Stadsljud i bilder

Andrej Zverev öppnar dörren till Red Salt, hans kombinerade ateljé och galleri, i en före detta djuraffär i Västertorp och ger en snabb rundvisning. På ett staffli står flera av målningarna i ljudprojektet som han döpt till ”Architecture of sounds”.

I taket sitter en hårig, fullt fungerade jättesax och på en hylla mitt i rummet står en lika hårig likkista i vilken en kanin gjord av återvunna plastpåsar vilar. Sedan Andrej Zverev avslutade sina konststudier i Kutaisi i Georgien 1997 har han arbetat med installationer, performance, måleri, scenografi, fotografi, grafik, film och street art. Idén till ”Architecture of sounds” kom under en promenad i Kristineberg för två år sedan.

– Man är omgiven av ljud hela livet, redan i mammas mage hör man ljud. Men inte förrän jag var trettioåtta år började jag ”se” ljuden. Det var vid Tranebergsbron jag för första gången hörde ljud och samtidigt såg en klar bild framför mig. Nu ser jag bilder på många platser i Stockholm utifrån ljuden jag hör. Platsernas ljudvibrationer är som koder som blir till bilder för mig, men min ”avläsare” kan inte läsa alla platsers vibrationer, det är bara vissa platser som blir bilder.

Har du bestämt platserna i förväg, eller hittar du dem av en slump?

– Båda sätten. Jag sökte till exempel upp Hötorget medvetet för att lyssna hur torget med alla sina fruktförsäljare och byggnader låter. Men jag har också varit på väg någonstans när jag plötsligt hör ”dong” och tänker att den platsen skulle bli en jättefin målning. Jag brukar slå mig ner och sitta och lyssna i tio minuter innan jag tar tag i en av ljudtrådarna på en plats. Det kan vara en ton som anger atmosfären för hela platsen. Hur målningen blir beror på hur intensiv platsen är. Det blir mera linjer i målningen ju mer intensiv platsen är. Folk, byggnader, trafik ger mera sorters ljud, fler lager av ljud, och två ljud kan kollidera och bli till ett helt nytt ljud. Detta syns i målningen.

”Nu visste jag plötsligt att jag måste bli konstnär, inte detektiv.”

Andrej Zverev är född och uppvuxen i staden Kutaisi i Georgien. I tonåren slukade han kriminalromaner och ville först bli detektiv. Men när hans bäste vän började ta lektioner hos konstnären V. Burlakov och visade vad han lärt sig blev Andrej Zverev nyfiken. Första mötet med konstnären och ateljémiljön blev så omvälvande att han övergav detektivplanerna på fläcken.

– Han var en otroligt snygg man i 55-års åldern med vitt skägg och långt vitt hår. Allt exploderade inuti mig. Nu visste jag plötsligt att jag måste bli konstnär, inte detektiv.

Under studietiden blev Andrej Zverev radikal, en student som var mot den gamla sovjetiska skolan där alla skulle stöpas efter samma mall.

– Alla studenter skulle måla på samma sätt. Studenterna imiterade sina lärare, det fanns ingen individualitet. När vi skulle måla ”bonde som arbetar på gården” var jag alltid någon annanstans, Kina eller Afrika. Min lärare ifrågasatte mig och undrade varför jag inte kunde måla en traditionell georgisk bonde istället.

Han fortsatte vara radikal efter studierna och var med i samhällskritiska grupper med författare, konstnärer, regissörer, skulptörer, bland annat Union of Modern Artists: ART-CLUB.

– Vi talade högt om problematiska politiska saker. Vi gjorde aktioner och utställningar, performance, installationer på gatan, i gallerier i Kutaisi och över hela Georgien.

Så småningom var han tvungen att lämna sitt hemland.

– Situationen tvingade mig och de andra radikala att flytta till länder där man öppet kan visa och säga vad man tänker.

Hur är det att verka i Stockholm som invandrad konstnär?

– Det är tuffare. De som får stipendierna och bidrag är 95% svenskar. Eftersom jag bara bott här i elva år och inte är född här har jag inte samma nätverk och kontakter som infödda. Men jag tycker konsten talar för sig och inte har någon nationalitet, konsten är global. Det ska inte spela någon roll om jag har ryskt eller syrianskt namn. Jag tycker gallerierna ska jobba på det sättet, annars blir konsten segregerad.

Är Stockholm inspirerande för din konst?

– Ja, konsten måste resa. Skandinavien och sydvästra Asien är två olika världar. Här har jag fått nya idéer, nya färger, nya former. I Georgien är det ganska varmt och ganska intensiva, feta färger. Skandinaviska färger är lugna. Alla de här små olikheterna leder till nya teman för mig som konstnär. Så är det med ”sounden”, de kunde bara ha kommit till i Sverige, i Stockholm.