Upptäcker sin rymd

Vi är egentligen klara. Det återstår åtta minuter av avsatt intervjutid. Fotograf Joel Nilsson ska så här avslutningsvis bara ta några kompletterande bilder framför fönstret i Christer Fuglesangs kontor efter den mer riggade fotografering som just varit, några våningar upp i kupolen vid AlbaNova-teleskopet som institutionen för astronomi driver. När Christer Fuglesang sätter nyckeln i dörren till sitt kontor frågar fotografen ifall det han i förbigående hört stämmer, att man kan drabbas av en viss existentiell ångest efter att ha varit uppe i rymden, att man får ett annat perspektiv på tillvaron och livet och evigheten och alltings beskaffenhet när man sett jorden som en liten oskyddad, ensam planet bland alla andra stjärnor och planeter i det oändliga universum.

Christer Fuglesang slutför upplåsningen, drar nyckel ur låset, stoppar knippan i fickan, skjuter upp dörren och tittar snabbt upp på Joel Nilsson. Och skakar kort på huvudet.

– Det där är dumheter. Så är det inte. Det kanske har hänt för några enstaka, men inte för de allra flesta. Det är inget vi pratar om i alla fall.

Med vi menar han sig själv och alla andra rymdfarare.

Ungefär 560 personer har varit uppe i rymden, en räkning som inleddes 12 april 1961 med Jurij Gagarin, förste man i rymden. I dag finns ungefär 400 personer i livet som varit uppe i rymden. De är i princip samtliga medlemmar i en organisation som heter Association of Space Explorers, som varje år samlas och har en kongress någonstans i världen. Christer Fuglesang brukar delta, han var dock inte med förra året, men i år – kongressen hålls i Minsk i Vitryssland i år – kommer han att delta. De brukar vara ungefär hundra personer som ses varje år.

– Man har ju en speciell känsla av samhörighet, även om man inte var ute i rymden samtidigt och knappt träffat varandra. Men det är speciellt. Ett band. Jag var i Brasilien för nån månad sen på jobb, då träffade jag en brasiliansk astronaut – det finns en brasilianare som varit ute i rymden. Han var några år i Houston samtidigt som jag och tränade där, sen flög han med ryssarna så jag kände honom bara lite. Men det är ändå som om det är en gammal god vän man träffar när man ses.

Vad pratar ni om på kongresserna?

– Vi pratar mycket om vad som sker i rymdprogrammen och kanske en del om vad man gjorde. Man pratar ibland om detaljer eller olika händelser under sina respektive rymdresor. Det är väldigt brett, en del är forskare som jag, andra är kanske ingenjörer, tekniker, nån kan vara läkare, det finns piloter – det är människor med väldigt olika bakgrunder. Många som är där är ju pensionärer vid det här laget.

Kontoret på AlbaNova där vi ses är ett av tre kontor som Christer Fuglesang disponerar i stan. Två av kontoren är kopplade till Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, det andra KTH-kontoret ligger en bit bort på gamla huvuddelen av skolan där han undervisar i en kurs på Mastersnivå – Human Spaceflight – på Farkostinstitutionen.

– Kursen är inte så tekniskt avancerad. Man förväntas ha läst grundkursen så man kan raketer och vet hur de fungerar, hur satelliter fungerar. Kursen ska ge en övergripande förståelse för vad som är speciellt när man ska skicka upp  människor i rymden, vad man då behöver tänka på – farkosterna, livsuppehållande system, vad händer med människan, vad gör människan i rymden, såna frågor. Och viss historik.

– Även en del ekonomi och politik för att sätta det i en kontext – varför är det bara vissa länder som skickat upp människor i rymden?