Med orden som tröst

Albert Bonniers förlag, Sveavägen  56, mitten av augusti.  Sara Stridsberg och jag inleder  vårt samtal med att försöka utröna  vilket år det var – det visade sig att det var  mellan april 2001 och januari 2002 – som  vi senast hade kontakt, då i samband med  ett hon frilansade för Situation Sthlm och  under den tiden skrev en handfull reportage  och intervjuer samt en del konst- och  litteraturrecensioner.

– Var det sista jag skrev en artikel om hemlösa kvinnor som inte var från Sverige? Det jag minns starkast är den texten, där jag intervjuade fem kvinnor som inte var födda  i Sverige och som var hemlösa. – Det finns nog nån skärva från den texten  i den här romanen jag skrivit nu, det är  inget jag tänker på medvetet, bara sånt jag  minns – vissa människor glömmer man aldrig  bort, hur kort man än träffar dom.

Hennes redaktionella medverkan i Situation Sthlm inföll något år efter att hon gått klart författarlinjen på Biskops-Arnö – hon valde att gå den två år, det sista påbyggnadsåret med en författare som handledare hon träffade en gång i månaden medan hon skrev på ett eget manus – och två år innan hon romandebuterade med Happy Sally.

Sara Stridsberg är inte helt säker, men tror att hon började skriva på det som sedan kom att bli Happy Sally under det sista året på Biskops-Arnö. Men att hon också skrev på ett annat manus under den tiden.

– Då var det långa väntetider på förlagen – det är det nog fortfarande, men det beror  också på hur många böcker man gett ut –  och första boken får man vänta på att få ut.  Happy Sally låg klar 2002 så jag började på  den år 2000 så jag började nog på den där.

Hur tänker du tillbaka på utbildningen?

– För mig var det fantastiskt, jag visste inte ens om att det fanns skrivarkurser. För mig var det ren lycka att få vara på den där ön och skriva. Och våga visa text. För mig var det en lite skamlig affär att våga visa nånting.
– Jag hade föreställningar om att det skulle bli så katastrofalt om nån såg det jag skrivit, nån sorts storhetsvansinne är det ju – så särskilt katastrofalt blir det ju inte att visa text för nån. Men det kan kännas så, som att man har nåt explosivt inom sig.

Innan dess hade Sara Stridsberg inte skrivit så mycket skönlitterär text, men hon hade skrivit mycket dagbok – ibland 20 sidor om dagen. Hon har inte tittat i dem sedan tiden de skrevs. Men de ska finnas kvar.

– Ja, nånstans. Om de inte försvunnit utan att jag märkt det ska de finnas. Då skrev jag så oerhört mycket att jag tänker i dag att det nog övergick i nåt slags litterärt skrivande. För så innehållsrikt var inte mitt liv.

Hur tidigt började du skriva dagbok?

– Jag skrev mycket när jag var liten, sen hade jag en period jag inte skrev så mycket, sen skrev jag väldigt mycket från 18 till 25.
– Jag vet att en gammal pojkvän sa att när jag blev arg då så satte jag mig mitt emot honom och skrev i min dagbok, han uppfattade det som ganska aggressivt. Men jag vet inte ens om jag skrev om honom. I dag tar folk väl fram mobilen och försvinner in i den, jag tog fram den där stora boken jag alltid hade med mig.

Hon växte upp i ett hem med böcker i bokhyllan, att sitta och läsa var ingen främmande sysselsättning.

– Mina föräldrar var båda akademiker, men gjorde inget som liknade konstnärligt arbete eller skrivande.

Läsandet fanns, precis som skrivandet, med henne redan i unga år. Hon minns att hon började leta egen litteratur tidigt, ”samtidigt måste mina föräldrar ha satt böcker i händerna på mig från början”.

– Jag läste Kerstin Thorvalls romaner när jag var tio eller så. Jag tänker nu att det var ganska tidigt. Jag tror inte jag greppade allt, minns att jag satt och tittade på det där omslaget med den nakna kvinnan till Oskuldens död där man ser hennes inre organ i genomskärning – så som det var när man var liten på vår tid och det inte fanns nåt att göra, man kunde titta på mönstret i en matta i två timmar. Eller ett bokomslag. Bara för att få tiden att gå.

Sara Stridsberg har en examen från juristlinjen – hon pluggade i Uppsala och Frankrike – men har inte arbetat som jurist en enda dag i livet. Att hon valde att gå den utbildningen beskriver hon som en blandning av att vilja vara duktig och att hon hade ”nån sorts idé då om rätt och rättvisa”. Om upprättelse för den utsatta människan.

Har du haft nån nytta av juristutbildningen i ditt skrivande?

– Utbildningen lärde mig att tänka – ett sorts systematiskt, analytiskt tänkande, att förstå många olika delar av världen. Se olika dilemman. Och att lägga ner stor tankekraft på varje liten sak och förstå världen i en sorts helhet, i ett slags system. – Det känns som att vi ofta står och skriker rakt ut om nånting vi tycker. Att hålla två tankar i huvudet är generellt sett svårt för människor.