Libanon vill att de så småningom ska återvända till Syrien. Landet ligger 15 minuters bilresa österut. Men deras hem är ruiner och de är rädda att de ska bli arresterade. ”Arresterade för vad”, undrar jag. ”Det behövs ingen anledning”, svarar Khadija.

Utanför deras bostad sitter hennes man på knä, han är sjuk. De har åtta barn. Tre av sönerna – 10, 12 och 14 år gamla – går dagligen till ett av Libanons många sopberg för att samla plast och metall. Det brukar ge dem 200 kronor i veckan. Khadija styr en fjärde son i rullstol på lägrets jordvägar, undviker vattenpölarna. Det har regnat ovanligt mycket för att vara vår, men i dag skiner solen. De ska besöka Dr Morad Talebs temporära tandklinik. Också han har flytt kriget. Han är inte tillåten att jobba i Libanon, men volontärarbeta får han. Lägrets barn köar utanför, jagar varandra och står på händerna. Även under riktigt taskiga förhållanden finns leken.

Raghda Nabhani lekte inte. När kriget bröt ut slutade hon att prata. Till slut var hon okontaktbar. Då tog hennes mamma med sig barnen och flydde från den palestinska bosättningen i Syrien till den palestinska bosättningen Beddawi i norra Libanon. Från läger till läger, för människor som inte har ett land. Libanon har i dag överlägset flest flyktingar i världen i förhållande till befolkningsmängd. En och en halv miljon flyktingar i ett land inte är större än Skåne. Raghdas pappa tog sig till Tyskland. Pengarna räckte bara för en person. Förhoppningen var att han sedan skulle kunna få dit familjen. Det har nu gått sju år. Men leken kom tillbaka. I Beddawi fick Raghda psykosocial hjälp. Den här dagen är det dansterapi. Den orientaliska musiken fyller det lilla rummet hos organisationen Najdeh. Raghda är i dag 16 år och kan koreografin perfekt. Hon mår bättre och blir inte längre lika rädd när hon hör flygplan. Hon har en dröm: hon vill bli läkare och flytta. Kanske till Kanada, för där är de humana.

I en frisörskola i södra Libanon trängs unga kvinnor runt stolar framför speglar. Tvättar, klipper och fönar hår. ”Intervjua mig också”, säger Larin Al-Masri ivrigt. Det här är hennes dröm, att få jobba med skönhet. Kanske under lite andra förhållanden, men ändå. Genom frisörskolan kan kvinnor på flykt få en möjlighet till inkomst och självständighet. Det finns en obevakad ingång till bosättning som Larin bor i. Hon tar med oss dit. Hennes mamma serverar te i det som är familjens sovrum, vardagsrum och matrum. Här i ett hörn ska Larin ha sin lilla skönhetssalong. För tre månader sedan blev hon lämnad av sin man. Han tog med sig deras son, hon har inte fått träffa sitt barn sedan dess. Larin har ingen lag som skyddar henne. Också mamman har tidigare blivit lämnad av sin man. Just nu är det sonen som försörjer familjen. De blir lite bättre när skönhetssalongen öppnar. Men Larin undrar om vi kan hjälpa dem. Jag säger att jag kan berätta hennes historia.