– Inget annat ni tänkt på, ingen som gått förbi eller sprungit förbi eller betett sig på ett sätt som gjort att ni reagerat? Vi svarade att vi inte sett någonting. Jag frågade vad det handlade om. Den ena polisen tittade lite snabbt på sin kollega.

– Det har varit en knivskärning på NK precis, så vi kollar runt lite bara utmed vad som kan vara gärningsmannens eventuella flyktväg.

Jag frågade om det var allvarligt. Polismännen tittade på varandra igen och svaret dröjde några sekunder:

– Det är utrikesminister Anna Lindh som är knivskuren.

– Oj… är hon illa skadad?

– Jag vet faktiskt inte hur det är med henne. Hon är förd till sjukhus, det är allt jag vet.

Polismännen frågade om det var okej om de tittade runt, de gick ett varv i lokalen, tittade i någon papperskorg, lyfte på några jackor på ett bord, sedan gick de tillbaka ut i bilen och körde i väg i riktning Frejgatan.

Det var inte förrän jag gick tillbaka ner mot redaktionsrummet för att hämta min jacka som jag slogs av tanken varför poliserna kommit till just Situation Sthlm sökandet efter en gärningsman en knapp halvtimma efter dådet. En stund senare gick jag mot Sveaplan där jag då bodde och det isade sirener mellan husen då och då nedåt city och en helikopter hovrade över stan. Väl hemma slog jag på tv:n och väntade på nyheterna. Barn somnade. Nyhetsprogram avlöste varandra, få variationer i innehåll eller vetskap – gärningsman hade avvikit från platsen och söktes av polisen, Anna Lindh opererades på Karolinska och läget var allvarligt men stabilt.

När även TV4-nyheterna klockan 22.00 berättade att Anna Lindh fortfarande opererades kändes det att det här nog var en lite allvarligare situation än vad som först förespeglats – när någon som knivskärs strax efter klockan fyra fortfarande ligger på operationsbordet och aktivt behandlas klockan tio, då är det inte bra.

Jag tog en taxi till Karolinska. Vid huvudentrén ganska tomt, bara de vanliga patienterna och deras anhöriga, någon med droppställning som tar ett sista bloss i nattskjortan. En bit bort, mittemot dåvarande BB om jag nu minns rätt, hade det redan ställts ihop ett presscenter. OB-bussar med sina paraboler, SVT:s redaktionsbilar, en röd van från TV4.

Jag hamnade bredvid en tysk journalist. Hon var försiktigt negativ – hennes syster var sjuksköterska och hon hade ringt henne en stund tidigare och frågat hur man kan tolka att det opereras på någon fem timmar efter ett knivdåd. Systern hade svarat: ”För att personen håller på att dö, man försöker rädda livet”.

Dagen efter presskonferens i polishuset på Kungsholmen, mördarjakt. Leif Jennekvist sammanbiten i stram uniform, Carin Götblad forcerad och pressad, Palmeutredningens haveri flappade som en osynlig spinnacker i fonden bakom dem båda. Man berättade att man eftersökte gärningsmannen bland hemlösa människor och ”i miljöer där såna befinner sig”. Jag minns att jag frågade vad som gjorde att man trodde att gärningsmannen fanns att finna bland just hemlösa människor och vid ett tillfälle under en av presskonferenserna fick jag ett starkt ogillande ögonkast av Leif Jennekvist när jag igen ställde den frågan.

– Vi söker brett, men det är en miljö vi finner intressant, jag kan av utredningstekniska skäl inte gå in på just varför.

Men det spåret fick bära några dagar. Media hängde på. Försäljare kom in och berättade att de blivit förhörda på gatan av poliser efter att ha kommit från ett härbärge på Flemminggatan, någon hade känt sig pressad i Björns trädgård då poliser kommit fram och frågat honom om var han sov och var hemlösa människor brukade hänga. Det gjordes gripanden. Någon häktades och släpptes. Pressbriefings glesades ut. Det som varit hemlöshetsspåret falnade och en dag drygt två veckor efter mordet kom ett mail om en extrainsatt presskonferens. Leif Jennekvist gick med rätad rygg upp på podiet i civila kläder.