Det gör liksom min värld större att så här på avstånd få beskåda den lilla skärvan av hennes värld – att hon valt att ansluta själen mot en dimension som jag antar är oändligt mycket mer vidsträckt och förlåtande än de strikta och inhägnade realiteter jag till vardags förmår överblicka – och veta att hon burit detta med sig hit från långtifrån. Det hon fyller i är konturerna av sitt väsen, lyssnar inåt och möter sina ödsligare skrymslen med tryggheten och vetskapen att hon aldrig i det här livet är ensam eller lämnad åt sitt öde. Att det är detta som bär henne som människa. Jag tänker att det måste ge henne ro.

Jag var inne i en kyrka i Rom en gång. Det var på kvällen, ett lite torg framför, fyra bord utmed en vägg utanför en restaurang där det satt några och åt och pratade. Varmt, flera språk i luften, storstadsljud mellan alla ord. Inifrån kyrkan kom svag körmusik och människor gick ut och in, dörren öppnades med regelbundenhet och varje gång den gjorde det blev ljudet av kören lite mer hörbart. Sedan stängdes dörren igen och körsången tystnade. Barnen ville inte gå med in. Min yngsta dotter såg en öppning att hinna tända en cigarett, min äldsta dotter ville gå tillbaka och köpa vatten i en mercato vi gått förbi längre ner på gatan.

Jag gick in själv. Högt i tak. Fresker. Vackra fönster. Tavlor. Låga träbänkar, blanka och nötta av århundraden av skuld, böner och högmässor. Ett av tradition och högtidlig moral nedtyngt krucifix lutade ut från väggen längts framme vid altaret. Votivljus för en Euro. Besökare spridda i bänkarna, händerna i knäet, någon kom in, satte snabbt ett knä i marken en bit ner i mittgången, bad en kort bön och gick sedan ut. Och hela tiden körsången från orgelläktaren som liksom mjukt sänktes ner över oss.

Jag tittade upp mot en av freskerna i midskeppet. Min blick mötte en grupp änglar på ett moln, en av dem med en vit, långskaftad trumpet i munnen. För ett kort ögonblick när jag tittade upp där, kanske hundradelen av en sekund, tycktes det som att ängeln med trumpeten liksom lösgjorde sig ur bilden, svajade till i skärpedjupet. Sedan tillbaka på sitt moln med sin trumpet med de andra. Märkligt.

Jag gick bort till bokhyllan, plockade ner Karl Ove Knausgårds Fåglarna under himlen, bläddrade fram till sidan 87, raderna om boken av Kierkegaard som mamman läst, hon som nu väntar att dottern ska återvända. Läser det där om liljan på marken och fågeln under himlen. Ögonblicket. Att de inte vederfars framtiden, Guds rike är i ögonblicket, och i ögonblicket finns alltid liljan och fågeln – framtiden angår dem inte, de lever och finns inte där, bara i ögonblicket.

Jag slog ihop boken, satte tillbaka den i hyllan. Hon rullade ihop bönemattan, på väg ut ur rummet drog hon handen över strömbrytaren och släckte efter sig. Nu återstod bara för natten och stjärnorna att vaka de sina