Får vara sig själv

Någonstans ska en intervju ske. Och i någonting ska den ta sin början.

I det här fallet sker intervjun på ett café i hörnet av 18: th Street och Broadway i Santa Monica i Kalifornien och avstamp tas i ett elva år gammalt nummer av Situation Sthlm. När jag lägger tidningen på det robusta järnbordets mosaikprydda bordskiva och frågar Laleh om hon minns den unga flicka som med blicken på samma gång orädd och aningen frågande tittar upp på läsaren, ler hon. Och säger: ”Oj vad jag plockade ögonbrynen då… gulligt. Det känns som att titta på en gammal bild från barndomen”.

Hon är 22 år på bilden.

Debutplattan ”Laleh” har just släppts, det är april 2005 och artisten och låtskrivaren Kajsa Grytt är den som intervjuar Laleh – tanken var nämligen att en erfaren artist intervjuar en skivdebuterande, och att intervjuarens perspektiv kan tillföra någonting till samtalet.

Vilket det gjorde. Laleh talar orädd och rundhänt om sin musik, hur den kommer till och vad det ska bli av den framöver och hur hennes karriär kommer att bli, vad som är viktigt för henne och vad hon hittills förstått av skivbranschen. Om vikten av oberoende. Om det nödvändiga med att lära sig tekniken och kunna producera själv för att styra och bestämma hur hon vill låta. Att hon är trött på att ta skitspelningar där baren inte stänger och folk inte lyssnar. Samt det synnerligen oviktiga med att redan nu behöva placeras i ett musikaliskt fack.

Bland annat.

Elva år senare kan man konstatera att precis allting Laleh i den intervjun tänker, planerar, hoppas och hävdar ska ske med sin musikaliska karriär har inträffat. And then some.

Men nu sitter vi alltså under ett parasoll på den teglade uteserveringen på 18: th Street Coffée House i Santa Monica och Laleh bläddrar fram intervjun och förlorar sig emellanåt i texten, blir kvar i läsningen och samtalet bromsar till några gånger i inledningen.

Platsen där vi sitter är inte vald helt av en slump. Planen först var att ses nere vid piren vid vattnet, Laleh och hennes assistent Gustaf Thörn skulle dit på förmiddagen för att testfilma några tänkbara miljöer med en mobilkamera till en kommande video, men ansåg att det var för stimmigt för att kunna genomföra intervjun där. Så vi omgrupperade hit. Till ett café som saknar wi-fi, där det inte är tillåtet att tala i mobiltelefon och där det är så pass spatiöst möblerat att man tycks lite för sig själv vid borden.

Dessutom – enligt sägner och biografier – ägs caféet och hela kvarteret av Bob Dylan, som lär ha sitt privata gym med fullskalig boxningsring någonstans på andra sidan espressomaskinen.

Men det är en annan historia.