Jag kom att tänka på filmen The Swedish Theory of Love som kom för något år sedan. Bilderna på alla likriktade skuffgubbar i hatt och kittvita svep, 85 000 som gick i 1 maj-tåget och visionen från 1972 som strävade efter att göra varje människa i Sverige helt oberoende av någon annan människa – med staten som garant för oberoendet. Jag minns den där tiden. Minns det där Sverige. Såg med egna ögon på alltför nära håll den sociala ingenjörskonstens skrämmande bakslag där nere i provinsen, i både vår trappuppgång och i andras. I dag är vi statistiskt sett världens mest ensamma folk. Och ensamma människor är rädda människor. Och rädda människor söker tröst.

Upp i rulltrappan på Mariatorgets tunnelbana tidigare på kvällen scrollade jag Twitter och såg att NMR – detta är renläriga nazister, läs deras skrämmande avsiktsförklaring – precis fått polisens tillstånd att demonstrera på Kungsholmen några veckor före valet. På hemsidan skriver de ”Nu tar vi tillbaka vårt land – ut med förrädarna ur riksdagen”. Alla partier – även Sverigedemokraterna – räknas till förrädarna. Bara så ni förstår vad vi har att göra med här.

Ljus från en båt vid kajen nedanför Kungsholmstorg. Om några dagar har nazister marscherat där. Slagrutan i mellangärdet dirrar till. Urnorna väntar sina svar. Här, och i landet utanför. Jag tänker på visionen från 1972. Och på alla ensamma hushåll i staden. Och på SD:s opinionssiffror. Och nazisterna som fått marschera på Kungsholmstorg. Och på ensamma rädda människor som söker tröst. Och vad det blir för tröst. Jag tror inte det är försent. Men jag känner på mig att någonting börjat. Men att vi ännu inte inser vad det är.