Utan tanke på det långa mörkret

Ett nytt ditsnidat hack i datorskärmens kantlist. Tolv månader.
Vad gjorde jag med dem?
Har jag lyssnat på någon ny musik – ny i bemärkelsen att jag inte hört den tidigare – som fått mig att känna som jag gjorde när jag lyssnade på nyfunnen musik när jag var ung då en refräng eller ett gitarrsolo kunde innebära skillnaden mellan att ta sig genom dagen eller att vaka vargtimma med vitnande knogar och ena ögat på glänt.
Nej, det har jag inte.
För det är inte riktigt så det fungerar längre, man befinner sig inte i den rondellen, har inte den orken, man har hyvlats till och plattats ut och skavts av och målats över och torkats ren och kladdats ner av så mycket annat sedan det var på det viset.
Bör jag därmed hävda att jag successivt blivit hård, cynisk, avtrubbad?
Möjligen. Eller troligtvis. Men den förkalkningen i kärlen har pågått länge, påbörjades säkert redan i lågstadiet någon gång.

Jag bär inte armbandsur. Av den enkla anledningen att det skulle kännas som om jag, när jag rör mig genom staden, lät tid bara rinna nedför handryggen och vidare ner utmed fingrarna och droppa sekund för sekund ner på gatan, lämna spår likt en kometsvans bakom mig.
Stressen gror. Tär. Men lugnar också. För den visar att någonting blir gjort, att man håller sig i rörelse, att sträcka tillryggaläggs. Men ibland gör därför valfriheten – exempelvis när man hamnar i kön bakom någon som anser att det är helt okej att uppta utrymmet och stå i tio minuter och balta om vilken typ av jordmån det varit i odlingsbädden till den närodlade morot man önskar få i sin råslungade örtdryck – att man liksom förångas inifrån. För när det sker är man inte i stånd eller position att förstå att det säkert i grund och botten handlar om att man själv föddes in i en helt annan tid, med ett helt annat utrymme.

Såg bilder nyligen – dokumentärfilm – från en socialdemokratisk partikongress det tidiga sjuttiotalet. Liknade Östtyskland: kittvita svep, hattar, trista och nedsläckta gubbar med nedstämd, dov tonart och låg fästpunkt, som bar löftet om framtiden och den svurna lojaliteten som en rostig kofot genom framtiden. Jag är inte säker på att Jörn Donner och Harry Schein alltid var fulla i tv på sjuttiotalet – deras buller och yvighet bakom halsblossen kanske hade andra förklaringar? Såg de ett annat land bakom broschyrerna och proggen, bakom brödskiveannonserna och flourtanternas stödstrumpor, ett land vi dittills bara sett glimta mellan gardinerna på Folkets Hus?

Bör jag därmed hävda att jag successivt blivit hård, cynisk, avtrubbad? Möjligen. Eller troligtvis.

Jag blir äldre. Det blir vi alla. Jag ser på mina barn och trots att varje ålder, varje dag, varje tid de levt ristat sig in i deras ansikten och i mitt minne av dem, så blir min egen resrutt en allt tydligare avstickare från deras – min värld ska minskas, smalna av, kondenseras och ta en annan form och skepnad, deras ska öppnas upp, rinna ut och rista till av yrvakenhet. Passerade för inte så länge sedan platsen där mina föräldrar
föddes och växte upp, där mina far- och morföräldrar levde och dog. Jag vet inte om det är avsaknaden av metaller i marken eller om jag bär felaktiga skor, men det fanns ingenting lämnat där som utövade någon form av magnetism på mig.

Några hus intill en ladugård på väg in mot tätorten. Ett enklare hyreshus på några våningar på höger sida strax efter infarten. Någonting av mig är bevisligen rotat där, utan dem inget jag, men när jag ser det och upplever det och passerar där med bilen så ger mätaren liksom inget utslag, jag känner ingen ristning av den fjäder av evighet som jag vill minnas att det var Bruno K. Öijer som skrev om. Jag sörjer inte att det är så. Det är i mitt minne de numera finns, som konturer, ord, bilder, som vykort och stumfilmssekvenser från länge sedan. Ibland undrar jag om mina egna barn också upplever det samma, om de också bär sin egen packning med depeschkontorets goda minne och är nöjda med det. Jag hoppas det.

Som sagt. Ett år har gått. Hur mycket tid har jag slarvat bort? Kanske en hel del, kommer jag eventuellt att tänka om tio år när jag ser tillbaka på det här året och i tanken går igenom vad jag gjorde. Doft från flygplatser i minnet. Hyrbilskontor. En brandbil som stampar sig fram mellan husen. Solnedgångar. En svårmodig pedalsteel genom ett öppet fönster. Snöfall. Ett varmt skulderblad i mörkret. 365 nya. Och blicken sökande efter mera. I sin egen tid. På sina egna villkor.
Det långa mörkret behöver inte ägnas en tanke.