Brutit sig ut
Hon började med armbrytningen när hon var 15 år, det var första gången hon kände att hon var duktig på något och blev sedd.
– En fritidsledare på centrumgården höll på med armbrytning och tyckte att jag och en tjejkompis skulle prova. Han såg till att det fanns ett brytarbord och vi startade den lilla klubben Tyresö Armbenders.
Malin Kleinsmith är uppvuxen i Tyresö i Granängsringen, ett miljonprogramsområde som byggdes i slutet av sextiotalet. Bågformade hus som placerades i en ring och som var blå när Malin Kleinsmith och hennes familj flyttade dit. I dag är de ommålade.
– Det var ett område med många socialbidragstagare och människor med alkohol och drogproblem. Ofta när jag skulle ut och leka fick jag kliva över nån som låg full i porten. Och vi barn var livrädda för en del av de andra alkoholisterna. Ändå retades vi med dem, nästan mobbade dem. Alkoholisterna var för oss liksom dumma vuxna.
Betydligt mer respekt hade Malin Kleinsmith och hennes kompisar för de äldre tonårskillarna i området som höll på med andra droger. När killarna gick ner i källaren för att ta droger fick de yngre barnen stå utanför och vakta.
– Vi skulle ropa om det kom nån vuxen. Det var spännande och ärofyllt att få hjälpa de coola, äldre killarna. Samtidigt var vi rädda för dem.
Malin Kleinsmith var med i ett större gäng i Tyresö där flera höll på med droger. Men inte hon – armbrytningen var hennes stora grej. Efter att ha tränat i ett halvår fick hon åka på sin första tävling i Eskilstuna – sedan var hon fast och tränade bara mer och mer. När hon slutade gymnasiet blev hon uttagen till VM i Kanada. Resan fick hon bekosta själv.
– Vi var fem syskon och mamma var rätt sträng och sa att jag fick samla ihop pengarna själv. Jag frågade en granne som jobbade inom Kriminalvården i Farsta om jag kunde få sommarjobba där. Jag städade och torkade spyor en hel sommar och sparade vartenda öre. Samma dag jag skulle åka fick jag ett brev av mamma. Hon som hade så svårt att ge beröm annars skrev att hon var stolt över mig. Och så låg det 1 000
kronor i kuvertet. Det blev silver i VM den gången, och det blev silver i VM i England 2006 och i Litauen 2014. Hon trodde att hon var den eviga
tvåan. Hon älskade träningen, men hatade att tävla eftersom hon mådde illa, fick prestationsångest och led av att stå i fokus.
Vad gjorde att du gick från att vara den eviga tvåan till att vara bäst?
– Det är nåt som släppt senaste åren. Jag har fått barn, skiljt mig, och förra året i december bestämde jag mig också för att säga upp kontakten med energitjuvarna i mitt liv. Jag har alltid tagit hand om andra människor med missbruk och andra problem. Nu får de klara sig själva. Och jag vågar tävla för min egen skull, tro på mig själv och fokusera. När jag vann guldet i Turkiet kände jag redan på morgonen att det var min dag. Nu känns det som om jag kan ta hur många guld som helst och jag njuter av att tävla.
Vännerna från förr hör av sig och grattar henne på Facebook, oavsett om de sitter på behandlingshem, är hemlösa eller bor kvar i Tyresö.
– Det känns jättebra. Alla från min gård i Granängsringen och de jag umgicks med då känns som min familj.
Vännen som tog en överdos på ett behandlingshem hette Patrik. Han och Malin Kleinsmith hade följts åt sedan lekis och gjorde det mesta tillsammans. Hon var utomlands på tävling när han begravdes.
– Jag tänker ofta på Patrik och hur hans liv skulle ha varit om han hade haft en bättre uppväxt. När jag möter barn som har det svårt tänker jag alltid på min vän Patrik. Mitt mål är att bli fosterfamilj så fort min yngsta blivit lite äldre.
Trots att Malin Kleinsmith har lagt ner med att ordna och fixa för andra är det ändå hon som ser till att familjen samlas till jul i år igen.
– Julafton var ett av få tillfällen vi firade när jag var liten. Det var allas lycka, vi hade det riktigt mysigt. Så julen är viktig för mig. Alla fyra syskon, barn, syskonbarn och pappa kommer hem till mig. Sen åker några hem till mamma och firar vidare på kvällen.
