Min Plats #268

Det var här vid Lidingöloppet allt startade 2014, det var första loppet jag sprang efter att jag hade bestämt mig för sätta igång och göra något. Jag ville inte längre känna mig slut och orkeslös, sakna motivation och tycka att allt var lite långsamt.

Jag hade tidigare hållit på med idrott: spelade ishockey i mellanstadiet, tränade kampsport på högstadiet och gymnasiet och senare gått lite på Friskis&Svettis. Jag hade också haft fysiska jobb, bland annat som cykelbud och lastbilschaufför. Och när jag levde som hemlös i Stockholm var jag mycket i rörelse. Så jag bestämde mig för att träna och springa Lidingöloppet 15 kilometer. Jag fick smak för det. Sedan åkte jag Engelbrektsloppet 30 och Halvvasan och cyklade Halvvättern. Jag hade köpt cykeln i Örebro som jag cyklade med därifrån till Södertälje, över natten. När jag kom fram välte jag mig ner på gräsmattan på kyrkogården och bara låg där och sträckte ut. Här på Lidingö har jag också cyklat två mountainbike-lopp runt hela ön.

Jag har tagit tre svenska klassiker och tre halvklassiker. I september blev det därför Lidingöloppet 15 och 30 kilometer på samma dag. Att klara Lidingöloppet är en enorm bragd. Efter målgången känner jag mig mycket nöjd och glad, det som gör mig stolt att jag tar mig till start. Det är en totalupplevelse, som en minisemester från vardagen. Det krävs mycket mentalt tänk, som att ha delmål och ta loppet stegvis. När det är en uppförsbacke, som Grönstabacken här, tänker jag att jag är en backe närmare mål. Efteråt firar jag med en rejäl pizza. Jag mår bättre nu, har en annan kraft och förmåga, också när det gäller vardagslivet och att klara av åtaganden. Jag har motivation och en stålvilja.