Hoppa till innehåll
Krönika

Hemma här fanns hotet

Vi fick varning efter varning och allt känns mycket värre om natten. I tyst mörker kan tankar härja. Om det alla har sagt och vad jag har läst. Oron vi mött över att vi, två kvinnor, ska resa dit själva. Och råden: gå inte ute när det är mörkt, ha någon lokal person med er dagtid, det finns säkerhetstransporter att anlita.
Maria Hagström

Jag och min fotografkollega ska åka några veckor till Papua Nya Guinea på reportageresa. Jag har läst på, det mesta som finns att läsa är hemska saker. Human Rights Watch bedömer att Papua Nya Guinea är en av de farligaste länderna i världen för kvinnor att leva i. Läkare Utan Gränser skriver att omfattningen av det sexuella våldet är en humanitär kris. Jag läser om de beväpnade gatugängen Raskols. Rånrisk, våldtäktsrisk, allrisk. Jag ligger vaken halva natten. Nästa dag börjar jag packa min resväska och sedan går jag på dejt med en kille från en nätdejtingsajt.

Det är inte som jag förväntat mig. I Papua Nya Guinea. Bilden som härjat i huvudet stämmer inte helt. Aldrig har vi mött så mycket vänlighet, leenden, vinkningar, nyfikna kvinnor och män som vill fråga och hjälpa. Verkligheten är som alltid komplex. Och de allra flesta människor i världen är snälla. Jag ser inga Raskols med machettes, men jag ser sorgen i Leannas ögon när hon mellan tårarna berättar att hon har försökt skydda sina barn. Jag ser avskyn i musklerna
som spänns kring munnen när hon berättar hur hennes man våldtog henne varje dag. Hon säger att hon var hans ägodel, att han hade ”rätt” till varje del av hennes kropp. För en vecka sedan flydde hon. Vi möter kvinnor och män som kämpar mot våldet, men som också påpekar att folk i allmänhet är vänliga, att vi inte behöver vara rädda – de vet vad vi fått höra.

Vår beteltuggande chaufför Michael kör oss hit och dit och till kvinnobussen. Den är en frizon för kvinnor, fri från trakasserier. Den är fullsatt, många vill skaka hand med de ovanliga passagerarna och till sist bryter de ut i sång och börjar dansa för oss i den gungande bussen. Jag blir glad i själen av den värme som jag sällan mött i något annat land. Samtidigt som jag vet att det inte bara är Leanna som gråter. Inget är svart eller vitt, världen är fylld av gråskalor. Men för kvinnor har gråfärgen ofta en mörkare nyans.

Det jag hade varit orolig för händer inte, inte för oss. Andra natten i Sverige sover jag med dubbla lås på ytterdörren. Allt känns mer hotfullt om natten. Jag lägger en sax på nattduksbordet, känner mig fånig, men han vet var jag bor. Jag har fått mess av nätdejten, han vill gärna gå på en andra dejt. Jag svarar som det är. Situationen har förändrats, jag träffade någon på resan, jag är inte känslomässigt där för dejtande just nu. Han svarar: ”Din sopa.” Och sedan är jag ett karaktärslöst bottenskrap. Och han vill inte se mitt snusande nylle på sitt favorithak igen. Eller min inavlade fucktard. Och anklagelser kommer, i sms efter sms. Och: ”Far åt helvete. Du är en förbannad jävla hora. Glöm inte det, Maria Hagström.”

Det är nästan komiskt på något vis. Jag hade varit rädd för män i Papua Nya Guinea, men det var i Sverige jag tog fram saxen. Ingen plats är fri från kvinnohat. Ingenstans är en kvinna helt fri. Absolut inte där, men inte heller här.

Stöd Situation Sthlm

Ditt stöd bidrar till Situation Sthlms arbete med att nå hemlösa människor i ett första steg från gatan för att lotsa dem vidare på sin väg tillbaka till samhället.