Third Culture Kid

För flera tusen år sedan härskade Araweelo i Somalia. En forntida mäktig drottning som satte skräck i många. Hon ansåg att det var män som förstörde världen och att samhället blev bättre med en matriark. Enligt sägnen, som vandrat från mun till mun, hade hon manliga fångar och en armé av kastrerade män. Hon var en av de tidiga kvinnliga härskarna i världen.

– De brukade berätta om henne för att skrämma småbarn, en läskig folksägen. Men jag tyckte att hon var inspirerande och fett cool.

När Cherrie, som egentligen heter Sherihan Abdulle, ger ut sitt andra album är det med titeln Araweelo. Hon vill att hennes somaliska ursprung ska vara tydligt. På sitt hyllade debutalbum Sherihan, som kom ut 2016 och ledde till en Grammis för årets hiphop/soul året därpå, kände hon att det var viktigt att sjunga och prata om livet i orten, och om sådant som hon och hennes vänner hade gått igenom, om mörkret runtom henne. Hon ville att grabbar som har levt i en machokultur skulle kunna gråta till musiken och hon ville att föräldrar som inte har förstått sina ungdomar skulle kunna lyssna på texterna och förstå dem lite bättre. Nu vill hon prata om de olika kulturerna som präglat henne och framför allt om att vara somalier.

– Vi finns överallt i världen, men är ändå väldigt kopplade till varandra. Vi har ett stamsystem, så om jag åker till London och inte känner nån kan jag säga vilken stam jag kommer från och de hittar släktingar till mig där.

Men hon påpekar att de också har gått igenom trauman som folk och att somalier har varit dem som andra ser ner på.

– Även bland invandrare. Vi har fått höra att vi är sämst, vi har varit under alla. Jag hatade att jag var somalier när jag var liten, jag fick lida fett många år av att jag var mobbad. Och jag minns första gången jag hade en pojkvän, han var från Eritrea och hans kompisar retade honom för att han var tillsammans med en somalier.

Varför tror du att somalier har setts som ”sämst”?

– Vi är en stor minoritet i landet, men vi är också den grupp som kom in sist. På sent åttiotal och tidigt nittiotal var det turkarna som sågs som det, sen tidigt 2000 var det vi, ungefär så som folk ser på romer och de nya syriska flyktingarna i dag. Det är en ond cirkel som alltid berör ”den nya stora gruppen”. Samtidigt så är vår historia speciell i och med att det krig som var i Somalia var ett innebördskrig. Vårt folk har dödat sitt eget folk, det har lämnat en till dimension av trauma i sig.

Hon sitter i ett ljust rum där vatten serveras i vinglas. Utanför glasdörren passerar pr-folk genom lokaler med högt i tak och stora fönster mot Gävlegatan i Vasastan. En våning upp sitter det kreativa kollektivet och managementbolaget TRANS94, där Cherrie är en artisterna tillsammans med bland annat Adam Tensta och Silvana Imam. ”Hundratusentals timmar” av arbete och kamp har tagit henne hit. Men målet var knappast att dricka vatten i vinglas i fina hus i stan, hennes mål och strävan har hela tiden varit att berätta om – och prata för – dem som känner sig utanför.

Hon ger ett ganska lågmält intryck, pratar inte särskilt högt, men hon har stora saker att säga. Det har hon haft sedan den första dagen hon klev in i studion. Hon vill kunna förändra, tända en gnista hos någon, påverka unga. Och nu vill hon göra vad hon kan för att bilden av somalier, och det självhat som kan finnas hos dem själva, ska ändras.

– För vi är fett talangfulla människor, med en rik historia och vacker kultur. Somalia är känt som de tusen poeternas land. Det är mycket poesi i vårt språk, många ordspråk. Vi har starka rötter och kommer från nåt fint – Afrikas horn.
– Jag kallar mitt album Araweelo för att folk från Somalia aldrig ska sätta sig under nån. Det är ett sätt för mig att redefine vad det är för mig att vara somalier. I dag vet jag hur mycket det betyder för unga tjejer och killar att jag säger att jag är stolt över mitt ursprung. Jag är inte sämst, jag är bäst för att jag är somalier. Vi har rätt att vara stolta.

På skivan finns spår av alla de kulturer som har präglat henne. Inslag av östafrikanska rytmer, inspiration från svenska sommarvisor och r’n’b från USA. Och om ljudbilden på förra albumet var mer mörk och melankolisk, är den nu lite ljusare, mer euforisk och nostalgisk.

– All min musik har varit jättepersonlig, jag har stark känslomässig koppling till den. När jag gjorde mitt förra album var jag lite yngre, jag var på en plats där jag kom från mycket ångest och depression, jag mådde ganska dåligt men var hoppfull om att nåt skulle förändras. På det här albumet finns samma känslomässiga tyngd, men det är mer: jag har hoppats, jag har kämpat och krigat och nu är vi här, och jag ska få må bra, säger hon och fortsätter:

– Jag är svensk, jag är från byn, jag är svart, jag är somalier och muslim – och jag kan ta plats i världen. Jag har visat det och jag kommer fortsätta visa det. Jag är den nya världens representant på det sättet, jag är ett ”third culture kid”. Det finns många nivåer av vem jag är.

De olika nivåerna rymmer föräldrar som varit på flykt, en uppväxt i Finland och därefter ett liv i Sverige.

– Och jag är född i Norge.

Hur kom det sig?

– Det är en lång historia.