Min plats

Mina föräldrar kom som flyktingar från Estland till Sverige 1944. Det var väl rena lyckan att komma hit och inte vara krigsfångar, så då kom jag till. Jag föddes på Flens lasarett, men 1948 flyttade vi till Galonvägen 11 i Riksby. Lägenheten kostade 1 800 kronor och hyran var på 50 kronor, det var ganska mycket pengar. Vi bodde sju personer på 48 kvadratmeter: fyra ungar, morsan, farsan och min faster. Jag sov på utdragssoffan i köket, som vi annars satt på när vi åt. Vi hade det ändå bättre än många andra eftersom båda jobbade – mamma i ett tvätteri och pappa var instrumentmakare. Jag minns att det bodde en ensamstående mamma med två ungar i en annan port. När vi hade ätit klart tog mamma käket som blev kvar och gick över till dem.

”Ibland söp han i fjorton dagar och då gick vi inte dit”

Kåkarna var nybyggda och det flyttade in många barnfamiljer. På vintrarna spolade vi ungar is på gården, åkte grillor och byggde snöiglos. Vi fick sova i dem – det var spännande! I lekparken tävlade vi i hopp från gunga och i skogen att klättra upp i alla träd. Det hörde till att få lite skrubbsår. Min kompis Dahlberg låste sig ute en gång, då klättrade jag upp i stuprännan och in på översta våningen.

Här bodde också trevliga tant Strandberg från Norrland, ogifta fröken Eriksson som hade lite psykiska problem och den stroppiga mannen i bostadsrättsföreningen. På hörnet fanns en tapetserare som vi fick snickra hos. Men ibland söp han i fjorton dagar och då gick vi inte dit. I kolonilottsområdet hjälpte vi gamla farbror Olle Olsson i trädgården. Där fanns också Krattan – han var lite farligare och jagade oss med en kratta när vi pallade äpplen.

Jag hade en underbar barndom här. Jag skulle vilja säga till dagens föräldrar att vi barn klarade oss mycket själva men det gick bra ändå. Och familjerna hjälptes åt.