Första hjälpen

Första gången Hanna Torres kom till Ersta Vändpunkten satt hon kvar ”svinlänge” i bilen nere på parkeringen innan hon vågade gå upp. Hon gick i sjunde klass och var tretton år. Båda hennes föräldrar hade missbruksproblem och hon bodde tillfälligt hos sin stödfamilj.

– Det var mamman in stödfamiljen som bokstavligt talat drog mig hit, säger Hanna Torres.

När hon tillslut klev ur bilen, åkte hissen upp och steg in i rummet blev hon chockad – där satt helt vanliga tonåringar. Hon hade aldrig träffat någon, i alla fall inte vad hon visste, som hade samma bakgrund som hon.

– För mig var det livsavgörande att komma hit, inte för att låta alltför dramatisk, men det var verkligen en jättestor sak i mitt liv. Att träffa andra som har varit med om samma sak, att kunna snacka om det och bearbeta det som jag inte hade kunna bearbeta tidigare, säger Hanna Torres, som i dag är 19 år.

Det motstånd hon först kände är vanligt, berättar personalen på Ersta Vändpunkten.

– Många har inte pratat med någon utomstående alls om det här och en del pratar inte ens inom familjen, säger Lena Wretman Torberger som har stödgrupper och enskilda

– De kan också vara ovana om att be om hjälp för egen del. De är vana att ta hand om andra och att inte fundera så mycket på hur de själva mår, säger verksamhetschefen Bo Blåvarg.

Men här handlar det om dem – anhöriga.

– Anhörig kan vara ett ganska vagt ord, tycker jag, ett svagt ord för den ofta stora psykologiska smärtan, den låga självkänslan och den sorg som man har med sig. Det viktigaste i våra liv är hur vi har det i våra nära relationer, säger Bo Blåvarg.

När Ersta Vändpunkten startade 1986 på Södermalm fanns det ingen annan verksamhet i Sverige som enbart riktade sig till anhöriga. De annonserade en gång och aldrig mer, det behövdes inte – behovet var stort.

Ersta Vändpunkten har stödgrupper för allt från barn på fyra år till vuxna. De har också enskilda terapisamtal, familjesamtal och sommarläger. Flera tusen anhöriga har passerat deras dörrar och under förra året fick 455 personer på något sätt hjälp via Ersta Vändpunkten.

Under de 30 åren har samhället förändrats. Det är inte riktigt lika tabu att prata om alkoholism och drogberoende, fler har i dag hört talas om medberoende och det finns många andra verksamheter för anhöriga.

– Det har kommit upp mer på agendan, men vi har en lång bit kvar med tanke på att det är ett så stort folkhälsoproblem. Socialtjänsten har också en jätteuppgift men för lite resurser, säger Bo Blåvarg.

Stödgrupperna har olika teman varje gång, till exempel ”gränser” eller ”skuld och skam”. Med de riktigt små barnen sker stödet via lek, men också med hjälp av situationsbilder.

– Det kan vara en bild på två föräldrar som grälar och ett barn som sitter under ett bord. Vi pratar om vad som händer på bilden och hur barnet känner sig, berättar gruppledaren Oskar Palmbäck.

De tar också upp hur barnet kan be om hjälp om något händer. Många av barnen har varit med om att deras förälder ligger livlös och att de försöker väcka dem, och de vet inte hur de får tag på en annan vuxen.

Med stigande ålder blir det i grupperna alltmer fokus på att ta plats i sitt eget liv.

– När jag kom hit hade jag ett hopp om att jag skulle kunna få mina föräldrar att sluta missbruka och att allt då skulle bli jättebra, berättar Hanna Torres. Men här fick jag inte lära mig hur jag skulle få dem att sluta, istället lärde jag mig att jag hade rättigheter och känslor som jag får visa. Och att jag får sätta gränser, ha åsikter och tankar.

Hon berättar att hon till exempel ibland väljer att inte ha kontakt med sin pappa när han är i en period då han dricker mycket. När hon vill återupptar hon kontakten och de träffas. Hemma hos mamma var Hanna Torres tidigare tillbakadragen men hon började ta plats och tillät sig att skrika och vara arg. Hon berättar också att hennes mamma har pushat henne att ta hjälp.

– Hon vet att hon har problem och att det har varit svinjobbigt för mig. Jag tror att det här lindrade hennes dåliga samvete lite.

Hanna Torres har både varit med i Ersta Vändpunktens tonårsgrupp och senare i en grupp för unga vuxna. Nu ska hon själv jobba på sommarlägret. Det ska också Bonnie Friedh, 24 år.

– Igenkänningsfaktorn är så himla hög här. Vi kan mötas på en nivå som jag annars inte kan möta någon annan person på. Här är jag mig själv och känner mig hemma, säger Bonnie Friedh.

Hon tycker att det är skönt att gruppledarna inte ger råd och säger åt dem vad de ska göra.

– Det finns annars mycket tyckande, att folk säger vad jag ska göra för att må bra. ”Ska du inte bryta kontakten?”. Det säger säkert så av välvilja, men det är oftast inte det jag behöver. Jag behöver få prata om det, där jag är just då. Man måste komma till någon slags insikt själv, vad jag behöver göra för att mitt liv ska fungera, inte vad andra tycker att jag ska göra, säger Bonnie Friedh.

Har det förändrat ditt liv på något sätt?

– Jag har lyssnat mer på mig själv, förstått hur jag har haft det, hur jag ska hantera det och börjat navigera kring vad jag vill i livet. Det var nog startskottet till den jag är i dag. Nu pluggar jag till socionom och anhörigterapeut, säger hon.

Har relationen till dina föräldrar blivit bättre?

– Om vi ska värdera själva relationen så är den inte bättre, men jag mår bättre i relationen. Innan jag kom hit så tänkte jag att mitt liv inte skulle bli bra förrän mina föräldrar hade blivit nyktra. Oddsen är inte jättehöga att de blir det, men jag kan få ett bra liv ändå, säger Bonnie Friedh.