor är till för dem att ta på. Och så var det han, killen som stalkade en av mina närmsta vänner. Och han, den snygga killen som en tjej ville hångla med utan att bli våldtagen mot ett staket på Trädgården. Och de, männen som skickar dickpics och skriver hora. Och han som sa att det var ett skämt och hon som undrade vilka som skrattade. Och han, expojkvännen som tjatade till sig sex när jag inte ville.

Det var trängsel i tunnelbanan. Min vän var då femton år. En gubbe tryckte upp sitt finger i hennes underliv. Hon blev paralyserad. Och hon skämdes inför den man som stod mittemot och som såg det hända utan att ingripa. Skämdes för att hon inte skrek eller gjorde någonting. Hon, som kände skam, när det var de som borde skämmas.

Och så var det han, den unga killen som förföljde mig på cykeln och sedan satt och runkade utanför min lägenhet. Och han, min väns kärlek som slog henne. Och han, killen som kom undan i en rättegång och hon som fick frågor om varför hon hade haft string på sig. Och de, männen som lockade på mig som om jag vore en katt.

Och så finns det han som påpekar att det finns ”hon” som utsätter ”han” – ”de” som är kvinnor. Som har helt rätt i att det är jävligt fel också, men har fel i att jämföra. Olika fysiska förutsättningar och olika upprepningar av händelser – om och om igen av många. I kvinnors kollektiva minne finns mycket sparat. Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem.

Och han, som påpekar att det inte handlar om alla män. Nej, självklart, långt ifrån alla män, men alldeles för många. Inte alla män, men nästan alla kvinnor. Alla känner någon som har blivit utsatt men ingen känner en förövare.

Det var rast på skolan och min kompis var åtta år. De var också barn, ett eller två år äldre. De, pojkarna som blockerade utgångarna i klätterställningen, några som nervöst flinande tittade på och han som sa: ”Dra ner gylfen, blunda och räkna till tio.”

De, pojkar som redan i barnsben hade lärt sig – någonstans och av någon – att tro att de har rätt till kvinnokroppen.

 

Situation Waldersten #242
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #242

Publicerad: 1 vecka sedan Av: Jenny Lindroth
Min tid med dammsugaren
Krönika

Min tid med dammsugaren

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Maria Hagström

Den gamle mannen frågar: – Vill du ha en kopp kaffe? Jag tackar ja och passar på att damma några av hans bokhyllor medan bryggaren puttrar i köket. Han dukar fram bröd och ost. På bordet står ett foto av en kvinna som leende sitter i sommarsolen och äter.

– Hon äter frukost med mig varje morgon. Om en stund ska jag hälsa på henne, det gör jag varje dag.

Han berättar om barnbarn, tidigare jobb och om den trasiga hissen och hans värkande kropp som ska gå upp och ner från översta våningen.

– Min fru kan inte prata, men jag tror att hon hör mig. De säger att hörseln är det sista som lämnar en.

I ett hus i Bromma följer en treårig pojke efter mig. Jag dammsuger soffan och puffar till kuddarna, han hoppar upp och smular med sin kaka. Jag dammsuger igen och puffar. Han kravlar upp igen, jag svär tyst. Soffan är hans, inte min. Han glider ner och lämnar smulor efter sig på golvet, jag dammsuger igen.

I en lägenhet på Södermalm stressar en kvinna runt med rullar i håret, brer smörgåsar och packar en väska. I soffan sitter en man lugnt och läser tidningen. Jag skurar golvet runt hans fötter, han tittar inte upp en enda gång.

– Kan du stryka min blus, frågar kvinnan mig, det gjorde min förra städerska.

På olika håll i Stockholm, i olika hem – stora, små, prydliga, stökiga – rengör jag feta köksfläktar, skrubbar bort kissränder på toalettstolar och torkar golvlister. Var ska mattorna som varit på vädring ligga? Vem ska lära barn städa när jag plockar undan efter dem?

– En del lägger nåt under mattkanten för att sedan kunna kolla att vi städat ordentligt, varnar en kvinna när vi träffas på en utbildningsdag.
– Vad gör ni på er fritid? frågar läraren.
– Jobbar, svarar en städerska.

I bolagets marknadsföring: städhjälp underlättar kundens vardag och gör att hon får balans i livet.

En dag städar jag hos städbolagets grundare. Utanför glittrar Riddarfjärden i vårsolen. Kristallkronor i taket. Stora tavlor på väggarna. En jacuzzi. Jag får 88 kr i timmen.

– Klart man ska ha en utländsk städerska som man betalar svart, kostar bara 30 kronor, hör jag sedan en kille säga till en annan på tunnelbanan.

Men det går ingen nöd på mig. Jag jobbar undercover, wallraffar, för att kunna skriva ett dagboksreportage om städyrket.

Det har nu gått tio år sedan dess. Det kändes konstigt att städa hos någon som inte var hemma, det kände konstigt att städa hos någon som var hemma. Såg familjefoton på människor jag aldrig träffat, såg teckningar av gröna monster på
kylskåpet. Såg vilka par som hade separata sängar och om de skvätte tandkräm på badrumsspegeln. Intimt men anonymt. Oftast. Jag undrar om hörseln var det sista som lämnade den gamla mannens fru. Jag har aldrig haft ett välstädat
hem, sa jag till Jelena som lärde mig att städa.

– I framtiden när du har fått ett bra jobb kan du ha en egen städerska, sa hon. Jelena, som lärde mig att putsa bort osynliga fläckar och sa att matthåren skulle dammsugas så att de stod åt samma håll.

Hon som frågade mig om mina föräldrar visste vad jag jobbade med. Som trodde att jag skämdes. Skämdes hon?

Hon fick ont i kroppen och ville ha ett jobb där hon kunde utvecklas. Men hon var över 50 år, från Ryssland, saknade utbildning. Vad kan jag göra? undrade hon. Jag undrar vad hon gör i dag. Vem städar hos Jelena?

Redan i en svart Limousine
Krönika

Redan i en svart Limousine

Publicerad: 2 veckor sedan Av: Ulf Stolt

Vi var någonstans i höjd med de stora villorna på andra sidan Djurgårdsbrunnskanalen, på hemväg från en tillställning en bit längre bort på ön, när mitt högst angenäma promenadsällskap och jag konstaterade att
vi kanske borde försöka gå och se Rolling Stones när de kommer i oktober.

Att det kanske kan vara den sista chansen. Och att ingen av oss sett dem sedan de var på Ullevi i Göteborg 1982, det som räknas som de första riktigt stora utomhuskonserterna i Sverige, och att det därför vore hög tid att beskåda dem en andra, och kanske sista gång. Om inte annat för att bandet är värda att visas den respekten. I taxin på väg hem sedan, efter att vi skilts åt och han slunkit ner i tunnelbanan vid T-centralen, dirrade slagrutan till och det där som alltid är förknippat med Rolling Stones hörde av sig, väldigt många år sedan sist.

Han kallades – naturligtvis kärleksfullt, helt inofficiellt och inom en väldigt snäv krets av vänner – för ”Fjune Stonesjävel”. Han bodde i en liten lägenhet några cykeltramp sydost om radhuset i provinsen där jag då dväljdes, var några år äldre, hade en tunn mustasch, ett skitjobb han på nåder lyckades behålla, tre backar Rolling Stones-bootlegs och en nylonsträngad gitarr han hjälpligt lyckades ta ut ”Midnight Rambler” på. Dessutom söp han. Hjärtligt och livfullt och ungdomligt ansvarslöst. Och trodde på fullaste allvar att Keith Richards hittat alla de där lödande, taggiga och glittrande gitarr-riffen djupt nere i botten av ett hejdundrande rus som han, ”Fjune Stonesjävel” alltså, var övertygad om att han därför ideligen var på väg till eller från.

Men först var det konserterna i Göteborg. Jag var där nere med en annan vän. Jag fixade biljetter – min farsa hade någon sorts kran och kunde vara behjälplig med det – och min vän ordnade boendet genom att, om jag nu minns rätt, tvinga sin morsa att skrämma upp någon tidigare studiekamrat hon inte haft kontakt med på 30 år, men som bodde i Göteborg. Vi åkte tåget ner. På måndagen gick tåget nordost igen och någon av dagarna den följande veckan gick jag av bussen en hållplats tidigare för att slinka förbi och höra hur ”Fjune Stonesjävel” upplevt det hela. Det hade han dessvärre inte.

Han hade nämligen nåtts av ett rykte att Keith Richards alltid drack minst en flaska Jack Daniels innan han gick upp på scenen. Så det skulle han därför också göra. Båda konsertdagarna för säkerhets skull. Trots att han somnade i sin stol av berusningen redan i slutet av J. Geils Band – det var sista förband – på lördagen och inte gick att väcka. Men för fan, samma sak på söndagen. Insmugglad Jack Daniels torpederade honom redan under förbanden och han fick därför aldrig – trots dubbla biljetter – se sina stora idoler spela live på scenen för honom.

Jag fick jobb. Drog mig mer och mer ner mot de centrala delarna av tätorten och tappade en del beröringspunkter, bland annat med honom och människorna runt honom. Tid – minns inte hur länge i dag: ett halvår, år, två år? – gick och en lokal samlingspunkt på den tiden var ett kafé längst in i ett varuhus, precis bakom skivaffären. En dag när jag kom dit satt en del av dem som också kände honom där, vi hade inte setts på ett tag, vi hälsade och jag gick bort till dem. Begravningen hade sedan länge varit. Jag minns att jag liksom blev isande tung och långsam i både tanke och rörelser av det jag hörde. Och tänkte på det han påstått om låten ”Black Limousine”. Vad som skett var följande:
ett gäng hade varit på en konsert i en intilliggande stad. På stationen, i väntan på tåget hem som gått för natten eller blivit försenat eller hur det nu var, hade ett godståg råkat komma in och ”Fjune Stonesjävel” och en annan person hade hoppat på det i farten, slängt sig upp på en öppen vagn. Alkohol var med största säkerhet inblandat. Och någon sorts vildvuxen Woody Guthrie-dröm, och ungdomligt oförstånd. Och ett visst mått av otur. Det var stram vinter. Tåget stövade norrut. Stannade inte någonstans på många timmar. I den öppna vagnen – helt oskyddade mot snö, kyla och fartvind – förstod de att de höll på att frysa ihjäl. Och måste rädda sig in i en täckt godsvagn. Enligt vad den andre, den
överlevande personen, berättat – svårt nedkyld men vid liv när tåget väl stannade – så var det i ett försök att öppna en dörr till en täckt godsvagn som han tappat fotfästet och fallit mellan vagnarna.

Jag tänkte på färgen på tåglyktorna i ”Love in Vain”. Och så var det ju det där med limousinen.

Nonsenskrigare
Silvana Imam

Nonsenskrigare

Publicerad: 3 veckor sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Joel Nilsson

Rapparen Silvana Imam är en ”nonsense warrior”. Hon tror på folk, pussy power och ”den nya världsordningen”. Med attityd och hårda rapptexter för hon sin kamp mot orättvisor. Bakom döljer sig en känslig person och hennes drivkraft kommer från hjärtat.

Det finns så mycket nonsens. Det finns i tidningsartiklar, i hälsohets och i att köpa sig lyckan. Och det finns i den gamla världsordningen. Men det finns också ”nonsense warriors”. En sådan är Silvana Imam.
– Min definition av en nonsense warrior är nån som cuts out all the bullshit, lite som jag gjort under mina tre år som artist. Någon som kan kommentera det som händer och kommentera från hjärtat.

Silvana Imam sitter med benen i kors, snurrar lite på stolen i ett kontorsrum på Scenkonstmuseet, bland travar med kartonger, burkar med energidryck och svarta vattenflaskor med hennes logga på – en rip off på Nirvanas; en smiley med två x, långt hår och keps – som också finns tatuerad strax ovanför armbanden som skramlar när hon påpekar att det tycks vara intressantare att Anders Borg gör sjuka saker som att visa kuken än att skriva om hur många flyktingbarn som tar sina liv.

– Det finns mycket nonsens. Vi blir distraherade från sanningen, det som är på riktigt. Vi distraheras genom att köpa saker, att ”bli det här”, ”vara det här” och nyheter som skrämmer oss snarare än skyddar oss.

Utanför rummet pågår hennes utställning Nonsense Warrior, som ifrågasätter allt nonsens som våra sinnen utsätts för varje dag och som hyllar samtidens nonsenskrigare. Här finns en vägg med tidningsutklipp: ”Snart utvisas Bibikhal, 106 år” och ”Trump ökar pressen på Kim Jong-Un”. Vid en annan vägg hänger bomberjackor och DIY-kit med tygmärken föreställande knutna nävar och korslagda flaggor, från klädesmärket och den kreativa plattformen This is Sweden.

På torsdagar håller Silvana Imam i warrior workouts här med två personliga tränare, med fokus på att träning är viktigt och att det ska handla om att må bra. Utan kroppshets. Platserna, som är för människor som inte identifierar sig som cis-män, tog slut på tjugo minuter.

I en annan del av galleriet ligger en stor hög med skor: converse, sneakers, kängor, och bredvid sitter en skylt från Make Equals initiativ #ochjagprotesterade med en bild på skor från Auschwitz och ett citat av den tyska prästen Martin Niemöller:

”Först hämtade de kommunisterna och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist. Sedan hämtade de fackföreningsfolket och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. Sedan hämtade de judarna och jag protesterade inte, för jag var inte jude. Sedan hämtade de mig och då fanns det ingen kvar som protesterade.”

– Utställningen pågår till 28 september, men precis som samhället är det en pågående utveckling. Även om utställningen fysiskt försvinner så hoppas jag att folk ska fortsätta arbetet – det tar aldrig slut, säger Silvana Imam.

Det är ett arbete och en kamp som hon har fört länge, men det var i december 2013 den kom fram ordentligt i offentlighetens ljus. Det var då hon iklädd en svart skinnjacka med ett överkryssat SD på ryggen klev upp på en scen i Kärrtorp. Inför upp emot tjugotusen människor, som hade samlats i en manifestation mot att nazister tidigare hade attackerat en demonstration, rappade hon om att göra motstånd mot rasismen.

Dagarna efteråt kom en hot- och hatstorm mot henne, men också kärlek via stödkampanjen #JagÄrSilvana. Hon var inte längre okänd och snart tog hennes musikkarriär fart.

I dokumentären Silvana Imam – väck mig när ni vaknat, som precis haft premiär, får vi följa henne på nära håll från början av hennes karriär fram till i dag. Filmen öppnas med hennes citat: ”Dom har alltid sagt att jag var fel, men jag har alltid vetat att jag är rätt”. Filmen visar inte bara artisten, musiken och det politiska engagemanget, den visar personen bakom och hennes känsligare sidor. Här finns klipp från gamla familjefilmer från barndomen när hon var korthårig och ville bli kallad Erik och från en resa till mammans födelseland Litauen. I filmen finns också hennes kärlek, artisten Beatrice Eli, som hon först beundrade på avstånd och till och med skrev en låt om, innan deras kärlekshistoria växte fram. Med finns också pappan som signerar en prideflagga och stolt står i publikhavet och mamman som kliver in i studion och läser in en text på skivan Naturkraft. Dokumentären är ett närgånget porträtt.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #242

Skillnadernas Stockholm
Livsvillkor i staden

Skillnadernas Stockholm

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Ninja Hanna

Regissören Ellen Lamm läste en intervju i DI som ledde till att hon laddade hem en kommunal rapport på 82 sidor om livsvillkoren i staden. Tillsammans med författaren Eric Ericson har hon skrivit manus till Skillnadernas Stockholm utifrån den. Och döpt rollkaraktärerna efter spelpjäserna i Monopol.

En två år gammal 82-sidig rapport, utgiven av kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm, med titeln ”Skillnadernas Stockholm”, är grunden för manuset till Stadsteaters uppsättning med samma namn, som har premiär 6 oktober. Det började med att regissören och manusförfattaren Ellen Lamm läste en intervju i Dagens Industri med Viktoria Walldin på White Arkitekter.

– Jag tyckte det var så intressant det hon sa om byggande och hela synen på det – ett byggande som utgår från människor och inte ekonomi. Så jag kontaktade henne och var lite nyfiken på hur hon jobbade, om det fanns nåt material som gick att använda på nåt teatralt sätt. Då tipsade hon mig om rapporten. Jag laddade hem den och tyckte direkt att den var jätteintressant.

När hon läste rapporten märkte hon att den samlade bilden av det som framkom blev ”väldigt drabbande”.

– Den beskriver ju en verklighet man på ett sätt ser – det är ju inte så att man läser rapporten och blir chockad – men den bekräftar ändå nån sorts bild av hur Stockholm och segregation ser ut. När man ser kartorna över stan som är med i rapporten, där det finns låg social status finns det dålig ekonomi och där har treåringarna karies… Som samlad bild blir det väldigt drabbande.

Hon gick ganska rakt och systematiskt tillväga i arbetet med att få en kommunal rapport att rymmas inom ett teatermanuskript.

– Jag bara strök under det jag tyckte var intressantast, det är det som blev grundbulten i föreställningen – citat ur rapporten ganska rakt upp och ner. Men jag har försökt vara genomgående så det finns nåt med från varje del av rapporten.

Ellen Lamm tycker det är viktigt att se att ”det här med segregation inte bara är nåt negativt för dem som bor i socioekonomiskt utsatta områden”.

– Det bidrar ju till att det blir en fattigare stad för alla. Det är så man måste se det om man ska kunna göra nåt åt det. Det blir en osäkrare stad, och en tråkigare stad, om skillnaderna tillåts växa för mycket.

Hon citerar ett av slutcitaten i föreställningen.

– Det lyder: ”Trygghetens ojämna fördelning innebär således att vardagens livskvalitet i olika delar av Stockholm inskränks på ett högst påtagligt sätt, och begränsar människors möjligheter att leva sina liv på det sätt de önskar”. Det är ju otroligt bra som sammanfattning. Det handlar inte bara om ekonomisk utsatthet utan om livsmöjligheter som inte uppstår.

Under manusarbetets gång har hon bland annat träffat en stadsplanerare, professor Lars Marcus, och med honom pratat mycket om det här med att man inte ska underskatta hur, och att, människor möts på olika sätt i vardagen.

– Det handlar inte bara om att bygga en galleria och ett apotek för att få dit människor. Lars Marcus berättade att människor tar sig inte från punkt A till punkt B om det inte också finns C och D där också. Människor måste ha skäl att ta sig nånstans.

Inte alla dramatiker i Sverige vänder sig till en kommunal rapport om levnadsvillkor för att hitta material till sin nästa föreställning.

– Jag har ett väldigt starkt folkbildningsperspektiv, jag vill verkligen att människor ska förstå saker. Jag hoppas att människor ska gå därifrån och ha blivit känslomässigt drabbade av föreställningen om rapporten. I bästa fall.

Fyra skådespelare på scenen, som till sin hjälp har animationer av konstnären Lars Arrhenius. Dels kommer pictogram att finnas på skärmar, dels har han gjort en PowerPoint-presentation till rapporten, den använder skådespelarna och trycker fram och visar statistik.

– De fyra skådespelarna blir som presentatörer av rapporten, kan man säga. Jag har kallat karaktärerna som Monopolfigurerna: Katten, Hunden, Strykjärnet och Skottkärran. Det är för att påminna om att de är mer som en spelpjäs, att de har en specifik funktion., en representant som förmedlar texten – de blir som en grupp kommunaltjänstemän kan man säga. Som håller föredrag. Manuset är skrivet i samarbete med författaren Eric Ericson. Han har skrivit egna
delar, som kommentarer, till innehållet i rapporten. – Man kan ju inte ta in all information, så klart. Men Ellen är väldigt bra på att förklara, hon är bra på att gestalta och förklara saker på ett logiskt sätt. Sen har vi fått i en hel del humor i den här tunga rapporten, den innehåller ju en hel del tung information, berättar Eric Ericson. Ellen Lamm skrattar när hon tänker på Eric Ericsons bidrag till manuset.

– Han är ju så absurd, han skriver om hur Glassbilen tagit över viktiga samhällsfunktioner, eller att 96 procent av stadens befolkning är bloggare, resten bor i hyresrätt… Det är den typen av knäppheter han skrivit. Och hon är tämligen klar över hur hon hoppas att föreställningen ska landa i publiken. – Det skulle va så lätt att stå och se pretentiös ut och säga att alla som bor i bostadsrätt är hemska, men det är ju inte det. Det handlar ju om ett system vi alla måste förhålla oss till. Det handlar inte om att människor ska sitta och få skuldkänslor för att de inte flyttat ut till en förort, utan mera att man ska få syn på hur saker känns.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #242

död960
70 meters skillnad

Ojämlika gator

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Gerd Eriksson Illustrationer: Anne-Li Karlsson

Gator i Stockholm med mansnamn är i genomsnitt 70 meter längre än gatorna med kvinnonamn. Trots att fler och fler kända och historiska kvinnor får gator uppkallade efter sig – Maria Gripe, Nina Einhorn och Karin Larsson är några av dem – kommer det ta lång tid innan gatunätet blir mer jämlikt. Förmodligen flera hundra år.

Det finns över 5 200 gator i Stockholm, 650 av dem bär namn efter historiska personer. När Carina Johansson, sekreterare i Stockholms namnberedning, gick igenom gatorna med personnamn förra året kunde hon konstatera att 535 av gatorna hade fått namn efter män och 115 av gatorna hade namngetts efter kvinnor.

– Eftersom den manliga dominansen i samhället har varit och på många sätta fortfarande är stor är det inte konstigt att fler män än kvinnor har fått ge namn åt våra gator. Vi i namnberedningen är väl medvetna om snedfördelningen och väger in det i förslag till nya namn. Det är 2017 och vi strävar efter att ha ett jämställt samhälle. För några år sedan gjorde Statistiska Centralbyrån en undersökning av gatorna i Stockholm för att se hur det stod till med jämställdheten på våra gator.

Förutom att de såg att gatorna med mansnamn dominerade noterade de även att gatorna namngivna efter män låg mercentralt och var längre. Gatorna med mansnamn var också i snitt 450 meter långa jämfört med kvinnornas som var i snitt 380 meter långa.

– Vi tyckte att det var intressant att se vad som gick att mäta i den offentliga miljön med den data som finns tillhands. Men vi fick en hel del skit för det, det var flera som inte tyckte att skattepengar skulle gå till sån statistik, säger Marcus Justesen som arbetar med geografisk analys på SCB.

Och Carina Johansson menar att resultatet av undersökningen inte var förvånande för ledamöterna i Stockholms namnberedning.

– Gatunamnen är över hundra år gamla och speglar sin tid. Att gatorna med mansnamn är längre än de med kvinnonamn är tydligt, till exempel på Östermalm där Lovisagatan, Ulrikagatan och Sibyllegatan är betydligt kortare än Birger Jarlsgatan, Engelbrektsgatan och Sturegatan, säger Carina Johansson.

I Stockholms olika stadsdelar finns det ofta en viss namnstruktur att ta hänsyn till, olika teman och kategorier gäller. På västra Kungsholmen är det berömda svenska författare på gatuskyltarna och i Hägersten är det kategorin ”teaterfolk” som fått namnge gatorna. Båda är områden som byggdes på trettiotalet och de som fick ge namn åt gatorna där då var i huvudsak män. Om det skulle byggas en ny gata i ett sådant område i dag försöker namnberedningen hitta ett kvinnonamn. Men det är när det byggs helt nya områden som den stora möjligheten öppnas för fler gator med kvinnonamn – som i Sköndal med kategorin ”svenska kvinnliga konstnärer” där både Karin Larsson, Siri Derkert och
Fanny Brate har fått egna gator och gränder uppkallade efter sig.

– Det finns också sen tidigare stadsdelar där gatorna fått kvinnonamn, som Enskededalen från tjugotalet och Fruängen från femtiotalet. Där valde man kategorin ”svenska kvinnor” och blandade kända kvinnor från olika yrkesgrupper. Nåt som säkert ansågs väldigt modernt då. Och det är i de två stadsdelarna som 40 av de 115 kvinnliga gatunamnen i Stockholms finns.

Hagastaden vid Nya Karolinska är ett nybyggt område som också fått den stora äran att prydas av gatuskyltar med kvinnonamn. Där är det kvinnliga föregångare inom utbildning, vetenskap, forskning, hälsa och sjukvård – som Astrid Cleve, Ninni Kronberg och Emmy Rappe. Det är dock inte Stockholms namnberedning som föreslagit namnen där utan en särskild grupp med representanter från både Solna och Stockholms kommun.

– Det blir sakta men säkert en ändring till en bättre fördelning av nya gatunamn i stan. Av gator som fått namn efter personer under 2000-talet är ett sjuttiotal döpta efter män och ett sextiotal efter kvinnor, säger Carina Johansson.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #242

Skapar musik med öppen hand
Rebecka Törnqvist

Skapar musik med öppen hand

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Tina Axelsson

Det har gått sex år sedan Rebecka Törnqvist släppte sitt senaste album Scorpions. Sedan dess har hon jobbat med olika projekt, turnerat en del och varit konstnärlig ledare på en orkesterskola. I september är hon tillbaka med det nya albumet Home Secretary.

Rebecka Törnqvist säger att hon med den nya skivan ville göra ”äldre underhållningsmusik tagen till ett nu”. Tillsammans med musikern Johan Lindström – som bland annat spelar med Tonbruket – började hon jobba fram musiken på kommande albumet för fyra år sedan.

– Han har producerat flera av mina album och vi har jobbat tillsammans jättelänge, men denna gång löstes gränserna mellan arbetsuppgifterna upp mer än tidigare och det blev ett samarbete som var ovanligt tätt. Därför står han också med på omslaget.

Hon tycker att deras olika vägar korsas i det tidiga 1900-talets konstmusik, bluesen och jazzen, sextio- och sjuttiotalens popmusik fram till ljud som ”blir till nyss”. Sångerna är därför berättelser om tid och rörelse. Från makro – jordelivet sett från rymden. Och mikro – enstaka öden och ögonblicksberättelser.

Vad skiljer den här skivan från dina tidigare?

– Jag tycker att vi har tagit det jag haft på tidigare skivor, det associativa, ännu längre. Och jag är mer och mer förtjust i tanken att skapa med öppen hand och inte vara för snabb med att polera för mycket och att kasta ut saker som har kantigheter, för de kanske faktiskt också ska bo där. Vi har inte varit för snabba att avfärda nåt, säger hon och tillägger:

– Jag tycker själv om musik som har en öppen hand, där det inte gör nåt om andra ljud tränger in som när jag till exempel sitter på tunnelbanan och lyssnar. Ljud från en stad kan i stället verkligen tillföra nånting: tonårstjejer som babblar, utrop i högtalarna, nån som prasslar – att det finns lust, öppningar och utrymme för det i musiken.

Ända sedan debuten på nittiotalet har hon varit omgiven av både etablerade och mindre omtalade musiker. Också den här gången har hon samarbetat med många. På sång medverkar bland annat Mariam Wallentin, Julia Spada och Margareta Bengtsson, som också spelar harpa på flera låtar.

– Alla olika röster, och då menar jag också instrumentalister, tillför såklart nåt till helheten. Jag skulle inte kunna tänka mig att jobba helt själv, med bara en röst som säger allt. Jag vill att det ska vara en kollektiv strävan, det blir vackrare så, tycker jag.

Den 26 november spelar hon på Stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern.

Ett spår som inte ledde rätt
Krönika: Ulf Stolt

Ett spår som inte ledde rätt

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Ulf Stolt

Vi hade kontoret på Döbelnsgatan då, bredvid gamla posten. Det var onsdag, vi skulle precis stänga och låsa dörren när en polisbil lite för hastigt bromsade in ute på gatan, blev stående med ett hjulpar på trottoaren och ena dörren öppen, medan de båda polismännen snabbt stegade mot vår stängda dörr och knackade på. – Har ni sett nån som kommit in hit senaste halvtimman och betett sig märkligt? Sett nån med blod på kläderna, någon med baseballkeps? Vi svarade att vi inte hade det.

– Inget annat ni tänkt på, ingen som gått förbi eller sprungit förbi eller betett sig på ett sätt som gjort att ni reagerat? Vi svarade att vi inte sett någonting. Jag frågade vad det handlade om. Den ena polisen tittade lite snabbt på sin kollega.

– Det har varit en knivskärning på NK precis, så vi kollar runt lite bara utmed vad som kan vara gärningsmannens eventuella flyktväg.

Jag frågade om det var allvarligt. Polismännen tittade på varandra igen och svaret dröjde några sekunder:

– Det är utrikesminister Anna Lindh som är knivskuren.

– Oj… är hon illa skadad?

– Jag vet faktiskt inte hur det är med henne. Hon är förd till sjukhus, det är allt jag vet.

Polismännen frågade om det var okej om de tittade runt, de gick ett varv i lokalen, tittade i någon papperskorg, lyfte på några jackor på ett bord, sedan gick de tillbaka ut i bilen och körde i väg i riktning Frejgatan.

Det var inte förrän jag gick tillbaka ner mot redaktionsrummet för att hämta min jacka som jag slogs av tanken varför poliserna kommit till just Situation Sthlm sökandet efter en gärningsman en knapp halvtimma efter dådet. En stund senare gick jag mot Sveaplan där jag då bodde och det isade sirener mellan husen då och då nedåt city och en helikopter hovrade över stan. Väl hemma slog jag på tv:n och väntade på nyheterna. Barn somnade. Nyhetsprogram avlöste varandra, få variationer i innehåll eller vetskap – gärningsman hade avvikit från platsen och söktes av polisen, Anna Lindh opererades på Karolinska och läget var allvarligt men stabilt.

När även TV4-nyheterna klockan 22.00 berättade att Anna Lindh fortfarande opererades kändes det att det här nog var en lite allvarligare situation än vad som först förespeglats – när någon som knivskärs strax efter klockan fyra fortfarande ligger på operationsbordet och aktivt behandlas klockan tio, då är det inte bra.

Jag tog en taxi till Karolinska. Vid huvudentrén ganska tomt, bara de vanliga patienterna och deras anhöriga, någon med droppställning som tar ett sista bloss i nattskjortan. En bit bort, mittemot dåvarande BB om jag nu minns rätt, hade det redan ställts ihop ett presscenter. OB-bussar med sina paraboler, SVT:s redaktionsbilar, en röd van från TV4.

Jag hamnade bredvid en tysk journalist. Hon var försiktigt negativ – hennes syster var sjuksköterska och hon hade ringt henne en stund tidigare och frågat hur man kan tolka att det opereras på någon fem timmar efter ett knivdåd. Systern hade svarat: ”För att personen håller på att dö, man försöker rädda livet”.

Dagen efter presskonferens i polishuset på Kungsholmen, mördarjakt. Leif Jennekvist sammanbiten i stram uniform, Carin Götblad forcerad och pressad, Palmeutredningens haveri flappade som en osynlig spinnacker i fonden bakom dem båda. Man berättade att man eftersökte gärningsmannen bland hemlösa människor och ”i miljöer där såna befinner sig”. Jag minns att jag frågade vad som gjorde att man trodde att gärningsmannen fanns att finna bland just hemlösa människor och vid ett tillfälle under en av presskonferenserna fick jag ett starkt ogillande ögonkast av Leif Jennekvist när jag igen ställde den frågan.

– Vi söker brett, men det är en miljö vi finner intressant, jag kan av utredningstekniska skäl inte gå in på just varför.

Men det spåret fick bära några dagar. Media hängde på. Försäljare kom in och berättade att de blivit förhörda på gatan av poliser efter att ha kommit från ett härbärge på Flemminggatan, någon hade känt sig pressad i Björns trädgård då poliser kommit fram och frågat honom om var han sov och var hemlösa människor brukade hänga. Det gjordes gripanden. Någon häktades och släpptes. Pressbriefings glesades ut. Det som varit hemlöshetsspåret falnade och en dag drygt två veckor efter mordet kom ett mail om en extrainsatt presskonferens. Leif Jennekvist gick med rätad rygg upp på podiet i civila kläder.

Insektsfull
Briljant

Insektsfull

Publicerad: 1 månad sedan Av: Berättat för: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Anders Engström, 44 år från Bagarmossen, driver bloggen Bugburger, inriktad på insekter som föda.

– Mjölmask och syrsa är proteinrika och har en lite nötig smak. Och jag har provat mig fram när jag ska göra insektsburgare. Att hacka insekterna och sen blanda med morötter, squash och vitlök blir bra. Vill man ha lite krispighet i texturen kan man låta syrsorna vara hela. En gång testade jag att använda syrsmjöl, men då blev burgarna för kompakta.

– Till hösten ska jag ha en egen odling hemma med mjölmask. Den går att smaksätta beroende på vad du matar den med. Ger du den basilika, smakar den svagt av basilika. Jag vill testa fler smaksättningar. Det är inte tillåtet inom EU än att sälja insekter som föda. Men fler länder i Europa har gjort undantag från regeln, som till exempel Danmark där den världsberömda restaurangen Noma serverar biff tartar toppad med skogsmyror. Myrorna ger bra syra.

– Att äta insekter är såklart också en kulturell fråga. Thailand och Mexiko är länder där insekter är både vardagsmat och delikatess. Vi äter kräftor, som dessutom är asätare, vilket andra länder kan tycka är märkligt. – Svenska folkets inställning till att äta insekter är att 20 procent tycker ”wow” och att det vore spännande att prova, 10 till 20 procent tycker att bara tanken på det är vidrig och resten förstår poängen teoretiskt och kan tänka sig att prova om si sådär tio år.

– Jag startade bloggen Bug Burger för att undersöka insekter som föda och för att leka med tanken att öppna ett hamburgerställe där köttet kommer från insekter.

– Det går åt upp till tio kilo foder för att producera ett kilo nötkött, för att få fram ett kilo insektsbiff går det åt två kilo foder. Insekter är framtidens protein.

På sin vakt
Kolbjörn Guwallius

På sin vakt

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Alexandra Sundqvist Foto: Verbal förlag

Med reportageboken Ordningsvakter – nödlösningen som blev permanent tar journalisten Kolbjörn Guwallius reda på hur mycket man egentligen kan lära sig på en 80-timmars ordningsvaktsutbildning. Och vad man sedan kan göra med den kunskapen.

Om Kolbjörn Guwallius förra bok Grip till varje pris – Falkarna, CSG och de rättsvidriga väktarmetoderna 1996–2014 skrev Situation Sthlms recensent: ”Storartad journalistik, boken avslöjar ett vådligt snedsteg i vårt rättssamhälles dunkel”. Nu är Kolbjörn Guwallius aktuell med en ny reportagebok, därtill den första boken om de svenska ordningsvakterna. De som blir allt fler i det offentliga rummet i kölvattnet av den rådande polisbristen och som har befogenheter
som delvis påminner om polisens – trots att de, till skillnad från poliser som utbildas i två och ett halvt år, bara får en tio dagar lång, därtill egenfinansierad, utbildning. Det är en av Sveriges kortaste yrkesutbildningar, men samtidigt ett krävande och riskfyllt arbete. ”Hur mycket kan man lära sig på 80 timmar?” undrade Kolbjörn Guwallius uppriktigt och bestämde sig för att söka till Polismyndighetens ordningsvaktsutbildning för att få svar. Det blev startskottet för ett och ett halvt års grävande i lagtexter och andra dokument, liksom intervjuer med yrkesverksamma ordningsvakter och chefer.

I den kommande boken Ordningsvakter – nödlösningen som blev permanent redogör Kolbjörn Guwallius sakligt och prövande för sitt wallraffande under kursen, liksom för de svårigheter som en nyutexaminerad ordningsvakt möter i sitt arbete, samt för de strukturella problem som finns i branschen.

– Jag har alltid intresserat mig för rättssäkerhet, konstaterar han på telefon från sitt hem i Malmö. Någon undersökande bok i ämnet hade inte skrivits, trots att utvecklingen mot att ordningsvakter täcker upp för brist på polisiär närvaro pågått länge. Samtidigt är Sverige ett av få länder i världen som använder sig av ordningsvakter för att upprätthålla tryggheten i det offentliga rummet. – Min förhoppning är att den här boken ska bidra till en saklig och initierad diskussion kring ordningsvaktens roll och befogenheter. Den känns mer aktuell nu än när jag började skriva den, inte minst på grund av den eskalerande polisbristen och de politiska förslagen på att anställa fler ordningsvakter i bland annat kommunal regi.
– Visst, politikerna vill visa handlingskraft – men i praktiken är det fler poliser som behövs och kanske en ny yrkeskategori i stället för ordningsvakterna – med längre utbildning. Med den utbildning som finns att tillgå i dag är ordningsvakterna för dåligt rustade för att täcka upp för polisbristen.

I sin bok drar Kolbjörn Guwallius flera slutsatser. Främst är ordningsvaktsutbildningen för kort, den ”saknar såväl praktik som tid för eftertanke”. Omedelbart efter avslutad utbildning är de förordnade att börja arbeta i svåra miljöer som nattklubbar, kollektivtrafik och stadskärnor. En terminslång utbildning, liknande kriminalvårdarens, vore att föredra.

– Jag tror att ett enklare ordningshållningsyrke med något längre utbildning inom den vanliga polisen ofta vore en bättre lösning. Många erfarna ordningsvakter skulle kanske kunna gå in i ett sånt yrke om de fick en kortare påbyggnadskurs. Men i många fall, till exempel på krogen, hade nog väktare varit gott nog i stället för ordningsvakter – om väktarutbildningen utökats något. Lite mer som i andra länder.

Vidare konstaterar han att det är tuffare att vara ordningsvakt i dag än någonsin tidigare.

– Förr arbetade ordningsvakten ofta på en specifik plats, exempelvis en viss krog, där ett antal förutsägbara situationer kunde uppstå. Men allt eftersom polisbristen förvärrats har man dragit i lagen om ordningsvakter som ett gummiband.
– I dag jobbar ordningsvakter i mer mångfacetterade offentliga rum – där i princip allt som händer i samhället i övrigt kan inträffa. Ordningsvakter ställs inför en mängd svåra situationer som de inte är förberedda på.

Samtidigt är Kolbjörn Guwallius noga med att poängtera att fördomar om ordningsvakter som våldsamma och maktfullkomliga inte är helt rättvis, utan att det främst handlar om undantag.

– Om man tittar på vilken position i samhället som helst så finns de människor som utnyttjar sin makt och gör fel. Men eftersom ordningsvakter också har rätt att använda våld under vissa omständigheter, så är det viktigt att det inte sker. Det är ju värre med en maktfullkomlig ordningsvakt eller polis, än en maktfullkomlig person i kundtjänst som vägrar att ta emot reklamationer.

KOLBJÖRN GUWALLIUS ÅLDER: 39 år
BOR: Malmö
FAMILJ: Fru och dotter.
GÖR: Journalist, författare, fotograf och föreläsare. Har skrivit flera böcker, däribland Förneka till varje pris och Grip till varje pris: Falkarna, CSG och de rättsvidriga väktarmetoderna 1996–2014, båda från 2014. Har även gjort de två dokumentärfilmerna Valrossarna (2006) Rätten till staden (2008). AKTUELL MED: Reportageboken Ordningsvakter – nödlösningen som blev permanent.

I trollskogen
Krönika - Maria Hagström

I trollskogen

Publicerad: 1 månad sedan Av: Maria Hagström

Det var en gång ett troll som hette Tommy. Han bodde bakom en mossig sten i trollskogen. Utanför dansade älvorna över dimmiga ängar. Såg de inte att dimman hade blivit tätare och mörkare? undrade Tommy när han tittade fram bakom en gran redo att vräka ur sig ord lika vidriga som hans stora knöliga näsa. Så länge trädens grenar dolde honom vågade han säga vad som helst. Älvorna dansade så naivt till sitt kärleksbudskap. Det provocerade Tommy. Och då ska vi inte ens börja snacka om vad han tyckte om tomteskogen.

Ibland klädde han ut sig för att anonymt kunna härja runt på olika fält och utföra trolltyg. När människokvinnor tog för mycket plats på logen, dansandes till spelmännens musik, brukade han grymta ”hora” och sånt där som de förtjänade. Rädslan och hatet växte i honom i samma takt som svamparna sköt upp ur marken. Han såg så många hot mot hans skog med spegelblanka sjöar och stjärnklara nätter. Han tyckte sig se krusningar på vattenytan och stjärnor falla. Han kände sig trängd i grottan och trollmor hade lagt de elva små trollen och bundit fast dem i svansen. Tänk om guldet minskar i bergens salar, och troll visste att oknytt ville dit det är guld och gröna skogar.

Oknytten kom från fjärran främmande skogar. Fjärran var inte längre fjärran för nu var fjärran här. Tommy såg en ”fientlig och aggressiv anfallsstyrka” när han tittade bort mot bergssluttningen där oknytten satt och höll upp hjärtan framför sig. De hade vandrat över de brantaste av berg och tagit sig över de djupaste av sjöar, men här fanns det inte plats, det var för många träd! I den skog oknytten kom ifrån fanns det få träd, många hade mejats ner. Oknytten visste hur det var där, för de hade varit där, men Tommy visste bättre. Stoppa dem vid skogsbrynet! Kasta ut dem, kasta död på dem! Inga oknytt på våra stigar! Tommy hade läst vad människobyn långt till höger om trollskogen hade skrivit. Han tog informationen och trollade lite extra med den, och det var inte längre bara Pomperipossas näsa som växte – troll har stora näsor. Men det var inte lätt att vara ett troll, det ska gudarna veta. Och vad ska hända med flickorna, undrade Tommy. Våldtas? Tommys vrål ekade mellan tallarna, samtidigt som han gömde sig bakom sin mossiga sten. Att hans egen sort ibland brukade lura in kvinnor i sina berg och bergta dem, det blundade Tommy för. Sådant gör bara väsen från fjärran. Oknytten borde våldtas, också älvorna med deras kärleksbudskap och kvinnorna som tar plats. Eller skogsrået som lockar, hon fick väl skylla sig själv.

Oknytten var brottslingar, hördes Tommy bullra genom trädnätet. Han var hungrig, men möttes först av skogens tystnad, för man ska inte mata trollen. Men sedan kom svaren och Tommy duckade för dem, försökte förminska källan och dränka budskapen. Även om källorna krossade hans argument under stora stenar så var det de som var korkade. Fler troll anslöt, fyllde trädnätets rader. Fler började tro på sagor och sägner. Trollskogen ruttnade. Vart var de på väg? I Tommys värld gick skogen under, men det gjorde den inte – det var bara han som sjönk djupare ner i det stinkande träsket. Trollen ville vara stora som jättar, men egentligen var de små. Gyttjan nådde honom upp till bröstet. Snipp snapp snut, sagan var inte slut. Det är inte bara trolltyg i tomteskogen.