Solitär drönare

Per Hagmans interna Stockholms-GPS är lite rostig. När vi ska ses utanför foajén till Hotell Hellsten på Luntmakargatan visar det sig att han under promenaden på väg dit tvingats göra en smärre omfattning och riktningsjustering borta vid Odengatan, ungefär i höjd med Döbelnsgatan.

– Jag trodde den här gatan började närmare hitåt, att den kom där och gick parallell med… skit samma, men jag fick liksom snedda lite där borta.

Han pekar snett över axeln, i ungefärlig riktning Stadsbiblioteket. Anledningen till att vi ses just där vi ses har dels med Per Hagmans koppling till kontinenten Afrika att göra – hotellets lobby och bar är smyckade med allehanda afrikanska artefakter, vi återkommer till Per Hagmans Afrikakoppling längre fram i texten – och att han för tillfället lånar en lägenhet i Vasastan och därför passar det även ur geografiskt hänseende utmärkt att vi ses på just det här hotellet. För någonstans måste man ju vara. Jag noterar honom komma gående utmed den östra trottoaren ungefär mitt på kvarteret, med en bit kvar tar han ett sista grunt bloss och släpper sedan cigaretten och släcker den mitt i steget mot marken under sulan på sina kängor. Den ljusskygga våren efterfrågar alltjämt mössa och halsduk så Per Hagman är därmed exemplariskt klädd för promenaden hit och det syns på hans en aning nyfikna men samtidigt lediga och ekonomiska gångart – riktningsenergin riktad rakt framåt, inga förluster i sidled – att han är en man som tycker om att promenera i städer.

– Jag älskar att promenera i städer, att bara gå och hamna där man hamnar och upptäcka det som sker… har alltid gjort det.

Vi går genom foajén och upp i den postfrukosttomma baren och tar bordet i hörnet vid fönstret. Han tar tydlig notis om inredningsdetaljerna och deras ursprung. En av anledningarna till att Per Hagman för tillfället befinner sig i Stockholm är att han och hans redaktör på Bonniers är i den absoluta slutfasen av korrekturarbetet med kommande boken Allas älskare, ingens älskling. Dagen innan har de haft en sittning och bland annat diskuterat Per Hagmans användning på ett ställe i texten av det franska uttrycket ”joie de vivre” – i Webster översatt till ”en känsla av glädje och upprymdhet inför livet”. Redaktören vill tvätta bort. Per Hagman vill låta stå.

– Hon vill inte att jag ska ha med det för ”det finns ingen under 90 år i Sverige som använder det begreppet”. Och det är ju sant, det är ju ett gammalsvenskt importerat franskt uttryck. Hon tog exemplet att Knut Ståhlberg (legendarisk utrikeskorrespondent stationerad i Paris, red. anm.) möjligen är den siste som på ett naturligt vis kunde använda den frasen, som hade den konserverade svenskan att det skulle låta naturligt om det kom från honom.

– Jag har behållit det. Det finns inget annat bra ord på svenska. Livsglädje låter som titeln på en självhjälpsbok – ”Välj livsglädje”. En betydande del av Per Hagmans joie de vivre har kommit att handla om resande, om lusten att se nya platser, nya städer, viljan att söka sig till andra områden än de som alla andra reser till. I boken skriver han att han måste vara en av få svenskar i hans ålder i dag som ännu inte varit i vare sig Thailand eller USA.

– Jag har valt att resa i den gamla världen. Det är väl kanske just att jag vill ha lite motstånd också, till USA åker ju alla och alla kan engelska. Jag vill få en annan förklaring till livet, och sen är det kanske lite barnsligt att inte vilja göra det som alla andra gör. Förutom engelska talar Per Hagman franska, ”om jag får vara där en vecka så lossnar det nästan flytande”. Och haltande, jättedålig italienska.

– Stapplande med tusen fel kan jag föra en konversation på italienska om vädret. Men sen är det slut. Jag kan några stackars fraser på egyptisk arabiska. Det är ju kul att kunna ett språk utöver engelska. – Lite hämmande är det också för jag vill ju hålla min franska och italienska vid liv så jag åker gärna nånstans som är fransk- eller italienskspråkigt. Därför är jag aldrig i Spanien, åker jag nånstans vill jag kunna tala franska eller italienska. I Portugal har jag varit en gång och gillade jättemycket, men det är ett krångligt språk. Men det kanske är ett ålderstecken, ska man orka gå in för ett nytt land, ett nytt språk?

Var har du rest mest som vuxen?

– Mycket sydeuropa och Frankrike, lite mellanöstern och arabvärlden. Jag tycker det är spännande att fatta grejer. Men i det riktiga Afrika har jag inte varit i vuxen ålder. Nu är ju pappa gammal, men de sista åren han jobbade var ju jag vuxen och ville bara vara i Stockholm och tyckte det var världens mittpunkt. – Jag kan ångra nu att jag inte var nere och hälsade på, för han jobbade mer och mer i Kongo och Sudan och i Darfur-provinsen

– vissa av platserna ansågs så farliga att man inte fick komma dit som familjemedlem. Men det hade ju varit intressant att ha hälsat på honom innan han la av helt.

Per Hagman växte till dels upp i Afrika, hans pappa var arkitekt och har arbetat mycket för olika NGO: s och en del olika utländska biståndsorganisationer. Via pappans arbete kom familjen bland annat till Centralafrikanska kejsardömet under kejsare Bokassas korta styre.

– Han var ju verkligen en sån där Tintindiktator som bar kungakrona. Han var besatt av Napoleon, bar 1700-talskläder på officiella foton och poserade med högerhanden innanför västen och hade guldspira.

Familjen bodde i ett stort höghus i huvudstaden och Per Hagman skriver i boken om hur motorvägen ibland stängdes av – hans unga ögon bevittnar detta från balkongen, en aning förundrad – för att kejsare Bokassas motorburna kortege skulle passera.

– Bokassa hade ju kannibaltendenser också. När han störtades var det en officer som var försvunnen jättelänge, sen hittade man honom styckad i Bokassas privata frys. Det har diskuterats sen om det var som ett straff, en rituell förnedring att äta en misshaglig person, mer än att han var sugen på människokött.

Var i Afrika bodde ni sedan?

– I Tanzania, i Dar-es-Salaam, sista gången jag bodde i Afrika var jag 15 år. Men där är det ju annorlunda, många européer och som europé lever man ju ett bortskämt europeiskt liv där. I Tanzania var jag alla skollov med lite ledighet och dispens att vara borta lite längre. – I Centralafrika fanns ingen skola. Hela femte klass slapp jag, fick dispens. Mamma läste med mig, hon och jag satt med matte och svenska och så. Det hade ju, så här i efterhand, så klart varit tjusigt om man gått i nån fransk diplomatskola några år, men tyvärr så har jag inte det.

Ett uttryck som förekommer i boken är ”tunna band”, relaterande till den immateriella tillgång som igenkännande, sociala kontakter och vänskap utgör.

– Det där är en lyx för mig. Men så kan jag ju välja nu i Stockholm också, om jag vill gå nånstans där jag vet att jag känner folk eller nån sylta jag aldrig varit på där jag garanterat inte träffar nån jag känner. Då är det ju underbart att sitta nån timma vid en bardisk. Sen börjar man prata med bartendern och så har ett tunt band etablerats och nästa gång man är där så är man inte lika isolerad.

– Även om jag sitter ensam i Palermo är det ju en viss sträcka innan jag blir accepterad, men det finns en bänk där gubbarna sitter varje dag och sen börjar man till slut
nicka mot varandra, sen hälsa. Sen är det ju
naturligtvis en lång sträcka till att bli riktig
vän, det är ju nåt annat.