Taktfast

Det är en kylslagen vintermorgon när Joanna Rein lotsar oss till Bergshamraskolan i Solna. Hon är rask i stegen – det halkiga väglaget tycks inte bekomma hennes svarta Dr. Martens-kängor. Den krispiga morgonsolen målar skolans tegelväggar i en klarare nyans än vanligt. Skolgården ekar tom, allt är lugnt och fridfullt. Raka motsatsen till Joannas Reins skoltid.

– Den var hemskt, säger hon lakoniskt under rundade solglasögon, men det är en av anledningarna till att jag gör musik.

Vi går vidare. Stannar till vid Bergshamras vattentorn som ligger intill skolan. Den gigantiska vattenreservoaren bärs upp av 70 symmetriska betongpelare. Här lekte Joanna Rein mycket som barn. Men minnena härifrån är inte heller särskilt ljusa.

– Jag blev såpass nedtryckt och trakasserad i skolan att jag till slut inte ens vågade existera. Då kunde jag existera genom ljud i stället. Det blev naturligt för mig att söka mig till musiken. Det är min frizon – där jag får lov att vara precis som jag vill.

Hon började i förskoleklass 1996. Mobbningen av henne var grov och startade redan året efter och pågick från första klass till sexan, under högstadiet blev hon ”bara utfryst”. Ett framträdande i skolaulan i årskurs ett förändrade allt. Joanna Rein, som kommer från en musikalisk familj, sjöng och hon sjöng bra – ”för bra”, enligt ett gäng tjejer i klassen. Det var då mobbingen började.

– De limmade fast mig på en stol, de tog mina skor så att jag fick gå barfota i spöregn hela vägen hem eller så blev jag slagen. På lunchrasten satt hon ensam – ”ingen ville sitta med mig”. Och vad gjorde lärarna? De sa: ”Joanna vill vara ensam”.
– Men vilket barn vill vara ensamt egentligen?

När sedan rektorn, efter att hon under flera år utsatts för trakasserier, ställde sig upp och förkunnade att ”det pågår ingen mobbning här på skolan”, var det någonting inom henne som brast – hon slutade att lita på vuxna.

– Jag har ifrågasatt auktoriteter konstant sen dess. När man är så ung är det jättesvårt att bara ha sig själv som stöd, man känner att man inte kan prata med vuxna. Det är inte konstigt att barn begår självmord efter så många år av mobbning, även jag hade såna tankar.

Joanna är tyst en stund, för att sedan konstatera:

– Vi måste tänka mer på barnen, prata med dem. Barnen är viktigast – och det är de som utsätts för sånt här i skolan.

För den unga  Joanna Rein blev musiken ett andningshål. En fredad plats.

– Jag har alltid haft ett behov av att uttrycka mig.

Hemma i flickrummet i södra Bergshamra tittade hon konstant på MTV och ZTV, upptäckte musikvideos med The Prodigy, Missy Elliott, Fatboy Slim och The Chemical Brothers. Och så småningom det elektroniska musikprogrammet Reason. 13 år gammal skrev hon sin första låt.

– Skitdålig så klart, men det var ändå en början.

Året därpå, 2004, såg hon Kraftwerk på Cirkus. Hennes pappa hade en biljett, men kunde inte gå. Joanna Rein var redan intresserad av elektronisk musik, däribland The Knife.

– Jag har alltid haft en tydlig tanke kring hur mitt sound skulle vara. Hård elektronisk musik hör man sällan kvinnor göra, särskilt inte med de budskap som jag vill föra fram. Jag har alltid gått i gång på hårda monotona basgångar.

I dag är hon en av få kvinnor som gör hård elektronisk, suggestiv dansmusik.

– Jag kommer med nåt som är helt unikt, jag är i en helt egen klass för mig, inte bara här i Sverige, utan i världen. Jag är en klubbakt ihop med min livetrummis, vi svettas och håller i gång publiken med rå, aggressiv energi.

I början av förra året släpptes Reins första ep. Musikkritikerna var lyriska och Joanna Rein nominerades till två priser på P3 Guldgalan i januari. Där framförde hon låten ”I don’t get anything but shit from you” – det
kärvaste numret på en gala på år och dag – sedan gav hon sig ut på en Sverigeturné. Det finns ett par faktorer som genomsyrar Reins musik. Ledorden är: ”Ta ingen skit!” och ”Det här är fan inte okej!”. Drivkraften i hennes musik är det självupplevda utanförskapet, ett utanförskap som ledde till att hon själv hoppade av gymnasiet och sedan fick hanka sig fram på ”låtsasjobb för en lön på existensminimum”. I långa perioder har Joanna varit arbetslös.

– Det här systemet som vi har, där man ska passa i en mall, fungerar inte för alla. Det fungerade verkligen inte för mig. Eftersom jag inte passade in i skolan, trots att jag verkligen försökte, så fick jag inget jobb… Den som, liksom jag, kommer från ett hem där en förälder hoppade av gymnasiet löper större risk att göra samma sak. Det är inte rättvist. Alla är inte födda att ”jobba sig uppåt” eller bli akademiker. Det är i denna alienation som hon hittar sitt kreativa bränsle.