Definitivt Bredäng

Marit Bergman dricker te ur en kopp med ett älghuvud på. Runtomkring henne står musikinstrumenten uppradade – en mindre synth, en babyrosa elgitarr och ett svart gitarrsyskon med ett klistermärke där det står ”No war!”. I över tjugo år har hon skrivit musik. Först i punkbandet Candysuck, sedan som hyllad soloartist med smak för catchy poplåtar med en ofta sorglig underton.

– Jag har egentligen skrivit samma låt sen jag var elva år, rent melodiskt. Jag har använt ungefär samma intervaller, ackordföljd och dramaturgi sen dess, även om jag har förfinat det mer och mer rent textmässigt.

Som liten lyssnade hon mycket på ABBA.

– Deras poplåtar har satt sig nåt så djävulskt i mig. Minst ett par gånger på varje skiva smyger det sig in en ABBA-stöld. Men jag tänker att det är min arvsrätt som svensk.

Det var barnvakterna som tog in ABBA i det Bergmanska hemmet i Dalarna på 1970-talet. Sedan kom popdrottningarna intågande – först Carola, sedan Madonna.

– De formade mig fram till att jag hittade punken.

Vi sitter på golvet i Marits skrivlokal i ett av de modernistiska, vitgråa skivhusen i Bredäng som blivit karaktäristiska för områdets stadsbild. Bredäng var, när det planerades och bebyggdes på 1960-talet, den första stadsdelen i Stockholms ytterstad som präglades av storskalighet – en slags föregångare i folkhemmets storsatsning miljonprogrammet. Vilken pågick som bäst när ABBA:s poplåtar erövrade världen under första halvan av sjuttiotalet.

– Bredäng har blivit en stark, viktig del av den jag är. Under de tjugo år jag bott i Stockholm har jag aldrig identifierat mig som stockholmare, däremot som Bredängsbo.

Hon tror att det delvis beror på att hon bott där så länge och att hon har ”rotat mig här, med hund och barn och dagis och allt vad det innebär”.

– Jag har lärt mig alla stigar i skogen, lärt känna pensionärer och andra föräldrar. När man får barn på en plats så blir rötterna ännu djupare. Det finns också en speciell stämning här som är svår att sätta fingret på, som dels har att göra med hur det ser ut. Man har naturen helt inpå knuten, samtidigt som de här gråa, mäktiga skivhusen utgör en skarp kontrast mot varandra. Sen tror jag att det är nåt med själva fenomenet miljonprogramsförorter som inbjuder till en känsla av hembygd och tillhörighet.

På vilket sätt?

– Miljonprogrammen är relativt nya, vilket betyder att det inte finns samma historia som i många andra områden. För att räknas som Rättvikare måste du ha bott där i minst tre generationer. Det är lite samma sak med ”svenskheten”. Många som bor här har bakgrund i andra länder – antingen är de från ett annat land från början eller har en eller två föräldrar som är det. Det tar lång tid, typ tre generationer, innan folk får kalla sig ”svensk” i något slags allmän mening medan förorten är fri att ”claima”. Man får representera sin ort ganska snabbt. Det finns en stämning av tillhörighet och familjekänsla här som jag saknar i resten av Stockholm.