Där allt började

Hon letade efter sitt namn på listan som hade satts upp vid Statens Scenskola på Södermalm. Där fanns namnen på de som hade kommit in 1978. Sissela Kyle var 21 år gammal och det hade länge varit hennes dröm att gå på scenskolan. Hon var bara sex år när hon för första gången upplevde ”teaterns magi”. Då satt hon i publiken på Västerås teater och tittade på kusin Karin som var en av de dansande björnarna på scenen. Och så började det snöa vita stora flingor över dem – det var något alldeles magiskt tyckte Sissela Kyle. Med kompisarna brukade hon leka roll och teaterlekar och varje måndag samlades familjen framför tv:n i radhuset i Partille utanför Göteborg för att titta på tv-teater.

Hon kommer särskilt ihåg Arnold Weskers föreställning Rötter, där Anita Wall spelade bonddottern Beatie som reser till London, blir förälskad, politiskt nyväckt och sedan återvänder till familjen. Det var med en scen från den föreställningen som hon hade sökt in till scenskolan. Det var hon inte ensam om. Av omkring 1 000 sökande, var kanske 700-800 tjejer och av dem uppskattar hon att 500 valde att kliva upp på scenen som Beatie.

– Det säger ju en del om hur starkt och bra det var, men också hur lite det fanns för unga tjejer. Det var liksom Beatie i Rötter man valde om det skulle vara nåt modernt och inte Ofelia, säger Sissela Kyle i dag.

Det hade varit flera intagningsprov våren 1978 och hon hade åkt mellan Göteborg och Stockholm ett antal gånger med nervös väntan däremellan. Nu var de bara 24 sökande kvar och hälften skulle komma med. Efter tre dagars prov, följt av en kväll med öl på krogen, sattes den där listan upp. Och där stod det: Sissela Kyle.

– Jag glömmer aldrig när jag stod och läste mitt namn. Det var stort. Jag skulle få börja på Statens Scenskola. Att jag kom in är fortfarande bland det häftigaste som har hänt mig i livet.

Den sommaren, när hon jobbade på Sahlgrenska sjukhuset och dansade till ”Because the Night” med Patti Smith på rockklubben Errols, var hon extra glad. På hösten flyttade hon upp till Stockholm.

Sissela Kyle sitter nu på sitt kontor på Parkteatern ute på Djurgården i båthall 2. Utanför finns knappt ett moln på himlen. Inget kan göra en parkteaterchef gladare. Vädret är det jobbigaste med att leda stadens parkteater, ”knäckande jobbigt”. Hon ”knarkar väderappar”, men tycker inte att någon av dem funkar särskilt bra den här ostadiga sommaren – regnskurarna kommer ändå.

– Vi har genomskinliga tält som vi sätter upp över musikerna för att skydda instrumenten. Det går på en halv minut, det är ett litet skådespel när de kommer upp. Sen får artisterna stå med paraplyer. Publiken sitter oftast kvar, vi har en så himla lojal publik.

Från en hög papper på skrivbordet plockar hon fram ett gammalt foto som föreställer hennes klass på Scenskolan, taget när de gick ut 1981. Flera ansikten känns igen: Peter Stormare, Jessica Zandén, Maria Johansson, Cecilia Nilsson. Det var en bra klass och hon tyckte om huvudstaden.

– Stockholm var underbart, välkomnande, härlig och stort. Men jag har inget lokalsinne, jag hittade absolut inte, mer än från Västmannagatan, där jag var inneboende, till scenskolan på Söder.

Trots att hon har trivts i Stockholm har hon alltid haft kvar en längtan till Göteborg.

– Jag är uppvuxen utanför Göteborg och under uppväxten längtade jag alltid in till Göteborg, till den stora staden vid hamnen med Chalmerskortegen, Bräutigams konditori, Avenyn, Stadsteatern och Konserthuset. Jag har aldrig slutat längta dit, det har aldrig gått över. Jag tror jag fortsätter med det tills jag dör.

Varför har du aldrig flyttat dit?

– Jag kan inte flytta dit jag längtar, det finns liksom inte. Jag skulle längta dit även om jag flyttade dit, för det är bilden av Göteborg som jag hade när jag var ung. Den staden är på sätt och vis en fantasistad.

Sissela Kyle har helt enkelt i stället varit kvar i Stockholm. Och redan under utbildningen på scenskolan kom hon i kontakt med Parkteatern, där hon gjorde sin praktik. Hon plockar fram ett till gammalt foto där hon står med svart kavaj och fluga med armarna utbredda i en välkomnande gest.

– Vi spelade Tolvskillingsoperan och vi elever var prostituerade, gangsters, poliser och tiggare. Men det var lottdragning och jag fick rollen som konferencier, utropare, och det är väldigt roligt med tanke på att det är så jag står i dag på Parkteatern ganska många år senare. Hej välkomna! utropar hon och slår ut med armarna.

– Det var riktigt oroliga tider. Stockholms parker användes på den tiden mycket till vedupplag, insamlingsplatser för nödhjälp och det byggdes skyddsrum. Under Vitabergsparken ligger det till exempel ett stort skyddsrum och dessutom gjorde man provisoriska skyddsrum av cementrör som man tänkte att folk kunde krypa in och gömma sig i. I dessa mörka tider drev Holger och gänget omkring honom igenom att vi skulle ha kultur, det ska vara glädje och gemenskap. Det är så fint.

Torsdagen 11 juni 1942 spelades den första föreställningen – Stockholmskväll, ett musikaliskt program i Junotäppan i Gamla stan. Sissela Kyle plockar fram en bok som gjordes när Parkteatern fyllde 50 år, tar på sig sina glasögon med rosa bågar och läser högt.

– Torsdagen den 11 juni 1942 hängde det regn i luften. Trots det samlades en stor och nyfiken publik i den lilla parkanläggningen Junotäppan vid Prästgatan i Gamla stan. En del hade lockats av tidningarnas annonser om att gatukontorets parkavdelning hade för avsikt att presentera en ny form av konserter denna sommar: visaftnar.

Och därefter har verksamheten växt och i dag har Parkteatern 165 föreställningar, 45 produktioner, som spelas på 50 platser runtom i Stockholm. I augustis program finns till exempel Min mammas dotter, en teaterföreställning om att tillhöra två kulturer, som spelas i Järfälla och Solna. I Rålambshovsparken blir det nycirkus och Opera Devine uppträder i Hägerstensåsen och på Långholmen. I Vitabergsparken blir det två dagars jazzfest för att fira att Fasching fyller 40 år, men också Babben Larsson, Emil Jensen och balettföreställningen Dansistan. Bland andra.