Min Plats

För ett antal år sen bodde jag på härbärget här i stan. Då kom jag i kontakt med Situation Sthlm och träffade min tjej. Hon köpte tidningen av mig, vi började prata och fika och så blev det som det blev. Hon bor här uppe, bara 700 meter från ”Gropen”, som det kallas här vid motorklubben och Ekebybanan. Jag gick ner hit och frågade om de behövde en funktionär. Sen dess är jag fast.

Det finns hur mycket som helst att göra. Just nu är nån ute med väghyveln för att återställa banan. Det ska plattas, sladdas, vattnas, klippas gräs och skyltas inför tävlingar. Vi arbetar alla ideellt, utan oss hade det förfallit. Vi har en väldig bra gemenskap. Nio-tio gånger om året arrangeras folkrace och rally. Till helgen har vi folkrace och jag är flaggvakt. Flaggar vitt, gult eller grönt beroende på om det finns hinder på banan, om det är trångt och extra försiktighet krävs eller om alla posteringar är klara och man kan släppa på starten. I oktober arrangeras rallytävlingen Finalsprinten. Folkrace är lite roligare än rally, det är mer fart. Rally är ”finare”, man ser inte allt och bilarna startar med mellanrum, men på ett folkrace kan man se alla varven och det kan komma sex bilar på raken som vill först genom kurvan – det är lite mer spänning.

Jag själv kör ingenting, jag törs inte om jag ska vara ärlig. Har förslitningsskador i nacke och axlar, så om jag skulle gå runt vet
jag inte vad som händer. 1985 flyttade jag från Stockholm till Skåne och där höll jag däremot på med en dum grej som hette rävjakt. ”Räven” gömmer sig i skogen med en komradioapparat och de andra ska köra runt med bil och leta rätt på honom på kortast tid, pejla upp honom på signalen. Roligast tyckte jag att det var att vara räv, jag var bra på att gömma mig.