De grönt digitala siffrorna i urverket på ugnen – jag sitter i köket och författar detta – visar någon sorts obegriplig inställning vi aldrig lyckats knappa oss förbi; det finns en timer på spisen vi använder i stället. Jag glömde tyvärr att skriva ut korrekturet av Sara Danius bok om Bob Dylan och hans Nobelpris som jag fick mig tillsänd via mejl i dag. Även om det är lite bökigt att läsa just ett utskrivet korrektur i sängen är det precis det jag skulle vilja göra nu, med just den boken. För att få veta. Var på korta listan han befann sig den sommaren. Hur många somrar till får jag dela med Bob Dylan? Hans första skiva kom ut tre år innan jag föddes, han har i fyra decennier varit mig en ständig och uthålligt pålitlig kompanjon nedför vägen. Den finaste bok jag äger, och en av de finaste gåvor jag någonsin förärats, är en förstaupplaga av hans bok Tarantula.

Jag minns en gränd i Venedig och två diskare som stod och rökte vid bakdörren till en krog när vi kom där med våra väskor efter att mitt resesällskap vaket och listigt insett att det var vid just det här Vaporettostoppet – det var mitt i natten, svartblå himmel över Canal Grande – vi skulle av. Ett litet torg sedan där gränden slutade. Hotellet. Ett annex, vårt rum några trappor upp. Vi spelade Joan Baez ”Diamonds and Rust” och hans ”Señor” och hörde gondolårorna stilla somna mot den uråldriga stenläggningen vid bron.

Det finns regnsomrar och värmeböljor och sommarmord och VM-somrar och det finns numera också en alldeles särskild volym på jordgubbslitrarna som enbart kan ses bäras bort från självtaget på marknadsplatsen av någon som befinner sig i ålderspannet 65 år eller äldre – en så kallad gråliter, en av egen handverkan kraftigt påverkad måttenhet. Sommar-pratare och semestertrafik och väderprognoser och nyhetstorka. Varför är det exempelvis alltid en kvällstidningsrubrik någon dag i början av sommaren om att man på en badplats någonstans i landet sett vässade pinnar nedstuckna i bottensedimentet, synliga någon decimeter under vattenytan precis under ett hopptorn eller en brygga – ditplacerade i syfte att spetsa någon lycklig badare.

Vittnesmålen i texten är sedan alltid aningen diffusa, tredjehanduppgifter, påståenden, obekräftade rykten. Finns aldrig några redovisade uppgifter om skadade, eller bevis för att dykare fann de spetsade pålarna vid en genomsökning av bottnen. Den planering som krävs för att placera en, eller ett antal – är uppsåtet att spetsa badare är ju en enda vässad påle väl magert som bete – spetsade pålar i en sjö- eller havsbotten, ett ganska marigt projekt. Båt krävs naturligtvis. Och minst en kompanjon. Det krävs ett valfritt antal spetsade pålar, exakt i längd anpassade till bottnens beskaffenhet och djupet under bryggan eller hopptornet där de ska placeras för maximal effekt. Samt minst en, förmodligen två, dykare med hygglig vana och erfarenhet av undervattenskonstruktioner och submarint anläggningsarbete. Dessutom sker det hela med största säkerhet nattetid, då det alltid saknas vittnesuppgifter om misstänkta händelser, båtar eller människor som kan sättas i samband med utplaceringen av de spetsade pålarna. Så vad är sannolikheten att detta verkligen skett?

Getingsommar och tipspromenader och semesteralkoholism. I fönstret till vänster om mig är det sommarnatt nu. Dämpat men inte mörkt. Det som tydligt syns i rutorna är reflektionen av några tända lampor här i köket. I det andra fönstret någon nyans mörkare, men med en stiliserad och Hitchcock-skarp kontur av de svarta träden och buskarna mot den sommarnattshimmel som aldrig blir mörkare än så jeansblå som den är nu. Klockan är 23.17. Natten varar bara en handfull timmar nu, kanske lite mer. Sommartid och byggprojekt och sommardeckare.

En helikopter passerar ganska lågt över hustaken, rutorna skälver till lite och när pendeltåget skär genom skogen en bit bort hörs inte längre gnisslet från hjulen på samma sätt som tidigare efter förra sommarens spårarbeten. Röster från några gator bort. Skratt. Musik som läcker ut någonstans ifrån. Så lätt man glömmer en hänsynslös och grym vinter.