Tuschpennan följer streck

 Efter medverkan i antologier som Kvinnor ritar bara serier om mens är Tack och förlåt den 30-åriga Örnsbergsbon Fanny Agazzis debutserieroman.

– Den handlar om vänskap mest tror jag. Med andra och med sig själv och sin konstiga kropp. Och att ens vän dör plötsligt och oförklarligt, berättar Fanny Agazzi.

Hon började teckna sedan hon läst sönder sin storebrors alla MAD- och Kalle Anka-tidningar. Brorsans seriestrippar var alltid snyggare och roligare än hennes, men så upptäckte hon självbiografiska fanzines som Lucky Leotard av Daniela Wilks.

– Jag tror jag har kommit fram till att jag vill lära mig berätta saker på ett riktigt bra sätt. Det har varit det jag varit mest intresserad av, även när jag pluggade till journalist. Även om det låter pretentiöst nu, har ödmjukheten inför hela seriegrejen räddat mig lite från att inte våga visa saker för andra. För då finns inget misslyckande med i det hela med att rita serier för mig. Jag vet att jag inte är bäst på det. Jag vill bara kunna bli lite bättre. Om du kritiserar mina skämt däremot, då kommer jag lacka ur.

 ”Om du kritiserar mina skämt däremot, då kommer jag lacka ur.”

Arbetet med det som sedan blev Tack och förlåt inleddes sedan en vän hade dött. Fanny Agazzi beskriver det som att hon mest ”kladdade arga teckningar”.

– Egentligen var jag för arg för att fokusera då. Men jag visste att jag ville behålla vissa minnen. Jag önskade jag kunde arkivera dom på något vis, alltid ha dom. Det var nog så det började. Sen fortsatte jag lite efterhand, på lågintensiv nivå. Det började handla om vad läkare sa till mig i olika situationer, för jag har hört att man oftast bara tar med sig 30% av informationen från läkarmöten, så man behöver arkivera det. Mitt liv kändes som en röra. Om jag ritade ned det lite, var det åtminstone som jag fick någon typ av struktur i mitt eget huvud.

Under en lugn mammaledighet två år senare plockade hon upp de där teckningarna igen.

– Då fanns det jättemycket lust för mig, just det där att låta en tuschpenna följa streck, det stannar alla tankar lite, för en stund.

Hon arbetar numera på SVT:s Barnkanalen och har lämnat det konsultliv som beskrivs i Tack och förlåt.

– Det är jätteroligt men har nästan ingenting med min bok att göra. Jag måste understryka det, att jag hade en helt annan tjänst under tiden i boken.

Du bor med din familj i Örnsberg i Hägersten. Hur trivs du där?

– Det är mysigt, på ett småborgerligt sätt. Det är fint att det fortfarande finns lite gamla företags/fabriksbyggnader kvar, med olika stilar och fönster. Röda linjen mot Norsborg känns som mitt hem.

Tack och förlåt inleds med en delad prilla. Brukar du dela snus andra?

– Nej, det brukar av någon anledning inte vara någon som vill ha använda prillor längre, ens om det är den sista! Folk i min bekantskapskrets verkar tycka att dom har råd med eget snus. Fint ska det va. Tydligen.