Min plats

När folk började flytta in till städerna, under urbaniseringen, revs och byggdes det nytt i Västerås. Men den här delen vid ån finns kvar. Just nu bor jag på ett boende i Hallstahammar och längtar ofta in till Västerås. När jag går av bussen tar jag alltid vägen förbi här. Jag gillar det gamla, det som sitter i kullerstenarna. Min farmors mor hade det första tvätteriet i Västerås. Hon hade ingen karl och drev det här tvätteriet själv. Det var på trettiotalet. Min storebror har släktforskat och sett att vi på pappas sida är från Lillhärad från början. Min farfar tog hästen och red de tre– fyra milen in till Västerås för att fria till min farmor. När de gifte sig flyttade han in till farmors mor, sen fick de min pappa. Han var konstnär, min pappa. Jätteduktig, målade i olja och många köpte tavlor av honom, men han tog bara betalt för material. Han målade mycket av gamla Västerås.

Längre bort ligger kyrkbacken och kyrkan. Och så ett gammalt skolfängelse. Där finns en källare som eleverna blev inlåsta i om de var olydiga. Jag var själv inlåst mycket i ungdomen, på ett annat sätt. Det var skolhem och ungdomsvårdsskolor. Jag var tio år när det började. Det var dåliga hemförhållanden och jag hade kanske ADHD, var en vild unge. Det var ingen som visste vad det var då, man var bara jobbig och låstes in. Det var inkörsporten till det liv jag har levt. Jag började med amfetamin. Nu är det många år sen jag la av, då blev det alkohol. Mina barnbarn har aldrig sett mig full, det är kanske nåt jag kan vara stolt över sen. Jag och mina barn har jättenära kontakt och de är glada att det går bra för mig nu. Förhoppningsvis ska jag och min man få lägenhet snart. Tänk, bo i Västerås igen. Det finns så mycket fint här. Jag kommer aldrig att lämna stan.