En hygglig hantverkare

Tom Alandh är faktiskt helt tillfreds med att äga en i sammanhanget sällsynt undermålig mobiltelefon. Det gör nämligen att han kan säga till alla inkommande samtal att han inte hör vad de säger – vilket nästan är alldeles sant – och sedan deklarera att han ämnar ringa tillbaka när han är åter på rummet i Tv-huset och har tillgång till en tillförlitlig fast lina.

– Det är bra, blir alltid korta samtal.

Ute i korridoren utanför hans arbetsrum finns ett litet telefonrum – stol, lågt bord, dörr att stänga – med en gammaldags fast telefon i klassisk provinsialläkarmodell.

– Här spenderar jag mycket tid, jag gillar att vara här, jag brukar stå ungefär så här.

Sedan ställer han sig lutad med höger axel mot väggen, lur i vänsterhanden och visar hur det ”kan se ut om man hittar mig här”.

Några steg bort från telefonrummet ute i korridoren ligger Tom Alandhs arbetsrum. Till kvadratmetern förmodligen inte särskilt mycket större än en ganska ordinär svensk fängelsecell, men det lilla avlånga rummet innehåller ett helt journalistiskt yrkesliv som gestaltas med urklipp, vykort, brev, bilder på väggarna, vhs-band, cd-skivor i bokstavsordning och en massa annat som under Tom Alandhs mer än fyrtioåriga journalistkarriär bedömts som nödvändigt att hålla kvar vid och arkivera på hyllor eller i pärmar, lådor och skåp. Eller bara ha kvar.

Som exempelvis en passbild på en medverkande i en film om Rågsved lutad på en hyllkant.

Eller bilderna på honom själv med några medarbetare och kollegor från olika stadier av karriär. Eller de urklippta och upptejpade Rockystriparna. Eller kassen från Solna Fotocenter. Eller den gamla grå Facitskrivmaskinen. Eller kvällstidningslöpsedeln från när Rufflaren – som han gjort en dokumentärfilm om – skulle stämma SVT efter Tom Alandhs film. Eller kopian på anslagstavlan ovanför skrivbordet av brevet där han anmäls till Radionämnden ”beträffande lymmelaktigt uppträdande mot Sveriges Konung”, som det står i rubriken. Tom Alandh sa nämligen du till kungen i samband med en intervju på Gotland under kungens Eriksgata och det tog, exempelvis i kretsar som brevskrivaren Erik Mårtensson tillhörde, vad man brukar benämna som ”hus i helvete.”

Men allt det där är i dag passerad tablåtid och länge sedan.

Dock – i hyllorna står alla pärmarna kvar. Över hundra pärmar – en för varje program Tom Alandh gjort – utmed i princip hela ena långväggen i hans arbetsrum i tre långa prydliga rader: gröna, blå, gula och röda pärmryggar, etiketterna både handskrivna och skrivna på maskin.

Han reser sig upp och tar några steg bort i riktning mot dörren och början av pärmhyllan. Dateringen inleds 1970. Han tar ner den första pärmen och öppnar den.

Varför blev det pärmar?

– Jag vet faktiskt inte varför jag började med det. Men det här är första programmet, ”Gäst i ettan”, jag var researcher och då samlade jag det materialet där. Jag kan ta en pärm och öppna den och titta, se att vulkanutbrottet på Hemön på Island 1973 inte filmades av Björn Henriksson utan av en annan fotograf, han bodde i Danmark och där finns hans telefonnummer och min speakertext.

– Egentligen är det ju crazy, men samtidigt är det ju lite tv-historia också, pärmarna börjar 1970. Jag siktar på femtio, då tror jag att jag är en av få som jobbat femtio år med television.