– Hon äter frukost med mig varje morgon. Om en stund ska jag hälsa på henne, det gör jag varje dag.

Han berättar om barnbarn, tidigare jobb och om den trasiga hissen och hans värkande kropp som ska gå upp och ner från översta våningen.

– Min fru kan inte prata, men jag tror att hon hör mig. De säger att hörseln är det sista som lämnar en.

I ett hus i Bromma följer en treårig pojke efter mig. Jag dammsuger soffan och puffar till kuddarna, han hoppar upp och smular med sin kaka. Jag dammsuger igen och puffar. Han kravlar upp igen, jag svär tyst. Soffan är hans, inte min. Han glider ner och lämnar smulor efter sig på golvet, jag dammsuger igen.

I en lägenhet på Södermalm stressar en kvinna runt med rullar i håret, brer smörgåsar och packar en väska. I soffan sitter en man lugnt och läser tidningen. Jag skurar golvet runt hans fötter, han tittar inte upp en enda gång.

– Kan du stryka min blus, frågar kvinnan mig, det gjorde min förra städerska.

På olika håll i Stockholm, i olika hem – stora, små, prydliga, stökiga – rengör jag feta köksfläktar, skrubbar bort kissränder på toalettstolar och torkar golvlister. Var ska mattorna som varit på vädring ligga? Vem ska lära barn städa när jag plockar undan efter dem?

– En del lägger nåt under mattkanten för att sedan kunna kolla att vi städat ordentligt, varnar en kvinna när vi träffas på en utbildningsdag.
– Vad gör ni på er fritid? frågar läraren.
– Jobbar, svarar en städerska.

I bolagets marknadsföring: städhjälp underlättar kundens vardag och gör att hon får balans i livet.

En dag städar jag hos städbolagets grundare. Utanför glittrar Riddarfjärden i vårsolen. Kristallkronor i taket. Stora tavlor på väggarna. En jacuzzi. Jag får 88 kr i timmen.

– Klart man ska ha en utländsk städerska som man betalar svart, kostar bara 30 kronor, hör jag sedan en kille säga till en annan på tunnelbanan.

Men det går ingen nöd på mig. Jag jobbar undercover, wallraffar, för att kunna skriva ett dagboksreportage om städyrket.

Det har nu gått tio år sedan dess. Det kändes konstigt att städa hos någon som inte var hemma, det kände konstigt att städa hos någon som var hemma. Såg familjefoton på människor jag aldrig träffat, såg teckningar av gröna monster på
kylskåpet. Såg vilka par som hade separata sängar och om de skvätte tandkräm på badrumsspegeln. Intimt men anonymt. Oftast. Jag undrar om hörseln var det sista som lämnade den gamla mannens fru. Jag har aldrig haft ett välstädat
hem, sa jag till Jelena som lärde mig att städa.

– I framtiden när du har fått ett bra jobb kan du ha en egen städerska, sa hon. Jelena, som lärde mig att putsa bort osynliga fläckar och sa att matthåren skulle dammsugas så att de stod åt samma håll.

Hon som frågade mig om mina föräldrar visste vad jag jobbade med. Som trodde att jag skämdes. Skämdes hon?

Hon fick ont i kroppen och ville ha ett jobb där hon kunde utvecklas. Men hon var över 50 år, från Ryssland, saknade utbildning. Vad kan jag göra? undrade hon. Jag undrar vad hon gör i dag. Vem städar hos Jelena?