I väntan på korrekta besked

En Beatles-box skulle precis till att släppas. Löningen låg parant inom stramt räckhåll och darrade på kornet. Stod disk kvar på cafébordet, flera andra bord utmed gatan utan kvarlämnad disk stod lediga, men bordet med disk var det enda i solen, så de flyttade koppar och assietter till närmsta tomma bord intill, använde en av servetterna att torka av det med och drog till en stol.

Jag satt i en djup fåtölj vid ett lågt bord på insidan, men eftersom ytterfönstren sedan en tid var utlyfta till förmån för årstiden var jag höggradigt akustiskt inblandad i allting som skedde både vid uteborden på gatan och inne i själva serveringen. Gammal Depeche Mode på låg volym. Kassabiträdet pressade apelsiner i en kromad juicepress och rakt ner i en kraftig glastillbringare, ett varubud kom upp från källaren med den tomma pirran lojt släpande efter sig. De hälsade tvunget. En motorcykel längre ner på gatan ville inte riktigt starta upp, den varvade ur och dog, startades igen och samma sak upprepades – tystnaden hade precis hunnit att andas ut, så slet kolvarnas vridmoment den i trasor igen.

En av de tre hade en ganska nött – den limmade ryggen var på sina ställen sliten ner till arkbunten – pocketutgåva med Bruno K. Öijers samlade dikter i handen som han la på bordet, sin telefon ovanpå den, hängde kavajen över ryggstödet och satte sig. Den kortare av de andra två sa ”jag tar samma som du, måste bara på toaletten först” till den längre som stod vid bordet, sedan gick han – jag såg hans gestalt liksom stegvis förkortas underifrån för varje avsats nedför trappan mot toaletterna.

Han som redan satt sig ner sa ”jag med” till han som fortfarande stod kvar vid bordet. Men som nu la sin jacka över stolsryggen och sedan gick in genom dörren och fram till disken. Kassabiträdet lät den apelsinhalva hon börjat pressa rotera klart tills den sinade, sedan slog hon till avstängningen, maskinen tystnade och mannen beställde tre Cortado. Medan kassabiträdet med ryggen mot disken iordningställde kaffebeställningen kom mannen upp från toaletten och gick fram till mannen vid disken, de bytte några ord, nickade båda två och mannen som beställt kaffet gick ut och satte sig medan mannen som varit på toaletten väntade kvar vid disken på deras beställning, betalade och sedan bar han – två koppar i vänster hand, kroggrepp – ut det till deras bord.

En stund innan männen kom hade jag suttit med lurarna i och telefonen på kant mot kaffekoppen och betat av några avsnitt av Curb Youre Enthusiasm med Larry David. Men nu när männens beställning stod på bordet avstod jag från att starta upp, men behöll – som en sorts lugnande decoy – lurarna alltjämt i öronen. Sedan vände jag min uppmärksamhet mot gatan och de tre männen. Jag behövde inte vänta länge – han som burit ut kaffet anförde:

– Hur ska man egentligen förhålla sig till en handikapptoalett?
– Förhålla sig?
– Ja… låt säga att det är kö och allt är upptaget, enda lediga är handikapptoaletten – får man ta den då, eller är den enbart till för handikappade personer?
– Det är ju en handikapptoalett…
– Men om det inte står nån handikappad människa i kön just då som är i behov av att använda just den… jag menar, vad är det som är kutym här, hur lirar man detta?
– Jag fattar inte riktigt…
– Jo, är handikapptoaletten
– i väntan på rättmätig brukare – att räkna som vilken annan toalett som helst och fri att användas av vem som helst när som helst? Eller ska man låta bli att använda en handikapptoalett så att den hela tiden är ledig om det dyker upp en handikappad person som behöver den. Rädd att göra fel här.

Han med Bruno K. Öijerboken sköt upp sin kaffekopp mot mitten av bordet.

– Varför tänker du på detta?
– I går på Södra Teatern fick jag lite vicious blickar när jag kom ut från handikapptoaletten från de andra som stod i kön till vanliga. Som om jag fuskat, liksom, skaffat mig en oförtjänt fördel. Så jag började fundera och det tycks svårt att bena ut riktigt vad som är…

Motorcykeln längre ner på gatan gjorde ett nytt tafatt försök. Han som inget sagt tidigare tog upp ett cigarettpaket och la på bordet.

– Så kanske lika bra att avvakta då, liksom låta defaultläget empiriskt komma till dig.