Filmens andra roller

Det började som ett rent överlevnadsprojekt.

Ur Ahang Bashis desperation föddes det som slutligen skulle bli filmen ”Skörheten”. Hon började filma sin vardag för att inte gå under, för att göra livet mindre meningslöst.

– Jag var deprimerad, hade svår ångest och starka meningslöshetskänslor: ”Varför hände det här? Vad är meningen? Varför har jag drabbats av den här olyckan?”

Filmen handlar om att förstå och leva med psykisk skörhet. Den handlar också om en person som kan tyckas ha alla förutsättningar för att må bra, men ändå inte gör det.

– Jag hade en känsla av att jag inte hade rätt att må dåligt. Jag vände ibland kameran mot mina föräldrar och frågade varför de tror att det blir såhär. De sa: ”Du har gått på Sveriges bästa filmskola, du är frisk och vacker, du kommer från vår familj och vi älskar varandra, vi kan inte se varför du mår såhär.” Det är som att vi har en bild av att det finns vissa som har ”rätt” att må dåligt, de om har varit med om väldigt svåra händelser, och att vi andra har svag karaktär.

Ahang Bashi började ett slags detektivarbete med kameran som verktyg för att försöka ta reda på orsaken till ångesten och hur hon skulle kunna leva med den. Men det handlar också om att vara anhörig och om förträngda trauman.

– Det kan säkert många relatera till, att vi är med om svåra saker men vill gå vidare snabbt eller lägga locket på. Sen kommer det ändå ut på något sätt psykiskt eller fysiskt.

”Vi är med om svåra saker men vill gå vidare snabbt eller lägga locket på”

Hon är inte ensam om att ha gjort film om psykisk ohälsa, eller psykisk skörhet som hon själv vill kalla det, hon tycker att det är ett mindre laddat och stigmatiserande uttryck.

Ett annat exempel är filmskaparen Moa Junströms kortfilm ”Psyket”. Hon utgår från dagböcker och journalanteckningar från när hon var inlagd på psyket för en svår depression. Båda filmerna ska visas på festivalen STOCKmotion, som pågår 29 september till 1 oktober.

Eftersom festivalens arrangör Film Stockholm har lagt märke till att filmhistorier som skildrar vårt inre har blivit fler har de gjort psykisk ohälsa till ett av festivalens teman, med filmvisning och seminarier om hur film kan hjälpa människor att må bättre.

Ahang Bashi säger att skapandet av filmen har hjälpt henne mycket.

– Jag fick tillbaka en energi och en lust jag inte haft på väldigt länge. I det kreativa arbetet tycker jag att det finns mycket läkning. Det finns det också i att berätta sin historia oavsett om man gör det genom film, poesi, foto eller vad det kan va. Då gör man också nåt av situationen som kan bli större än en själv. Men filmen har inte botat mig. Jag är samma sköra person som kan drabbas av jättesvår ångest, men jag har lärt mig mycket på vägen.