Nu är det så att jag inte är särskilt välorienterad bland nya fyrhjuliga fordon, jag hade ingen aning om att bilen känner av att nyckeln finns i närheten och därför låser upp sig själv när handtaget vidrörs. Jag visste inte att vi är så lata att vi inte ens längre orkar trycka på en knapp på en nyckel. Efter att jag har sprungit fem kilometer på gymmets löpband utan att röra mig framåt eller cyklat en mil på en hjullös cykel utan att förflytta mig en centimeter, så brukar jag ta rulltrappan i stället för trappan. Orka röra mig framåt, jag har redan nästan gjort det. Och för att gå in i affären trycker jag på knappen som får dörren att öppna sig själv, trots att jag inte har problem med armfunktionen. Men orka ta i, jag lyfte några vikter på gymmet. I telefonen ringer Siri upp kompisen åt mig. Orka söka upp numret. Jag googlar fram information som jag egentligen vet att jag känner till. Orka gräva fram det ur minnet. Använder miniräknaren för att multiplicera tal som jag kunde som ett rinnande vatten på mellanstadiet. Orka tänka.

Människan är bekväm och lat. Och inte blir vi mindre bekväma och lata när allt anpassas efter vår bekvämlighet och lathet. Vi vill gärna ha enkla funktioner. Vi vill ha enkla lösningar. Och enkla svar. Orka problematisera. Orka nyansera. Det är bekvämt med svart eller vitt, ett tydligt ja eller nej, för eller emot, enkla svar på komplexa problem. Vi ser det vi ser framför ögonen men tar oss ofta inte mycket längre än så. Orka ifrågasätta. Orka vara källkritisk. Andra källor finns egentligen bara några sidor bort på nätet, men ett klick har redan gjorts och allt ska finnas på bara en klicklängds avstånd, sedan tappar man folk bakom vagnen.

Vi slarvar och tar genvägar. Som barn hade jag en återkommande mardröm. En stor varg jagade mig och en kompis bland skogens höga tallar. Det fanns två vägar till räddningen i en stuga. En väg var kortare. Jag valde den, kompisen valde den andra. Men jag stötte på stenar, fallna träd och stupande stigar. Jag klättrade, sprang och ramlade. Kompisen hann fram, men vargen fångade mig. En dröm är en dröm och jag är inte mycket för drömtydning, men det som först ser ut att vara den lättaste vägen behöver inte vara det bästa. Verkligheten är inte så simpel som den kan se ut. Det finns kanske en bra genväg till att låsa upp en bildörr, men orka fundera lite på andra genvägar vi tar. Orka ändå röra dig framåt. Orka ta i. Orka söka upp numret. Orka tänka. Orka vara källkritisk. Orka problematisera. Orka nyansera. Orka gräva i minnet. I historien kan framtiden finnas. Orka gasa-bromsa själv, för det är inte en rak väg. Orka växla om, när motorn börjar skrika. Orka vrida på huvudet och se dig om. Jag vill veta vilken väg som är bäst för att nå målet. Vargen ska inte ta mig.