Min Plats

När jag kom hit var det som att se nåt för första gången. Jag blev berörd av målningarna. Att man kan skapa nåt så vackert. De sprejar på fri hand, det är mäktigt. Här får man vara den man är, det är skönt, jag lever upp. När det är event, med artister och foodtrucks, hjälper jag till. Den 25-27 maj är det folkfest och allt ska målas om av en massa graffitimålare.

I somras, när jag stod här i baren, sa en kund att han skapat Miranda-nallen som jag har tatuerad på armen. Nallen som jag har samlat på. Jag trodde honom inte, så han tog ett papper och började rita. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Den där nallen är jag och jag hade träffat skaparen. Den är ärrad, lappad och lite tilltufsad, men har mycket kärlek.

Jag är institutionsbarn, suttit inlåst halva ungdomen. Jag har diagnoser, men hade inte heller nåt att må bra för. Nu vill jag gå bibelskola och bygga upp mig själv. Förr garvade jag åt att tro på Jesus, tills min faster, som jag var fosterhemsplacerad hos, tog mig till ett möte där en gammal alkoholist vittnade. Jag sa: ”Om du nu finns, så hjälp mig, för jag vill dö”. På en sekund var det nattsvarta borta. Men livet är inte en quick fix. Jag har inget riktigt hem, men står i kö till Bostad först. Pengarna från tidningsförsäljningen sparar jag till en fet säng, som jag ska sova i som en prinsessa.

Vändningen kom när jag blev med barn 2015 – då fick jag kraft. Den enda tiden i mitt liv som jag har varit lycklig. Tyvärr dog han i magen. Jag fixade inte det, så jag tände på och sprang ute i skogen i psykos. Sen la jag in mig och tänkte: ”min son, han ser mig i himlen, han ska inte se sin mamma så här. Nej, han ska vara glad och stolt: Titta, där är hon”. Trots att han är död så är jag hans mamma