Vigda för varandra

Det skulle visa sig att Anders Nyqvist hade fel. Ungefär tre minuter in i den 13 minuter långa dokumentärfilmen Till Maria – den var en av åtta filmer som visades i SVT på hösten 2010 under rubriken Kvinnan i mitt liv – filmas han stående i rummet i deras då gemensamma lägenhet i Sandsborg och knyter slipsen. Om några timmar ska han och Maria gifta sig i Klara kyrka. Kameran zoomar in på hans händer som med visst besvär försöker svarva till en slipsknut och hans röst konstaterar, efter att han berättat att de båda levt i både hemlöshet och missbruk i sina respektive liv tidigare, att: ”vi kan inte gå runt på gatan och leva som man och hustru”. Nio år senare. Biblioteket i Situation Sthlms säljarcafé. Anders och Maria Nyqvist – hon föredrar att kallas Mia – brukar träffas här på morgnarna. De har båda sin post hit och eftersom Anders sedan 2002 lider av ögonsjukdomen Lebers sjukdom, vilken kraftigt försämrat hans syn, behöver han bland annat hjälp med att gå igenom sin post. Just i dag har han fått en avi från Stadsdelsförvaltningen han tillhör som meddelar att de betalat egenavgiften en period fram till november. En av posterna lyder: ”Egenavgift frälsning, 10/9-31/9, 3.276 kronor utbetalt”. Anders skrattar till lite. – Men inte ens frälsning är gratis.

Han bor sedan några månader tillbaka en kort promenad härifrån på ett hotellhem på Magnus Ladulåsgatan. Innan dess bodde han på härbärgen. Mia har nu varit nykter i ungefär två år och flyttade för några månader sedan in i en träningslägenhet i Rågsved, inte långt från där hon växte upp i Hagsätra. Hon har aktivitetsstöd på ett krukmakeri – ”jag tror att stödet tagit slut, men jag fortsätter gå dit för att jag gillar det” – för att hålla sig sysselsatt och underlätta sin nykterhet. Om allt går som hon hoppas övergår lägenheten till en försökslägenhet om något år och efter ytterligare en tid blir lägenhetskontraktet hennes. Då kan hon och Anders flytta ihop igen. Och fortsätta livet som gifta. Dock utan sina vigselringar.

De hade kvar ringarna ”kanske fyra-fem år” efter att de gift sig. Men en dag gick de till pantbanken med dem. Och lovade varandra att det bara skulle ske den här enda gången och att de skulle lösa ut dem. Vilket de också gjorde. Men en kort tid senare var de tillbaka på pantbanken.

Mia ser ner på sin vänsterhand och spärrar ut fingrarna en aning. – Jag ser fortfarande ringen framför mig. Men det var slut på pengar och vi var törstiga som fan. Och tänkte att ”det ordnar sig, dem kan vi hämta ut”. Men den här gången klarade de inte av att lösa panten i tid.

– Ibland känner jag så här – och det borde jag inte känna – om jag pratar med nån och säger att jag är gift, så kommer jag på att jag inte har nån ring och gömmer handen. För att inte bli ifrågasatt, eller inte trodd.

Anders har upplevt samma sak.

– Då har jag hållit undan handen. Lite skamligt att ha pantat dem för pengar att dricka för.

Filmen till Maria spelades in under en lite stabilare period i deras liv. Något år tidigare hade Anders och Mia träffats i Globenparken, en park som låg ungefär där Tele2 Arena ligger i dag. På den tiden var det en plats där hemlösa människor träffades, där fanns en liten damm och en grillplats, några bänkar. Mia började gå dit för att dricka och umgås med folk.

– Vi var några som spelade kort och drack. Det var inga fylleslag där direkt, mer avkopplande stämning. Du bara dök upp där helt plötsligt, hur du hittade dit vet jag inte.

Men en dag satt Mia där i parken och var ledsen och grät, väninnan hon bodde inneboende hos i en lägenhet i Kärrtorp hade dött. En morgon hittade hon henne död i sängen.

– Hjärnan sa: ”Hon är död”. Känslorna sa: ”Återupplivning”. Jag försökte återuppliva samtidigt som jag ringde 112. Jag vet inte vad hon dog av, men ingen överdos i alla fall. Jag minns att när jag gjorde konstgjord andning så bubblade det i lungorna.

Anders tröstade henne och lät henne bo hos honom ett tag innan de blev ett par och mer formellt flyttade ihop i hans lägenhet i Sandsborg, den lägenhet de sedan åkte hem till efter bröllopsnatten på ett hotell i stan och där det nygifta livet började.

Jag frågar vad de hade för tankar och drömmar om framtiden när de klev över tröskeln då. Mia tänker efter några sekunder.

– Jag tror inte jag tänkte nåt speciellt. Kommer inte ihåg. Beträffande min framtid, jag har alltid haft i bakhuvet att göra nåt kreativt. Alltid. Och hur det än går så hamnar jag i nåt kreativt. Som nu i krukmakeriet. Jag ska försöka gneta ihop så jag kan hyra en egen plats där och dreja.

Då hade Anders ett OSA-jobb för att på grund av sin ögonsjukdom lära sig fingersättningen till ett tangentbord. Och Mia hade ett OSA-jobb på Klaragården där hon hjälpte till i kallskänken och med att servera mat. Alkoholen försöker de båda att hantera.

– Men jag fick sparken från det jobbet för jag luktade alkohol en dag, var kraftigt bakfull en morgon. Jag måste druckit mycket dan innan för jag drack inte på morgonen då. Jag blev stoppad i dörren.

Som de i dag minns det tar det ett drygt år efter det att filmen visats i tv och gått som gåva till läsarna, medskickad med Situation Sthlms novembernummer 2010, innan situationen är sådan att de vräks från lägenheten i Sandsborg och det gemensamma bohaget magasineras.

– Vi kämpade som satan med att ha råd att behålla det i magasinet, berättar Mia, men det var bara att inse till slut att vi inte klarade det. Om vi kunde hämtat en del av grejerna, det vi kunnat bära, var skulle vi göra av det?

En del saker – bröllopsgåvor, foton, en del konst – hade Mia ställt hem till mamma.

– Jag tror att nånstans i bakhuvet, som en säkerhetsåtgärd med sånt som foton som inte går att ersätta, det förvarade jag hemma hos mamma. Så det är kvar. Mamma har alltid varit en bas, ställt dit saker jag är rädd om genom åren.

Anders och Mia är åter på gatan. Med de ägodelar de nu orkar bära i händerna och Tak över huvudet-garantin som huvudkudde. Dessutom med ett äktenskap att hantera.

De kommande dryga fem åren bor de tillsammans på olika härbärgen och boenden. På dagarna säljer de Situation Sthlm – det har de gjort sedan innan de gifte sig – utom då det i några perioder inte fungerar. På en del ställen kan de dela rum, ibland bor de på samma ställe, men på olika avdelningar. Då försöker de hålla kontakten med varandra så gott det går på kvällen och natten innan de ses på morgonen igen.

– På Hammarbybacken stod vi ibland på var sin sida av receptionen och ropade till varandra genom fönstret.

Det händer under de här åren att de bor på gatan, men det har inte varit vid så många tillfällen. Men Mia minns bland annat att de sov på en offentlig toalett några gånger. De lever i de kläder de har på sig och med de ägodelar de orkar bära med sig. Men det händer att de även blir av med dessa. Inte sällan på härbärgen där ens ägodelar låses in på natten, men där kontrollen på det inlåsta inte alltid fungerar, berättar Mia.

– Efter ett tag bara struntade jag i allting, det kändes inte som att det var nån idé att äga saker och ting, jag blev bara av med det.

Anders berättar om ett hårt klimat på härbärgen, hur han tvingats sova med byxorna på sig. Och det har hänt några gånger att han varit tvungen att slåss ute på gatan för att försvara deras ägodelar. Mia har inte upplevt så mycket våld, däremot ”bråkiga attityder”.

– Man får aldrig visa sig svag, för det utnyttjas. Om jag fortsatt leva det livet så tror jag det påverkat mig mer, jag hade nog blivit väldigt kall.
– Jag tycker inte det är svårt att behålla sin mänsklighet, sitt värde i den världen. Det är inte jag som människa även om det livet finns runt omkring mig, det påverkar inte mig att bli likadan.

I filmen säger Anders att när han träffade Mia ”kom ett hopp in i mitt liv”. Så känner han fortfarande.

– Hon har stöttat mig mycket, finns alltid där för mig, hjälper mig, jag behöver inte känna mig ensam. Jag tror vi kommer sitta på ålderdomshemmet ihop. Det tror Mia också att de kommer att göra.

– Anders är en underbar människa. Han är varm och go och mån om mig. När han är på det humöret. Jag älskar Anders. Det är nåt hos honom som… jag kan inte sätta fingret på vad det är. Rent logiskt skulle jag bett honom flyga och fara för längesen.

En egenskap Mia uppskattar med Anders är att han är bra på att tala om känslor. Men han tycker att hon börjar bli bättre på det nu.

– Förr var det mer arga känslor du pratade om.

Mia förklarar:

– När allt är rörigt och jag mår dåligt, då blir jag arg. Det är så jag reagerar, det är mitt sätt att visa känslor fast jag egentligen är orolig och ledsen. Anders försöker prata i stället.

– Men ibland går jag undan, är för mig själv ett tag. Jag brukar säga att jag vill ha lite egen tid. Och Mia gör sina grejer, går till Klaragården och är kreativ.

Läs hela artikeln i senaste numret Situation Sthlm #256

Här kan ni se filmen ”Till Maria” https://vimeo.com/302814029