Skillnadernas Stockholm
En två år gammal 82-sidig rapport, utgiven av kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm, med titeln ”Skillnadernas Stockholm”, är grunden för manuset till Stadsteaters uppsättning med samma namn, som har premiär 6 oktober. Det började med att regissören och manusförfattaren Ellen Lamm läste en intervju i Dagens Industri med Viktoria Walldin på White Arkitekter.
– Jag tyckte det var så intressant det hon sa om byggande och hela synen på det – ett byggande som utgår från människor och inte ekonomi. Så jag kontaktade henne och var lite nyfiken på hur hon jobbade, om det fanns nåt material som gick att använda på nåt teatralt sätt. Då tipsade hon mig om rapporten. Jag laddade hem den och tyckte direkt att den var jätteintressant.
När hon läste rapporten märkte hon att den samlade bilden av det som framkom blev ”väldigt drabbande”.
– Den beskriver ju en verklighet man på ett sätt ser – det är ju inte så att man läser rapporten och blir chockad – men den bekräftar ändå nån sorts bild av hur Stockholm och segregation ser ut. När man ser kartorna över stan som är med i rapporten, där det finns låg social status finns det dålig ekonomi och där har treåringarna karies… Som samlad bild blir det väldigt drabbande.
Hon gick ganska rakt och systematiskt tillväga i arbetet med att få en kommunal rapport att rymmas inom ett teatermanuskript.
– Jag bara strök under det jag tyckte var intressantast, det är det som blev grundbulten i föreställningen – citat ur rapporten ganska rakt upp och ner. Men jag har försökt vara genomgående så det finns nåt med från varje del av rapporten.
Ellen Lamm tycker det är viktigt att se att ”det här med segregation inte bara är nåt negativt för dem som bor i socioekonomiskt utsatta områden”.
– Det bidrar ju till att det blir en fattigare stad för alla. Det är så man måste se det om man ska kunna göra nåt åt det. Det blir en osäkrare stad, och en tråkigare stad, om skillnaderna tillåts växa för mycket.
Hon citerar ett av slutcitaten i föreställningen.
– Det lyder: ”Trygghetens ojämna fördelning innebär således att vardagens livskvalitet i olika delar av Stockholm inskränks på ett högst påtagligt sätt, och begränsar människors möjligheter att leva sina liv på det sätt de önskar”. Det är ju otroligt bra som sammanfattning. Det handlar inte bara om ekonomisk utsatthet utan om livsmöjligheter som inte uppstår.
Under manusarbetets gång har hon bland annat träffat en stadsplanerare, professor Lars Marcus, och med honom pratat mycket om det här med att man inte ska underskatta hur, och att, människor möts på olika sätt i vardagen.
– Det handlar inte bara om att bygga en galleria och ett apotek för att få dit människor. Lars Marcus berättade att människor tar sig inte från punkt A till punkt B om det inte också finns C och D där också. Människor måste ha skäl att ta sig nånstans.
Inte alla dramatiker i Sverige vänder sig till en kommunal rapport om levnadsvillkor för att hitta material till sin nästa föreställning.
– Jag har ett väldigt starkt folkbildningsperspektiv, jag vill verkligen att människor ska förstå saker. Jag hoppas att människor ska gå därifrån och ha blivit känslomässigt drabbade av föreställningen om rapporten. I bästa fall.
Fyra skådespelare på scenen, som till sin hjälp har animationer av konstnären Lars Arrhenius. Dels kommer pictogram att finnas på skärmar, dels har han gjort en PowerPoint-presentation till rapporten, den använder skådespelarna och trycker fram och visar statistik.
– De fyra skådespelarna blir som presentatörer av rapporten, kan man säga. Jag har kallat karaktärerna som Monopolfigurerna: Katten, Hunden, Strykjärnet och Skottkärran. Det är för att påminna om att de är mer som en spelpjäs, att de har en specifik funktion., en representant som förmedlar texten – de blir som en grupp kommunaltjänstemän kan man säga. Som håller föredrag. Manuset är skrivet i samarbete med författaren Eric Ericson. Han har skrivit egna
delar, som kommentarer, till innehållet i rapporten. – Man kan ju inte ta in all information, så klart. Men Ellen är väldigt bra på att förklara, hon är bra på att gestalta och förklara saker på ett logiskt sätt. Sen har vi fått i en hel del humor i den här tunga rapporten, den innehåller ju en hel del tung information, berättar Eric Ericson. Ellen Lamm skrattar när hon tänker på Eric Ericsons bidrag till manuset.
– Han är ju så absurd, han skriver om hur Glassbilen tagit över viktiga samhällsfunktioner, eller att 96 procent av stadens befolkning är bloggare, resten bor i hyresrätt… Det är den typen av knäppheter han skrivit. Och hon är tämligen klar över hur hon hoppas att föreställningen ska landa i publiken. – Det skulle va så lätt att stå och se pretentiös ut och säga att alla som bor i bostadsrätt är hemska, men det är ju inte det. Det handlar ju om ett system vi alla måste förhålla oss till. Det handlar inte om att människor ska sitta och få skuldkänslor för att de inte flyttat ut till en förort, utan mera att man ska få syn på hur saker känns.
Läs hela artikeln i Situation Sthlm #242