Pendlare

I taket i det vardagsrum som under många år – medan sonen Fabian ännu bodde kvar hemma – var Kajsa Grytts kombinerade arbetsrum och sovrum, hänger en aningen märkvärdig armaturkonstruktion fäst i lampkroken i takrosetten. Taklampan har hennes pappa – han arbetade som inredningsarkitekt – designat. Den består av vad som ser ut att vara ett ordinärt kvastskaft av trä. Som är fäst från ungefär den sista sjättedelen med ett snöre i lampkroken och därmed bildar sin egen hävstång mot taket – en arm i fyrtiofemgradig vinkel med en lampskärm och lampa i motsatt ände. Som kan roteras i en cirkel och förflytta belysningen till den del av rummet den behövs. Som mot skrivbordet direkt till  höger innanför dörren. Till soffbordet. Eller över instrumenten – en elgitarr, en saz, en cittra, en dreadnought Martin från 1974 och en mindre akustisk gitarr hon köpt i en pantbank i New Orleans – som står i ställ på golvet framför pianot.

– Jag har skrivit en massa låtar på den. Den är min resegitarr, Jari (Haapalainen, vän och producent, red. anm.) hittade den åt mig.

I fönstret med utsikt mot Medborgarplatsen står en prydnadsfågelbur av trä med en liten fågel fäst i gallret på burens utsida. Och till vänster framför fönstret ett staffli övertäckt av en vit duk.

– Jag började teckna i New Orleans. Det visade sig att jag var jätteduktig på att teckna. Jag har tänkt att göra en utställning med det och har ett projekt på gång men jag får se hur det blir med det.

– Jag tecknar nakna kvinnor i träsk. Jag tecknade när jag var ung, sen slutade jag helt med det och har inte gjort på en massa år. Så var jag på en utställning i New Orleans där de hade öppen kroki, de sa ”kom hit och kör”. Jag köpte kol och gick dit och det visade sig att det var jätteroligt. Det går lite i perioder.

Samtalet inleddes för knappt två timmar sedan ute i köket, nu sitter Kajsa Grytt i hörnet av soffan och tar regi av fotografen som nyligen anslutit. På soffbordet intill ligger en ask med Tarotkort samt bokutgåvan av manuset till Sam Shepards pjäs Simpatico från 1994. Hon vill inte att Tarotkortleken kommer med på bild. För att ”det ger en bild av en… folk har alltid svårt att förstå sånt där”. Jag frågar om hon lägger dem ibland.

– Det går lite i sjok. Jag tror inte att det är magi, jag tror att det är mer associativt. Eller så är det magi, man vet aldrig…

Kajsa Grytt skrattar till lite, flyttar undan Tarotkortleken och berättar att hon var hos en voodoo-kvinna när hon var i New Orleans senast och skrev på kommande boken Du lever i mig. När jag ställer en följdfråga undrar hon om bandspelaren fortfarande är på, jag svarar att den är det, och hon säger nåt om att ”man ska egentligen inte prata om sånt här”, men fortsätter:

– Det var helt sjukt, helt sanslöst vad hon visste om mitt liv. Det går liksom inte att förneka riktigt.