Steg för steg

Det har hänt att dansaren och koreografen Ambra Succi kommit ut ur porten till hyreshuset i Rinkeby där hon bor och mött människor med blicken ner i sina telefoner – de har haft kartfunktionen aktiverad för att hitta fram till just det huset. Dörren ner till källaren är uppbruten och icke åtgärdad och där nere sker drogförsäljning helt öppet.

– De har snott allt vi äger där nere, dörren är vidöppen dit ner, vi har klagat varje vecka till polisen och fastighetsägaren men det görs ingenting. Det har pågått sen i oktober förra året, det är sönderslaget i källaren, nerkissat.
– Det var en man från granngården som gick emellan, han fick ordentligt med stryk. Man skulle ju vilja känna att hyresvärden bryr sig, att polisen hänger där.

Hennes tonårsdotter blir rädd av situationen, själv blir hon arg.

– Folk flyr härifrån och jag förstår det, man tänker på sin familj. Men det innebär ju bara att nån annan drabbas. Det handlar inte om att det är jag som drabbas – det är ett problem, samhället måste ta ansvar för det och politikerna måste göra nånting åt det.

Hon har knackat dörr i området och i sin trappuppgång och pratat med grannar.

– Många vill göra nått, som jag, men de kan inte, de talar inte så bra svenska, kan inte skriva klagomål. Jag har verkligen hört av mig till Hyresgästföreningen hur mycket som helst, skrivit och ringt.

Ambra Succi har bott i Rinkeby i 20 år. Och kan inte säga att det var bättre eller sämre förr. Hon ser i sitt arbete med ungdomar och dans hur det liksom går i vågor – olika generationer växer upp, våldet och kriminaliteten kommer i vågor. Med Lyssna på Dansens Hus stora scen 11 och 12 maj vill hon skapa en föreställning där dans, koreografi, ord, bild och musik blir de redskap som de fem dansarna på scenen använder för att berätta om våld.

– Jag har med fem dansare i den här föreställningen som inte brukar jobba ihop, och alla har personliga upplevelser av våld och får berätta sina historier. Vi gör det genom dans, men vi har också musik, jag har skrivit lite poesi och spoken-word – jag gör sånt jag inte är van vid att göra, koreografi är ju mitt första språk.

Hon kontaktade varje dansare per telefon i förväg eftersom ”det är enklare att gå in på saker som känns jobbiga då”.

– Jag vill inte att det ska känns som en helt svart föreställning utan att människor går därifrån och känner att man kan börja våga prata om sånt andra blir obekväma av. Det är många fler än vad man tror som varit med om saker. Det kan vara våld i hemmet, fysiskt våld, psykiskt våld, sexuellt utnyttjande. självskadebeteende, rasism – det är många saker vi kommer att ta upp, det blir ingen kul föreställning.
– Jag fick ju deras berättelser för att jag öppnade mig själv och berättade om vad som hänt mig och hur jag kände.

För Ambra Succi har – vilket är en viktig komponent av idén och i arbetet med Lyssna – egna erfarenheter av våld och hur det påverkat henne genom livet.

– Det kommer från saker jag hållit inom mig i 40 år och inte berättat får nån. Det är hemskt att inte ha vågat berätta för sina närmaste av rädsla för att göra dem obekväma.

När hon presenterade Lyssna för de ansvariga för Dansens Hus kändes det som om hon satt och pratade om en dokumentär.

– Fast det inte är det. Det sker på en scen, har belysning och koreografi och det är en konstform. Men dokumentärt på så vis att det vi talar om är inte fiktion, det är ingenting som kunde hänt eller en påhittad historia. Det här är på riktigt, riktiga historier. Koreografin är skapad utifrån deras berättelser.

Ambra Succi står inte själv på scenen.

– Jag dansar fortfarande, men det är svårt att vara i mina egna saker, det är en så annorlunda process. Så många detaljer att hålla reda på så jag hinner inte med att ha blicken på helheten på det vis jag vill om jag själv dansar.

Hon började dansa när hon var 15 år.

– Jag provade när jag var tre, jag var en mullig tjej och nån sa det till mig. Så det tog stopp.

Men hon hittade tillbaka till dansen igen som 15-åring.

– Jag visste att det här var vägen ut från det liv jag levde då, jag sa upp vänskapen med alla gamla vänner.
– Om jag inte hittat dansen vet jag inte om jag funnits kvar. När jag är arg kan jag uttrycka mig, när jag är ledsen, när jag är glad – jag har hittat min uttrycksform. Alla behöver hitta nånting som är deras.