Bra plats i livet

Värmdö 13 oktober, strax före klockan 13.00.

Thorsten Flinck ropar att han är klar och kommer ut om fyra minuter och att jag kan sätta mig på någon av stolarna i det inglasade förrummet och vänta så länge. Jag hör att han har tv: n på där inne, sändningen från Börshuset och väntan på tillkännagivandet av årets nobelpristagare i litteratur. Efter några minuter infinner sig en kontraorder.

– Kom in, det är två minuter kvar nu, vi måste se det här innan vi åker bara, det är olåst så kom in nu och se detta med mig så åker vi sen.

Thorsten Flinck sitter framåtlutad med armbågarna mot knäna i högra hörnet av soffan. Det återstår ännu några stadier av påklädning innan det är korrekt att påstå att han är klar för avfärd, men det handlar egentligen mest om att sätta på sig ett par andra byxor, kliva i ett par jodpuhrs och hänga på en kavaj.

Klockan i Börshuset slår. Thorsten Flinck tar fjärrkontrollen och höjer volymen. Sara Danius stänger dörren bakom sig, väntar in fotografernas slutare några sekunder, sedan öppnar hon sin mörkblå mapp och lyfter ur ett papper.

”Nobelpriset i litteratur 2016 tilldelas…”

Vi blir tysta några sekunder för länge och bara tittar på varandra. Thorsten Flinck sträcker sig efter sin telefon som ligger på bordet.

– Fan vad kul. Bob Dylan. Det trodde man inte. Vilken överraskning, eller hur? Men fan vad kul. Bob Dylan får årets Nobelpris, samma dag Dario Fo avlider, du hörde att han dog?

Han ringer ett samtal – ”jag måste, det går jävligt snabbt, en minut bara”, sedan börjar han ta itu med de bestyr som nu står på tur för att han ska göra sig klar. Tänder ska borstas, han hittar först inte sin frisyrgelé då den inte ligger på sin avsedda plats och de jodpuhrs han tänkt ha på sig står så långt in under en byrå vid dörren att han först inte ser dem. Men efter en dryg kvart sitter han i baksätet till höger – ”jag sitter alltid bak” – och motorhuven skiftar riktning in mot stan.

Vi är på väg till Dramaten.

Det är första gången på femton år som Thorsten Flinck är på väg tillbaka dit. Naturligtvis är han nervös – jag tolkade oron och letande efter sakerna nyss som ett tydligt tecken på det – men inte värre nervös än att han nu bestämt sig och vill göra detta.

Påklädaren – den sista uppsättning som Thorsten Flinck regisserade på Dramaten, med Jan Malmsjö och Keve Hjelm i huvudrollerna – är en pjäs som aldrig blev en del av Dramatens spelade repertoar. Keve Hjelm blev sjuk precis innan premiären och det fanns av flera anledningar ingen möjlighet att ersätta honom, så skådespelarna och alla runt föreställningen, med Jan Malmsjö i spetsen, drev igenom att det ändå skulle spelas en enda föreställning inför publik, kallad ”Påklädaren, redovisning”.

Påklädaren är det osedda mästerverket. Thorsten Flinck räknar fyra olika uppsättningar – ”det går inte att bara ta nån av dem och framhålla, de är alla lika bra” – som det bästa han gjort som regissör: Lång dags färd mot natt, Fadren, Maskeraden samt Påklädaren.

– Vi måste stanna till på ett bageri i Hemmesta bara, jag måste ha en kanelbulle till frukost.