Banbrytare
Depressionen var nödvändig för Caroline Cederquist. Den drabbade henne när hon var 22 år, då rasade allt. Hon ville inte leva längre och hamnade på psykakuten. Den var nödvändig på så vis att det var då hon fick hjälp och gjorde ett val som satte stopp för den spiral som hade kunnat fortsätta neråt, när förälderns destruktiva beteende går i arv.
– Jag sökte jättemycket bekräftelse under tonåren. Jag ville att alla skulle se mig och om inte män tittade på mig så var jag ingen. Och jag var en urusel vän, jag pratade bara om mig själv. Jag upptäckte att jag höll på att bli som min mamma, säger Caroline Cederquist, när hon satt sig vid ett cafébord på Kungsholmen för att berätta om sin självbiografiska bok Jag andas, alltså finns jag.
Terapin hjälpte henne att inse sitt värde och vad som var viktigt för henne. Hon bestämde sig för att ta vara på det liv hon har och att må så bra hon kan.
– Samtidigt är det viktigt att omfamna negativa känslor och inte förneka det som har hänt. Jag kan tycka att vi lever i ett samhälle där vi ska må bra hela tiden, men man måste tillåta sig att må dåligt och tycka att saker och ting är jobbiga. Jag kan ju fortfarande känna mig liten och vara ledsen över vad jag fick utstå som barn.
Caroline Cederquist föddes i Hammarkullen i Göteborg, men snart flyttade familjen – hennes mamma, pappa och fem äldre halvsyskon – till Skåne. Där trodde mamman att pappan skulle må bättre och dricka mindre. Så blev det inte.
– Han började dricka och slå mamma ännu mer. Syskonen började fly hemifrån. Och mig tog han på som man inte ska ta på ett barn.
En dag när pappan sov tog mamman med sig dottern och flyttade till en vän.
– Det hade kunnat sluta där men mamma fortsatte att träffa destruktiva män. Och dessutom fortsatta jag att träffa min pappa. Att han bad mig att ta på honom gjorde att jag till slut anklagade en av mammas män i stället.
Hon var då sex år gammal och togs till en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning. Där bodde hon i flera månader under tiden de skulle utreda henne.
– Jag visste inte vad jag var på för ställe, till mig sa de bara att jag var på ”Avdelningen”. Det var tryggt att vara där, men det är klart att jag saknade mamma och att det var skrämmande i början. Men vi barn höll ihop. Vi sprang ut och gjorde hyss om nätterna när personalen inte märkte. Jag var sex år, de andra var tonåringar.
Hon har som vuxen begärt ut sin journal och i samband med skrivandet av boken har hon läst den noga.
– Jag blev så förbannad när jag läste journalen. Den handlade nästan bara om min mamma och hur hon mår, när den borde handla om mig.
Misstankarna mot mammans kille lades ner, men det konstaterades att det fanns en ”incestiös problematik”. Det beslutades ändå att hon skulle träffa sin pappa, först med socialtjänsten närvarande, men sen blev det ”som vanligt”.
Mamman fortsatte träffa män som drack och slog, en av dem sa till 12-13-åriga Caroline: ”Jag ska ta din oskuld så fort du är 15”.
– Det var hela tiden de här männen, och mamma som hyschade, som sa åt mig att vara lugn och inte bråka, för då skulle det bli bra hemma. Det var ett enormt skuldbeläggande på barnet Caroline.
Tretton år gammal gick hon till skolans kurator och sa att hon inte vill bo hemma längre. Socialtjänsten kopplades in, mamman lämnade mannen hon levde med och Caroline Cederquist tänkte att hon äntligen skulle få sin mamma.
– Jag fick lära mig av henne att det var viktigt hur man ser ut och att ha en man vid sin sida, annars var man ingen. Hon lärde mig att röka när jag är 13 och vi började festa ihop när jag var 14.
Men så hittade hon Arbisteatern i Norrköping, där de bodde då. Där fick hon vänner, en stabilitet och trygghet. Utan teatern, och senare terapin, hade det kunnat gå ”åt ett helt annat håll”.
Med boken Jag andas, alltså finns jag vill hon ge hopp om att det kan gå bra senare i livet trots en utsatt barndom. I dag är hon själv förälder. Hon har längtat efter att skapa den familj hon inte haft, men har samtidigt varit rädd för hur hon ska vara som mamma – ingen hade visat henne vägen.
Läs hela artikeln i Situation Sthlm #261
