Glasklar feminism

Det handlar om transparensen, att det går att se igenom och inte har en död yta – glas är levande. Det går från varmt och sirapskladdigt till att bli kallt och skört. Och så är det det här med att jobba med hettan och kroppen. Det är därför glaskonstnärerna i den kvinnoseparatistiska gruppen BOOM! fastnade för glasblåsning.

– När man är i glasstudion och jobbar varmt måste man ha kontroll. Det går fort, kan inte sitta ner och tänka för mycket – det gillar jag, säger Erika Kristofersson Bredberg.

– Jag tycker också om att hela ens kropp blir ett verktyg, tillägger Nina Westman.

Det är varmt i glashyttan på Konstfack, där två av dem undervisar om dagarna. Temperaturen i ugnen är över tusen grader. Glas mjuknar, formas och kyls. Gruppen har precis börjat arbeta med sin nya utställning som har vernissage 2 oktober på Stockholm Craft Week, en ny satsning på samtida konsthantverk. De har alla sina olika uttryck som ska mötas. De vill vidga synen på konstformen, bredda fältet och skapa plats för mer experimentell glaskonst. Men de vill också lyfta kvinnor som jobbar med glas. Idén till BOOM! föddes när Sara Lundkvist gick en kurs på Konstfack.

– Jag jobbade mycket själv och såg hur lätt mina manliga kollegor hade att hitta samarbeten för projekt och utställningar.

Hon bestämde sig för att ta kontakt med några kvinnliga glasblåsare som hon tyckte var ”asgrymma”. 2015 bildades BOOM!, som står för ”sprängkraft”. Deras första projekt handlade om teknik och konsthantverk.

– Vi kände att som kvinna hamnar man på efterkälken där direkt, män och killar förväntas kunna sånt och de är på nåt sätt tvingade att lära sig de här tekniska lösningarna. Det är inget som förväntas av en kvinnoroll. Därför bestämde vi oss för att tillskansa oss den kunskapen, säger Matilda Käsel.

De gick en kurs hos teknikpedagogen Harriet Aurell och började sedan kombinera glaskonst med mekanik och elektronik, som att blåsta ögon som kan röra på sig. De har jobbat med speldosor, kretskort, automater och rörliga skulpturer. Och skapt en händelsekedja där individuella glasobjekt och uppfinningar har sin bestämda uppgift för att utlösa en kedjereaktion.

– Händelsekedjan utlöste vi fyra-fem gånger som en performance i vår utställning Kvinnomaskinen på Gustavsbergs konsthall i våras. Det var våra reella glasgrunkor som dunkade i varandra och flög i luften, säger Nina Westman.

Även om BOOM! startade som en plattform där de skapar tillsammans, känner sig trygga och är varandras tillgångar istället för konkurrenter, så har deras arbete alltmer gått åt att lära ut och sprida sin kunskap.

– Vi har en feministisk värdegrund och vänder oss ofta till socioekonomiskt utsatta grupper, som normalt inte kommer i kontakt med konsthantverket. Vi har fått ett socialt perspektiv på vårt arbete, framförallt sedan vi byggde en egen glashytta, säger Matilda Käsel.

Glashyttan, den mobila studion med namnet ”Spajsy”, inspirerat av Spice Girls, kom till förra året. De fem glasblåsarna köpte en släpvagn som kunde ta stor lastvikt.

– Vi fick höra att det inte går att bygga en ugn som får plats på ett släp. Men det gjorde vi, säger Erika Kristofersson Bredberg.

Det gick en svetskurs, lärde sig att mura och skaffade en brännare som hade ett eget syreupptag och därmed kunde uppnå rätt hetta. När Spajsy var klar rullades hon ut till förorter där unga människor fick prova på att blåsa glas, i projektet ”Empowerment”.

– Det handlar om systerskap, självkänsla och självförtroende. Att stärka oss själva och andra, säger Nina Westman.

Alla större projekt har de dokumenterat i serieform, för att ungdomar på ett intressant sätt ska kunna ta till sig vad BOOM! gör.

– Vi introducerar ett material som annars är otroligt svåråtkomligt. Vi vill få ungdomar att komma i kontakt med det egna skapandet och att våga, säger Nina Westman.

– Och att vara de förebilder som vi saknade.
Det fanns inte så många kvinnor som jobbade med glasblåsning när vi började och de som fanns var det inte nån som berättade om på glasskolan i Småland, säger Matilda Käsel.

Glashyttsgolven är mansdominerade, en industri som förr ofta gick i arv från pappor till söner.

– Det var män som började med det och kvinnorna fick packa och syna glaset. Det sågs inte som ett kvinnojobb att stå i den smutsiga miljön och utföra tungt arbete, säger Erika Kristofersson Bredberg.

De påpekar att avsaknaden av förebilder präglar en, hur man tänker kring sitt eget skapande och att hitta självförtroende i det. När Erika Kristofersson Bredberg var nio år skrev hon i sin dagbok att hon skulle bli konstnär och bo i Paris. Hon ritade och tecknade och snickrade med morfar. Men det var när hon långt senare kom till en glashytta och därefter glasutbildningen i Småland som hon ”blev kär”.

Nina Westman brukade som barn följa med sin pappa till jobbet som NO-lärare. När han undervisade satt hon vid sidan om och lekte med en gaslåga, värmde upp labbglas och blåste små bubblor. Men länge var hon osäker på vad hon skulle göra: hon målade, jobbade som skådespelare och med scenografi, innan hon hittade tillbaka till där hon började – glaset. Också Sara Lundkvist visste som barn att hon skulle bli konstnär. Hon trodde först att hon skulle bli keramiker, men sökte sen en annan utmaning, fick sommarjobb på en glashytta på Gotland och ”fastnade”. Och för Matilda Käsel var det när hon gick en förberedande konstutbildning och började skulptera, som det slog henne att det coolaste materialet att göra skulpturer av måste vara glas.

Nu vill de att andra unga ska få upp ögonen för glaskonsten, bli fast, bli kär och upptäcka coolheten i materialet. Och att BOOM! kan vara de förebilder de själva inte hade.