Liv utan liv
När jag först träffar Angelica på sommaren 2013 har hon och hennes man Raymond varit gifta sedan flera år. De har ingen bostad och bor för det mesta på härbärget Grimman där de får vistas mellan 19.00 och 9.00. De säger sig längta tillbaka till tiden då de bodde i egen skåpbil eller när de under ett år kunde sova i en trappuppgång. En tid efter att jag lärde känna paret beviljas de ett boende i Råcksta. Två rum med pentry och en toa med dusch. Utöver boendet får de också mat. Båda saknar tänder och maten måste, framför allt för Angelica, vara finfördelad för att kunna ätas. Ofta glömmer köket bort att göra maten ätbar och den lämnas då orörd.
Raymond är född 1946 och har en pension på cirka 4 000 per månad. Angelica kan få, om hon helt felfritt fyller i tre blankettsidor varje månad och lämnar in dessa i tid, 1400 kronor per månad. Detta händer mera sällan. Minsta lilla fel ger avslag och det går inte att ansöka retroaktivt. Så oftast skall 4 000 kronor räcka till två personers utgifter under en månad.
På min fråga varför en så svårt sjuk och döende människa som Angelica inte kan bli beviljad en sjukpension utan skall tvingas till att fylla i tre likadana blanketter med samma uppgifter varje månad fick jag till svar. ”Det går inte, Angelica har ingen diagnos”. På min fråga varför hon inte hade en diagnos fick jag aldrig något svar. Boendet i Råcksta får trots allt betraktas som det bästa under de år jag följde dem. Tyvärr skulle helt andra och sämre boenden snart bli verklighet.
Under de år jag följer Angelica är jag vid flera tillfällen med när hon får behandlingar på sjukhus. Jag besöker henne när hon vid olika tillfällen är inlagd, jag är med henne hos tandläkaren och jag är med när hon vid ett av de sista tillfällena strålas på Karolinska.
Överallt blir hon bemött och omhändertagen professionellt och vänligt. Att hon på grund av sin situation och sitt missbruk skulle behandlas sämre finns inte minsta tecken på. När jag är med under en strålningsbehandling på Karolinska blir jag rörd till tårar. Här visar man inte bara prov på yrkesmässig professionalitet, här är man medkännande människor som vill göra sitt yttersta för en svårt sjuk och döende människa.
Angelicas medicinlista är lång och medicinen är kostnadsfri för Angelica. Men när en ny medicin, nödvändig för hennes fortsatta cancerbehandling, skrivs ut och hon får receptet med sig hem från sjukhuset går det inte att få denna betald av samhället. Detta är en månad när Angelica inte lyckats med att få sin ansökan om 1 400 kronor godkänd så hon saknar möjligheter att lösa ut medicinen. Förskott på nästa månad kan inte beviljas, det är ju ytterst osäkert om hon lyckas fylla i uppgifterna korrekt. Hennes assistent kan inte på något vis finna de futtiga 50 kronor som krävs. Hon har tidigare lagt ut pengar för Angelica men har fått kritik för detta från sin chef. När jag försöker lösa problemet och föreslår en mänskligare och mer praktisk lösning möts jag av en hård och omänsklig attityd. ’Nu måste Angelica visa prov på god vilja!’ Blir svaret
